Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Community

Terminalvård från Medierådet

Ett bombsäkert sätt att skaffa sig en publik är att få etablissemanget att förbjuda eller varna för det man gör. Sex Pistols lyckades få God Save The Queen bannlyst på BBC – och toppade de brittiska försäljningsistorna 1977.  Samma decennium blev en halvusel B-rulle vid namn Motorsågsmassakern kultförklarad, efter att Statens Biografbyrå totalförbjudit den i Sverige. Och i slutet av 80-talet vill jag minnas att ett av de mest eftersökta spelen på dåtidens BBS:er var ett litet hemmagjort basicspel kallat Våldta Silvia, vars efterfrågan sköt i höjden efter en stort uppslagen artikel i Expressen.

Därför sitter nog ägarna till Jesper.nu, Snuttis, Snyggast och Existenz och ler nöjt just nu. Att bli omtalad av statliga Medierådet i termer som olämpliga är den bästa reklam de kan få, och kan kanske hålla liv i dem ytterligare ett tag, trots den allt hårdare konkurrensen med Facebook och YouTube.

Det som Medierådet emellertid inte insett när de granskat de här sajterna är att de inte direkt spelar i samma liga som Facebook – de spelar faktiskt inte ens på samma kontinent. Det är som att jämföra kundtjänsten hos On-Off och Elgiganten med loppmarknaden i Skärholmen. En slags Internets undervegetation, där man hittar sånt som inte kan eller får publiceras i de stora sociala medierna. En del har ganska höga trafiksiffror – som Jesper.nu med nära 300.000 unika/vecka, en sajt som i grunden är en motor för att samla länkar. Existenz (som inte mäter sin trafik via KIA Index), har förmodligen ännu fler besökare – tack vara sin unika selling point, som är att tillåta i princip allt. Men möjligheten för sådana här sajter att tjäna pengar på sina besökare lär vara ganska begränsad, det handlar förmodligen om någon krona hit eller dit från Tradedoubler-annonser med knappast mätbara klickfrekvenser.

Om vi tittar in på Snyggast.se, ser vi att sajten numera hålls vid liv genom att försöka lura medlemmarna att betala SMS-avgifter, vilket verkar som ytterligare ett desperat försök att piska en död häst. Och Fjortis.se ligger nere – kanske på grund av den plötsliga tillströmningen av trafik i kölvattnet på Medierådets granskning.

Utan att egentligen veta något om personerna eller bolagen bakom dessa sajter, är jag ganska säker på att deras intäkter kommer i närheten av att finansiera en kundtjänst av den typ som Medierådet förväntar sig. Däremot är de förmodligen djupt tacksamma en dag som denna, efter den massiva reklam som de fått helt gratis.

Lunarstorm, som fortsätter sitt ras i besöksstatistiken, fick däremot klart godkänt betyg av Medierådet. Det var antagligen den slutliga dödsstöten.

Fler om , , ,

Intressant?

Läsarna, ett hot mot demokratin?

SvD:s kulturskribent Astrid Söderbergh Widding känner att demokratin är hotad. Anledningen är att hennes tidning, liksom många andra, släppt in kommentarer från läsarna. Tyvärr har det bara blivit skräp av detta tilltag, enligt Astrid, med diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer som resultat.

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Vid sidan av det faktum att jag inte kan påminna mig att jag någonsin röstat på Widding som en demokratisk representant ansvarig för min dagliga nyhetskonsumtion, förmedlar artikeln en syn på läsarna som en stor grå och jobbig massa som borde betala sin prenumeration och hålla käft. Visst, jag kan hålla med om att brusnivån i tidningarnas kommentarsfält tidvis är ganska hög, och det finns horder av Sverigedemokrater, vänsteraktivister, foliehattar, pornografer och rättshaverister som gärna ser till att synas och höras om man lämnar fältet fritt. Det innebär förstås inte att idén med läsarkommentarer är fel – men det krävs att man hanterar dem på rätt sätt. Och här är SvD på inget sätt ensamma. Flertalet mediesajter verkar våndas över hur de ska hantera läsarna.

Eftersom jag själv pysslat med såna här grejer i snart 20 år(*) kanske jag i all anspråkslöhet  kan få komma med några tips?

  1. Lyssna! De flesta mediesajter verkar ha en blind fläck precis där kommentarsfältet börjar. Ofta finns det vettiga invändningar eller tips till skribenten – men hur ofta ser vi en reporter ta till sig något som skrivs i artikelkommentarerna, eller korrigera det han eller hon skrivit? Och kreddat läsare för det?
  2. Var delaktig! Kommentarsfälten utvecklas ofta till laglöst land, av den enkla anledningen att läsarna lämnas ensamma i sitt lilla hörn på sajten. Det är klart att samtalet degenererar då – det är som att släppa in 20.000 fans på en fotbollsmatch och strunta i vakterna.
  3. Moderera öppet! Det bästa är naturligtvis om skribenten själv ger sig in och debatterar i kommentarsfältet (många av Aftonbladets reportrar har faktiskt börjat med detta), eller åtminstone att någon från redaktionen är där och syns, styr samtalet rätt, tillrättavisar de tjatiga och högljudda och varnar när någon går över gränsen. Ofta blir det riktigt bra diskussioner då, och om man behöver “utvisa” någon vet de allra flesta varför.
  4. Kräv registrering! På SvD och DN går det att kommentera helt anonymt, vilket förstås leder till att skräpkvoten ökar lavinartat. Vilken typ av inloggning som används är ointressant – bygg egen, eller använd Facebook/Twitter/OpenID. Det viktiga är att det finns någon form av verifiering – det tar effektivt bort merparten av skräpkommentarerna. Nackdelen är förstås detsamma – att antalet kommentarer minskar drastiskt. Och vi som jobbar inom Internetmedia är ju sjukligt besatta med siffror och rekord…

Men framför allt måste vi nog alla inse att nyhetsjournalistik aldrig mer blir vad den var. Förr var arbetet över när artikeln trycktes i tidningen, idag börjar det verkliga jobbet vid publiceringsögonblicket. Det är först då nyheten börjar diskuteras, analyseras, bloggas, tweetas, delas på fejjan, retweetas, pushas och utmanas av hundratals röster. Precis som artikeln i SvD som det här började med. I skrivande stund har den över hundra kommentarer och ett halvdussin blogglänkar.

Och alla försöker förgäves starta ett samtal. Antidemokrater där!

* Mina första erfarenheter av läsarmedverkan var på Fidonet 1990, där jag lade ut mina spelrecensioner från Datormagazin för fri nedladdning och diskussion. 1999 öppnade jag för nyhetskommentarer på spelsajten Fz.se, vilket snabbt utvecklades till en av de främsta källorna för nyhetstips.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Communitydöden

Farliga kurvor.

Farliga kurvor.

För bara några år sedan var communities bland det hetaste man kunde pyssla med. Oavsett om det gällde diskussionsgrupper eller kundklubbar, fanns det en slags magisk tro på nyttan i att äga en stor samling registrerade användare, eftersom medieföretag, e-handlare eller elbolag på detta sätt automatiskt skulle få lära sig mer om exakt vilka läsarna/kunderna var och kunna sälja dyrare annonser eller kränga personaliserade erbjudanden.

Besöksutveckling sedan 2007.

Lunarstorm - besöksutveckling sedan 2007.

Det har väl gått så där, för att uttrycka sig snällt. Fortfarande finns det få, om ens några, exempel på riktigt lukrativa nätgemenskaper (min försvenskning) och många av dem som spåddes en lysande framtid alldeles nyss är nu kallare än en Grönlandsnatt. Någon som minns 90-talets hajpade mötesplats DoBeDo längre? Skunkmedlemmar, räck upp en hand? Har vi nån från Lunarstorm – som lockade nära-miljonpublik så sent som 2007, men som sedan dess förlorat 90 procent av sina besökare?

Senast i raden av communitites på dekis är Playahead, som går kräftgång i KIA Index. Bara i år har PA tappat hälften av sina besökare och är nu nere på siffror runt drya 80.000 i veckan. På den besökarnivån blir det svårt för att inte säga omöjligt att tjäna pengar på sajten, oavsett hur många VIP-aboonemang de lyckas kränga på sina tonåringar. Man får förmoda att MTG kanske inte är helt nöjda med utvecklingen för den sajt som köptes för 102 miljoner för mindre än tre år sedan.

Jag har inte analyserat communitydöden i närmare detalj, men det ligger nära tillhands att skylla den på – Facebook. Eftersom båda Lunar och PA är (var?) communities för ungdomar, har jag förstås dålig koll själv på varför medlemmarna hoppar av. Men jag kan ju utgå från mina egna ungar, som bara så sent som förra julen tjatade varje vecka om att få köpa PA-vip på mobilen. Idag har de – och alla deras kompisar –  flyttat in på FB, där de har allt de behöver för att hålla kontakten med varandra – helt gratis. Som grädde på moset finns det dessutom massor av beroendeframkallande spel som säkerställer att de garanterat inte kommer att lyckas i skolarbetet.

Det som har inträffat är helt enkelt att alla de verktyg och tjänster som erbjöds av dessa communities, har blivit en del av Internets infrastruktur. Precis som Google idag är synonymt med sökmotor, har Facebook blivit synonymt med sociala medier. En verktygslåda med det mesta som behövs för att hålla kontakt med familj, kompisar och kolleger. En plattform för kommunikation, skvaller, kampanjer och struntprat. Och som utvecklas mer och mer till ett digitalt ID-kort som kan användas för att identifiera sig online på ett ständigt växande antal webbsajter och bloggar. (Visst, Facebook är inte ensamma om att erbjuda öppen autenticering, men i kraft av den stora massan användare blir de dominerande även här.)

Man kan ha många synpunkter på Facebooks dominerande ställning, men precis som med Google är den ett faktum som vi måste förhålla oss till. Så den enda möjliga framtiden för Playahead, Lunarstorm och andra nischade communities ligger antagligen att bli ännu mer nischade. (Och kanske förvandla sig till Facebook-appar.)

IMG_0238Men jag är också rädd att det inte bara är lokala svenska nätgemenskaper som hotas av den nya Facebook-infrastrukturen. Om jag hade suttit på adresstjänster som Eniro eller Hitta hade jag nog också svettats lite just nu och febrilt försökt att hitta smarta sätt att samexistera med FB. Vi är redan en hel del som synkar våra telefonlistor med vännernas Facebookprofiler via utmärkta iPhone-appen feX. Och det kommer säkert inte att dröja länge innan det blir viktigare att kunna bli hittad på FB än i telefonkatalogen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: