And The Band Played On

Etikett: covid-19

Tusentals pandemidöda men ingen överdödlighet, hur går det ihop egentligen?

Det har nu gått lite drygt två år sedan covid-restriktionerna infördes, och en dryg månad sedan de slopades. Jag skrev tidigare om dessa två år där vi levt med dagliga siffror över smitta och död. Mentalt har denna minutbevakning av pandemin fått oss att tro att vi befunnit oss i en slags modern variant av digerdöden, trots att alla mätpunkter pekar på att vi inte ens varit i närheten. Det hindrar dock inte påtryckargrupper inom den så kallade zero covid-rörelsen att fortsätta propagera för att alla ska stängas in och bära munskydd tills Sars CoV2 är utrotat från Jordens yta (något som givetvis aldrig kommer att ske, vilket exemplet Hongkong med all tydlighet visar.)

Men hur dödlig var pandemin – egentligen – och hur mycket av vår bild av den styrdes av dygnet runt-bombardemanget om smittade, sjuka och döda som vi levde under nära två år?

Som Henrik Höijer i Kvartal konstaterade i en artikel nyligen, hade Sverige ingen överdödlighet alls under 2021 – trots att nära 5000 dog i covid, enligt siffror från SCB. Detta hänger ju inte riktigt ihop, för att uttrycka det milt. Vilket innebär att det antingen har dött ungefär 5000 färre än vanligt av andra orsaker – eller att det har förekommit överdiagnosticering av covidfall.

Eftersom jag saknar expertkunskaper på området kan jag bara konstatera att vi ända sedan början av pandemin kämpat med att hålla isär begreppen ”död i covid” och död med covid”. I det första fallet insjuknar och dör patienten efter att ha åtdragit sig viruset, men är i övrigt ”frisk”. I det senare fallet innebär dödsorsaken att patienten kan ha haft en eller fler bidragande sjukdomar (cancer, hjärtproblem, högt blodtryck, demens etc) som var för sig potentiellt kan leda till döden och där covid blir en komplicerande faktor för mycket. 

Tidigare kartläggningar från våren 2020 (från Östergötland) har visat på att ungefär 15 procent av dödsfallen inte haft covid som primär dödsorsak. Och det förhållandet verkar alltså vara ungefär detsamma idag, av siffror som jag begärt ut från SCB:s dödsorsaksregister. Jag tog fram en sammanställning av hur många av de registrerade dödsfallen som haft covid på dödsorsaksregistret – men separerade på fall där covid varit den enda dödsorsaken samt dödsorsaksintyg där det funnits andra bidragande orsaker. Om man räknar bort alla med bidragande orsaker, visar det sig att 11 tidigare fullt friska under 40 dog 2020 och 8 under första halvåret 2021. Tar man med alla upp till 50 uppgår antalet dödsfall utan underliggande sjukdomar till 44 (för hela mätperioden).

Sammanlagt antal döda som varit smittade med covid-19 under åren 2020 och 2021 (första halvåret) uppgick till 14064  (9441 respektive 4623). Fördelat på män och kvinnor fördelade dödsfallen enligt nedan. Som synes är förhållandet detsamma oavsett kön (även om antalet män som insjuknat och dött varit högre bägge åren).

Frågan man ställer sig är ju, framför allt för 2021, hur det kommer sig tusentals har registrerats som döda i covid utan att det påverkar överdödligheten? Innebar restriktionerna att folk undvek att dra på sig andra sjukdomar eller varit mindre benägna att råka ut för olyckor? Eller finns det någon slags dubbelbokföring, alltså att covid räknas som dödsorsak för människor vars frånfälle skulle hänförts till andra dödsorsaker? Dr Claire Craig tror i alla fall det och hänvisar till siffror från brittiska statistikmyndigheten ONS där det framgår att det finns ett ”underskott” av döda i andra orsaker än covid.

Återigen, med detta vill jag inte ha sagt att covid-19 är trivialt – eller att det är en ”vanlig influensa”. Belastningen på sjukvården har tidvis varit mycket hög, och många som smittats har upplevt svåra sjukdomsförlopp och kanske drabbats av långtidssymtom. Och många av dem som haft underliggande sjukdomar och dött med covid hade kanske fått leva ett antal veckor eller månader längre om de sluppit dra på sig covid. Men faktum kvarstår – den övervägande delen av dem som dött av eller med covid har varit långt över 80, oftast redan svårt sjuka i andra åkommor. Jag tänker hela tiden på min egen mamma, som gick bort för snart nio år sedan i sviterna av en luftvägsinfektion som utvecklades till lunginflammation. Men det stod inte ”förkylning” på hennes dödsorsaksintyg vad jag kan påminna sig.

Episoden 2020-2021 kan också vara en påminnelse om hur vår kollektiva bedömning av risk förändrats i och med covidrapporteringen. Framför allt visar den kanske hur liten risken trots allt varit för de yngre.  38 dödsfall i åldrarna upp till 40, varav 11 som saknat underliggande sjukdomar är naturligtvis 38 tragedier, men det är inte precis Spanska sjukan vi talar om.

Professor Jon Ioannidis, en av världens ledande epidemiologer, har beräknat IFR (infection fatality rate) för covid-19 i flera olika omgångar och kommit fram fram till att 0,15-0,20 procent av infektionerna slutar med döden. För de yngre är andelen oändligt mycket lägre än så; när det gäller barn och ungdomar är risken större att bli överkörd, träffas av blixten eller ramla och slå ihjäl sig i en trappa än att insjukna och dö i covid. (I Sverige dör runt 200 i trafikolyckor varje år, de flesta av dem yngre än 65.)

Och det var, nota bene, innan den ”mildare” omikron-varianten tog över.

Möjligen kommer vi aldrig att få veta exakt hur många som dog i pandemin. Men frågan skulle vara betjänt av att utredas av mer kvalificerade experter än ”hobbyepidemiologer” som jag.

Två år har gått och det mesta jag trodde då var fel

Det har nu gått en dryg vecka sedan Sverige skrotade (nästan) alla covidrestriktioner, och det har gått påfallande snabbt för en någorlunda normal vardag att återvända, även om det dröjer sig kvar en del skyltar om avstånd och vissa butiker har lite svårt att helt släppa distansmarkeringar och maxantal. Men på det stora hela verkar covidpandemin hos allmänheten försvunnit från radarn.

Det har också gått snart två sedan jag placerade bloggen i dvala. Det sammanföll med att jag skickades hem från jobbet för att distansarbeta – något jag fortsatte med i nära ett år. Trots att jag alltså hade mer tid än någonsin att sitta hemma på kammaren och skriva, tog det bara stopp. Orken fanns inte där längre, och jag är fortfarande osäker på om jag ska försöka väcka upp mitt skrivande igen ur pandemitröttheten.

Inte för att det saknas material; det har runnit oändligt mycket vatten under broarna sedan mars 2020, och stora delar av den värld som jag alltid uppfattat som öppen och fri föll plötsligt och oförklarligt ner i svarta auktoritära hål. Flera har ännu idag inte lyckats (eller velat) ta sig upp ur dem.

Men i Sverige, liksom i våra nordiska grannländer, Storbritannien och en snabbt expanderande lista av länder, är vi på väg ur pandemin – åtminstone i den meningen att vi behöver rätta våra liv och vårt umgänge baserat på virusets dagliga framfart.

”Normaliseringen” tror jag dock inte har så mycket att göra med hur många som är smittade, ligger på sjukhus eller dör av covid. Människor hamnar på sjukhus och avlider av ett stort antal anledningar som vi oftast tänker väldigt lite på i vardagen, eftersom de inte rapporteras i realtid.

Och det är just här som covid-pandemin skiljer sig mest från tidigare farsoter i vår historia: Det är den första pandemin som vi följt globalt i realtid.

Redan innan det bröt loss på allvar hade Johns Hopkins-universitetet börjat rapportera dagliga smittade i kinesiska Wuhan, en ”heat map” med större eller mindra röda prickar som spred sig över allt större delen av världen för varje dag. Snart hakade Our World in data på, och i samband med att smittan nådde västvärlden kunde vi snart se antalet sjuka (alltså positiva pcr-tester), inlagda, iva-vårdade och döda i en slags pervers direktsändning. Tidningar och tv hängde på,  de brant stigande kurvorna visades på svart bakgrund, ackompanjerade av antalet nya dödsfall i dramatiskt rött. Siffrorna om sjukdom och död lyste på  förstasidor och repeterades varje timme i nyhetssändningar i radio och tv.

Vissa länder hyllades för sin lyckade covidstrategi – med hårda tag inspirerade av Kina lyckades de till en början hålla nere smitto- och dödsfall och ståtade med grön färg på OWID:s covid-atlas. Så här efteråt vet vi ju att det mesta handlade om tur; idag har de flesta länder drabbats ungefär likvärdigt av viruset.

I mitt sista inlägg här före den tvååriga pausen skrev jag om att ”masstestning” var  enda sättet att komma ur pandemin. Jag har nog aldrig haft så fel i mitt liv. För det blev ju tvärtom. Ju mer vi testade, desto fler fall hittade vi. Och ju fler som repporterade smittade, desto fler behövde vi testa för att kunna ”bryta smittkedjor” som det hette. Fixeringen vid att kontrollera smittan med olika typer av ”restriktioner” blev till en religion, och det ständiga fokuset på smitta och död drev oss alla in i en slags masspyskos där tidigare normalt mänskligt liv – som att träffa vänner i grupp – stigmatiserades. Allt fokus låg på att hålla avstånd, att bli smittad var tecken på moraliskt tillkortakommande.

Och så en dag var det över. Få bryr sig längre om avstånd eller munskydd, bussarna är fulla och vi slipper som tur är indignerade statsministrar som skäller på festande ungdomar.

Själv är jag övertygad om att den främsta anledningen til att vi kan återgå till en slags prepandemisk normalitet är – vid sidan av den skrotade masstestningen –  att vi inte ständigt påminns om viruset längre. Precis en vecka före restriktionerna lyftest den 9 februari upphörde DN och Aftonbladet med att rapportera daglig covidstatstik. Samma sak med direktrapporteringen, den finns visserligen kvar men bryter sällan igenom nyhetsbruset längre.

Att sluta med den dödsrapporterna tror jag är den enskilt största insatsen vi kan ha gjort för folkhälsan – i alla fall vad gäller det psykiska måendet – på senare tid.

Masstestning är enda någorlunda snabba vägen ur krisen

Ett av de största problemen med coronavirusutbrottet är att den statistik vi har inte är i närheten av att vara trovärdig. I Sverige testas sedan ett par veckor endast ett fåtal fall – de som läggs in på sjukhus med symptom – och därmed missar vi alla som går ute i samhället och bär runt på smittan, medvetet eller omedvetet. Det gör i sin tur att vi inte vet exakt hur dödligt viruset är och hur rädda vi egentligen ska vara. Denna osäkerhet skapar ångest och rädsla, och leder redan nu till att olika delar av landet ställs mot varandra i en uppflammande provinsialism som på allvar hotar sammanhållningen i Sverige.

Ett nästan lika stort problem är att om vi är sjuka eller har varit det och blivit friska hemma på egen hand, så vet vi inte ifall det varit covid-19 eller något annat. Alltså fortsätter de flesta som kanske redan haft sjukdomen att gå runt och vara livrädda fast de egentligen är immunusierade.

Om vi hade haft masstestning av sydkoreansk eller isländsk modell – något som nu även Norge kommer kommer att göra – blir det plötsligt möjligt att se vilka som har haft sjukdomen. Tänk om detta hade gjorts med personalen inom äldrevården, en sektor som mer och mer ser ut att kunna bli ett av de största riskområdena för smittspridning. Kommunernas äldrevård och hemtjänst bemannas ofta av unga människor som är ute i svängen och festar – och vittnesmål om äldre som möter 15-20 olika hemtjänstpersonal på en månad ger en fingervisning om var vi kommer att få den riktigt allvarliga smittspridningen om inget görs.

Med masstestning på plats hade detta inte varit ett problem. Den som inte har smittats kan gå och jobba jobba som vanligt, liksom den som redan haft sjukdomen. Medan de som bär på smittan kan fångas upp innan de för den vidare till de gamla och sjuka.

Alltså – vi skulle kunna sätta in åtgärderna där de behövs istället för att famla i mörkret som vi gör nu. Hjulen skulle kunna börja snurra igen i de flesta samhällssektorer. Men idag sätter vi alla i karantän istället för att inrikta sig på det fåtal som verkligen är sjuka eller behöver skyddas.

Detta är ohållbart i längden. Ju snabbare vi börjar med masstestning, desto snabbare kan vi ta oss ur det djupfrysta läge som vi befinner oss i. Sydkorea, Island och Norge har visat vägen – visst borde vi som ett av världens mest högteknologiska och bäst organiserade länder kunna göra detsamma?

Sedan finns det givetvis komplicerande faktorer som behöver hanteras. I avsaknad på ett effektivt vaccin kommer till exempel testerna att behöva göras regelbundet – framför allt hos vårdpersonal som inte tidigare haft covid-19.

Med masstestning i denna skala öppnar vi dessutom för en ny nivå av massövervakning. För den som är testad och ”godkänd” kommer ju att behöva kunna visa detta på något sätt.  Kommer vi att behöva ”legitimera” oss som smittofria framöver för att tillåtas resa till jobbet, till sommarstugan eller på semester? Kommer sjukdomshistorik – däribland immunitet för covid-19 men även andra sjukdomar – att komplettera de biometriska data som redan sparas om oss för snabb åtkomst av myndigheter runt om i världen? Kommer våra mobiler att fungera som elektroniska fotbojor när de kan användas för att se hur vi rör oss?

Det kan tyckas som science fiction, men i den dystopi som just nu utspelas runt omkring oss kommer vi förstås gladeligen att kasta de sista resterna av motstånd mot övervakningssamhället överbord. Och vi är snabbt på väg dit.

Men det är en senare fråga. Det är hög tid att besluta om inköp av tio miljoner testkit – och det borde ha gjorts igår.

Länkar:

Moderaterna vill ha masstester av corona

Is Our Fight Against Coronavirus Worse Than the Disease?

The U.S. faces two disastrous scenarios. There’s a third option

© 2022 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: