And The Band Played On

Etikett: cancer

Byråkraterna har infört aktiv dödshjälp

Med jämna mellanrum blossar debatten upp om vården i livets slutskede – och den laddade frågan om aktiv dödshjälp ska tillåtas. Något som hittills varit förbjudet enligt svensk lag. Det är alltså inte tillåtet för en läkare att assistera t ex en svårt sjuk människa med en injektion som skulle förkorta lidandet mot slutet av livet. Den läkare eller sjuksköterska som trots detta assisterar exempelvis en cancersjuk terminalvårdspatient med svåra plågor riskerar att åtalas och dömas för brott.

Men samtidigt, och utan någon debatt över huvud taget,  har svenska byråkrater helt på egen hand infört aktiv dödshjälp som en del i budgetarbetet. Och till synes helt utan risk för repressalier.

För när Calle Waller nu dömds att dö i förtid, riskerar de ansiktslösa byråkraterna på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket inte att åtalas för vållande till annans död, trots att de genom sitt beslut att neka honom fortsatt subentionerat läkemedel, inte bara dömt honom till en för tidig död, utan dessutom väl motiverat sitt beslut att vägra honom sin medicin:

”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

I klartext står det alltså att det är bättre att Calle dör lite snabbare, eftersom samhället tjänar på det. Byråkraten Niklas Hedberg, chef för avdelningen för nya läkemedel på TLV, säger att verket följer lagstiftningen – vilket alltså innebär att svenska myndigheter nu helt legitimt kan ägna sig åt aktiv dödshjälp.

Men Hedberg är i gott sällskap – även läkarna på Karolinska ägnar sig åt aktiv dödshjälp, dessutom en mycket plågsam form, genom att vägra svårt sjuka näringslösning. Patienter som inte har någon chans till överlevnad svälts alltså till döds, vilket av någon anledning tycks helt normalt inom sjukvården.

Att notera är att det här rör sig om den offentligt finansierade välfärden; hade ett privat vårdbolag betett sig på samma sätt hade det garanterat skapat krigsrubriker och offentlig stegling av gnidna direktörer.

Hittills har jag dock inte hört någon välfärdsoroad sosse eller vänsterpartist rasa mot det omänskliga i att våra myndigheter fullt lagligt får besluta att fattiga som inte har råd att betala sin medicin ska dö snabbare än välbeställda. Och det kommer allt ofta bli i svåra plågor i sviterna av den allt vanligare prostatacancern.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vårdbyråkrater utan hjärta – och hjärna

Svårt cancersjuka barn tvingas i all hast lämna specialkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala, sedan landstinget plötsligt upptäckt att det inte finns personal nog för att driva verksamheten på helgerna. Beslutet kommer efter en lång tid av problem för cancerkliniken, där många sjuksköterskor slutat i protest mot den höga arbetsbelastningen. Vilket inneburit att de som blivit kvar fått jobba ännu mer – och nu har många av dessa till råga på allt sjukskrivit sig. Om det är av utmattning, förkylning, eller som en protest mot Landstinget ska jag låta vara osagt, och det är egentligen inte viktigt.

Det bedrövliga i den här affären är dels vårdbyråkraternas totala misslyckande med att göra sitt jobb – att se till att vården fungerar – och dels den totala frånvaron av medkänsla för de svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. För istället för att hyra in personal – vilket landstingen gladeligen gör när det gäller specialistläkare och kirurger – så bestämmer sig byråkraterna istället för att stänga canceravdelningen och flyga iväg de cancersjuka barnen till andra sjukhus i landet, något som skapar oro både för barn och föräldrar.

Samtidigt, i en annan del av landet, sitter Åke Jonsson, 60, och väntar på att få sin brutna fot opererad. Det har han gjort sedan juldagen, då hans fotled knäcktes. Sedan dess har han väntat, med en fot som värker och blivit allt mer deformerad. Frågan är han nånsin kommer att bli helt återställd.

”Tyvärr är vi inte helt framme vid vårdgarantins 90-dagarsgräns ännu”, säger Håkan Löfgren, ortopedklinikens verksamhetschef lakoniskt.

Se där två illustrationer på ett samtida Sverige där den offentligt finansierade välfärden misslyckas gång på gång med sin enda viktiga uppgift.

Från vänsterhåll blir vi ständigt matade med skräckhistorier om hur eländigt det kommer att bli för de sjuka och svaga i samhället om vi öppnar för privata vårdalternativ. Men ingen privat vårdgivare skulle nånsin kunna agera som Akademiska sjukhuset eller Länssjukhuset Ryhov – det hade slagit direkt mot lönsamheten och därmed företagets överlevnad.

Men i Sveriges landsting sitter anonyma politiker och styr en ännu mer ansiktslös kader av vårdbyråkrater som aldrig någonsin behöver ta ansvar för sin brist på kompetens eller medmänsklighet. Sedan hjälper det inte hur mycket pengar man pumpar in i verksamheten – de svagaste kommer alltid att dra det kortaste strået i tävlingen mot vårdbyråkraterna utan hjärta och hjärna.

Mer om , , ,

Intressant?

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: