And The Band Played On

Etikett: CO2

Koldioxid, nu farligare än vapen

EPA, det vill säga USAs naturvårdsverk, har i kväll meddelat att koldioxid numera är att betrakta som skadlig för människors hälsa. Beslutet gör det i ett slag möjligt för Obama-administrationen att förbjuda eller beskatta CO2 utan att behöva gå omvägen via kongressen, där demokraternas liggande förslag till utsläppshandel kört fast. Men genom EPAs beslut, som varit mycket omdiskuterat, får alltså Obamas regering som jag förstår det möjlighet att agera på egen hand.

Samtidigt är det förstås en farlig väg att ta. Obamas popularitet sjunker just nu som en sten på hemmaplan, och att kuppa igenom ett avtal i Köpenhamn utan stöd i kongressen är ett närmast bombsäkert sätt att garantera förlust i nästa presidentval.

Och EPAs beslut öppnar också för långdragna juridiska processer kring det vettiga i beslutet. För det är ju trots allt vår utandningsluft vi talar om. Den mikroskopiska del av atmosfären som allt levande på Jorden är beroende av för att växa. Utan koldioxid, inget liv.

Den överlägset mest kraftfulla växthusgasen, vattenånga, tillåts dock även fortsättningsvis i USA. Och det är liksom tidigare helt riskfritt att ha hemmet fullt av skarpladdade vapen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Blog Action Day 2009: En obekväm fråga

Idag är det Blog Action Day 2009: Climate Change, så jag tänkte skriva ett par rader om klimatet – och då i synnerhet debattklimatet. (Jag har inte anmält min blogg, eftersom det jag skriver sannolikt inte kommer att dyka upp där ändå.)

Jag har med stort intresse följt klimathotet under ett par års tid. Från början var jag precis lika skräckslagen som alla andra när jag såg filmbilderna från En obekväm sanning. Särskilt den där temperaturgrafen, som visade en jämn och fin temperaturlinje från vikingatiden – fram till 1900-talet då den sköt i taket som en hockeyklubba. För extra effekt hissades Al upp av en lyftkran för att förstärka bilden av att det verkligen höll på att gå åt helvete. Den där hockeyklubban blev själva sinnebilden av den globala uppvärmingens fasor  – det var vårt fel, vi med vårt bilåkande och vår lyxkkåthet, det var vi som bar skulden till att världen nu höll på att brinna upp. Hockeyklubbegrafen har sedan dess blivit stapelvara i allehanda domedagsscenarier, och svenska TV-meteorologer använder den ännu idag för att skrämma slag på skolbarn.

Problemet är bara att det där temperaturdiagrammet är fejk – precis som så mycket annat som vi läser om klimathotet. Samtliga larmrapporter bygger i skiftande grad på friserad statistik, tvivelaktiga mätdata, “forskningsrapporter” från olika lobbygrupper, men framför allt bristfälliga datormodeller för framtida klimat, som förutsätter förstärkningseffekter som aldrig kunnat observeras i verkligheten. Men det är först i år som domedagsrapporterna börjat få mothugg på allvar – och ifrågasättandet kommer inte från undersökande journalister utan från privata bloggar, ofta drivna av forskare eller meteorologer med stora kunskaper inom sitt område. Värda att nämna lite extra är Watts up With That, USA:s största mijöblogg och flerfaldig prisvinnare, Roger A. Pielke Jr, samt svenska miljöbloggen Andas Lugnt. Dessa entusiaster utför den kritiska granskning av klimatalarmismen som jag och min yrkeskår borde ha ägnat oss åt. Men precis som i fallet med de 750.000 pedofilerna, är det alltid enklare att publicera en larmrapport rakt av från nåt FN-organ eller miljöorganisation, än att lägga ner värdefull tid på att kolla upp om storyn håller. För att inte låta som nån jäkla übermensch, så är jag själv allt annat än oskyldig.  Det har hänt massvis med  gånger att jag  bara skrivit av ett AP-eller TT-telegram i tron att det som släpps ut från nyhetsbyråerna är kollat och klart. Så är naturligtvis inte fallet; det sitter journalister i tidsnöd där precis som på alla andra tidningar.

Hockeyklubban i original.

Hockeyklubban i original.

Men låt oss återgå till själva hockeyklubban, den som blev själva överdosen som i sin tur fick koldioxidhysterin att  gå överstyr. Den dök upp för första gången 2001, i en rapport från FN. Innebörden var att 1900-talet var det varmaste decenniet på tusen år, och denna uppvärmning sammanföll på ett läskigt sätt med industrialismen och de mänskliga utsläppen av koldioxid. Problemet med kurvan var bara att forskarna bakom den lyckats trolla bort både den medeltida värmeperioden runt 1000 AD (när vikingarna drev jordbruk på Grönland) och den lilla istiden (när Karl XI gick över isen på Bälten). Detta misstag upptäcktes av den kanadensiske matematikern Steve McIntyre på Climate Audit, och FN tvingades ta bort den felaktiga kurvan från kommande rapporter.

McIntyre fortsatte emellertid sin granskning och försökte under flera års tid att få ut de trädringsdata som kurvan baserades på, för att på så sätt verifiera resultatet. “Hockeyteamet”vägrade dock gång på gång att lämna ifrån sig sitt rådata, vilket dels strider mot normal takt och ton i forskarvärlden, dels verkar aningen misstänkt. Det var först i somras som McIntyre fick loss de trädringsdata som kurvan byggde på, och det visade sig ganska snart att av de trädprover som använts, hade klimatforskaren Keith Briffa plockat ut bara ett fåtal – noggrannt utvalda för att få hockeyklubbe-effekt. När McIntyre utökade underlaget till att innefatta fler dendrologiska prover tagna på samma plats i Sibirien – Yamalhalvön –  så visade temperaturkurvan inga märkbara avvikelser från tidigare århundraden – och om man ändå försökte utläsa en trend, visade den snarast på avkylning, inte uppvärming.

McIntyres avslöjande kan möjligen vara ett av 2000-talets största scoop, och borde vara julafton för vilken reporter som helst. Men i pressen råder det en närmast öronbedövande tystnad. Kanske är det helt enkelt så att det nu, efter årtionden av domedagsrapporter helt enkelt vore för pinsamt att erkänna att vi alla hade fel, och medge att de uppskruvade larmen bara var tidningsankor? Eller kanske har det att göra med att den del av skrået som kallar sig miljöjournalister, uppträder mer som aktivister för den allt mäktigare miljölobbyn än kritiska granskare av densamma? Filmklippet ovan visar hur det gick för den brittiske dokumentärfilmaren Phelim McAleer, som deltog i en pressträff med Al Gore. När han ställde en obekväm fråga till Nobelpristagaren om faktafel i hans film, stoppades han bryskt av sina journalistkolleger, som dessutom såg till att snabbt stänga av mikrofonen.

För att återknyta till andra debatter i ämnet om betald kvalitetsjournalistik vs obetalda bloggare – vem i ovanstående exempel skulle ni påstå möter kriterierna för en “riktig” journalist?

Fotnot 1: I objektivitetens namn ska det sägas att ett flertal större medier faktiskt har börjat reagera. BBC, BBC, New York Times, The Telegraph, Houston Chronicle och Washington Post är exempel på “gammelmedier” som börjat återupptäcka nyttan med att ägna sig åt traditionell journalistik. Snart kanske vi får se den trenden i Sverige också?

Fotnot 2: Steve McIntyre är ingen vanlig “klimatförnekare”. Han var med som granskare i FN:s klimatpanel, och belönades med Nobelpriset tillsammans med Al Gore…

Fotnot 3: För övrigt anser jag att en av de viktigaste uppgifterna mänskligheten har att tackla är hur vi ska komma bort från vårt beroende av fossila bränslen, av flera anledningar. Men den kampen ska ske med blanka vapen, inte genom lögner, halvsanningar  och skrämselpropaganda.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Klimatsmart räkneövning

Olka böjningar av  ordet “klimat” har på senare år ersatt “miljö” som allomfattande buzzword i politiken. Och om man skulle tro på våra folkvaldas närmast totala enighet kring det som kallas “klimatpolitik”, så kan våra makthavare inte bara stoppa dagens naturkatastrofer utan har även makt att styra Jordens framtida klimat.  Och det bästa är ju att lösningarna är så enkla. Byt glödlampor, sluta äta nötkött, drick inte Ramlösa – och banta – ty feta släpper ut mer koldioxid än smala. Ett sparat ton CO2 här och där, och saken är biff (ursäkta ordvitsen).

Men funkar det? Om vi tankar etanol, cyklar till jobbet och lägger ner alla koleldade kraftverk – räddar vi då världen från framtida naturkatastrofer, havsnivåhöjningar och diverse andra problem som sägs förorsakas av stigande temperaturer? Alltså, hur mycket uppvärming kan vi undvika genom att vi skär ner utsläppen i den omfattning som politikerna vill?

Innan jag fortsätter på det här ganska långa inlägget, passar jag på att lägga in en stor fet disclaimer, eftersom det knappast går att diskutera klimatforskning utan att ha på sig asbestdräkt. Så, för att slippa förnekardebatten: JA, koldioxid är en växthusgas, som påverkar den globala medeltemperaturen. Detta är ställt utom tvivel, liksom det faktum att halten av CO2 har ökat stadigt sedan mitten av  1800-talet: från 280 miljondelar i förindustriell tid till ungefär 390 miljondelar i dag. Det låter kanske mycket, men vi talar alltså om miljondelar här. Och av den totala mängden koldioxid i atmosfären utgör de mänskliga (antropogena) utsläppen någon procent.

I sin roll som “skadlig växthusgas” har koldioxen därför en relativt blygsam påverkan. Enskilt störst effekt har vattenånga, som står för mer än 95 procent av det vi kallar växthusgaser i atmosfären. (Ingen politiker har förresten ännu fått för sig att beskatta vattenånga, men det kommer säkert.)

Hur som helst. För några veckor sedan hittade jag en  intressant uträkning hos World Climate Report som visar just vad minskade koldioxidutsläpp innebär i praktiken för klotets medeltemperatur  – som ökat med 0,8 C från mitten av 1800-talet till idag. Beräkningsmetoden är den samma som FN:s klimatpanel IPCC använder sig av i sina modeller. Här talar vi alltså endast om  observerade effekter och lämnar därhän de datormodelleringar med olika typer av scenarier som eventuellt inträffar vid teoretiska förstärkningseffekter. Alltså samma modeller som återkommande används i diverse larmrapporter i tidningar och tv(*) samt i en känd film med Al Gore.

Beräkningarna visar, lite förenklat, att det krävs 125 miljondelar koldioxid för varje grads uppvärmning, vilket i sin tur motsvarar 1 750 miljarder ton CO2 i atmosfären.

Så om Fredrik Reinfeldt under Sveriges EU-ordförandeskap skulle få kollegerna på kontinenten att skärpa till sig och faktiskt genomdriva kraftfulla utsläppsminskningar, blir effekten… ingen alls. EU:s samlade CO2-utsläpp uppgår till 5 miljarder ton Co2 årligen, och även om medlemsländerna går med på en 80-procentig minsking till 2020, vilket är högst osannolikt, skulle det bara motsvara en hejdad temperaturökning med 0,00228 grader.

Läs det där en gång till: Två tusendels grader celcius.

Och om USA hoppar på Kyoto-tåget då? Tja, då slipper vi ytterligare fem miljoner ton CO2-utsläpp, och kommer upp i lite mer än det dubbla – fem tusendels grader Celsius i dämpad växthuseffekt. Fast det innebär att i princip alla amerikaner måste sluta köra bil, alternativt att 6 av 10 i USA blir utan uppvärming hemma. Någon som tror att Obama skulle våga sig på nåt sådant?

(För Sverige, som står för några procent av EU:s totala utsläpp, blir det för många nollor för att få plats i miniräknarens fönster.)

I alla andra frågor pressas politker på klara besked på vad deras beslut innebär, men på just detta område råder en närmast total avsaknad av kritisk granskning från pressen. Den som efterlyser en seriös diskussion i frågan är hänvisad till bloggosfären, där klimatfrågan debatteras allt mera livligt – samtidigt som medierna fortsätter att gå Larmindustrins ärenden. Men det ligger väl i själva publicistikens natur – en domedagsnyhet vinner alltid över en artikel som berättar att inget har hänt.

Synd, eftersom det inte precis saknas material att gräva i. Se bara på det svenska etanolfiaskot – i den heliga CO2-bantningens namn subventionerar vi en verksamhet som bokstavligen tar maten ur munnen på världens fattiga.  För att vi ska kunna fortsätta köra bil med gott “klimatkompenserat” samvete.

(*Hypoteserna om förstärkningseffekten i klimatsystemet går ut på att ökad koldioxid i atmosfären ger högre avdustning av  vattenånga, som i sin tur innebär ännu mer koldioxid i atmosfären i en spiral tills vi når en “tipping point” och hela Jorden brinner upp som i en katastrofrulle från Hollywood. Några sådana effekter har dock aldrig kunnat observeras utanför datorernas statistikprogram.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: