Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: bostadsbubbla

Hårda bud i Nacka

Ekudden och Järla sjö i Nacka. Foto: Wikimedia Commons

Känslorna svallar höga efter avslöjandet att Nacka kommun köpt inte mindre än tre bostadsrätter för den 57-årige man från Syrien som nyligen kommunplacerades i skärgårdsidyllen – tillsammans med sina tre fruar och 16 barn. Kostnaden för att köpa in dessa tre bostadsrätter, samtliga i ett huskomplex från 70-talet nära Saltsjöbadens golfbana, landade på nära 14 miljoner kronor.

Och även om kommunalrådet Mats Gerdau i en intervju med Ekot försäkrade att boendet bara var tillfälligt (under två år), att besittningsskydd inte fanns för andrahandshyresgästerna och att lägenheterna sannolikt skulle komma att säljas med vinst i framtiden, finns det ett antal saker i denna historia som skaver. Alltså förutom det uppenbart stötande i att Sverige mer eller mindre aktivt stöttar en patriarkal sedvänja som aldrig borde tillåtas att korsa gränsen.

Men vad denna affär sätter ljuset på är det tilltagande oskicket med kommuner som ger sig ut på den privata marknaden för bostäder och köper upp eftertraktade objekt mitt framför näsan på de egna kommuninnevånarna som i många fall får se sig överbudade av den egna kommunen. Med pengar de själva betalat in via skatter, och som nu används till att driva upp bostadspriserna ännu mer. Och en av de främsta anledningarna till köpruschen är, som det socialdemokratiska oppositionsrådet i Nacka säger, att kommunen sålde ut samtliga sina hyreslägenheter på 90-talet.

I Ekots intervju försäkrade kommunalrådet emellertid att kommunen undviker att ge sig in i öppen budgivning och betalar marknadsmässiga priser för lägenheterna. Sedan 2016, då den nya anvisningslagen infördes, handlar det om totalt 94 lägenheter och villor som Nacka köpt för sammanlagt drygt 305 miljoner kronor. Enligt Gerdau utgör köpen endast två procent av den totala bostadsmarknaden, och det har förekommit budgivning i endast 25 procent av affärerna.

Dessutom försvarar sig kommunalrådet med att lägenheterna kommer att kunna säljas med bra vinst i framtiden, och att köpen därför är en bra affär. Vilket i praktiken innebär att kommunen tycker det är lämpligt och rätt att ägna sig åt storskalig bostadsspekulation – med skattebetalarnas pengar som insats.

Jag har varit i kontakt med kommunen vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, för att få ut listor på de objekt som Nacka köpt in. Här är en lista på samtliga bostadsköp som kommunen gjort under 2016 och 2017, till ett genomsnittligt kvadratmeterpris på cirka 38.800 kronor. Detta ligger alltså avsevärt under snittpriset för en bostadsrätt i Nacka, som enligt Svensk mäklarstatistik numera är 55.000 kr kvadraten. Men detta ger inte hela bilden.

För sent som för några veckor sedan ropade kommunen in en trerummare centralt i Nacka för 3.350.000 kr vilket var 455.000 kronor utöver utgångspris. I detta fall drevs priset upp med 16 procent. Objektslistan nedan på några av de senaste månadernas köp har jag tagit fram genom att jämföra kommunens listor – som inte innehåller adresser – med slutpriser från Booli.se. (Jag vill reservera mig för att den kan innehålla felaktigheter.)

Längre tillbaka i tiden blir det svårare att få träffar som matchar kommunens lista, så jag kan inte säga hur det har sett ut från början – men de senaste månadernas köp indikerar i alla fall att budgivning har skett vid de flesta köp, inte bara i ”enstaka fall” som Mats Gerdau hävdar i Ekointervjun. I snitt har de lägenheter som köps in budats upp med 9,3 procent.

Det kanske inte har en prisdrivande effekt, utöver det normala, men det ser i alla fall ut som att kommunen inte drar sig för att ge sig in i ganska häftiga budstrider när de dyker upp ett lämpligt objekt.

Det som är olustigt är snarare valet av lägenheter som kommunen ropar in. Om man tittar på de adresser där de inköpta lägenheterna ligger, är det inte sällan i gamla miljonprogramsområden och små, billiga lägenheter i utkanterna av kommunen, som i Orminge och Älta.

Just detta, att Nacka siktar in sig på att köpa lägenheter i det billigare beståndet, är ett problem i sig. Det är ju just dessa objekt som de mindre besuttna kommuninvånarna – de som aldrig skulle ha råd att köpa en nyproducerad trea för sex, sju miljoner i Nacka strand eller på Kvarnholmen – är spekulanter på. Unga vuxna som ska flytta hemifrån, och vars föräldrar kanske sparat några hundratusen till grundplåten för en billig etta, eller det unga paret som ska skaffa en tvårummare tillsammans. Det är just dessa som kommunen tidvis aggressivt föser ut från marknaden. Inte de etablerade och bättre bemedlade med mångårig bostadskarriär bakom sig.

Ifall nu bostadsrättsköp verkligen är det enda sättet att ordna boende till nyanlända, och därmed uppfylla statens krav, skulle kommunen enkelt kunna slippa att ställa grupper mot varandra. Gerdau och hans kolleger vet mycket väl att det finns ett stort antal lediga lägenheter i nyproduktionen, till fast pris, som på senare tid blivit allt svårare att bli av med för byggbolagen. Någon budgivning krävs inte, ingen behöver bo kvar hemma för att hen blivit utprisad av kommunen – och genom att köpa nybyggt hade man sluppit riskera blåsa upp bostadsbubblan och tränga ut de unga från marknaden.

Dessutom är ju knappast själva investeringskostnaden ett problem – även om det skulle innebära att att kommunen fick låna upp mer till själva inköpen, är det ju meningen att lägenheterna ska säljas med vinst.

Men detta är inte aktuellt. Det är alldeles för dyrt att köpa nyproducerat, säger kommunens tjänstemän. Dessutom är det ingen avancerad gissning att byggbolagen skulle sparka bakut ifall kommunen började köpa in sig i nybyggena. Detta skulle ju, gud förbjude, kunna innebära white flight och osålda nya lägenheter på Nackas nya gräddhyllor ifall det spreds att de nya grannarna skulle vara nyanlända.

Istället får de som står längst från marknaden betala priset. Som det brukar vara.

Intressant?

 Fler om , , , ,

Fotnot: Ett alternativ är att köpa in vinterbonade husbilar, som Staffanstorp gjort.

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

Marknad på gränsen till nervsammanbrott

”Är du inte klok, du kunde ju sålt din köplats för 50.000! Det är det flera som gjort” utbrast frisören. Han, ursprungligen från Istanbul, är uppvuxen och fostrad i ett samhälle där stekta sparvar sällan flyger in i öppen mun och det istället gäller att armbåga sig fram om man vill få tag på exempelvis någonstans att bo. Att bara ställa sig i kö och passivt avvakta samhällets leverans av en bostad till rimligt pris är ingen framkomlig väg i det forna hemlandet, men i Sverige tror konstigt nog fortfarande många på att det existerar en fungerande hyresmarknad –  och att om man bara ställer sig i bostadskön kommer man förr eller senare att få en fin lägenhet i centrala Stockholm, till överkomlig hyra.

Moahahahahahaha!

Sanningen är att marknaden för hyresrätter – i alla fall i Stockholm – för länge sedan upphört att vara en marknad, om den nu någonsin varit det i modern tid. Jan Jörnmarks ambitiösa genomgång av 70 års havererad centralstyrning av bostadsmarkanden i tidskriften Kvartal ger närmast bilden av totalt kaos och ständiga misslyckanden med att lösa icke-existerande problem med politisk detaljstyrning som såväl ödelagt våra städer som skapat ett permanent bostadsbrist.

”Hyresmarknaden” av idag har i allt väsentligt blivit en exklusiv, sluten klubb,, vars syfte är att till skydda den priviigierade klick som lyckats skaffa ett hyreskontrakt från ödet att drabbas av högre hyror – så kallade marknadshyror – medan den som står utanför vackert får stå kvar i farstun. Den som en gång fått tag på en hyreslägenhet släpper den aldrig – i alla fall inte utan betydande kontant ersättning. Hyresmarknadens ständigt växande utanförskap kan i bästa fall räkna med en sunkig etta i Skärholmen efter tio år i kö. (Ifall maffian inte redan hyrt ut den i andra, tredje eller fjärde hand till ett dussintal asylsökande.)

Hyresmarknaden, som alltså inte alls är en marknad, kan vi sålunda glömma ifall målet är att få tag på en lägenhet i Storstockholm. Och därför är vi alltså hänvisade till den enda del av bomarknaden som fortfarande kan kallas någorlunda fri – bostadsrättsmarknaden. Där det gäller att ha en rymlig plånbok, eller lånelöfte i Mona Sahlins-livvakts-klass för att skaffa en plats att bo. Och här är det pengarna som avgör var du hamnar – eller dina vuxna barn som du är närmast desperat att bli av med.

Därmed är vi tillbaka till den turkiske frisören, som har sin salong i området där jag bor. Bostadsområdet är ett av de mest attraktiva i kommunen, och har belönats med stadsbyggnadspriser ett flertal gånger – främst för sin lyckade blandning av arbetsplatser och bostäder.

Men så förra året kastades alla kommersiella verksamheter ut.  De galopperande lägenhetspriserna hade nämligen gjort det betydligt mer lukrativt att bygga om lokalerna till bostadsrätter. Så nu är den prisbelönta, levande stadsdelen raskt på väg att förvandlas till ännu en sovstad, när mer än 300 lägenheter ersätter kontor och arbetsplatser.

Inför försäljningsstarten fanns det möjlighet att anmäla sig som sökande på byggföretagets hemsida. Vid säljstarten några månader senare bjöds alla registrerade in för att anmäla intresse för lägenheterna – och då jag var nummer 28 i kön hade jag i det närmaste garanterad förtur till en av de nya lägenheterna.

Av diverse skäl, inte bara ekonomiska, valde jag att inte gå vidare och boka en bostad (dottern behöver en nu, inte om två år), och struntade därför i att utnyttja min förtur. Ett beslut som i backspegeln var extremt korkat, för att uttrycka det milt. För som frisören upplyste mig om – köplatserna var guld värda, och jag hade därför öätt kunnat sälja min plats i kön till en annan hugat spekulant för ett antal 10.000-tals kronor under bordet. Alternativet hade varit att genomföra köpet, och sälja vidare lägenheten med en fet vinst.

Så vad är det egentligen som driver på detta galopperande vansinne?

Tja, förutom de stadigt sjunkande räntorna, i kombination med en allt mer akut bostadsbrist – det fattas bostäder i nivå med ytterligare ett Göteborg – är det framför allt de senare årens återkommande politiska hot/löfte om att införa amorteringskrav som fått priserna att skjuta i höjden. Situationen har skapat en oro i samhällskroppen som det nästan går att ta på. En slags undertryckt hysteri som man möter vid varje lägenhetsvisning där spekulanterna nästan klättrar över varandra i kampen om att lägga ett vinnande bud. Det gäller att snabbt få tag i en lägenhet innan det blir omöjligt att finansiera för unga utan stora besparingar. De som annars måste fixa fram halvmiljonbelopp till kontantinsats – och dessutom amortera ett par tusen i månaden. Det är därför man sällan ser unga på visningarna numera – desto vanligare är att deras föräldrar, Bbrommapapporna, träder in med kapital. Med lågbelånade villor i attraktiva lägen kan de öka på den egna belåningen – och på så sätt hjälpa barnen att elda på bostadsbrasan ytterligare.

Tillbaka i mina egna kvarter. Här planeras det nu för ytterligare ett 40-tal lägenheter i en gammal K-märkt fabriksbyggnad. En låg tegelbyggnad som enligt bygglovsansökan ska byggas på med ytterligare tre våningar och därmed försänka grannarnas uteplatser i kompakt mörker. Det oundvikliga överklagandet  till kommunen möts med beskedet att fastighetsbolaget istället ansöker om tillstånd för att driva flyktingboende i fastigheten, givetvis för att slippa fler överklaganden.

Vi befinner oss aöötså vid en punkt där allt talar för ett sammanbrott. Fast ingen vet när, och bryr sig föga. Under tiden budar vi på lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Och det där med risk för höjda räntor – glöm det. Världens centralbanker är fullt medvetna om att den minsta lilla räntehöjning riskerar att utlösa  en global finanskris som får Lehman Brothers-kraschen att framstå som en bagatell. Istället kan vi förvänta oss helt nya metoder att få fart på inflationen, och därmed minska skuldberget, så som den nygamla idén om helikopterpengar.

Räkna alltså med att vansinnet på  Stockholms bostadsmarknad fortsätter. I år, och nästa. Och sen?

Intressant?

Fler om , , ,

Regeringen och FI pumpar upp bostadsbubblan

Den svenska bostadsmarknaden befinner sig på kokpunkten. Folk budar som galningar på hus och lägenheter, och trots varningar pumpas bubblan upp mer och mer – pådriven av historiskt låga räntor och en total brist på politisk insikt om hur många års planekonomisk hyresreglering skapat till en närmast permanent bostadsbrist och skyhöga priser i den fritt handlade delen av marknaden. Unga  i storstadsområden som vill flytta hemifrån, får nöja sig med att hyra i andra, tredje eller fjärde hand, om de inte har turen att ha välbeställda föräldrar med ett par miljoner på fickan som kan köpa dem en biljett förbi den stelfrusna bostadskön. Jag själv, med två snart vuxna barn, börjar inse att ingen av dem kommer att flytta före 30 (om de inte tänker smart och skaffar partner med försthandskontkrakt).

Efterfrågan på bostäder är nu 30 procent större än utbudet, och var femte lägenhet säljs före visning. I februari låg slutpriserna för lägenheter på söder i snitt 17 procent över utrop, enligt Mitt i Stockholm. En liten 18-kvadratare i Finntorp, Nacka, gick i veckan för rekordpriset 1,5 miljoner – 84.000 kr per kvadratmeter.

Och ändå är det bara början. För nu, när Finansinspektionen gett besked om hur det kommande amorteringskravet – som är tänkt att införas från den 1 augusti – ska se ut, pumpas bubblan upp till enorma proportioner. För vad som händer är att det är just amorteringskravet – som bara ska gälla nya lån tagna efter den 1 augusti – kommit att fungerar som en blåslampa, tvärtemot intentionerna. På en redan överhettad marknad där utbudet är rekordlågt och behovet av bostad gigantiskt, har sträckan fram till augusti blivit ett veritablt sprinterlopp där det gäller att till varje pris säkra bostadsaffären innan amorteringskravet klubbas igenom. Ett amorteringskrav som många av dagens bostadsköpare – speciellt de som är nya på marknaden och inte har en miljon till kontantinsats – inte kommer att ha råd med.

Därför gäller det att köpa nu, och buda som det inte fanns någon morgondag.

Själv bor vi ganska bra i stor lägenhet, men hade gärna flyttat till hus med lite mer utrymme för tonåringarna, eftersom de nu måste bo kvar även som vuxna (eller till de hittar en rik partner med förstahandskontrakt). De senaste årens prisrally gör det dock omöjligt att hitta något objekt som vi ens är i närheten av att ha råd med – och då tjänar vi ändå bra. Och det är till stor del denna inlåsningseffekt – med exempelvis äldre par med låga inkomster och utflugna barn som sitter kvar i sina stora villor, eftersom det är för dyrt att flytta till mindre lägenhet – som gör att utbudet blir skralt. En brist som i sin tur driver på priskarusellen ytterligare.

Och nu eldas alltså priserna på  ännu mer, denna gång av regeringen och Finansinspektionen. För istället för att fungera dämpande på priserna, blir löftet om amorteringskrav som att hälla bensin på brasan. Bra gjort där.

Så där går det när politiskt välmenande beslut får diametralt motsatt effekter, eftersom ingen bemödat sig riktigt om att tänka först. Risken är nu att den megabubbla som blir resultatet växer sig så stor att den hotar att sänka ekonomin när den spricker. Och därmed kan regeringen tvingas backa – från amorteringskravet. För med nedgångar på 25 procent, som Finansinspektionen själv bedömt bli resultatet av  de nya reglerna, riskerar många av de som budar som dårar idag att sitta med bostäder som de kommer att göra brakförluster på. Om de tvingas att sälja.

Det här kan gå åt h-e i en handväska, som amerikanerna säger.

Fast enligt finansmarknadsministern fungerar Sveriges bostadsmarknad finfint. Inga problem, cirkulera!

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: