And The Band Played On

Etikett: David Cameron

Dags att EU väljer ett nytt, yngre folk som röstar rätt

Efter helgens veritabla kalabalik i kölvattnet på Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet – som resulterade i en seger för Brexitsidan, har de tyckande klasserna satt något slags inofficiellt rekord i folk- och demokratiförakt. Det har smetats massiva mängder brunfärg på den majoritet av britterna – 52 procent av befolkningen – som diagnosticeras som rasister, eftersom det existerar högerpopulistiska och främlingsfientliga partier i andra delar av unionen som jublar åt valutgången. Och är de inte rasister, går de Putins ärenden. Eller så är brexitväljarna bara gamla, knarriga, framstegsfientliga gubbar som lider av inkontinens och som offrar den unga generationens framtid i fred och frihet bara för att slippa invandrare.

Ovanstående är inte några yttringar hämtade ur rättshaveristiska hörn av internet, utan faktiska åsikter, yttrade av framträdande debattörer, journalister, kulturskribenter och så kallat liberala politiker. Jag roade mig med att samla några av de mer talande exemplen på hur våra ledande debattörer betraktar ett demokratiskt val som mig veterligt genomförts helt enligt regelboken, utan vare sig valfusk eller kreativ rösträkning.

Framför allt är det två argument jag har svårt att förstå mig på. Dels att det skulle vara en seger för rasister och högerextremister. Tanken att fler än hälften av Storbritanniens befolkning plötsligt skulle ha förvandlats till extremister är ganska främmande, ärligt talat. Och i sådana fall kan man dra samma slutsats vad gäller svenskarna. Det var nämligen nära hälften som röstade nej till att gå med i EU när vi själva folkomröstade i frågan 1994. Vilket ju logiskt sett borde innebära att 47 procent av svenskarna var högerextremister vid denna tidpunkt, eller åtminstone gick högerextremisters och despoters ärenden.

I verkligheten visar det sig att det framför allt var i gamla Labour-fästen som flest röstade för Brexit – det vill säga brittiska socialdemokratiska väljare. ”Högern” och de privilegierade intellektuella klasserna röstade i betydligt större utsträckning för att stanna kvar.

Whoops…

Det andra argumentet är det här med ålder. Flera politiker (bland annat Centerns ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl, se tweet ovan) menade att de gamla inkrökta gubbarna på landet svek landets unga genom att beröva dem en värld utan gränser. De gamla stofilerna hade inte satt sig in i frågan ordentligt och var som vanligt fientliga till allt nytt, därför röstade de ryggradsmässigt för ett utträde.

Vid sidan av det faktum att en majoritet av de unga väljarna inte hade ork att dyka upp i vallokalerna (endast en tredjedel i åldrarna 18-24 röstade, jämfört med 81 procent i åldersgruppen 65+) är det ganska magstarkt av våra folkvalda att avfärda människors uppfattning på grundval av ålder.

Är alltså inte en väljare som passerat 50 lika mycket värd som en 20-åring? Och hur vill Martin Ådahl med flera rätta till detta problem i så fall – propagerar han alltså för att vikta rösterna beroende på ålder? Ska en pensionärsröst räknas som en halv röst, för att uppnå önskat resultat i framtida val?

(Man ska komma ihåg att Ådahl med flera som åldersdiskriminerar på detta vis, till vardags kallar sig ”liberaler”.)

Dessutom kan det ju mycket väl vara så att äldre väljare faktiskt har bättre koll på vad som står på spel. De har mångårig erfarenhet att bygga sitt ställningstagande på, de är sannolikt luttrade efter åratal av ständiga kriser inom EU – och framför allt minns de hur det var på den tiden som Storbritannien fortfarande var en suverän stat. De minns kanske med viss nostalgi den tiden då EU var ett mellanstatligt organ för frihandel, och inte hade vuxit ut till en maktfullkomlig koloss – en pseudostat med egen ”president” – med ambition att detaljstyra varje del av unionsmedborgarnas liv.

De minns kanske även en tid före Euro-eländet, då det fanns något som kallades ”tillväxt” och inte bara krispolitik och nedskärningar.

Gammal är äldst, brukar det ju heta.

Hur som helst är knappast sista ordet sagt. EU har tidigare visat prov på en närmast magisk förmåga att få folk att rösta rätt. Blir resultatet inte rätt första gången, utlyser man bara nya folkomröstningar tills folket slutligen fattat hur de ska rösta.

Så var det med både Nice- och Lissabonfördragen, där Irland tvingades rösta ett flertal gånger innan det slutligen utmynnade i ett ja till de nya traktaten. Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär, förklarar denna Brysselutvecklade metod för att uppnå folklig förankring i en minnesvärd intervju med BBC.

Det har förvisso redan börjat ställas krav på en ny omröstning i Storbritannien, eftersom torsdagens gav fel resultat. Och det muttras redan om att Storbritannien kanske inte alls behöver lämna EU – valresultatet kan istället komma att bli ett verktyg i kommande förhandlingar med EU.

I Tyskland mullrar det i regeringen, och finansministern vill statuera ett exempel mot Storbritannien – detta för att säkerställa att inga andra länder vågar göra om vad britterna gjort. Det leder tankarna mer till beskyddarverksamhet, än ett jämbördigt förhållande mellan suveräna stater, tycker jag.

Kontentan av reaktionerna på Brexit är i alla fall att såväl politiker, Brysselbyråkrater, kulturskribenter och opinionsbildare är rörande eniga om vad som krävs för att få unionen på rätt köl igen:

Ett nytt folk. Ett yngre, ett som röstar rätt, inte gnäller och låter bli att ställa till problem för EU:s makthavare i Bryssel. Bäst så.

Det finns en bra Bertolt Brecht-dikt om just det där, som ni kanske minns.

Intressant?

Fler om , ,

Fastkedjade vid ett lik

Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett uppmärksammat tal häromdagen, där han i princip ställde ultimatum till EU: sluta att lägga er i saker som ni inte har med att göra – annars lämnar vi unionen. Efter talet verkar proppen ha gått ur – nu ser det ut som det även i Danmark finns en majoritet som vill se  omförhandling av sitt avtal med EU. Fler länder lär utan tvekan följa i Storbritanniens fotspår.

Det är en välbehövlig tillnyktring. Undan för undan börjar det gå upp för makthavare i Europas länder att de under alltför lång tid låtit sig duperas av en liten maktfullkomlig elit i Bryssel, vars övergripande agenda varit att steg för steg ta makten över medlemsländernas inre angelägenheter. Vi ser det i den bisarra energi- och miljöpolitiken, där centrala dekret från icke-valda byråkrater håller på att slå sönder Europas industrier. Lobbyister driver igenom allt från snusförbud till lagförslag som tvingar teleoperatörer och banker att kartlägga medborgarna utan hänsyn till vad medborgarna själva tycker. Jordbrukspolitiken är ett enda stort vansinne, och EU:s fiskepolitik har snart utrotat all fisk i våra hav med sina subventioner till gigantiska trålarflottor. De flesta nya lagar som införs i Sverige, är dekret från EU.

Men värst av allt är Euron, det havererade projektet som kostat Europa otaliga miljarder (en siffra jag sett är en biljon), skapat permanent massarbetslöshet och låst in generationer av unga europeer i permanent fattigdom. Istället för att erkänna att man hade fel – Europas länder är helt enkelt för olika för att utgöra ett gemensamt valutaområde – är den ständiga lösningen på problemet mer av samma sak; krisländer som Grekland, Cypern och Spanien ska lämna över ännu mer makt till Barroso, Draghi, van Rompuy och de tusentals ansiktslösa och ickevalda byråkraterna i Bryssel.

I Sverige finns knappast någon debatt om det faktum att den frihandelsunion som vi en gång gick med i inte har mycket gemensamt med dagens EU. Idén med fri rörlighet av varor, tjänster och människor är förstås själva grunden för det som EU borde vara, och det hade räckt med det. Tyvärr har unionen istället förvandlats till ett monster som sakta kväver oss. Vi som röstade för EU-medlemskapet på 90-talet kunde aldrig föreställa oss att ”fredsprojektet” skulle degenerera till att bli en slags Brazil, en toppstyrd kommandoekonomi av sovjetiskt snitt.

Tyska Handelsblatt jämförde ganska träffande förhållandet till EU som att vara ”fastkedjad vid ett lik”. De ständiga räddningsaktioner och det permanenta ekonomiska undantagstillstånd som krävs för att hålla  Euron vid liv, lägger en död hand över medlemsländernas ekonomier och konkurrenskraft under överskådlig tid.

I Sverige kommer vi dessvärre inte att få se någon vettig debatt om vårt EU-medlemskap, eftersom de enda partierna som aktivt ifrågasätter det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Beröringsskräcken med SD kommer därför effektivt att se till att frågan snabbt avförs från dagordningen . (Att ifrågasätta Bryssel vore ju att riskera bli utpekad som Sverigedemokrat, så kallad guilt by association.)

Dessutom röstade riksdagen för ett drygt år sedan igenom att vårt medlemskap i EU är inskrivet i grundlagen, ungefär på samma sätt som DDR:s konstitution slog fast ”den eviga vänskapen med Sovjetunionen”.

En liten tröst i sammanhanget är ju att både Sovjet och DDR numera är historia.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Läs även HAX, Motpol och Den hälsosamme ekonomisten

Rymdinvasion på Downing Street

Ledarna gör sin speciella hälsning utanför det nya Terra-högkvarteret, Nr 10 Downing Street.

I skuggan av Greklandskrisen och det brittiska parlamentsvalet, har en hemlig maktkamp utspelats bakom kulisserna. Som segrare i striden stod till sist The Cleggerons, en invasionsarmé från rymden som kommit för att förslava mänskligheten under nya skatter och ett nytt valsystem som i praktiken innebär avskaffande av de fria valen. Invasionen har planerats under många år, men det är först de senaste veckorna som de hemliga planerna har börjat läcka ut.

Utomjordingarna döljer sina verkliga skepnader bakom latexmasker, men känns igen på den speciella hälsning, med vilka de signalerar varandra och håller kontakt med moderskeppet. Det kan kanske vara svårt att tro, men titta bara på bildbevisen, som samlats ihop av Richard Black (EU Referendum) och ett antal andra bloggare från den lilla men ständigt växande motståndsrörelsen.

Den speciella Cleggeron-hälsningen känns igen på det sätt som ledarna håller handflatorna – utåt, med tumme och lillfinger separerade från övriga tre fingrar, vilket enligt uppgift är en intergalaktisk gest för att signalera ”seger”.

Energiminister Chris Huhne, centralfigur i förslavandet av England.

John Key, Nya Zeelands ledare, svär ledarna sin lydnad.

Efter det första avslöjandet – stora bilden ovan – där de bägge Cleggeronledarna unisont signalerar att de tagit makten i vad som tidigare kallades ”Storbritannien”, har rapporter börjat trilla in från Jordens alla hörn. Flera ministrar i den nya Cleggeron-regeringen visar tydligt sin lydnad för ledarna, och även Nya Zeelands premiärminister John Key använder hälsningen i en nytagen bild.

Reinfeldt, inbäddad Cleggeron?

Och just i detta ögonblick kommer det in ytterligare bildbevis från nära håll – Fredrik Reinfeldt, som här ses göra segergesten redan i september 2006, då han kom till makten i ”Sverige”.

Som vanligt har gammelmedierna fortfarande inte insett vad som håller på att hända. På Google får man hela 1.800 träffar om man söker på ”cleggerons” – men inte en enda om man letar på DN, SvD eller Aftonbladet.

Konspirationen går sannolikt djupare än någon trott. Och trots att det sannolikt virkas fler foliemössor än nånsin i europeiska hem just nu, är det antagligen redan för sent.

För att parafrasera tidigare inlägg: Resistance is Futile.

Konspirationen i pressen: E24, Expressen (observera gesten som ledarens hustru gör!), SvD, SvDDN

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: