And The Band Played On

Etikett: big oil

Om onda och goda lobbyister

Debaclet runt partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresastudieresa till posha franska Pau för att köra miljöbil startade en veritabel lavin av indignerade kommentarer från alla läger – men också en välkommen debatt om lobbygrupper och behovet för våra folkvalda att öppet redovisa vem som finansierar dem.

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

FN:s klimatchef – i energilobbyns tjänst

R K Pachauri, ordförande för IPCC:

Få har väl kunnat undgå att FN:s klimatpanel, IPCC, råkat i trubbel efter att det uppdagats att organisationen publicerat helgalna uppgifter om klimathotet – denna gång om glaciärerna i Himalaya – och tvingats till en förödmjukande ursäkt för sin slappa källkritik.

Däremot har det varit tyst i svenska medier (som vanligt, dristas man säga) om den orkan som blåst upp kring ordföranden för FN:s klimatpanel (IPCC), det organ vars rapporter ligger till grund till i princip samtliga klimatpolitiska beslut i västvärlden.

I december avslöjade bloggen EU Referendum att R K Pachauri förutom sitt jobb för IPCC sedan 80-talet har en hög position inom indiska energijätten TERI, vars systerbolag Tata Steel äger ett stålverk i England, Corus Redcar. Det läggs i år ner i samband med att produktionen flyttas till Indien. 17.000 i England förlorar  sina jobb, samtidigt som ägarna kan sälja stålverkets utsläppsrätter och göra en nätt vinst på runt två miljarder bara genom att flytta koldioxidutsläppen från Europa till Indien.

Men nu visar det sig att R K Pachauri dessutom är djupt involverad i både handeln med utsläppsrätter, så som rådgivare till Chicago Climate Exchange (grundad av en annan gammal IPCC-kändis, Maurice Strong), och som initiativtagare till en börs för utsläppshandel i Indien, ICX. Och som om klimatchefen inte hade tillräckligt många händer i syltburken redan, så avslöjar New Delhi-tidningen Mail Today att Pachauri även fungerar som rådgivare till Houstonbaserade oljebolaget GloriOil, som utvecklar metoder för effektivare utvinning av fossilbränslen (t ex från oljesand). Och så sitter han sedan 2001 i styrelsen för indiska Oil and Natural Gas Commission (ONGC).

Ändå är ovanstående exempel bara toppen av isberget. IPCC-ordföranden är så djupt insyltad i olika forskningsstiftelser, ideella organisationer, försäkringsbolag etc att det antagligen skulle ta åratal att reda ut exakt hur pengarna flödar i detta klimatindustriella komplex som Pachauri och hans kolleger kunnat bygga upp md FN:s goda minne.

Och den viktiga frågan, som fusket med glaciärerna aktualiserar, är om det över huvud taget går att lita på FN:s klimatpanel. Om ordföranden själv – eller de företag som han representerar – har ekonomisk vinning i den föreslagna klimatpolitiken, kan IPCC på fullt allvar räknas som objektivt? Och hur myket av forskningen går egentligen att lita på? Roger A Pielke Jr jämför IPCC-rapporterna med sandslott, med tanke på hur vetenskapliga fakta hanteras i dem. Han talar av egen erfarenhet, eftersom mycket av hans forskning använts – i förvanskat skick – i klimatpanelens rapporter.

Den globala handeln med utsläppsrätter beräknas vara värd 900 miljarder kr, en nätt liten summa som lockar många att följa lukten av pengar. Som tur är finns bloggare som Richard North, som skoningslöst följer “the money trail”. Som förvånansvärt ofta råkar ta vägen förbi just Pachauri…

Vad som behövs nu är inga kraftfulla klimatavtal, däremot en grundlig genomlysning av ytterligare ett misslyckat och korrumperat FN-organ.

Andra om , , ,

Intressant?

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: