And The Band Played On

Etikett: big environment

Nattsvart på dagis – hur WWF gör förskolebarn till politiska aktivister

nordkorea

Långt ifrån en ny bild, men värd att visas varje år: Nordkorea firar Earth hour varje timme, varje dag, varje år sedan 50-talet.

En av årets minst angelägna manifestationer – den som går ut på att vi ska leva som i Nordkorea under en timme – närmar sig. Kampanjandet är i full gång, och i förra veckan släppte Världsnaturfonden årets propaganda informationsmaterial till landets förskolor och skolor, dit de av någon outgrundligt anledning givits fritt tillträde och carte blance för att sprida diverse pseudoreligiösa domedagsbudskap och ge våra minsta livslång och nyttig klimatångest.

Att WWF fokuserar på barnen är förstås en medveten strategi, en som organisationen delar med många religiösa och politiska rörelser genom historien. Målet är att fostra små lojala anhängare, som i vuxen ålder sympatiserar med WWF:s världsbild. Och det är långt mycket enklare att få en idé att slå rot i huvudet på en sexåring än en fullvuxen (även om folk i allmänhet är ganska lättledda), som ju faktiskt kan tänkas opponera sig mot alla de tveksamma sanningar om miljö, energi och ekonomi som WWF propagerar för. Vi ska inte glömma att vi har att göra med världens största och mäktigaste miljölobbyist, med miljardinkomster årligen och en vd som tjänar mer än USA:s president. Det är denna organisation och dess syn på miljö, energi och politik som skolverket gett fritt tillträde till dagis.

Jag ägnade lite tid åt att skumma igenom materialet som är tänkt att användas för att motivera förskolebarn och deras lärare inför lördagens manifestation. Här är ett par utdrag. Panda pepp!

Världsnaturfonden WWF – Earth Hour inspirationsmaterial för förskolebarn och unga elever

BUDSKAP 2014: BILEN, BIFFEN, BOSTADEN OCH BÖRSEN

Detta vill Världsnaturfonden med Earth Hour i år:

Bilen: Vi vill ha en fossilfri biltrafik och fossilfria transporter

Ansvariga politiker – gör det lättare för Sveriges befolkning att resa klimatsmart och bra kollektivtrafik. Vi vill ha transporter som helt baseras på el och hållbara förnybara bränslen.

Biffen: Vi behöver halvera vår köttkonsumtion

Ansvariga politiker – underlätta för oss att äta mindre och bättre kött. Vi vill se fler hälsosamma, goda, prisvärda och klimatsmarta alternativ till kött och vi vill ha hjälp att hitta bra kött när vi väl äter kött.

Bostaden: Vi vill ha förnybar energi i alla svenska hem

Ansvariga politiker – se till att energin inte slösas bort i våra bostäder. Ställ hårdare energikrav på byggnader och ge oss bättre möjlighet till att producera egen el och sälja överskottet.

Börsen: Vi vill ha ett klimatsäkert pensionssparande

Ansvariga politiker – se till att våra statliga pensionspengar i AP-fonderna slutar bidra till den globala uppvärmningen och istället hjälper till att hejda den, genom investeringar i framtidens hållbara och förnybara energisystem

renixx_vs_stoxx

Aktieutvecklingen för den gröna energisektorn (Renixx index) jämfört med investeringar i traditionell olje- och gasindustri. Den som investerar sina pensionspengar i gröna aktier, ska göra det i vetskapen om att det kanske inte blir särskilt mycket pension att ta ut på ålderns höst.

För mig låter dessa punkter knappast som något dagisbarn pratar om på morgonsamlingen, utan som tydliga politiska krav. Det är exakt samma frågor som vi sett på senare år i en uppsjö av debattartiklar, dels från miljölobbyister som WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace, dels från olika politiker  – framför allt från partier på vänsterkanten. Men hur ska barn som inte ens fyllt sex kunna ta ställning i så komplicerade frågor som hur vi till exempel ska placera de statliga AP-fondspengarna?

Visst, det låter ju fint och ädelt med att använda våra pengar till att skapa nya ”gröna jobb”, men spåren hittills förskräcker. Som Björn Lomborg skrev nyligen, har den som investerat i ”förnybara” bolag fått se sitt kapital krympa avsevärt, jämfört med dem som placerat i bolag som följt börsindex. Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Är det verkligen vettig politik att framtida pensionärer i Sverige – med 0,2 procent av världens co2-utsläpp – ska agera riskkapitalister och subventionera denna bransch, kanske med följden att de tvingas leva som fattigpensionärer? Och framför allt – att använda  våra barn för att sätta press på politikerna att investera ännu mer av samhällets gemensamma resurser i denna närmast konkursmässiga sektor kan dessvärre inte uppfattas som något annat än politisk propaganda.

Likaså kan det verka okontroversiellt att lära de yngsta att fossila bränslen är onda medan fossilfritt är bra. Men även här landar vi i politik och svåra avvägningar. Vem berättar för sexåringarna att alternativet till bensin och diesel är att vi kanske måste skövla skogen – både vår egen och regnskog i Asien – för att fortsätta köra bil? Och berättar WWF någonstans att organisationen själv tjänar pengar på att certifiera palmolja (som i många fall odlas på nedhuggen regnskogsmark)?

I Skolverkets läroplan för förskolan kan vi läsa följande:

Saklighet och allsidighet

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Jag frågar mig hur denna paragraf rimmar med beslutet att släppa in världens rikaste miljölobbyist på våra förskolor, för att lära de minsta att göra sig beredda på ett liv i mörker – något som förstås kommer att bli ett vanligt tillstånd om vi ska avskaffa hälften av vår elproduktion och förlita oss till vind- och solenergi.

I sammanhanget kan det vara värt att ännu en gång betona att WWF är en organisation som bildades av brittiska och belgiska kungligheter för att slå vakt om fortsatt storviltsjakt i de forna afrikanska och indiska kolonierna. Världsnaturfonden är inte, och har aldrig varit, en gräsrotsrörelse. Det handlar om världens rikaste 1 procent som tar sig rätten att instruera oss andra hur vi ska leva vårt liv ”hållbart”.

En intressant detalj i sammanhanget är att vår egen kung, Carl XI Gustaf, är ordförande för Världsnaturfonden i Sverige. Kungen har sedan 1974 års regeringsform enbart ceremoniella uppgifter, och får inte ta ställning i politiska frågor. De gånger han har gjort det tidigare, har det blivit stor uppståndelse i pressen.

I fallet med Earth Hour och den tydliga politiska aktivism som Världsnaturfonden tillåts driva i skolan, tycker uppenbarligen både våra styrande och hans kungliga majestät att ändamålen helgar medlen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Världsnaturfonden, rödlistningen och smygprivatiseringen av miljöpolitiken

Efter att Världsnaturfonden, WWF, gick och rödlistade nordhavsräkan, har debatten varit hård. Att försöka få västkustborna att avstå från något som närmast kan jämställas med Göteborgs nationalrätt är inget man gör ostraffat – inte ens en miljöorganisation som åtnjuter ett ofta högt anseende kommer undan Västkustbornas vrede och indignation.

Ändå är det få av debattörerna som berör den viktigaste frågan i detta räkkrig: När och hur kunde en stenrik, multinationell och privat miljöorganisation utan offentlig insyn plötsligt få status som svensk myndighet? För det är så det låter; ”Det är ju förbud mot att äta räkor nu”, har jag fått höra både hemma och av vänner, som jag vanligtvis ser som både kritiska och välinformerade i största allmänhet.

För vi har ju de facto ett antal existerande myndigheter, som Havs och Vattenmyndigheten, vars uppgift är att just bevara fiskebestånden i våra vatten, myndigheter betalade med våra egna skattepengar. Och i fallet med räkfisket finns det  enligt just dessa myndigheter ingen behov av ett förbud i dagsläget, vilket miljödebattören Stefan Edman skrev i GP förra veckan . Ändå ser man politiker och debattörer som skriver  debattartiklar glödande av indignation för vi inte lyssnar mer på en ickedemokratisk, toppstyrd miljöorganisation – som drar in fyra miljarder årligen och håller sig med en vd med högre lön än USA:s president – än på våra egna ansvariga experter. Ett exempel på denna aningslöshet ger Göteborgs miljöpartistiska kommunalråd Kia Andreasson uttryck för när hon kallar det ofattbart att politiker som Eskil Erlandsson inte följer Världsnaturfondens riktlinjer. Medan landshövdingen i Västra Götaland, Lars Bäckström, säger det som borde vara självklart för alla:

Staten har tecknat ett avtal under demokratiska former. Skall den abdikera för en organisation som Världsnaturfonden? Gör vi så överlåter vi den egentliga lagstiftningen till annat än demokratiskt valda organisationer. Då kommer allt fler beslut som berör oss att tas i stängda rum.

Hur kunde vi då komma hit? När blev miljöorganisationer som Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Greenpeace upphöjda till ett slags supermyndigheter, vars beslut inte kan ifrågasättas utan risk för att halka långt utanför åsiktskorridoren?

För även om WWF har de allra bästa avsikter med sin rödlistning av räkan, går det inte att bortse från att organisationen idag utgör själva basen i den växande industri som ibland kallas Big environment. WWF samarbetar oblygt med oljejättar som Shell för att rädda elefanter i Afrika (Royal Dutch Shell var för övrigt det bolag som betalade grundplåten när WWF bildades). Och Coca-Cola betalar sannolikt mångmiljonbelopp för att få använda Världsnaturfondens isbjörn på sina läskburkar. Nu senast har WWF även inlett ett samarbete med Ikea för att få människor att leva klimatvänligt. Stora företagssamarbeten som dessa utgör en allt större del av WWF:s intäkter.

En annan marknad där WWF varit extremt framgångsrikt är så kallad hållbarhetscertifiering. Organisationen sitter som spindeln i nätet i flertalet organ som delar ut stämplar med intyg om att en produkt är certifierat hållbar. Det finns idag allt ifrån certifierad soja, palmolja och virke (FSC) till turism, och alla företag som vill ha denna stämpel måste uppfylla ett antal miljö- och hållbarhetskrav (som att inte hugga ner djungel där det bor orangutanger). Dessutom får företagen betala en avgift för rätten att använda certifieringen.

Miljöcertifiering är en växande och lukrativ bransch – men exakt hur mycket WWF drar in på detta segment, eller på företagssamarbeten, är inget som vi vet, eftersom det är en privat organisation som själv väljer vad den vill offentliggöra i sina årsredovisningar.

fisheries-certifications

Diagram från NPR

När det gäller fiske ska det erkännas att WWF spelat en viktig roll i kampen för hållbara marina ekosystem. 1997 startade organisationen Marine Stewardship Council (MSC) tillsammans med livsmedelsjätten Unilever. För livsmedelsjätten innebar stämpeln certified sustainable att företaget kunde visa att det tog miljöansvar, och som lök på laxen (!) gick det dessutom att ta bättre betalt för fisken. Detta kan sägas ha blivit startskottet för dagens boomande certifieringsindustri.

Enligt den officiella historieskrivningen avvecklade WWF sitt engagemang i MSC redan i början av 2000-talet, men de båda organisationerna samarbetar fortfarande mycket nära varandra i fiskefrågor. Dessutom sitter en av WWF-topparna, Alfred Schumm, i styrelsen för MSC som idag är störst i världen på certifiering av fisk.

MSC fick sitt stora genomslag 2006 då organisationen fick i uppdrag av varuhusgiganten Walmart att hållbarhetsstämpla all fisk som såldes i kedjans varuhus. Detta innebar att MSV i ett slag sjudubblade sin certifiering, samtidigt som intäkterna sköt i höjden. Före 2006 var  inkomsterna från certifiering sju procent av MSC:s omsättning – idag utgör de mer än hälften. Och explosionen av MSC-märkta produkter på senare år har stöpt om organisationen helt. Idag har MSC över 100 anställda, varav 60 vid huvudkontoret i centrala London.

Samtidigt växer kritiken mot den allt mer kommersialiserade hållbarhetscertifieringen. I en forskarstudie från 2012 visade det sig att hela 31 procent av de bestånd som godkänts av MSC egentligen var överfiskade. Och amerikanska National Public Radio, NPR, sänder just i dagarna en intressant reportageserie – fritt tillgänglig på nätet – som handlar om MSC och hur certifiering i vissa fall delas ut på mycket bristfällig grund. Ett exempel som NPR tar upp är svärdfiskefångst utanför Kanadas kust, som görs med kilmeterlånga revar. Detta fiske har fått MSC:s certifiering, trots att det för varje fångad svärdfisk dör två utrotningshotade blåhajar…

Här börjar vi allstå närma oss den verkligt viktiga frågan i räkdebatten: Kan vi lita på dem som talar om för oss vad vi får äta? Och hur mycket styr pengarna när det gäller hållbarhetscertifiering? Detta är viktigt att förhålla sig till i en tid när de stora miljörörelserna, i kraft av allt större finansiella muskler och ett välbetalt PR-maskineri, tränger allt djupare in i den politiska beslutsprocessen och ”assimilerar” en slags myndighetsroll.

Det kan dessutom ses som ett demokratiproblem. Vi som medborgare har ingen som helst möjlighet att granska dessa slutna pseudomyndigheter utan insyn som miljöjättarna – ofta styrda från utlandet – utvecklats till. Och journalistkåren är inte till någon större hjälp – där betraktas WWF och Greenpeace mer som remissinstanser för regeringens politik än organisationer som borde utsättas för en kritisk granskning. Som syn för sägen delar Världsnaturfonden ut ett årligt pris till den journalist som varit extra duktig.

Det ser ut som en tanke att bara dagar efter WWF:s rödlistning av västkusträkorna, deklarerade MSC att organisationen planerade certifiering av just räkfisket i Kattegatt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Om onda och goda lobbyister

Debaclet runt partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresastudieresa till posha franska Pau för att köra miljöbil startade en veritabel lavin av indignerade kommentarer från alla läger – men också en välkommen debatt om lobbygrupper och behovet för våra folkvalda att öppet redovisa vem som finansierar dem.

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: