Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: censur

Erdogan försöker stoppa Twitter, upptäcker Streisandeffekten

googledns

De är inte helt olika varandra, Rysslands Vladimir Putin och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Bägge har gigantiska egon, är lättkränkta och har notoriskt svårt för moderna företeelser som öppenhet och demoḱrati. Skillnaden är förstås att Putin är en fullfjädrad propagandist med en karrär som gammal KGB-agent och mästare såväl på maskirovka som att hålla sin egen (och andras) befolkning i schack. (Det hålls ju till och med ”val” i Ryssland då och då, även om de alltid slutar med att Putin vinner.)

Men Erdoğan är betydligt mer hetlevrad och impulsiv än sin ryske despotkollega, och när det nyligen spreds ett smyginspelat samtal i sociala medier – framför allt via Twitter – där premiärministern disktuerade något som lät misstänkt likt pengatvätt med en av sina söner, gick Erdoğan i taket. Resultatet blev att Twitter spärrades för landets 76 miljoner invånare. (Korruptionsanklagelserna kom dessutom farligt nära lokalvalen i Turkiet i nästa vecka.)

keepcalmEffekten blev dock inte riktigt den Erdoğan väntat sig. Det dröjde inte många timmar innan det började dyka upp vägar att kringgå blockaden, dels genom att sms:a sina tweets till ett speciellt nummer, dels genom att ändra DNS i sin dator eller smarttelefon till någon av Googles öppna namnservrar. Runtom i Turkiet dök det upp grafitti som informerade om de öppna DNS-numren via budskap som ”Keep Calm” följt av 8.8.8.8 och 8.8.4.4 (Googles sekundära namnserver).

Cnets Robin Grant beskriver bra vad som hände:

The main effect so far of Turkish Prime Minister Erdogan’s Twitter ban seems to have actually been inspiring more people to tweet. Banning Twitter is clearly a counterproductive move that will ultimately have the opposite effect to that intended. The Internet was designed to route around obstacles like PM Erdogan, and its users will continue to find ways to do so.

It appears people in Turkey are enjoying the challenge, tweeting via text message, through an anonymous VPN, by changing their DNS — and it seems even those who may have had little interest in tweeting before are now getting involved. As numerous politicians all over the world have discovered to their detriment in the past, it’s not clever to pick a fight with social media. It’s not one they’re likely to win.

Resultatet blev alltså det rakt motsatta. En vecka senare twittrar fler än någonsin i Turkiet – antalet användare har stigit med hela 138 procent. Och många som tidigare inte hade en aning om vad Twitter var, har nu börjat använda tjänsten – den måste ju bevisligen vara bra om den kan framkalla sådana hysteriska utbrott hos landets mäktigaste.

Det är dock långt ifrån första gången försök till att tysta kritik eller oönskad uppmärksamhet slår tillbaka. Det är faktiskt ett så väldokumenterat fenomen att det har ett namn: Streisandeffekten:

The Streisand effect is the phenomenon whereby an attempt to hide, remove, or censor a piece of information has the unintended consequence of publicizing the information more widely, usually facilitated by the Internet.

Fenomenet är döpt efter den amerikanska skådespelerskan Barbra Streisand, som 2003 med alla medel försökte stoppa spridningen av bilder av hennes flådiga residens i Malibu, Kalifornien. Skådespelerskans försök att hålla sitt lyxboende hemligt blev dock det motsatta – bilderna spreds viralt och snart visste alla hur hon bodde.

Och nu kan alltså ytterligare ett exempel läggas till den långa listan över misslyckade försök till nätcensur.

Streisand_Estate

Barbra Streisans lyxiga hus i Malibu. Nu på Wikipedia och fritt att dela…

Om Erdoğan hade tillbringat lite mer tid online, istället för att göra sitt bästa för att kontrollera och strypa tillgången till Internet, hade han förmodligen tänkt sig för innan han försökte sig på att göra en Streisand. Nu vet han garanterat vad det innebär.

Och förhoppningsvis har även andra maktfullkomliga ledare lärt sig nåt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

En generation av pedofiler

Ecpat och den kristna amerikanska högern måste vara mycket nöjda med sina exempellösa lobbyframgångar i Sverige. Kampen mot barnpornografin har varit så framgångsrik att till och med teckningar på fantasyfigurer numera är skäl nog att fällas i domstol och stigmatiseras för livet.

Glädjande nog har domen mot mangaöversättaren Simon Lundström, som fastställdes av Hovrätten i våras, fått till effekt att hela folket nu har medvetandegjorts om all den dolda barnpornografin som existerar mitt i vår vardag. Självcensuren har börjat etablera sig i ryggmärgstrakten. Nintendo drar in storspelet Dead or Alive: Dimensions eftersom vissa spelfigurer kan tolkas som utmanande och under 18. Bokförlag väljer att flytta logotyper på barnböcker för att stoppa eventuella barnporrtankar hos betraktaren.

Och nu, med anmälan av en studentskylt, är tankeförbudet slutligen genomfört. I lagens mening är vi alla potentiella pedofiler, eftersom vi alla någon gång råkat se bilder oss själva, våra barn och kanske andra barn i avklädda situationer. Våra fotoalbum, oavsett om de är digitala eller analoga kvarlevor från en tid där synen på nakenhet var en helt annan, innehåller mängder med motiv som sannolikt skulle kunna tolkas av en åklagare som barnporrbrott.

Polisen i Landskrona tycker emelleritd att ärendet med studentskylten gått överstyr, och har lagt ner anmälan. Och Björn Sällström, kriminalinspektör på Rikskriminalens barnpornografigrupp, avfärdar anmälan med skylten inte möter de två kriterier som måste vara uppfyllda för att det ska bli tal om barnporrbrott. Dels att bildens motiv är på ett barn, dels att den återger ett sexuellt motiv, utan konstnärliga eller vetenskapliga värden.

”Den måste vara ägnad att vädja till sexualdriften, säger Björn Sellström och fortsätter:

Har man uppfyllt de kriterierna är det tal om barnporrbrott. Men det finns väldigt starka skäl att misstänka att den här bilden, som sannolikt tryckts av mamma och pappa i storformat, inte var ägnad att väcka sexuell lust, säger han.”

Problemet är ju just denna gummiparagraf, ”ägnad åt att vädja till sexualdriften”. I pedofilens  ögon kan ju nästan vad som helst väcka lust – uppenbarligen även tecknade fantasyfigurer med svans – och tolkningen av detta rekvisit är det ju till sist åklagare och domstol som prövar.

Jag var själv på skolavslutning i förra veckan, och studentskylten som familjen tagit fram till den unge släktingen visade en lättklädd bild där kusinen, 7-8 år gammal, poserar i styrasysters bikini med plutande mun. En lek med vuxenvärldens poser och en drift med objektifieringen av kvinnokroppen, skulle man kunna kalla det.

Men i händerna på en ambitiös åklagare skulle säkert hela släkten ha kunnat fällts för barnporrbrott. Därför visar jag inte bilden heller.

Det tragiska i hela den här affären är inte att någon anmält en studentskylt av hänsyn till de stackars baaarnen. Utan att regering och riksdag förvandlat en hel generation svenskar till potentiella pedofiler.

Vi borde vara fullkomligt rasande på dem.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Möt Steve Jobs, Sveriges nya tidningskung

Mitt i den närmast religiösa hänförelsen runt Apples surfplatta, och de uppskruvade förväntningarna på hur Ipad ska få folk att börja betala för nyheter igen, kan det vara på sin plats att påminna om riskerna med lämna över makten över våra publikationer till Steve Jobs. Och nu bortser jag från det faktum att Apple-chefen inte hymlar med sin vision för Ipad, Iphone och App Store – det vill säga fullständig kontroll över utbud, distribution, betalningar och kunddata. Med allt fler tidningsföretag som hoppar på Ipad-religionen, håller Jobs på att bli världens största mediemogul.

Eftersom alla ”appar” – oavsett det gäller nyttoprogram, spel eller digitala tidningar – måste underkastas de rigorösa reglerna som styr innehållet för vad som godkänns i App Store, Apples marknadsplats för att sälja applikationer och innehåll – borde Expressen, DN och Aftonbladet, liksom alla de andra svenska tidningar och tidskrifter som ligger i startgroparna för att släppa läsplattetidningar,  lägga till ytterligare en ansvarig utgivare i redaktionsrutorna: Steve Jobs. För det är så det kommer att fungera – vi får ett moraliskt/juridiskt filter mellan vad vi vill publicera och det Apple anser tillåtet.

Faktum är att Steve redan agerat ansvarig utgivare – eller censor kanske är ett bättre ord – ett flertal gånger, även mot de riktiga tungviktarna i mediebranshen. Tyska Bild Zeitung fick sin Iphone-app censurerad, eftersom den innehöll bilder på nakna kvinnor. – tidningen tvingades klä på sina nakenmodeller bikiniöverdel för att appen skulle godkännas. Och det blev inte mindre kontroversiellt när Apple krävde att tidningen dessutom skulle censurera PDF-upplagan av tidningen som fanns länkad inuti applikationen.

“Idag censurerar [Apple] bröstvårtor, i morgon redaktionellt innehåll”, spådde chefen för Bild Digital.

Bild.de:s app – med påklädd nakenmodell.

Just sex, nakenhet och porr är något som puritanen Steve Jobs är fast besluten om att hålla utanför Apples universum. Reglerna som gäller för appskapare är närmast viktorianskt tydliga på denna punkt: inga appar som kan uppfattas som ”upphetsande” tillåts, inte heller sådana som kränker människor, inklusive offentliga personer.

I februari i år drog Apple igång en stor utrensningsaktion i sin jakt på obscent material. Det som startade allt var att en app, Wobble, plötsligt blivit en stor succé och hamnade i listan över bästsäljarna. Applikationen var enkel – den kunde animera en bild på ett sådant sätt att kvinors bröst började guppa. Resultatet av denna snusk-inkvisition blev att 5.000 appar med olika grad av sexuell laddning raderades från App Store. Applikationer där kvinnor var iklädda baddräkt, eller visade en bit hud, togs bort. Till och med en Workout-app, där den kvinnliga tränaren var klädd i gymtrikåer, stämplades som osedlig och försvann i den stora städningen.

Man kan förstås hävda att det inte direkt är en stor demokratifråga att kunna ladda ner appar med lättklädda kvinnor, och Apple är enligt sina användaravtal i sin fulla rätt att bestämma vad som distribueras via App Store. Problemet är ju bara att det inte finns någon annan stans att gå. Apple är genom sitt monopol på marknaden för digital distribution – vi som har Ipad eller Iphone tillåts enbart laddda ner från App Store – i en position att förbjuda svenska läsare att ta del av innehåll som en svensk tidnings ansvarige utgivare godkänt.

Både i Expressen och Aftonbladet förekommer det då och då nakenbilder. Inte så ofta som förr, eftersom svensk press allmänt rört sig åt det puritanska hållet, men ibland händer det trots allt. Det kan vara en bröstvårta som hoppar ur en tajt kreation på MTV-galan, eller en bild på Lindsay Lohan utan trosor i en taxi. Sådana bilder skulle förmodligen räcka för att censorerna granskarna hos Apple skulle stoppa en nöjesapp som Expressens Extra eller Aftonbladets Klick!

Madonna with the bortretuscherade boobies.

Detta har dessutom redan inträffat, ett flertal gånger. Brittiska modemagasinet Dazed & Confused hade ett omslag med Madonna där hennes ena bröstvårta tittade fram. Det gillade inte Apple, så för att få publicera detta nummer av tidningen på Ipad tvingades redaktionen ta fram en ny retuscherad variant där det osedliga i bilden photoshoppats bort. Internt kallas den för Irak-upplagan.

Men det är inte bara snusk som ogillas av Steve Jobs. I vintras rensades den Pulitzer-vinnande satirtecknaren Mark Fiores serie-app bort, eftersom den drev med president Barack Obama. Även serier som skämtat med Tiger Woods har censurerats, med hänvisning till Apples förbud mot driva med offentliga personer. Och ve den publikation som publicerar läckta bilder på nya produkter eller vågar spekulera i Steve Jobs hälsotillstånd. Dessa kan förmodligen glömma att möta sina läsare i App Store.

Så mitt i yran över Ipad, drömmaskinen som ska rädda tidningarnas ekonomi, återupprätta kvalitetsjournalistiken och visa vägen mot framtiden – vad händer den dagen vi publicerar något riktigt kontroversiellt?

Ett aktuellt exempel är de Wikileaks-avslöjanden som Aftonbladet skrivit om den senaste veckan. Låt oss anta, hypotetiskt, att dessa återfunnits i en Aftonbladet-app. Låt oss också spekulera i att USA:s Department of Homeland Security får sin vilja igenom att terrorstämpla Julian Assange och hans organisation. Då hade – förmodligen –  en av de första åtgärderna från myndighetens sida varit att skicka ett cease and desist-brev med krav på att alla uppgifter och dokument skulle raderas såväl från App Store som kundernas Ipadar (Apple har möjlighet att göra detta lika enkelt som att installera program). Och Apple, som lyder under amerikansk lag, hade inte haft något annat val än att lyda order.

Den lite småtrista slutsatsen som kan dras av allt detta är att vi är körda. Vi sätter oss i knät på ett privat dator- och medieföretag,  styrt av en dokumenterat nyckfull kejsare. Och till på köpet kan USA:s myndigheter enklare och effektivare än någonsin styra vad vi får skriva.

Papperstidningen må vara uråldrig och ohipp, men den har sina uppenbara fördelar ibland. Det är till exempel svårare att radera en upplaga på 300.000 tidningar som redan tryckts.

Visst är det en revolution vi  ser i tidningsvärlden. Eller kanske borde vi kalla det för statskupp?

(Just nu arbetar Apple förresten på ett Iphone-filter som ska hindra ungdomar från att skicka snusk-SMS till varandra.)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

DN 1, 2, Journalisten, Medievärlden, Sydsvenskan

Uppdatering 7/12: Resumé rapporterar att även danska Ekstra-Bladet nu fått känna på Steve Jobs snuskfillter.

Vem vågar bli chefredaktör nu?

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström är ansvarig för artiklar som publicerats på tidningens webb. Det har en domstol i Malmö kommit fram till. Det låter förstås som en självklarhet att en ansvarig utgivare är just ansvarig – men i det här fallet gäller det en artikel som publicerades 2004, alltså många år före den nuvarande chefredaktörens tillträde.

Bakgrunden till domen är ett enskilt åtal väckt av en advokat som 2002 åtalades för häleri och senare dömdes till ett års fängelse. Sydsvenskan skrev om fallet 2004, i en artikel där advokaten namngavs. Artikeln som fortfarande är sökbar via tidningens hemsida – och alltså gör sig Sydsvenskan fortlöpande skyldig till förtal, så länge artikeln ligger ute, enligt domen.

Mannen tycker inte att det är i allmänhetens intresse att “uppgifterna ska vara publicerade i eviga tider”, och har därför stämt Daniel Sandström på 75 000 kronor i skadestånd för kränkning.

Och genom tingsrättens beslut att Sandström är ansvarig för artikeln kan det hållas förhandling i själva förtalsmålet.

Domen kommer givetvis att överklagas. Dels är det orimligt att en chefredaktör ska ärva ansvaret för allt som någonsin publicerats i tidningen – vilket ju blir följden om domen skulle stå sig. Dels skulle det innebära att tidningar kan tvingas att gå in och ändra i historien genom att behöva radera arkiverade artiklar.

Om domen skulle stå sig, innebär det att den som tar på sig ett ansvarigt utgivarskap tar på sig ett mycket tungt ansvar, eftersom han eller hon automatiskt blir ansvarig för allt som skrivits i tidningen. Expressens Thomas Mattsson skulle sålunda kunna åtalas för tidningens Släng ut dem-löp på 90-talet. Och Jan Helin hade möjligen funderat både en och två gånger på det nya jobbet som chefredaktör som Aftonbladet, om han samtidigt blivit ansvarig för allt som skrevs i den då tyskvänliga tidningen på 30- och 40-talen.

Jag har också mycket svårt att tro att Kungliga biblioteket skulle gå in och radera sidor från arkiverade svenska tidningar eller böcker, och även där sparas det mesta i digital form.

Men just när det handlar om Internet, verkar domstolarna som vanligt inte ha en susning om vad de sysslar med. En chefredaktör är givetvis ansvarig för ett publiceringsbeslut, men bara fram tills dess publiceringen har skett.

Med detta sagt så är det naturligtvis ett reellt problem med artiklar på nätet. Dels blir de sökbara för all framtid, vilket innebär att ens misstag eller brott aldrig ”glöms” som förr i tiden, när en artikel i en tidning var historia redan efter ett par dagar. Efter mer än ett decennium med nättidningar och Google har vi vant oss vid att all information vi behöver kan hämtas sekundsnabbt. Det är en otrolig, och positiv, utveckling som vi kanske precis börjat se baksidan av. För den som begått ett brott och namngivits på nätet riskerar ju att stigmatiseras för all framtid. Arbetsgivare googlar, liksom presumtiva affärspartners och dejter – och en gammal dom hänger med långt efter fängelsestraffet eller näringsförbudet. En betalningsanmärkning sparas hos Kronofogden i fyra år, men i Google finns den kvar livet ut. För den som vill göra en nystart i livet, blir det svårt med det förflutna som ett ständigt öppet sår.

Ett relaterat problem är att tidningssajter idag (kanke alla?) fungerar så att mycket av informationen – även på gamla artiklar – ändras dynamiskt. Ett exempel är den sidfooter där kontaktinformation och ansvarig utgivare anges. Den brukar av praktiska skäl vara densamma på alla artiklar, vilket innebär att Daniel Sandström mycket riktigt står som ansvarig på en artikel som googlas fram från 2004. Listor, relaterade artiklar, design, puffar – dvs ramverket kring den arkiverade artikeln – ändras dynamiskt och den ser alltså helt annorlunda ut idag än för sex år sedan.

Kanske behövs det ett nytt tänk för hur vi på nätet hanterar arkiverat material. Ett sätt är att spara ner statiska ”snapshots” av webbsidorna i sin helhet vid publicering, så att inget ändras vid senare omgörningar av sajten. Eller att känsliga eller ifrågasatta artiklar blir möjliga att stoppa från indexering och/eller tas bort från publika sökningar efter en viss tid.

Eller – kanske vi måste acceptera lite historieförfalskning emellanåt?

Fler åsikter om , , , ,

Intressant?

Itunes censurerar

horadinmoldova

Amerikanskt som det ju är, har Itunes Store förstÃ¥s en massa inbyggda moralpanik-filter som tar bort alla ord som kan uppfattas som stötande. Men det blir ju löjligt när den lokaliserade stopplistan censurerar lÃ¥tar frÃ¥n Eurovision. Här betyder dessutom ordet i frÃ¥ga “dans”, och hade det varit en spansk lÃ¥ttitel hade det varit “timme”.

Internationell censur är svårt.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: