And The Band Played On

Etikett: cykling

Den strukturella cyklismen

cyklism_slussen

På väg från Slussen till Gamla stan. Här gäller det att vara snabb.

Efter ett par veckor med europeisk flyktingkris, nytt svenskt skattechocks-rekord och galopperande bostadskaos är det inte helt enkelt att känna annat än dysterhet inför det faktum att världen håller på att gå åt h-e i en handväska. Därför tar det emot att skriva ytterligare ett blytungt epos kring misslyckad politik och utopiskt flum. Så jag ägnar denna söndag mina tankar åt – cyklismen. Ett ämne som engagerar många, och bär på en stark polarisering, väl i paritet med politiska frågor som rasism, migration och vinster i välfärden.

Ett kvitto på hur brännhet frågan är, bevisas av att en av nya DN Åsikts mest livliga debatter sedan starten för någon månad sedan är just den infekterade frågan om Stockholmscyklisterna och deras framfart på och utanför cykelstråken, där de bufflar sig fram och gör livet surt framför allt för de gångtrafikanter som de tvingas dela utrymme med.

Jag håller i mångt och mycket med debattörerna, cykelboomen har i flera avseenden gått överstyr och utvecklats till något som närmast kan liknas vid religion. Fast religion kanske ändå inte är rätt analogi, cyklismen har snarare flera drag av politisk ideologi. Och en ganska extrem sådan, åtminstone i vissa kretsar. Detta utmärks av de många fanatiska anhängarna, som går till rasande attack så fort deras ideologi utmanas.  All kritik det faktum att många beter sig totalt hänsynslöst gentemot sina medtrafikanter möts av rabiata motangrepp och förnekande mot att det alls skulle existera några problem. (Observera att jag här medvetet undviker att använda det urvattnade begreppet ”hat” eftersom det missbrukats medialt till den gräns där det blivit totalt urvattnat.)

Fredrik Gertten har varit inne på ämnet cyklism som politisk kraft i sin dokumentärfilm Bikes vs Cars. En film som kan sägas vara en hyllning till den nya urbana cyklisten, framställd som en modern Che Guevara i kampen för att återta staden från onda kapitalister och oljelobbyister – alltså samma mäktiga män som med sitt bilåkande förstört både stadsmiljöer och klimat med sin extravaganta konsumtion av snabba och bekväma transporter.

Och kanske är det just i detta förhållande vi ska söka efter svaret till den allt mer polariserade debatten mellan cykelentusiaster – cyklismanhängarna – och alla vi andra som börjar känna oss tveksamma till att ge oss ut i den laglösa zon som är Stockholms cykelbanor. Där många – framför allt män med dyra cyklar och tajta nylonkläder – använder vägen till och från jobbet för att slå personbästa eller tränar för Vätternrundan. Medtrafikanter, gående och alla andra som råkar vara i vägen får skylla sig själva. Cykelhjältarna har ju valt bort bilen – delvis för att rädda klimatet – och gör samtidigt en insats för stadsmiljön. Dessutom spar de dyra sjukvårdskostnader genom att hålla sig friska och vältränade.

Den som trots allt påtalar att det finns ett problem, även vi som själva cyklar, får dock omgående svaret att vi har fel, överdriver eller seriöst borde kolla upp vår mentala hälsa. Och i alla händelser så är det ju inte cyklismens anhängare som är att lasta –utan politiker, trafikplanerare och bilistlobbynsom förvisat armén av lykraklädda frihetsriddare till smala, underdimensionerade cykelleder som de tvingas dela med långsamma och vingliga gångtrafikanter.

Enkelt uttryckt: den manlige cyklisten befinner sig här lustigt nog i ett identitetspolitiskt underläge gentemot den manlige bilisten. Trafikmaktordningen utsätter alltså denne memil för något som kan liknas vid en slags strukturell rasism, och därför kan vederbörande inte lastas för att han beter sig illa mot sina medtrafikanter. Det är ju strukturernas fel!

Här hittar vi alltså klara likheter mellan den identitetspolitiska debatten där skäggiga män i förorten enligt vissa (vänster)debattörer inte ska lastas för att de förtrycker kvarterets kvinnor, eftersom männen tillhör en underpriviligierad grupp och kritiken i sig själv öppnar för islamofobiska strömningar.

Man kan förstå att vita, medelålders män – jag tillhör ju förvisso samma grupp – lockas av den gosiga värmen borta i det underprivilegierade hörnet av den svenska ankdammen, där det är tillåtet att göra lite som man vill i kraft av förtryckt minoritet. Som att strunta i att stanna för gående, preja framförvarande vid omkörning och köra mot rött när alla andra stannar. Och att reagera med kränkthet mot varje förslag att använda ringklocka,

Ni kan börja kalla mig för Dr. Freud nu.

Intressant?

Fler om , , ,

Cyklismen håller på att bli en sjukdom – och de minsta betalar priset

cykelvarberg

Rejält tilltagna cykelstråk löper genom centrala Varberg. Här finns det fortfarande barn som cyklar med sina föräldrar.

Vi är på några dagars semester i Varberg, en fin och lagom stor stad på Västkusten. Kuperad och backig som den är, påminner centralortens geografi en del om Stockholm, åtminstone i transporthänseende. Men när det gäller hur folk här tar sig fram på två hjul, kan skillnaden knappast vara större mellan städerna.

Här är de många och frikostigt tilltagna cykelstråken – varav flera går genom centrala Varberg – utrymmen som cyklister av alla åldrar, klädsel och nivå av brådska delar på utan vare sig trängel, okvädningsord, skador och bråk. Och framför allt: här ser man till skillnad från i Stockholm barn som är ute och cyklar tillsammans med sina föräldrar. Detta är något som blir möjligt eftersom tempot är lågt och hänsynen från medtrafikanterna är utbrett. Det är ingen katastrof om man måste vänta ett par sekunder extra på en femåring på väg att vingla över en gatukorsning.

Nu kan man förvisso hävda att Varberg är en småstad, där oändligt mycket färre ska dela på samma utrymme – men även i storstäder som Köpenhamn är det inte alls ovanligt att se barn på cykel, mitt i stan.

I Stockholm ser man däremot sällan eller aldrig minderåriga som cyklar, i alla fall inte på cykelbanorna i de centrala delarna av stan. Detta barnperspektiv på situationen – som i samtliga andra samhällsdebatter är så viktigt – lyser dock med sin frånvaro i den ständigt återkommande cykeldebatten. Problemet berörs därför inte heller i DN:s artikelserie om cykelkriget i huvudstaden, där allt från kändisarkitekter till dokumentärfilmare filosoferat vitt och brett om cykelmannens roll i samhällsutvecklingen. Antingen är det ett nytt hårdför cyklistpatriarkat vi ser växa fram som tränger ut kvinnor, barn och oliktänkare från cykelstråken. Eller också är lycramannen att betrakta som en modern Che Guevara, som gör revolution mot den rådande trafikmaktordningen i São Paulo genom att sätta sig i sadeln och reclaima makten över det gemensamma utrymmet.

Rubriken på Gerttens artikel är ”Bilismen har blivit en sjukdom”, och jag vet inte om brasilianska megastaden São Paulos största problem är en växande medelklass som bor i villaområden – framför allt inte om man betänkter att det bor ett par miljoner människor i favolor, kåkstäder,  strax utanför statskärnan. Områden där garanterat inga cykelbanor byggs. Men OK då, det går förvisso att ha mer än en sjukdom åt gången.

cykelstockholm

Konfliktdesign i Stockholm. En smal cykelbana, c:a två meter bred, för samtliga cyklister som ska ta sig från de södra delarna av stan till de norra. För att garantera kaos blandar man cykelkrigarna med en flod av fotgängare som ska till Slussen.

Hur som helst är det lätt att konstatera att den relativt pyttelilla staden Stockholm ägnar betydligt mindre tid och kraft på att lösa cykelbanekaoset än Brasiliens största stad. För trots utlovade cykelmiljarder och nya satsningar på cykelpendling händer det just ingenting alls – förutom att trängseln, aggressiviteten och olycksriskerna stadigt ökar.

Här ligger sannolikt orsaken till avsaknaden av cyklande barn i Stockholm. Under de dryga fem år som jag cykelpendlat har jag inte sett ett enda barn – och bara sporadiskt yngre tonåringar – på cykel. I huvudstaden ägs nämligen det begränsade gemensamma utrymmet dit cyklisterna är hänvisade åt sportklädda män – och allt fler kvinnor ska sägas – med rekordambitioner. Frågan för den som sätter sig i sadeln är inte längre om hen ska råka ut för en olycka, utan när den sker. (Jag har redan råkat ut för två, så förhoppningsvis har jag uppnått min kvot.)

Och trängseln, aggressiviteten och bristen på hänsyn är i högsta grad reell.. Stannar jag som cyklist vid övergångsställe (även cyklande medelålders män har stopplikt för gående) kan jag vara 100-procentigt säker på att någon antingen kör in i mig bakifrån eller hojtar ilsket när jag saktar in. (Ringklocka är det nämligen ingen som använder då det anses omanligt.) Kör jag förbi någon som cyklar långsamt, kan jag vara säker på att nån i ännu högre fart kör om mig samtidigt, ibland ute på trottoaren till vänster, ibland till höger om ursprungsobjektet för omkörningen.

Denna stressiga, konfliktfyllda och farliga miljö är förmodligen det sista en ansvarskännande förälder vill utsätta sitt barn för. Och just därför håller vi på att få generationer av unga stockholmare som inte längre vet hur man cyklar, förutom på inhägnade lekplatser, förortstorg eller lågtrafikerade villagator. Barn som växer upp utan att träna sig på att fungera i en verklig trafikmiljö, så som jag själv lärde mig en gång för länge sedan just här i Varberg.

Vad det innebär på lång sikt för såväl folkhälsa som trafikmognad kan vi ju bara spekulera i. Kanske växer de upp, tar körkort, flyttar ut till förortens villamattor och får plötsligt i 40-plusåldern för sig att de minsann ska börja tänka på miljön – och varför inte passa på att träna inför Vätternrundan samtidigt? De köper lättviktscykel, den första tvåhjulingen sedan barnaårens 20-tummare, och ger sig ut i trafiken, totalt okunniga om allt vad hänsyn, trafikregler och sunt förnuft heter, eftersom de aldrig fick någon ”trafikuppfostran” i unga år. Cykelbanan blir bara ännu ett privat träningsutrymme för att förverkliga drömmen om superkroppen, lite som löpbandet på gymmet, byggda för att slå rekord och där långsammare medtrafikanter bara är irriterande hínder på vägen.

En av dessa cykelkrigare kommenterade faktiskt ett tidigare lite skämtsamt inlägg om män i lycra som jag skrev för några år sedan: Signaturen racern och hans själsfränder är en bidragande orsak till att mina tre döttrar – varav en nu är vuxen – aldrig tagit cykeln till och från skolan. Jag citerar:

“Yes, här har du en stolt 50+are som helt enkelt anpassat mig till den djungel som råder i trafiken efter drygt 10 års pendlande på cykel året runt samt som tävlingscyklist med otaliga incidenter, under landsvägsträning, med bilister som inte fattar vad det innebär att sitta på en oskyddad cykel, i eller utanför stan. Dessa år har gjort mig hård, stark och snabbt vilket jag gärna visar. Jag har också lärt mig att flera av dom som omkommit i trafiken eller blivit allvarligt skadade har följt lagen till punkt och pricka. Jag tror inte på det utan följer mitt egna sunda förnuft. Det förnuftet, peppar peppar, har gjort att jag klarat dessa dryga 10 år i Stockholmstrafiken. Du har din njutning av att cykla på ditt sätt och rätt till det (även om jag inte kan förstå att man sitter och finåker på väg till jobbet på morgonen) Jag hävdar min rätt att cykla fort och svettigt annars kan jag lika gärna lägga av! Jag tävlar inte längre så mitt pendlingspass är också mitt träningspass. Och det sker på snabb 7-kg racer. Som sagt, någon anpassning av min fart för att minska antal haters är aldrig aktuellt! Det är vi mot dom!”

Jag kanske inte nämnde det, men jag har själv i det närmaste slutat att cykla i Stockholm. Numera promenerar jag för istället. Mindre stressigt, och framför allt mindre livsfarligt.

För det är inte bara bilismen som blivit en sjukdom – cyklismen förtjänar också att diagnostiseras för vad den är.

Intressant?

Fler om , , ,

Den osynliga cykelmiljarden

cykelsatsning

Vart tog vägen vägen? Ny cykelbana vid Danvikstull.

Efter två veckors sporadisk cykling till jobbet, från Nacka till Stockholm City, är det bara att konstatera att aviserade storsatsningen på huvudstatens cykelbanor – den så kallade cykelmiljarden – så här långt manifesterat sig i politiska floskler.

Sedan förra säsongen, som för min del avslutades i november, har det i alla fall satsats noll kronor på min cykelväg till jobbet. Som av en ren händelse råkar vara densamma som alla cyklister på väg till och från Nacka/Värmdö måste välja – en slags cykelmotorväg skulle man kunna kalla det. Trångt med Memils och Mamlils (1), högt tempo och många hinder som skulle behöva byggas bort för att göra cyklingen tryggare för alla inblandade. Som att separera cykelstråken från gångtrafik – i Nacka har trafikplanerarna till exempel bestämt att cykelbanor ska dras intill busshållplatser, så att de som stiger av ofta måste göra det mitt i en cykalbana där vi kommer susande i 60 knyck.

Vad som däremot förändrats är att antalet hinder för cyklisterna blivit avsevärt fler sedan fjolåret. Några exempel:

  1. De flesta cykelbanor är nu städade, tre veckor efter att gatorna fått gruset bortsopat. Så sent som i morse låg dock gruset kvar i drivor på flera sträckor, bland annat under viadukten mellan Sickla och Hammarby sjöstad. (Antar att detta är ett slags ingenmansland på gränsen mellan två kommuner, och då blir resultatet att ingen sopar rent.)
  2. En ny påfartsramp vid Ekudeen byggs till gång- och cykelbana. Resultat: cykelbanan blockerad av stor grävmaskin, cyklister får välja diket eller att köra ut i trafiken på Järlaleden.
  3. Vid Danvikstull har cykelbanan har fått ny sträckning så att man ska slippa trängas med  biltrafik. Tyvärr blev denna satsning inte riktigt klar och den nya cykelbanan slutar mitt i en refug (se bild ovan).
  4. Tegeluddsvägen: stort grävarbete, cykelbanan avstängd förutom någon halvmeter, där all cykeltrafik till och från Stockholm ska mötas. Just på denna halvmeter är underlaget numera sprängsten (= risk för punka) istället för asfalt.
  5. Vid Masthamnen, något 50-tal meter bort, är kabelgrävet klart, och hålet igenfyllt lite provisoriskt, med en decimeterhög asfaltskant som resultat (risk för punka, igen).

I övrigt har jag klarat mig i dryga två veckor utan att bli påkörd av vare sig män i lycra eller bilister. Men vart den där osynliga miljarden har satsats är fortfarande ett mysterium. Några pengar till att sopa upp grus och röja bort hinder har den i alla fall inte använts till.

(1. Mamil, den kvinnliga varianten av Memil, som står för Medelålders man i lycra.)
 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Cykelsäkerhet: Förbjud män i lycra

Gamla stan kl 08.45. Eller om det var Tour de France.

I Svenska dagbladet berättar regeringens utredare om hur han har tänkt sig att öka trafiksäkerheten för Sveriges cyklister. Väjningsplikt för bilister vid korsande cykelbanor är ett av de nya förslagen, något som förstås skulle vara varmt välkommet i alla fall för mig som riskerar livet i Nackas rondeller så gott som dagligen. Per Ankersjö (C) vill dessutom subventionera alla som köper elcyklar.

Bägge har dock missat ett av de stora trafiksäkerhetsproblemen för Stockholms cyklister, nämligen männen i lycra, även kända som Memils. Det handlar om ytterstadens många extremtränande 40-plussare utrustade med 20.000-kronorshojar som i dödsföraktande Tour de France-hastighet (de använder enligt uppgift även TdF-tecknet) forsar in genom tullarna varje dag, nedför Götgatsbacken, tokkryssande bland fotgängare och cyklister, med maximalt tre cm avstånd till framförvarande cykel/cyklar. Som suckar uppgivet åt alla som inte håller minst 70 genom Gamla stan.

Männen i lycra skulle aldrig någonsin förnedra sig med att använda ringklocka när de planerar att köra förbi – oavsett om de har möten i motgående fil, eller det redan råkar ligga en eller två andra cyklar i omkörningsposition. Det spelar ingen roll hur trångt det är, det finns alltid en position att klämma sig in i, även om det krävs en omkörning på högersidan eller till och med till vänster om mötande trafik för att trimma de sista tiondelarna på gårdagens Runkeeper-rekord. Men att plinga för att varna framförvarande uppfattas som feminint, sånt som bara ”kärringar” gör. Och alla vet ju hur långsamt de cyklar, höhö.

Kontentan är i alla fall att man varje dag tar sig till jobbet med hjärtat i halsgropen. Ständiga blickar över axeln krävs, både till höger och vänster, för att slippa bli påkörd bakifrån av tävlingscyklisterna från Farsta, Nacka, Bromma och andra lycratäta förorter. Ibland händer det ändå, fast så här långt har det inskränkt sig till intrasslade pedaler och gutturala mummel till ursäkt. Och då håller jag själv rätt hög fart.

Jag vet inte om det skulle hjälpa att förbjuda Scottcyklar, Oakleyglasögon, ålskinnstajta cykelbyxor och aerodynamiska lättviktshjälmar, men om lycramännen tvingats åka runt på en gammal enväxlad Monark iklädd pösiga HM-mysbyxor och regnponcho istället, hade de flesta förmodligen valt att krypa tillbaka in sina Audi Quatro och BMW 320i. Och ägnat morgnarna åt att kryssa i 110 mellan filerna på Stadsgårdsleden, blinka ilsket med ljustutan och hålla maximalt tre cm till framförvarande fordon.

Det hade varit betydligt tryggare. Åtminstone för oss som cyklar.

Intressant?

(Fotnot: För alla som är för unga/gamla för att förstå konceptet med ironi, är ovanstående menat som humor. I alla fall till en del.)

Andra bloggar om , , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: