Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: brott

Parkeringskoll i parallellsamhället


Det började sommaren 2014. Plötsligt började de dyka upp på parkeringsplatsen i Stockholm City – en samling rostiga och nedgångna skåpbilar. Vissa svenskskyltade, andra från Bulgarien och Rumänien, någon enstaka från Tjeckien. Ett par av bilarna stod parkerade i princip dygnet runt,  med tiden blev de fler. Det blev snart tydligt att de åtminstone tidvis användes som sovplatser – vilket i praktiken innebar en parkeringskostnad per bil på flera hundra per dygn (just denna p-plats har dessutom Stockholms högsta parkeringsavgifter).

Några p-avgifter betalades sannolikt aldrig, och vissa morgnar då jag passerade satt de gula p-böterna  i drivor på framrutorna. Men eftersom skåpbilarna antingen var registrerade utomlands eller ägdes av svenska ”målvakter” kom parkeringsbolaget gissningsvis till slutsatsen att det var lönlöst att försöka driva in vare sig avgifter eller böter. Tiden gick och allt färre gula lappar syntes på bilarna. Idag ser jag dem aldrig, inte heller att någon p-vakt längre bryr sig om att lappa bilarna.

Detta kan ses som ett exempel i det lilla på när samhället ger upp. Stockholms stad har i praktiken släppt kontrollen över en central del av City och accepterar att denna yta styrs av två parallella uppsättningar regler: en för fattiga EU-medborgare, en annan för de bilister som har inkomster  och en  adress i landet – och därmed går att nå med påminnelser, inkassokrav och hot om utmätning. De andra är det inte lönsamt att jaga, kostnaderna överstiger sannolikt de potentiella intäkterna.

Också i Borås har också samhället gett upp, i alla fall i en del av staden som heter Norrby. Här har parkeringsvakterna beslutat att sluta lappa bilar sedan de blivit både hotade och beskjutna. Vilket ger effekten att det numera är fritt fram att parkera var och hur man vill  i ytterligare ett av de parallellsamhällen som nu etableras runt om i landet.

Det har också getts upp längs de stora europavägarna, framför allt runt storstäderna. Efter att flera av landets rastplatser tagits över av EU-migranter, väljer myndigheten i frågan – Trafikverket – att stänga dem. I praktiken kapitulerar myndigheten, då det varken finns personal eller pengar tillräckligt för att garantera säkerheten – till exempel har städerskor knivskurits när de försökt städa toaletterna av folk som bosatt sig i dem. Jerry Steen, säkerhetsansvarig på Trafikverket, är oroad av utvecklingen som accelererat på senare tid.

”Ytterst får det konsekvenser för samhället. Kan inte yrkestrafiken ta sina lagstadgade kör- och vilotider så blir det riktiga bekymmer för åkerinäringen. Och fungerar inte transportapparaten funkar ingenting.”

Samtidigt, i ett parallellt universum där människor knegar på och försöker ta sig till jobbet för att klara av att betala de allt högre skatter och pålagor vi har ålagts, har Skatteverket inga problem med att kräva 1470 procent i ränta när trängselskatten kommer in en dag för sent – även om det är myndigheten själv som misslyckas med att ta betalt.

I Landskrona kräver Miljöförvaltningen att KF fastigheter städar upp och ställer ut toaletter på bolagets mark – där det vuxit upp tältläger  – annars väntar böter. Märk väl, inte för dem som ockuperar marken och skräpar ner, utan ägaren. Någon hjälp av myndigheterna med att avhysa dem som ockuperar får bolaget dock inte – det problemet får markägaren själv lösa.

Listan kan göras längre, men vad exemplen vittnar om är framväxten av flera olika parallellsamhällen, med lagar och regler som gäller olika beroende på dels vem du är, dels om det är samhällsekonomiskt och/eller identitetspolitiskt motiverat att upprätthålla dem.

Ännu befinner sig Sverige långt ifrån vad som kallas failed state, alltså en statsbildning där de styrande inte har kontroll över landets territorium (exempel på sådana länder är till exempel Irak och Syrien).  Däremot börjar vi röra oss i samma riktning som Mexiko, Columbia eller för all del europeiska länder som Frankrike, där staten förvisso fortfarande har kontroll över landet, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket att upprätthålla ordningen, både i pengar och polisresurser. Dessa platser tillåts glida ner i våld och laglöshet, de blir no-go-zoner, där våldsmonopolet upprätthålls av helt andra krafter än svensk polis.

Det riskfyllda med att tillåta denna utveckling att fortsätta, är vad de dubbla måttstockarna ställer till med i det allmänna rättsmedvetandet. Förr eller senare börjar folk fundera på varför i hela friden de ska betala skatter och följa lagar och förordningar – sådant som ju helt uppenbart är frivilligt för andra.

Ju fler undantag som våra makthavare och myndigheter beviljar, desto fler kommer att dra slutsatsen att samhället inte längre går att lita på. Att de inte har någon hjälp att hämta den dagen de behöver. Samt agera därefter.

Och ännu en bit av samhällskontraktet smulas sönder.

Intressant?

Fler om , ,

Maffian: sponsrad av EU

Just nu samlas EU-topparna för att prata tillväxt och jobbskapande. Två sektorer som unionen och den gemensamma valutan hittills varit mycket framgångsrik i att motarbeta. Med undantag för Tyskland, som döpte om sin D-Mark till Euro för lite drygt tio år sedan, dignar de flesta andra av unionens länder på randen av bankrutt under mördande obalanser som den gemensamma valutan skapat. Lägg till detta en uppsjö av regleringar, jobbdödande direktiv och ekonomiska pålagor för medlemsstaternas allt färre kvarvarande företag (de som ännu inte flyttat sin produktion till Kina).

Men det finns också framgångssagor mitt i detta mörker, exempel på verkliga snabbväxare till och med i de södra delarna av EU.

Vi talar om den syditalienska maffan, Ndrangheta, som på bara ett par år vuxit till ett av världens största brottssyndikat. Och det är pengar från EU som delfinansierat den snabba tillväxten.

Tyska Frankfurter Allgemeine publicerade nyligen en artikel om Ndranghetans bedrägeri med EU:s så kallade strukturfonder, som skapats för att finansiera satsningar på infrastruktur i unionens fattigare delar. Artikeln belyser hur maffian infiltrerat ett stort vägprojekt – moderniseringen av motorvägen A3 – i italienska Kalabrien, en av Europas fattigaste regioner. A3:an byggdes under 60- och 70-talet och binder ihop provinshuvudstaden Reggio Calabria längst ut på ”tån” av den italienska stöveln med staden Salerno, c:a 45 mil norrut.Ombyggnadsprojektet startade redan 1997, och har sedan dess kostat EU:s skattebetalare närmare 30 miljarder i infrastrukturstöd.

a3-calabria

Av dessa miljarder har väldigt få nått fram till själva byggprojektet, och 16 år efter starten påbörjades är A3-motorvägen fortfarande en enda stor byggarbetsplats. De delar som faktiskt färdigställts är redan i så dåligt skick att de måste repareras, då de byggts med undermåligt byggmaterial leverarat av maffiakontrollerade bolag.

Betongfundament har gjutits av porös havssand, tunnelrör krackelerar, bropelare spricker och den nya vägbeläggningen är av hål och bulor. Vägen är helt enkelt livsfarlig att använda på sina ställen.

Det mesta av EU-pengarna istället gått rakt ner i maffians fickor. Lokalpolitiker, tjänstemän och företagare mutades redan från starten av maffian, som på detta sätt lyckades lägga beslag på de lukrativa byggkontrakten. Resultatet blev fuskbyggen till uppblåsta kostnader – eller helt enkelt bluffakturering för tjänster som aldrig levererats.

I juli 2012 rapporterade Olaf, EU:s myndighet mot korruption, vid en presskonferens i Bryssel att det A3-projektet var det hittills värsta exemplet på förskingring av EU-bidrag som de hittills updagat. Resultatet blev att den italienska staten dömdes att betala tillbaka stora delar av det utbetalda stödet, vilket ytterligare spädde på landets redan gigantiska statsskuld. Men den kalabriska maffian kunde alltså behålla miljarderna de fuskat till sig.

Exakt hur mycket som försvunnit, och vad pengarna eventuellt har åstadkommit är det ingen som riktigt vet, eftersom EU fortfarande inte gjorts någon utvärdering av vägprojektet. Men i en rapport från EU-parlamentet 2009 ifrågasattes det om det verkligen var befogat att betala ut stödpengar till Syditalien över huvud taget, mot bakgrund av att den organiserade brottsligheten helt dominerade det lokala näringslivet.

Så sent som förra veckan uppmärksammade en italiensk tidning att Ndranghetan på senare år vuxit till att bli ett av världens största kriminella nätverk, rikare och mäktigare än den sicilianska maffian. Kokainsmuggling är den främsta intäktskällan, vid sidan av utpressning och pengatvätt.  Ndrangheta styr idag stora delar av den europeiska kokainhandeln och har nära band till Sydamerikanska drogkarteller. Den kalabriska maffian är också verksam i norra Europa, Australien och Kanada.

Och denna kriminella framgångssaga har alltså till stor del understötts av EU, som i tiotals år frikostigt strött våra skattepengar omkring sig – pengar som alltså i stor utsträckning hamnat direkt i fickorna på maffiabossar.

Så när EU:s ledare nu möts för att diskutera tillväxt och nya jobb, ska vi komma ihåg vad byråkraterna i Bryssel åstadkommmit hittills. Det är nämligen svårt att hitta någon legitim bransch som gynnats lika mycket av den gemensamma marknaden som just – maffian.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Palmemordet: en konspiration i en konspiration

heard-you-like-dreams-e1280242797220Palmemordet har blivit ett nationellt trauma, ett öppet sår i samhällskroppen, precis som amerikanerna egentligen aldrig kommit över skotten i Dallas.

Likheterna mellan mordet på president John F Kennedy i Dallas 1961 och skotten som föll på Sveavägen sent på kvällen den sista februari 1986 har dock en avgörande likhet: bägge har gett upphov till en mängd konspirationsteorier. Det har gjorts en rad filmatiseringar om Kennedymordet, där allt från maffian till CIA/NSA eller nån annan ljusskygg organisation styrd av dolda makthavare hållits ansvarig för beställningen av själva mordet.

Också Palmemordet visade sig relativt omgående vara fullt av frågetecken som aldrig reddes ut ordentligt. Som att makarna Palme enligt vittnen verkade känna mördaren; att poliser hade hörts diskutera mordet i förväg och sedan låtit gärningsmannen få gott om tid att komma undan innan man utlyste rikslarm. Palmes anteckningsbok försvann även den mystiskt, och det ena spåret efter det andra lanserades i pressen.

Nu, nära 27 år senare, är det dags igen. Företagsledaren ”Johan” träder fram anonymt och erkänner för en journalist att han ombetts av en polis att skjuta statsministern. Samtidigt återlanserar Inga-Beritt Ahlenius, tidigare medlem av Palmekommissionen, det gamla ”militärspåret”, denna gång med den extra twisten att det skulle vara en hemlig motståndscell från Andra världskriget, den så kallade Stay Behind-rörelsen, som höll i puffran.

Bägge dessa teorier är naturligtvis kittlande och skulle funka fint som filmmanus. Men de bär samtidigt alla de kännetecken som vi brukar förknippa med konspirationsteorier. De flesta sådana brukar man kunna avfärda ganska snabbt, helt enkelt genom att bedöma rimligheten och komplexiteten i själva konspirationen. När det gäller Stay Behind-spåret, som i sig själv får betraktas som en konspiration, innebär det att vi här har att göra med en dubbel konspirationsteori, dvs en konspiration i en konspiration. Rena rama Inception.

I exemplet Johan torde det som talar mest emot hans berättelse vara det faktum att han fortfarande lever. En stor konspiration där delar av polisen och/eller militären var inblandad hade aldrig någonsin låtit företagsledaren springa runt som en loose cannon och peka ut sina uppdragsgivare för journalister.

Om det varit på riktigt hade ”Johan” stått stadigt på botten av Riddarfjärden redan för 26 år sedan – alternativt gjort en baklängessaltomortal ner på t-banespåren.

Precis som en viss vapeninspektör vid namn Carl-Fredrik Algernon

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: