Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: budget

Regeringens hemliga skattechock på kärnkraften

I regeringen Löfvens vårbudget, statsministerns första egna som presenterades idag, fanns det vid sidan av höjda arbetsgivaravgifter och diverse mer eller mindre symboliska ”jobbsatsningar” även en smärre bomb som smugits in av finansministern. Det är den så kallade effektskatten på kärnkraft som höjs kraftigt i budgeten – med hela 16,7 procent – en skattehöjning som förvisso varit planerad sedan länge men som ingen ändå verkar ha brytt sig om att ta upp i dagens analyser, vid sidan av SKGS, Sveriges basindustriers samarbetsorgan som varnar för följderna av denna straffskatt på kärnkraftsel.

För en straffskatt är just vad det handlar om. Den infördes i syfte och mening att göra det dyrare att äga och driva kärnkraftverk och fick sin nuvarande utformning 2000. Effektskatten började då räknas på den termiska effekten (alltså den värme som utvecklas vid drift) och inte antalet producerade Megawattimmar, enligt Energifakta.

(Den termiska effekten är ungefär tre gånger högre än den elektriska – som exempel ligger reaktorn Forsmark 3 på 1170 MW elekriskt effekt men 3300 MW termisk effekt, detta eftersom en ångturbin har en verkningsgrad på c:a 33 procent.)

Detta sätt att räkna gör dels att staten kan håva in stora pengar på kärnkraften (som sedan kan slösas bort i form av dyra och verkningslösa subventioner till exempelvis vindkraft). Idag uppgår skatten till 12.648 kr/MWt och månad, vilket innebär att staten drar in drygt 4 miljarder årligen bara i straffskatt på kärnkraft. Nu höjs skatten till 14.770 kr/MWt vilket innebär en skattehöjning på nära 700 miljoner om man utgår från Energifaktas beräkningsmodell.  (SKGS räknar med en lägre höjning på c:a 250 miljoner årligen, oklart dock hur denna siffra tagits fram.)

Dessutom är skatten ”driftsäker” på så sätt att den utgår oavsett om anläggningen är i  drift, avstängd för service eller atombombad av Putin – skatten ska ändå betalas.

Denna skattechock i smyg bär givetvis Miljöpartiets signum. Redan efter makttillträdet i oktober aviserade miljöminister Åsa Romson att flera reaktorer skulle komma att stängas stängas under mandatperioden (något som Stefan Löfven viftade bort då. Och metoden för att få till stånd denna förtida avveckling var att göra själva produktionen så dyr att det blev olönsamt för ägarna att driva verken vidare. Fördyringen skulle åstadkommas dels genom höjd ”riskpremie” – den fasta avgift som ett kärnkraftsbolag måste ha tillgänglig vid en eventuell olycka – som tidigare aviserats, dels genom höjda skatter på själva kraftproduktionen.

Lägg till denna skattesmocka det tidigare beslutet att via regleringsbrev förbjuda Vattenfall att vare sig utreda eller planera för ersättning av befintliga reaktorer, och Åsa Romsons plan ser ut att ha gått i lås, utan att hon behövt ställa sig och besvara en enda fråga om saken i Riksdagen. Ganska bra jobbat med tanke på att det är en tredjedel av Sveriges elproduktion som Romson & Co håller på att avveckla i smyg. (Och ännu mer imponerande när man betänker att det är ett parti med bara 25 av 349 riksdagsmandat.)

Så. Vad säger då Alliansen om detta. De borgerliga partier som i den famösa Decemberöverenskommelsen förband sig att låta Vänsterpartiets budgetar glida igenom Riksdagen på en räkmacka c/o Stefan Löfven, med enda motkrav att de fick hålla kafferep med regeringen när det gällde försvaret och energipolitiken?

Tja, vad jag kan höra så här långt… inte ett ljud. Efter att framgångsrikt agerat dörrmatta åt Löfven i december, har Alliansen nu lyckats med konststycket att dels vika ner sig i de pågående förhandlingarna om försvaret – så mycket att FP valde att hoppa av – dels valt att blunda när Miljöpartiet i princip snabbavvecklar kärnkraften. Och detta innan den så kallade Energikommissionen ens hunnit ha sitt första möte.

Med tanke på den totala tystnaden och det borgerliga ointresset för denna fråga, förutsätter jag att Alliansen  struntar blankt i om Sverige har el till konkurrenskraftiga priser eller inte, vilket ju var syftet med den aviserade kommissionen. (Eller om vi har el överhuvudtaget, mer än ett par dagar i veckan, vilket ju blir det långsiktiga resultatet av nuvarande energipolitik.)

Den borgerliga spelteori, signerad Fredrik Reinfeldt, som ligger bakom hela den havererade Decemberöverenskommelsen, går tydligen ut på att driva S-regeringen så långt åt vänster som det är möjligt. Detta i syfte att visa befolkningen hur skadlig denna politik är i praktiken, på det att en majoritet av väljarna  bönar och ber på sina bara knän om en ny Alliansregering i valet 2018.

Själv skulle jag faktiskt bli överraskad om de partier som lite skämtsamt kallar sig för oppositionen överlever nästa val över huvudtaget.

Intressant?

Fler om , , , ,

Dubbelstöten mot Löfven och Alliansen

Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

 

En omvänd skönhetstävling

Migrationsverket släppte i dagarna sin uppdaterade prognos, som pekar på att fler flyktingar än nånsin kommer att söka sig till Sverige kommande år. En mottagningorganisation som redan är mycket ansträngd, kommer att få ännu större problem – och kostnaderna kommer givetvis att bli ännu ett antal miljarder högre än vad finansminister Magdalena Andersson prognosticerade i sin två veckor gamla budget.

Och den stora och brännande frågan för Stefan Löfvens regering just nu är om han alls kommer att få igenom denna budget i Riksdagen. (Själv är han, och finansministern Magdalena Andersson, av någon anledning övertygade om att de borgerliga riksdagsledamöterna nog ändrar sig och väljer den gröna knappen för att ”unga ska få jobb” istället för att gå arbetslösa.)

Problemet för Andersson och Löfven är att allianspartierna sedan länge deklarerat att de kommer att lägga fram en gemensam budget – med start kl 09.30 idag – något som onekligen vore ganska meningslöst om de inte själva tänkte rösta på den. Därför kommer allianspartierna att säga nej till Löfvens budget, som alltså bara kan överleva ifall Sverigedemokraterna gillar den. Och med tanke på de senaste veckornas uttalanden från partiets företrädare, verkar SD redan ha beslutat sig för att rösta ner Löfven när det blir dags att rösta om budgeten i december.

Så långt verkar ju allt enkelt, men i dagens politiska situation är emellertid det som inte sägs ofta mer intressant än det som kommuniceras. För snart två veckor sedan uppmärksammades det lite i förbigående att den nya budgeten innehåller ett område där kostnadsökningen inte överraskande är mycket kraftig – migration och integration. Jämfört med 2014 hamnar kostnaderna  runt 12 miljarder högre nästa år, eller nära hälften av de budgetförstärkningar på 25 miljarder som aviserats. (Siffror som alltså redan är inaktuella.)

Denna budgetbomb har inte nämnts annat än i förbigående, eftersom Voldemortdoktrinen råder. Istället har fokus riktats mot i sammanhanget rena felräkningspengar som dragits in från Medelhavsinstitut, eller några miljoner som satsas på förortskultur.

Ingen ska dock inbilla sig att Sverigedemokratierna och Åkessons vikarie inte håller full koll på budgeten – krona för krona som det brukar heta på modern politikerprosa. Det som driver kostnaderna är framför allt de rekordstora flyktingströmmarna från Syrien och Irak, och de platser på anläggningsboenden som Migrationsverket tvingas hyra av diverse välfärdsoligarker, som genom att ta ut hotellpriser just nu tjänar miljarder på desperata människor på flykt undan mördarband och terrorister.

För SD bygger som bekant hela partiets politik på att stoppa flyktingströmmarna, därför kommer partiet givetvis att nagelfara alliansens stundande skuggbudget. Kommer M, FP, C och KD att satsa mer eller mindre på migrationspolitiken än regeringen? Och kommer de att bryta sig loss från den tidigare migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet, som slöts av Fredrik Reinfeldt som ett sätt att stoppa SD från att få inflytande, men som samtidigt innebar en avsevärt generösare migrationspolitik än tidigare s-regeringar bedrivit?

En överenskommelse till vilken Socialdemokraterna nu anslutit sig, och med tanke på arkitekterna bakom densamma – regeringspartnern MP – ges det knappast utrymme för ändringar i liggande S/MP-budget.

Vad som stundar är alltså en slags bisarr omvänd skönhetstävling där det block som satsar minst på migration kan räkna med SD:s röst. Inget av partierna kommer att prata öppet om denna politiska gisslansituation, men vi kan vara säkra på en det blir en högljudd svekdebatt där brun gegga i monumental mängd kommer att kletas på det block vars budget går segrande ur striden.

Om Alliansen i sin budget som det spekulerats däremot skulle lägga sig på samma nivå som S/MP-regeringen – eller högre – för att på så sätt desarmera SD:s möjlighet att bedriva utpressning, kan vi konstatera att Alliansen fortsatt hedrar Miljöpartiöverenskommelsen, trots att den nya regeringen kastat de flesta andra blocköverskridande uppgörelser överbord.

I praktiken innebär det att väljarna får bekräftat att det endast finns två alternativ att välja mellan på:  MP:s närmast nyliberala migrationspolitik, eller Sverigedemokraternas nollvision för flyktingar. Det finns ingen alternativ plan C, D eller E, eftersom både Stefan Löfven och Allianspartierna bestämt sig för att just denna mycket komplicerade fråga – hur vi ska kunna få fram utbildning, jobb och bostäder till nära 100.000 nyanlända – ska lämnas till Riksdagens två ytterlighetspartier att hantera.

Den vettskrämda tystnaden från partierna, där ingen politiker från vare sig alliansen eller vänsterblocket verkar vågar ta i frågan med tång, gör att vi har en situation där en liten minoritet bestämmer Sveriges politik i en av våra verkligt stora frågor. Och just nu är det MP med 6,9 procent av rösterna, som styr. Svansen vajar på hunden.

Detta är det nog ganska många väljare hos både S och M som har en del synpunkter på. Samtidigt som de bägge statsbärande partiernas ledare hoppas att problemet ska försvinna om de bara tiger tillräckligt länge.

De närmaste veckorna kommer att bli intressanta.

Intressant?

Fler om , , , ,

BIlden av Obamas ”tuffa” besparingar

Idag jublas det igen – Obama har lyckats avvärja ännu en kris. Denna gång handlade det om att förhindra en bankrutt för den amerikanska statsförvaltningen som har slut på pengar.

Uppgörelsen innebär alltså inte att USA plötsligt löser problemet med sin galopperande statsskuld – den växer fortfarande snabbare än någonsin – utan bara att den amerikanska Riksbanken, FED, får i uppdrag att låna ännu mer pengar (och trycka fler dollarsedlar).

Och när Obama säger att det kommer kommer att bli ”tufft” och att besparningarna kommer att bli ”smärtsamma”, ska man veta vad det egentligen handlar om.

Precis som teckningen av satirikern Michael Ramirez ovan visar, är USA konkursmässigt, hur man än vrider och vänder på det. Inkomsterna täcker bara 56,9 procent av de totala statsutgifterna på 3,82 biljoner dollar. Resten måste staten alltså låna.

Knäckfrågan de senaste månaderna, mellan republikaner och demokrater, har varit nivån på ”besparingarna”. Demokraterna ville spara 0,86 procent i statsbudgeten, medan republikanerna ville visa handlingskraft och krävde hela 1,59 procent.

I realiteten har striden alltså gällt om budgetunderskottet ska vara 42,24 procent eller 41,51 procent. Och nånstans där emellan har det alltså landat.

Hur många tusen miljarder det blir som Ben Bernanke ska låna ihop, orkar jag inte ens räkna ut just nu. Men många nollor blir det.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN, Aftonbladet, Expressen 1, 2
Andra bloggare om , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: