And The Band Played On

Etikett: cykel

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

Cykelkaoset i Stockholm: Legalize it?

Känslan man får vid övergångsstället vid Tegelbacken.

Dagens mest bisarra nyhet – ett antal politker i Stockholms stadshus vill göra det tillåtet för cyklisterna att bryta mot lagen och cykla mot rött ljus och mot färdriktningen på gator där det är enkelriktat.  Till och med moderata borgarrådet Ulla Hamilton, som i vanliga fall aldrig säger nej till ett nytt förbud – till exempel mot trafiksäkerhetshöjande åtgärder som dubbdäck – tänker nu i ”nya banor”.

Anledningen är att trängseln börjar bli akut på de alltför få och underdimensionerade cykelstråken i huvudstaden. Och istället för att göra något åt det verkliga problemet – som att bygga ordentliga cykelbanor, och kanske reserveravissa gator helt för cykeltrafik – vill man nu istället kapitulera och legalisera laglösheten på två hjul. Som om det inte vore illa nog redan.

Ta bara vägen från Slussen till Centralstationen i rusningstid, som måste vara designad av någon med ett sjukt sinne för humor. Två smala cykelbanor, mindre än en meter breda på de smalaste ställena, korsade var och varannan meter av övergångsställen. Att ta sig helskinnad hela vägen kan få den mest härdade tävlingscykllist (och sådana finns det många av på cykellederna) att drabbas av hjärtflimmer. Ingen vettig människa skulle ens försöka cykla med sina barn på denna sträcka.

Men ingenting händer, någonsin. Förrän nu då Per Ankersjö med flera alltså vill avskaffa trafikreglerna för cyklister för att slippa ta jobbiga beslut som kanske kostar pengar.

Som många kommentatorer frågar sig – hur ska det då fungera i praktiken? Vem blir ansvarig om en bil som har grönt ljus kör på en cyklist som kör mot rött? Ingen gör ju fel, enligt den nya postmoderna cykellagstiftningen. Vad säger försäkringsbolagen? ”OK, du körde mot rött och hamnade under en buss, men vi betalar gärna ut din sjukförsäkring i alla fall. ”

Argumentet för att ge Stockholmscyklisterna carte blanche för att bete sig som dårar i trafiken i ännu större utsträckning än de redan gör, är enligt Ankersjö & Co att alla redan bryter mot trafikreglerna och det är bättre att ”under ordnade former se till att det blir lagligt”.

Jahapp. Nu väntar vi bara på att denna liberalistiska ståndpunkt sprider sig till fler områden inom samhällslivet. Ta bara narkotikalagstiftningen, den funkar ju inte heller och folk röker på för fullt trots att det är förbjudet. Legalisera!

Snatterier och villainbrott – massor av dessa brott begås varje dag, men uppklaringsprocenten är i princip obefintlig. Legalisera!

Hastighetsbegränsningar kan vi också avskaffa, antalet bilister som håller rätt hastighet på trafiklederna är ändå försvinnande litet.

Och sexköpslagen, inte hjälper den nämvärt för att avskräcka folk från att gå till prostituerade, handeln har bara flyttat inomhus och utomlands. Är det inte dags att legalisera där med?

Om Per och Ulla själva tar cykeln till Stadshuset framgår inte i någon av artiklarna. Men jag har mina aningar.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Hell on Wheels – könsmaktsordning på två hjul

Slussen. Totalt kaos varje dag när alla cyklister ska upp på Götgatan och slåss med fotgängare och mötande bilister.

Det har blivit trendigt att ta cykeln till jobbet. För varje dag ökar trängseln på Stockholms bedrövligt underdimensionerade cykelbanor, och utan att ha sett någon aktuell statistik misstänker jag att cykelolyckorna ökat rätt ordentligt på senare år.

Härom dagen bevittnade jag inte mindre än tre incidenter på väg hem från centrala Stockholm till Nacka. Vid Tegelbacken, där tre cykelbanor sammanstrålar i en liten getingmidja vid ett övergångsställe, brukar det vara kaos både på morgonen och eftermiddagen. Även så denna dag – cyklisten framför mig körde in i framförvarande tvåhjuling, en dam som svängde vänster för att korsa övergångsstället mot Centralen.

Samma sak ett par kilometer söderut, i korsningen Götgatan och Hornsgatan, där cyklist i vänsterfilen som har rött ljus vinglar till och fastnar i snabbt framrusande man på cityhybrid i högerfil.

Efter ett stopp på gymmet tar jag Stadsgården hem, men får snart bromsa in för att runda två ambulanssjukvårdare som lägger om ett sår på en man i medelåldern, som sitter lutad mot räcket, grimaserande intill sin kraschade Scott-cykel.

Gemensamt för alla dessa olyckor är att det är en speciell typ av man inblandad, låt oss kalla honom för homo velocipedikus. Som svischar fram på sportcykel i 30.000-kronorsklassen, iklädd cykelkläder och solglasögon, hukande över styret för att minska luftmotståndet och komma upp i maximal hastighet. I bakfickan på cykeljackan ligger med stor sannolikhet en Iphone med RunKeeper Pro och klockar nya rekord. Att komma till och från jobbet har för homo velocipedikus blivit ett sätt att träna inför Vättern runt, Beach 201*, Stockholm Maraton eller Midnattsloppet.

Och åt helvete med alla som vågar vara i vägen!

Det slår mig att jag faktiskt träffat på denna typ av man många, många gånger förut – men då sittande bakom ratten i en BMW, Audi eller tjänste-Volvo. Som kryssar mellan motorledsfilerna i 110 och aggroblinkar med ljustutan om man skulle ha fräckheten att ligga i vänsterfil och bara hålla 120 på 90-väg. Som alltid blåser förbi i bussfilen om han tjänar några minuter till nästa rödljus, alltid gasar för fullt när det slår om till gult…

Nu har denna typ av man, som oftast är 40 plus/50 minus och fortfarande har nån slags karriär, flyttat till lägenhet närmare stan, köpt märkescykel och plockat med sig hela paketet av hänsynslöst trafikbeteende till cykelbanan. Och där råderi princip laglöst land – den som är störst och har flest växlar har alltid företräde. Och oavsett hur snabbt du cyklar, kommer alltid denna livsform, homo velocipedikus, att köra om dig.

Poliskontroller är få, för att inte säga obefintliga – risken att åka fast på cykel i en fartkontroll är så liten att det rapporteras som anekdoter. Så kriget på Stockholms cykelbanor rasar vidare, varje dag, utan att någon gör nåt.

Väl hemkommen pustar jag ut och konstaterar ganska nöjt att jag klockat ett nytt rekord – under 20 minuter från Centralen till Nacka Centrum!

Och jag hade säkert kunnat komma under 19 om det inte varit för alla dessa jäkla turister, vinglande tanter och söndagscyklister som inte fattar att de ska hålla sig ur vägen när jag kommer!

Intressant?


Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering: Ser på Aftonbladet.se att det är sex gånger farligare att cykla än att köra MC. Det ante mig…

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: