Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: bloggar

Miljöpartiets tveksamma inställning till integriteten är tyvärr inget nytt

Efter att ha varit förskonat från alla former av kritisk granskning i mer än 15 års tid, upplever Miljöpartiet just nu sin första verkliga kris. Orsaken är Åsa Romsons utspel i morse att förbjuda anonyma bloggare för att komma åt det så kallade näthatet. Så här sa Romson ordagrant i radiointervjun:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Det är långt ifrån första gången Romson hasplar ur sig konstigheter, men till skillnad från i miljö- och klimatfrågor där partiet ännu är fredat från all kritisk granskning (som en färsk undersökning från TNS-Sifo bekräftar) gav sig språkröret denna gång in i en debatt där hon trampade på helt fel tår. Och reaktionen från integritetsvännerna på nätet lät inte vänta på sig – Romsons utspel har sågats i princip av samtliga nätdebattörer idag.

Det tog dock inte många minuter innan såväl språkröret själv som andra företrädare för Miljöpartiet pudlade. Partiets EU-kandidat Jakop Dalunde gjorde ett försök att förklara vad Romson egentligen menade med sitt utspel både på sin egen blogg och i P3 Nyheter med Karlsten, men misslyckades totalt och ursäktade sig därefter med att han fått ”hjärnsläpp”. Det enda vi fått veta är att partiet planerar att ”återkomma” i frågan när de tänkt ut något som kanske fungerar.

Miljöpartiets krishantering bär tydliga spår av både yrvakenhet och förvirring: uppenbarligen har ingen i partiet ens funderat på hur de ska hantera ett fullskaligt mediedrev, som de nu utsätts för. Och det är i högsta grad en nyttig lärdom – som Riksdagens tredje största parti är det ohållbart att MP tillåts få en fortsatt räkmacketillvaro genom resten av valrörelsen. Förhoppningen är att Sveriges journalistkår – trots sitt dokumenterat stora MP-stöd – kritiskt börjar granska även andra uttalanden och utspel från Romson och Fridolin (och slutar agera hejaklack när den senare tar flyget till Stora Hornstull för att hämta inspiration).

Romson-debaclet är nämligen långt ifrån det första exemplet på MP:s tveksamma vurm för den personliga integriteten. Det är bara några år sedan Grön ungdom röstade igenom en motion på sitt årsmöte om att införa så kallade personliga utsläppsrätter. Detta system, som skulle hanteras av storbankerna, hade medfört att varje svensk skulle övervakas in i minsta detalj vad gäller transporter, elförbrukning och resor. Det skulle alltså kräva en kontrollapparat som hade fått DDR:s övervakningssamhälle att framstå som rena frihetsdrömmen.

Integritetsaspekten oroade förvisso en del miljöpartister, men här handlade det ju om klimatet – och denna fråga är i MP:s värld överordnad allt annat, inklusive den personliga integriteten, resonerade ungdomsförbundet. Men det är inte bara Grön ungdom som brinner för denna typ av ransonering – Gustav Fridolin uppgavs av magasinet Effekt också vara smygförälskad i idén med personlig utsläppskontroll.

(För övrigt finns motionen inte längre kvar på Grön ungdoms hemsida, möjligen har den tagits bort av valtaktiska skäl.)

För några år sedan krävde dessutom Miljöpartiet en obligatorisk hälsopolicy för att få driva mötesplatser på internet. Och listan på exempel kan göras längre.

Jag är övertygad om att det existerar liberala medlemmar även i MP, men i en rad frågor uppträder partiet som en slags neo-ludditisk* sekt som mest av allt vill ha kontroll över samtliga delar av våra liv. Från hur ofta och vart vi reser till vad vi äter och hur vi bor. Personlig integritet är i detta avseende bara viktig att försvara när den råkar sammanfalla med partiets överordnade mål.

Förhoppningsvis för Romsongate det goda med sig att MP börjar granskas precis som andra partier som vill ha väljarnas förtroende att styra Sverige. Den långa smekmånaden med den svenska mediekåren har pågått alldeles för länge.

Intressant?

Läs också: Josh, HAX, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten,André Assarsson

* Neo-Luddism är en filosofi som motsätter sig de flesta former av modern teknik. Neo-luddismen beskrivs som en ”ledarlös rörelse av passivt motstånd mot konsumismen och den skrämmande teknologin som hör ihop med datoråldern”. Namnet kommer från de brittiska ludditerna, som var aktiva mellan 1811 och 1816 och gjorde sig kända för att ta avstånd från moderna tekniska redskap och predikade ett enkelt leverne. (Källa: Wikipedia.)

Andra bloggar om , , , ,

Samtidigt, 296 mil från Tripoli: En chefredaktör rensar ut

Jag har varit journalist i en herrans massa år. Tillräckligt många för att ha upplevt både Palmemordet och två revolutioner – i Östeuropa 1989 och i Nordafrika nu, vintern 2011. Men det som händer i arabvärlden just nu är i grunden annorlunda, framför allt när det gäller hur upproret mot envåldshärskare, ofrihet och censur organiserats och vuxit. Vi vet nu att det som gjort det möjligt att kommunicera och organisera massprotesterna under myndigheternas radar – i Tunisien, Egypten och Libyen – inte varit de traditionella massmedierna som varit relativt enkla att kontrollera och stänga ute för makthavarna. Istället har det varit Internet – sociala medier, bloggar och till och med dejtingsajter – som blivit upprorets kommunikationskanaler. De journalister som rapporterat från Nordafrika de senaste veckorna har i många fall haft lokala bloggare att tacka för att det överhuvud taget kommit ut filmat material och vittnesmål om vad som händer.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Bloggosfären upptäcker journalistik 1A

Jag har följt debatten om Katrineholmskuriren, eller #kkgate som det hela nu har döpts till, lite halvt från läktarplats, och är nog fortfarande inte inte på det klara med vad den stora upprördheten bottnar i. Detta oavsett vilken sida man anser sig tillhöra i bråket (gammelmediejournalister respektive sociala mediebubblare som ivrar för transparens).

Det är förstås lätt att konstatera att Katrineholmskuriren kraftigt har överskattat – eller missuppfattat – sitt uppdrag. Den fjärde statsmakten är ett begrepp, ingen juridisk instution om nu någon chefredaktör trodde det. Det är alltså inte så att medier är att jämställa med domstolar, och mig veterligt står den twittrande och bloggande kommunchefen som allt handlar om inte heller åtalad för något. Att då använda uttryck som att ”föregripa den journalistiska granskningen” blir bara löjeväckande, och visar mest vilka obefogat höga piedestaler journalister placerar sig på ibland.

Dessutom är det, som flera påpekat, ganska genomskinligt att skicka iväg ett antal frågor skriftligen till en kommunal tjänsteman, som dels avslöjar vilken vinkel knäcket är tänkt att ha, dels automatiskt förvandlas till allmän och offentlig handlinng i samma sekund som mejlet når kommunchefens inbox. Sedan kan förstås tidningen gnälla om att chefen gömmer sig bakom en förment öppenhet, tar hjälp av sina sociala medie-kontakter och därmed obfuskerar granskningen, men i grunden handlar det om en reporter som var för slö eller ängslig för att lyfta på telefonluren och ställa frågorna direkt till honom. Eller gå ner till kommunhuset och träffa chefen ansikte mot ansikte. Utan att veta hur stort Katrineholm är, kan avståndet från tidningens redaktion till kommunens förvaltning näppeligen vara större än att man avverkar sträckan till fots på något tiotal minuter.

Reportrarna på Katrineholmskuriren – inklusive chefredaktör och kulturchef – har alltså helt misslyckats med att förstå en av de grundläggande reglerna i journalistiken: avslöja aldrig dina kort på förhand. Och om du ändå råkar göra det, som i det här fallet, gå vidare i livet och lär dig något istället för att ta till överord om att demokratin är hotad och svamla om bloggvalpar. Det blir bara löjligt, och kommer inte att vare sig gynna tidningens upplaga, annonsförsäljning eller varumärke. Och framför allt är det synd, eftersom kommunens satsningar på sociala medier möjligen hade rymt en bra story någonstans.

Men även indignationen i delar av bloggosfären och de sociala medierna är något svår att förstå. Framför allt det faktum att Katrineholms-Kurirens reporter verkade ha bestämt sig redan på förhand för att kommunchefens bloggande och twittrande var något som skulle framställas i kritisk dager. Men, ärligt talat, detta är ju ett fullkomligt normalt arbetssätt inom alla medier – den som tror att en journalist bara går ut i verkligheten och lyssnar lite på vad folk har att säga, för att sedan gå hem och skapa en artikel, har aldrig varit med på ett morgonmöte på en redaktion. All bra journalistik handlar om att välja en vinkel – eller fokus – och om man som journalist gör sin research riktigt bra, ska man i princip veta på förhand vad intervjuobjektet ska svara.

I framför allt etermedier har detta sätt att göra journalistik gått så långt att nyhetsinslag eller reportage närmast kan jämföras med filmmanus. Aktuellt, Rapport, Uppdrag Granskning eller valfri dokumentär kör alla enligt den mall, den undersökande journalistikens formulär 1A. Vinkeln är bestämd på förhand, nödvändiga fakta finns för att backa upp slutsatserna, och det enda som behövs är att man beger sig ut med kameran och får tag i en expert/forskare/politiker som bekräftar allt genom att säga det som står i ”manus”.

Denna jakt på så kallade talking heads blir ibland nästan pinsam – och riktigt underhållande kan det blir om en frustrerad reporter möter en tungt medietränad politiker som vet precis hur han ska svara för att omöjliggöra att svaret klipps ihop till något icke önskvärt. Då blir det en Tobias Billströmare.

Man kan givetvis tycka vad man vill om denna typ av journalistik, men det är så det går till i branschen. Kommunchefen i Katrineholm vet mycket väl att när en journalist hör av sig, så är artikeln i princip redan skriven.

Och nu, efter #kkgate, vet bloggosfären om det också. Kanske är det just därför Katrineholms-Kurirens chefer reagerar som de gör?

Intressant?

Fler om #kkgate: Fredrik Strömberg, Malin Crona, Barometern, HD, Thomas Mattsson

Andra bloggare om , , , , ,

Will the real @icastig please stand up?

Veckans mediesnackis var utan tvekan “ICA-Stigs” fylletwittrande från utdelningen av Stora Bloggpriset på Nalen i förra veckan. Som arrangör var jag där från tidig eftermiddag fram till dess att portarna stängdes vid 23-tiden. Jag har ingen aning vem som dolde sig bakom twittraren @icastig, men uppenbarligen hade han en riktig helkväll, med fickan full av gratis drinkbiljetter. Därför dök det upp ett antal inte helt rumsrena tweets som “Vafan, får man inte ha kuk nu heller” och “Fan så full jag är”, inlägg som som hastigast fladdrade förbi på storbildsskärmarna som visade #bloggprisets backchannel under kvällen. Copywritern och bloggaren Ulrika Good hamnade bredvid “ICA-Stig” under galakvällen, och bevittnade själv hans tweets, något som även Älskade Dumburk gjorde. Underhållande, men kanske inte något man förväntar sig av en representant för Sveriges största livsmedelskedja.

ICAs reklambyrå, King, uppgav att Twitterkontot blivit kapat och anmälde den falske ICA-handlaren. Och “Stig” själv, skådespelaren Hans Mosesson, tar uppenbarligen sin reklamfigur på så stort allvar att han känner  sig personligt kränkt av den falske @icastigs nattliga tweets.

”Man kan acceptera att man blir påhoppad, men då krävs lite finess. Det här är bara plumpt. Så bort med skiten”. Sa Mosesson till Resumé.

Förutom att hela affären “IcaStigGate” är hysteriskt rolig, väcker den ett antal frågor.

För det första: är det verkligen ICA:s eget twitterkonto som har kapats, eller är det någon på PR-firman som bara ballat ur efter ett par öl för mycket?

Om man tittar på @icastigs twitter-historik så registrerades kontot för närmare ett år sedan – och han var på raggningshumör redan då. Samma dag som kontot skapades hade “ICA-Stig” och “Boxer-Robert” nämligen en Twitterkonversation om att dubbeldejta Com Hems reklamtvillingar Judit & Judit. Enligt en Resuméartikel publicerad den 15 maj förra året, var detta en idé som kokades ihop av ICA:s reklambyrå King tillsammans med Boxers byrå Abby Norm. Så långt jag kan avgöra (med mina blygsamma semantiska kunskaper) verkar det sannolikt att det är samma person som twittrade med Boxer-Robert i fjol, som fylletwittrade på Bloggprisgalan i veckan. Och om jag har fel och kontot verkligen blivit kapat – varför i hela friden har inte ICA eller King tagit tillbaka kontrollen över det? Det borde inte vara svårare än att ändra lösenord på Twitter- och mejlkonton.

För det andra: det här är kanske sånt som man får räkna med ute på The Internets. ICA och dess reklambyrå har varit oerhört framgångsrika i att utnyttja samtida trender och snackisar i sin TV-reklam – till exempel den där Frank modebloggar och driver friskt med Amandavardet. Så när ICA-Stig ballar ur på en fest och ”sextrakasserar” delar av Sveriges bloggelit känns det som en fullständigt logisk utveckling av ICA-såpan. What comes around goes around.

Själv väntar jag spänt på att den riktige ICA-Stig ska ta bladet från munnen och berätta vad som egentligen hände. Varför inte i Aftonbladet – han fick ju trots allt chefredaktörens ölbiljetter…

Andra om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: