And The Band Played On

Etikett: Brexit

EU och myterna om det stora fredsprojektet

Ossuary_of_Douaumont

Den franska krigskyrkogården och ossuariet (benkyrkan) i Douaumont, där kvarlevorna av de franska soldater som dog i Verdun ligger begravda. De flesta av dem som dog finns dock fortfarande kvar i jorden på slagfältet. Foto: Paul Arps/Wikimedia Commons

I helgen publicerades ett stort reportage i Aftonbladet med undertecknad som upphovsman. Det är nämligen 100 år sedan i år som slaget vid Verdun förvandlade  stora delar av trakterna öster om Paris till ett öde månlandskap, samtidigt som hundratusentals unga fransmän och tyskar slets sönder i det förödande granatregnet. Bara under det inledande anfallet, den 21 februari, föll uppskattningsvis en miljon artillerigranater över ett litet område öster om franska småstaden Verdun. Nio byar förintades, och skadorna efter bombardemanget gör sig påminda ännu idag – stora delar av marken är förgiftad av miljontals granater, vissa av dem laddade med giftgas, som fortfarande finns i jorden.

(Artikeln finns ännu inte på nätet, men lär sannolikt läggas ut inom de kommande dagarna.)

verdun_faksimil

Aftonbladet söndag 10 juli.

Vad som är intressant med Verdun – förutom det faktum att det med sina 303 dagar var det längsta i mänsklighetens historia – är att denna masslakt på unga soldater med tiden kommet att bli den främsta symbolen för europeisk enighet. Dagens tyska och franska ledare – nu senast Angela Merkel och François Hollande – träffas i den stora benkyrkan (ossouariet) i Douaumont och håller handen för att manifestera freden mellan sina bägge nationer. Att Europas länder aldrig mer ska gå i krig mot varandra, och att det är EU som står som garant för att så aldrig mera sker.

Detta är dock en ganska modern tolkning av Verdun. Fram till för 25 år sedan handlade det europeiska projektet närmast uteslutande om ekonomiskt samarbete, och det var först i skiftet mellan 80- och 90-tal som EU bestämde sig för att utvidga unionen till att även bli en kulturell och politisk gemenskap. Enligt Klas-Göran Karlsson, historiker och författare till Urkatastrofen : första världskrigets plats i den moderna historien (Atlantis 2014), funderade EU-ledarna länge på exakt vad en sådan gemenskap skulle kunna byggas på. På en kontinent vars främsta kännetecken varit att alla varit i krig med alla i hundratals år och där olika minoriteter hatat varandra som pesten, var det inte alldeles enkelt att hitta något att enas kring. Enligt Klas-Göran Karlsson inriktades därför arbetet med att skapa en europeisk identitet på att samlas kring antikens Europa. Denna plan havererade dock, eftersom det var få européer som överhuvudtaget kände någon slags kulturgemenskap med de gamla grekerna.

Istället kom ledarna att enas om att det var just Det stora kriget (Första och andra världskriget var ju egentligen ett, det blev bara en lång vapenvila mellan de bägge) som skulle bilda plattform för den europeiska identiteten.

Och vad passade då bättre än Verdun – platsen där det storskaliga, industrialiserade kriget och massförstörelsevapnen för första gången släpptes loss med maximal styrka?

Man ska dock vara medveten om att EU som ”fredsprojekt” är en relativt ny tanke – ett projekt som drivits på just för att den euroepiska gemenskapen i allmänhetens ögon ska uppfattas som en garant för att nationer inte börjar kriga med varandra igen. När den europeiska kol- och stålunionen bildades 1953, var det ingen som motiverade denna med att det var för fredens skull. Det var en rent ekonomisk affär, för att gynna handeln mellan gemenskapens grundarländer – framför allt Frankrike och Tyskland. Att just ökad handel och integration mellan industrier i olika länder sedan i sig självt fick till effekt att krigsrisken minskade, var förstås en positiv bieffekt.

Däremot uppstod denna tanke faktiskt långt tidigare – redan när slaget i Verdun rasade som värst. Som Richard North, en av de främsta experterna på EU och dess historia, skriver i sin blogg så funderade den franske rustningsministern Loius Loucheur i liknande banor redan 1916. Efter att ha sett den förödande effekten av hur Tyskland hade ställt om sin energi- och industrisektor under åren fram till Verdun, konstaterade han att ingen modern nation längre skulle klara att föra krig utan att ta kontroll över de civila produktionsresurserna. Lösningen, menade Loucheur, var att ställa dessa industrier under någon slags internationell kontroll – så att ingen nationell ledare skulle tillåtas att förvandla dem till vapensmedjor.

Man kan alltså säga att fröet till det EU vi ser idag, föddes redan för 100 år sedan – under ett av de längsta och blodigaste slagen i mänsklighetens historia.

Och faktum är att historien gav Loucheur rätt. De stora vapenindustrierna idag är internationaliserade, och västvärldens (om än inte Rysslands) vapensystem bygger på en mycket hög grad av specialisering. Komponenter från de flesta av världens hörn krävs ofta för att exempelvis bygga ett modernt stridsflygplan eller robotsystem.  I dessa finns amerikansk hårdvara, svensk mjukvara, styrsystem från Saab och motorer från  brittiska Rolls Royce (ett multinationellt företag som är noterat på Londonbörsen). Ägandet är spritt över hela världen – alltså långt utanför EU:s gränser – och det är högst osannolikt (för att inte säga omöjligt) att något av dessa försvarsindustrier idag skulle medverka till att ställa ett enskild EU-land på krigsfot för att det skulle kunna gå till offensiv mot ett annat.

Tack vare globaliseringen och den världsomspännande handeln är en repris på Verdun i det närmaste en omöjlighet idag. Något vi alla ska vara tacksamma för.

Däremot är denna utveckling knappast något som Juncker och övriga EU-ledare kan ta åt sig äran för, annat än på marginalen.

Intressant?
Fler om , , , ,

EU:s verkliga problem förklarade i ett diagram

Data from World Bank

Det frenetiska handviftandet i kölvattnet på Brexit fortsätter, samtidigt som tonläget höjs och domedagsprofetiorna avlöser varandra, pannor läggs i djupa veck och ännu ett EU-toppmöte inleds. Alla kommer att bli fattigare när Storbritannien stängs ute från den gemensamma inre marknaden sägs det, och extra sämst kommer det att gå för britterna som kan se fram emot en framtid som utstötta och tvingas till ett liv i mörker, utan kontakt med omvärlden, företag som flytt och en BNP-tillväxt som i bästa fall hamnar på strax över nollstrecket.

Eller vänta nu – EU har redan en anemisk tillväxt – och har så haft i snart tio år. Efter att ha infört Euron, genomlevt såväl finanskris, Greklandskris och  Eurokris, befinner sig EU i ett slags tillstånd av permanentad recession. Den i de flesta avseenden helgalna Idén att tvinga på hela Europa en omdöpt variant av den urstarka tyska D-marken, har inneburit de flesta Euroländer – med undantag för Tyskland – låsts fast i en till synes evig lågkonjunktur, med gigantiska skuldberg och massarbetslöshet som biter sig fast.

Det är därför grafen ovan, som kommer från Världsbanken, ser ut som den gör. Siffrorna talar sitt tydliga språk – alla jämförbara länder i väst går bättre ekonomiskt än EU. Norge, Schweiz, Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA… Överallt är tillväxten högre än inom EU, som tvärt emot det framgångsrika frihandelsområde det utmålas som snarare är ett ekonomiskt sorgebarn. För många av länderna, bland annat på Balkan och vid Medelhavet, är det ännu värre – här handlar det istället om negativ BNP.

Ifall EU:s dokumenterat välbetalda ledare och deras byråkratiska entourage, hade ägnat tid och kraft åt att lösa detta problem – för få arbetstillfällen och för mycket detaljreglering, centralstyrning och permanent krispolitik – istället för att fundera ut fjantiga bestraffningar för en medlem som inte längre vill vara med i gemenskapen, som att avskaffa engelska som officiellt språk. Ja då hade medborgarnas förtroende garanterat ökat högst väsentligt.

Och frågan man ju måste ställa sig är – vem vill vara med i en klubb som behandlar sin medlemmar så?

Särskilt som den största risken med att gå ur verkar vara att få bättre tillväxt. För så mycket sämre kan det ju knappast gå utan för EU.

Intressant?

Fler om , , , ,

Dags att EU väljer ett nytt, yngre folk som röstar rätt

Efter helgens veritabla kalabalik i kölvattnet på Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet – som resulterade i en seger för Brexitsidan, har de tyckande klasserna satt något slags inofficiellt rekord i folk- och demokratiförakt. Det har smetats massiva mängder brunfärg på den majoritet av britterna – 52 procent av befolkningen – som diagnosticeras som rasister, eftersom det existerar högerpopulistiska och främlingsfientliga partier i andra delar av unionen som jublar åt valutgången. Och är de inte rasister, går de Putins ärenden. Eller så är brexitväljarna bara gamla, knarriga, framstegsfientliga gubbar som lider av inkontinens och som offrar den unga generationens framtid i fred och frihet bara för att slippa invandrare.

Ovanstående är inte några yttringar hämtade ur rättshaveristiska hörn av internet, utan faktiska åsikter, yttrade av framträdande debattörer, journalister, kulturskribenter och så kallat liberala politiker. Jag roade mig med att samla några av de mer talande exemplen på hur våra ledande debattörer betraktar ett demokratiskt val som mig veterligt genomförts helt enligt regelboken, utan vare sig valfusk eller kreativ rösträkning.

Framför allt är det två argument jag har svårt att förstå mig på. Dels att det skulle vara en seger för rasister och högerextremister. Tanken att fler än hälften av Storbritanniens befolkning plötsligt skulle ha förvandlats till extremister är ganska främmande, ärligt talat. Och i sådana fall kan man dra samma slutsats vad gäller svenskarna. Det var nämligen nära hälften som röstade nej till att gå med i EU när vi själva folkomröstade i frågan 1994. Vilket ju logiskt sett borde innebära att 47 procent av svenskarna var högerextremister vid denna tidpunkt, eller åtminstone gick högerextremisters och despoters ärenden.

I verkligheten visar det sig att det framför allt var i gamla Labour-fästen som flest röstade för Brexit – det vill säga brittiska socialdemokratiska väljare. ”Högern” och de privilegierade intellektuella klasserna röstade i betydligt större utsträckning för att stanna kvar.

Whoops…

Det andra argumentet är det här med ålder. Flera politiker (bland annat Centerns ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl, se tweet ovan) menade att de gamla inkrökta gubbarna på landet svek landets unga genom att beröva dem en värld utan gränser. De gamla stofilerna hade inte satt sig in i frågan ordentligt och var som vanligt fientliga till allt nytt, därför röstade de ryggradsmässigt för ett utträde.

Vid sidan av det faktum att en majoritet av de unga väljarna inte hade ork att dyka upp i vallokalerna (endast en tredjedel i åldrarna 18-24 röstade, jämfört med 81 procent i åldersgruppen 65+) är det ganska magstarkt av våra folkvalda att avfärda människors uppfattning på grundval av ålder.

Är alltså inte en väljare som passerat 50 lika mycket värd som en 20-åring? Och hur vill Martin Ådahl med flera rätta till detta problem i så fall – propagerar han alltså för att vikta rösterna beroende på ålder? Ska en pensionärsröst räknas som en halv röst, för att uppnå önskat resultat i framtida val?

(Man ska komma ihåg att Ådahl med flera som åldersdiskriminerar på detta vis, till vardags kallar sig ”liberaler”.)

Dessutom kan det ju mycket väl vara så att äldre väljare faktiskt har bättre koll på vad som står på spel. De har mångårig erfarenhet att bygga sitt ställningstagande på, de är sannolikt luttrade efter åratal av ständiga kriser inom EU – och framför allt minns de hur det var på den tiden som Storbritannien fortfarande var en suverän stat. De minns kanske med viss nostalgi den tiden då EU var ett mellanstatligt organ för frihandel, och inte hade vuxit ut till en maktfullkomlig koloss – en pseudostat med egen ”president” – med ambition att detaljstyra varje del av unionsmedborgarnas liv.

De minns kanske även en tid före Euro-eländet, då det fanns något som kallades ”tillväxt” och inte bara krispolitik och nedskärningar.

Gammal är äldst, brukar det ju heta.

Hur som helst är knappast sista ordet sagt. EU har tidigare visat prov på en närmast magisk förmåga att få folk att rösta rätt. Blir resultatet inte rätt första gången, utlyser man bara nya folkomröstningar tills folket slutligen fattat hur de ska rösta.

Så var det med både Nice- och Lissabonfördragen, där Irland tvingades rösta ett flertal gånger innan det slutligen utmynnade i ett ja till de nya traktaten. Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär, förklarar denna Brysselutvecklade metod för att uppnå folklig förankring i en minnesvärd intervju med BBC.

Det har förvisso redan börjat ställas krav på en ny omröstning i Storbritannien, eftersom torsdagens gav fel resultat. Och det muttras redan om att Storbritannien kanske inte alls behöver lämna EU – valresultatet kan istället komma att bli ett verktyg i kommande förhandlingar med EU.

I Tyskland mullrar det i regeringen, och finansministern vill statuera ett exempel mot Storbritannien – detta för att säkerställa att inga andra länder vågar göra om vad britterna gjort. Det leder tankarna mer till beskyddarverksamhet, än ett jämbördigt förhållande mellan suveräna stater, tycker jag.

Kontentan av reaktionerna på Brexit är i alla fall att såväl politiker, Brysselbyråkrater, kulturskribenter och opinionsbildare är rörande eniga om vad som krävs för att få unionen på rätt köl igen:

Ett nytt folk. Ett yngre, ett som röstar rätt, inte gnäller och låter bli att ställa till problem för EU:s makthavare i Bryssel. Bäst så.

Det finns en bra Bertolt Brecht-dikt om just det där, som ni kanske minns.

Intressant?

Fler om , ,

Fear and Loathing i Bryssel

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan när EU-kritik sågs som ganska normalt. Att reagera med skepsis mot centralstyrningen, den svällande byråkratin, det svårt demokratiska underskottet och en ständigt större makthunger hos den byråkratiska, icke-valda klassen i Bryssel var ett slags folkligt hälsotecken och motståndet var utbrett från vänster till höger på den politiska skalan. (Som vanligt var det partiet som numera kallar sig ”liberalerna” som flitgast propagerade för att föra över allt mer av vårt självbestämmande till de slutna rummen i Bryssel, detta för att inte förlora inflytande.)

Idag, när Storbritannien gör sig redo för att folkomrösta om EU-medlemskapet låter det annorlunda. Omröstningen, som sker den 23 juni, har fått debattörerna – både i Storbritannien och här på hemmaplan – att slå något slags inofficiellt rekord i FUD (fear, uncertainty and doubt), eller skrämselpropaganda på vanlig svenska. Ett brittiskt utträde utmålas som allt från ett hot mot  freden i Europa till en kris för den svenska ekonomin ifall engelsmännen väljer att lämna EU-samarbetet. Skräckscenarier målas upp av en europeisk ekonomi som kommer att falla bottenlöst ifall britterna väljer att lämna EU – och varningar duggar tätt om djupfrysta handelsrelationer i spåren av den eventuella skilsmässan. Jag har försökt – men inte hittat – någon motvikt till denna massivt ensidiga rapportering i ledande svenska medier.

Men tyvärr är det värre än så. Debattörer har dessutom försökt – och i viss mån lyckats med – att kleta brunfärg på själva EU-motståndet. Sverigedemokraterna är ju förvisso emot EU, liksom franska Front National – och eftersom bägge dessa partier är kända för att springa Putins ärenden är det sannolikt även högerextremistiskt att vara mot EU.

Så lågt har alltså debatten sjunkit. Tur då att det finns insatta journalister som Richard North (EU Referendum) och Ambrose Evans-Pritchard i The Telegraph som förklarar vad det hela egentligen handlar om.

  • För det första finns det två länder i Europa – Norge och Schweiz – som valt att stå utanför EU-medlemskapet för att istället vara medlemmar i  EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Dessa två länder sticker ut som de två mest framgångsrika i Europa, med högst tillväxt och lägst arbetslöshet. Ändå bedriver de handel med hela världen och kan resa fritt i Europa ungefär som vi (enda skillnaden är att norrmännen går en annan väg i tullen). Samtidigt har de behållit en stor del av sin nationella självständighet, och betalar bråkdelen av vad vi gör i avgifter till EU. Varför skulle Storbritannien – eller Sverige för den delen – inte lyckas lika bra utanför EU-samarbetet? Den frågan har mig veterligt ingen journalist ställt ännu.
  • För det andra: Det är inte EU som sluter bi- eller multilaterala handelsavtal – fast byråkraterna vill förstås gärna påskina att så är fallet. Den internationella handeln, med tullar och handelsavgifter, styrs av internationella organisationer som WTO, där samtliga världens stora länder är medlemmar. Att  skrämmas med att Storbritannien skulle stängas ute från internationella handelsavtal ifall de ställde sig utanför EU är därför bara löjligt. Samma förhållande gäller för exempelvis fiskepolitiken, flygtrafiken och andra bi- och multilaterala avtal som bara i undantag styrs eller initieras från Bryssel. I detta avseende spelar det ingen roll om Storbritannien är med i EU eller inte.

Ett aktuellt exempel på hur EU-byråkraterna tar åt sig äran för andras framgångar är det välkomna avskaffandet av roamingavgifterna i Europa. Det är givetvis en god nyhet för alla som vill använda sin mobil på semestern utan att bli ruinerad, och därför är det knappast förvånande att detta kommunicerats som en stor framgång för EU. Vad som inte sägs är att EU inte alls varit särskilt drivande i denna fråga –som EU Referendum skriver är det helt andra parter som varit aktiva i att avskaffa telekombolagens osunda utnyttjande av sina nationella monopol.  Framför allt är det OECD och den Internationella Telekomunionen, ITU, som sedan mer än 20 år gnetat på för att avskaffa roamingavgifterna. De nationella telemonopolen, framför allt i Europa,  stretade länge emot (och ofta med aktivt stöd av just EU).

För den som vill ha en alternativ bild av det EU dit vi skickar dryga 30 miljarder om året (som tack för att vi outsourcat cirka 70 procent av våra politiska beslut till Bryssel) rekommenderar jag varmt filmen Brexit The movie som finns inbäddad ovan. Det är en mycket välproducerad film som visar hur den politiska och byråkratiska klassen lever på stor fot samtidigt som kontinenten befinner sig i en permanent lågintensiv kris – till stor del en följd av EU:s ständiga felgrepp och misslyckanden med allt från industripolitik, den gemensamma valutan och nu senast – flyktingkrisen. Den är dessutom crowdsourcad, vilket innebär att den är gjord utan pengar från stora, mäktiga påtryckargrupper. Filmen har per dags datum visats nästan en miljon gånger.

Några minnesvärda ”oneliners”  ur filmen:

”EU skapades för att säkerställa att folket aldrig mer kunna kontrollera makten,”

”EU-byråkratin är obegriplig och det är själva meningen.”

”Ett fåtal vet hur EU fungerar, resten av oss vet det inte. Det innebär en massiv maktöverföring till ett fåtal.”

33 minuter in i filmen finns flera exempel på de närmast sanslösa regleringarna som EU:s byråkrater ägnar sin tid åt att ta fram. Det finns exempelvis mer än 600 lagar och förordningar för vanligt – kaffe…

EU har gång på gång visat sig ha en slags magisk inverterad ”Midas touch”. Allt som Brysselbyråkratin sätter klorna i förvandlas undantagslöst från guld – till sand.

Intressant?

Fler om , , ,

Måste det till en Nigel Farage för att sparka liv i EU-debatten?

Sedan Sverige gick med i EU för snart 20 år sedan, har vår nation mer och mer utvecklats till en lydstat under en gigantisk byråkratisk apparat i Bryssel – en som vi inte vare sig valt eller har möjlighet att rösta bort i framtida val. Detta trots att 8 av 10 lagar idag införs som en direkt följd av beslut som fattas i Bryssel – flera av dem dessutom direkt skadliga för svensk ekonomi. (Det nya svaveldirektivet för sjöfarten som införs vid årsskiftet, hotar exempelvis att slå ut stora delar av svensk massa- och stålindustri.)

Den enda möjlighet vi har till påverkan via direkta val är att rösta fram ett litet antal EU-parlamentariker vart fjärde år. Men dessa politiker hamnar i ett parlament som vare sig kan ta initiativ till eller rösta fram ny lagstiftning – det är till sin konstruktion bara rådgivande till kommissionen, där en kader odemokratiskt valda byråkrater sitter vid rodret.

Få har satt fingret på detta gigantiska demokratiska underskott bättre och mera högljutt än Nigel Farage, ledare för UK Independence Party, UKIP, som i åratal häcklat, förolämpat och hånat EU-topparna, däribland ordföranden Jose Manuel Barroso och unionens ”president” van Rompuy. Videoklippen där han frågar van Rompuy ”Who are you” är en modern klassiker och viralsuccé på nätet.

I Storbritannien har Farage lyckats med bedriften att på allvar sparka igång debatten om landet verkligen ska vara med i EU eller inte – en fråga som Storbritanniens politiska klass trodde var begravd sedan  20 år, när dåvarande Toryledaren John Mayor skrev under Maastrichtfördraget.

Farages folkliga framgångar har tagit de etablerade politikerna på sängen och drivit premiärministern David Cameron till att halvhjärtat lova en folkomröstning i frågan om ett par år. Farage börjar dock bli ett reellt hot mot både Cameron och Labour – han snor röster från bägge blocken – och en tilltagande panik börjar märkas hos Storbritanniens politiska klass. Skräcken vore om Ukip inte bara vinner Bryssel, utan blir en kraft att räkna med i det brittiska parlamentsvalet nästa år.

Detta skildras mycket bra i reportaget om Farage från brittiska Channel 4. Det är nästan en timme långt, men väl värt att se för den som önskar att även Sverige haft en EU-debatt värt namnet.

Tyvärr är UKIP inte bara EU-kritiskt, utan riskerar med sin obegripliga hållning när det gäller invandring och migration att hamna bland övriga tokhögerpartier i EU-parlamentet.

Med detta sagt, är det synd att det inte finns fler bråkstakar som Farage i EU-parlamentet. Det närmsta vi kommer här i Sverige är Piratpartiet – ett parti som inte ens tillåts vara med i SVT:s EU-debatt, trots att partiet redan har en plats två platser i parlamentet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: