Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: DDR

Bunkerextra från Berlin

lastpix_bunker

Aftonbladet i söndags.

I söndagens Aftonbladet publicerades ett längre knäck där jag intervjuade Robert Conrad, 53 – sannolikt den siste som besökte Hitlers bunker och fotograferade den, strax före den spränges och schaktades bort i slutet av 80-talet. Aritkeln, som också berörde historien bakom de många bunkrarna i Berlins forna regeringskvarter, är Plusinlåst, men är väl värd att teckna en månads abonnemang för att läsa – om jag får säga det själv.

Den fantastiska historien om den unge amatörfotografen som riskerade friheten i 80-talets DDR för att smyga sig ner i den förbjudna bunkern – för i Östtyskland var nazitiden och dess historia tabu – är emellertid bara en av många fascinerande, berättelser från Berlins försvunna platser. Som först nu, 70 år efter Andra världskrigets slut, så sakteliga börjar upptäckas på nytt. Och det är framför allt under jord som de kvarvarande spåren från krigets Berlin finns att hitta – ovan jord förstördes mer än 90 procent av bebyggelsen dels av de allierades massiva flygbomningar, dels av Röda arméns slutoffensiv som förvandlade de sista resterna av den tyska huvudstaden till grushögar. Och till sist raderade de allierade – framför allt Sovjet – ut de sista spåren av Hitler och nazisterna. Bland annat sprängdes de tre gigantiska luftvärnstornen som byggts i en triangel runt de centrala delarna av staden som försvar mot bombflyget. Det var bara fransmännen som misslyckades med att spränga ”flaktornet” som låg i Volkspark Humboldthain – de lämnade kvar hälften av det gigantiska fortet, som idag blivit centrum för det privata arkeologiska sällskap som kallar sig Berliner Unterwelten.

humbolthain_flaktower

Luftskyddsbunkern i Humboldthain i början av 1940-talet, efter den halvt misslyckade sprängningen efter kriget och idag, då fortet ligger nästan helt dolt bakom grönskan i Volkspark Humboldthain. Foto: Bundesarchiv, Wikipedia och Berliner Unterwelten,

Dessa urbana utforskare dokumenterar och arrangerar visningar av den del av Berlinhistorien som inga myndigheter velat befatta sig med på 70 år – och de upptäcker fler och fler bunkrar för varje vecka. Bara i de centrala delarna av Berlin finns det ett dussintal skyddsrum, underjordiska fabriker och ledningsbunkrar från krigsåren som ännu inte utforskats. Bland annat upptäcktes en nyligen under Dresdner Strasse, där en gammal nedlagd tunnelbanelinje användes som civilt skyddsrum fram till 1945. Denna bunker, som kom att sträcka sig under Berlinmuren, är bara en av alla dem som Berliner Unterwelten utforskat och dokumenterat – i filmen nedan från National Geographic, har de dessutom med sig Andra Världskriget-experten och författaren Anthony Beevor.

Det finns oändligt mycket att se och uppleva i Berlin, men själv skulle jag utan tveka starta utforsknandet vid tunnelbanestationen Gesundbrunnen, varifrån de guidade turerna under krigets Berlin utgår. Jag kommer säkert att återkomma till denna mörka men samtidigt högintressanta period i Europas nutidshistoria.

Intressant?

Fler om , , , ,

Tannbach, socialismen och den oundvikliga muren

ADN-ZB- Donath Deutschland, Juli 1949 (amerikanische Besatzungszone), Grenzort Mödlareuth. Der Bach bildet die Zonengrenze zwischen Thüringen und Bayern, die mitten durch das Dorf verläuft.

Tyskland, juli 1949, amerkanska zonen i gränsorten Mödlareuth.  Bäcken Tannbach, som rinner genom byn, bildar gräns mellan Thüringen und Bayern. Foto: Bundesarchiv.

De senaste kvällarna har jag suttit som klistrad framför den gripande tyska miniserien Tannbach (går att se på SVT Play fram till den 9 juni). Tannbach skildrar en liten by på gränsen mellan Bayern och Thüringen som genom en ödets nyck hamnar i centrum av konflikten mellan USA och Sovjet efter andra världskrigets slut. Serien beskriver en ofta förbisedd del av vår nutidshistoria, den som handlar om vad som hände i det besegrade Tyskland vars territorium efter krigsslutet ockuperades av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Tannbach skildrar dessa dramatiska år, med början i april 1945, när de flesta stora städer låg i ruiner och desperata flyktingströmmar drog fram genom landsbygden i jakt på mat och husrum.

Tannbach, som är  den bäck som utgör gränsen mellan de båda tyska delstaterna, bygger på verkliga händelser i byn Mödlareuth. I tv-serien rullar USA:s soldater in några dagar före krigsslutet i maj 1945 och kämpar ner det sista motståndet bland spridda hemvärnsstyrkor och Hitler jugendsoldater. Amerikanerna kan knappast sägas ha silkesvantar på sig, men under den inledande USA-styrda ockupationen återgår livet i byn till något som kan liknas vid vardag. Strax efter Tysklands kapitulation visar det sig emellertid att den amerikanska armén ryckt fram för långt – byn  ligger i den sovjetiska sektorn. USA drar sig tillbaka och in kommer de nya herrarna från Röda armén, som raskt inleder ett veritabelt skräckvälde med avrättningar, våldtäkter och plundring.

I Mödlareuth finns spåren kvar från denna tid. Byn, som kallas ”Lilla Berlin” delades mitt itu av den gigantiska innertyska gränsen, som trots sina 140 mil är betydligt mindre känd än Berlinmuren.  Idag finns det ett välbesökt museum i byn, och en del av den groteska gränssträckan står kvar, komplett med dödsremsa och vakttorn, som ett minne av det storskaliga vansinne som pågick under 40 år, inte många mil från Sverige. Ett vansinne som inte bara tolererades utan till och med försvarades av flera svenska politiker och kulturpersonligheter.

Moedlareuth_Informationstafel

Informationstavla i Mödlareuth som visar hur det såg ut under DDR-tiden med muren mitt i byn.„Moedlareuth Informationstafel“ Foto: Andreas Praefcke/ Wikimedia Commons

För mig är de största behållningen med serien den lågmälda men mycket effektiva uppgörelsen med socialismen som idé. I Tannbach påbörjar de tyska kommunisterna, som placerats vid makten i den sovjetockuperade sektorn (DDR bildades 1949) socialiseringen med en hårdhänt landreform av samma typ som senare kom att genomföres i Kina och Kambodja. Jordägarna fråntogs sin mark – som styckades upp och delades ut till folket, så kallade nybönder (ofta helt utan erfarenhet från jordbruksarbete). De tidigare godsägarna betraktades som utsugare och folkfiender och deporterades i bästa fall långt bort från sina tidigare ägor. I värsta fall skickades de till arbetsläger – till exempel det gamla koncentrationslägret Buchenwald som under den sovjetiska ockupationen återuppstod som ”Specialläger nr 2” och nu huserade Stalins och den nya tyska statens fiender. Människor som genom sina åsikter riskerade att underminera det nya  socialistiska samhällsbygget.

Så medan USA och de västallierade satsade på snabb återuppbyggnad i sina sektorer, plundrade Sovjet de östliga delarna på i princip allt. Fabriker demonterades och skickades till Sovjet, liksom maskiner och fordon. Slott och gårdar revs för att få byggnadsmaterial till de nya småbönderna som förväntades försörja den nya tyska socialistiska staten.

Vi vet alla hur det gick. Istället för välstånd fick östtyskarna ett liv med ständig brist på det mesta. När godsägarna fängslades, marken styckades upp och generationers expertkunskap ersattes av nybönderna – ofta från de utbombade tyska städerna – bäddade den nya staten och dess enda tillåtna statsbärande parti SED för en långsam katastrof. När ingen längre kunde eller ville skapa välstånd genom sitt arbete, kom folk istället att ägna sig åt byteshandel och smuggling. Enda sättet att slippa köer och skaffa sig bristvaror var att få tag på västvaluta och skaffa det som behövdes på den svarta marknaden.

Parallellt röstade allt fler med fötterna. DDR-medborgarna såg hur de västtyska landsmännen bara några meter bort reste sig ur askan efter kriget och fick det allt bättre. De allierades Marshallplan gjorde att industrierna kom igång igen och allt fler fick jobb. Butikerna dignade av livsmedel och kapitalvaror oåtkomliga för tyskarna på andra sidan av den lilla gränsfloden. Alltfler tröttnade på misär och förtryck och röstade med fötterna. Den unga socialistiska staten höll på att förblöda och taggtrådsstängsel sattes upp längs den sovjetiska sektorgränsen. Jakten på folkfiender intensifierades och ”republikflykt” infördes som brottsrubricering. Snart började gränsvakterna skjuta mot den egna befolkningen när den försökte fly västerut.

I dagens Europa, inte minst i Sverige,  finns det tyvärr många som fortfarande tror att lösningen på problemet med klyftorna i samhället löses bäst genom att se till att alla får det lika dåligt. Välbetalda politiker som aldrig haft en vettig idé om hur välstånd ska skapas –  bara på hur de ska kunna konfiskera det andra producerat – lovar att allt ska bli bra när de dolda rikedomarna fördelas ”rättvist”.

Idag börjar Socialdemokraternas kongress, och dessvärre finns det många i partiet som inte lärt sig så mycket av de 40 år då Österuopa befann sig bakom en mur, byggd i ett desperat av att skydda en dödsdömd socialistisk drömvärld. Utopier som återuppstår i den svenska politiska debatten, i skepnad av förbud mot vissa typer av ägande, stopp för vinster – och genom att klämma åt desom tjänar för mycket. Dessa allt-åt-alla-politiker brukar hävda att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”, om vi bara beskattar de rika ännu mer och förbjuder människor att driva i alla fall vissa typer av företag.

De vill, helt enkelt, ha lite mera Tannbach.

Tyvärr har S av idag uppenbara svårigheter att hålla rågången mellan vad som är socialdemorati å ena sidan och socialism å den andra. Man kan ju alltid hoppas att kongressombuden kanske reflekterar lite över skillnaden och dess konsekvenser. För det är detta som är den viktiga frågan för framtidspartiet, snarare än hur många procent kvinnor det sitter i styrelserna på börsnoterade företag.

Vem vet, några av delegaterna kanske har sett Tannbach?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fotnot: Kalla kriget-experten Hans Jakobsson har en serie bra bilder från ett besök i Mödlareuth.

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Förtryckarstaten i nostalgiskt skimmer

weissensee_ard

Julia Hausmanns papper kontrolleras av Stasi. (Bild från tyska ARD).

Började titta på tyska ARD:s familjedrama Weissensee igår. Serien, vars första säsong  hade premiär i Tyskland 2010, rullar nu på SVT (och finns också att se på SVT Play. Serien utspelar sig 1980 och är en slags släktkrönika som följer de båda familjerna Kupfer och Hausmann – som bägge bor i den Östberlinska stadsdelen Weisensse. Det är en slags brytningstid i DDR, efter flera års entspannung kan nu Östtyskland till och med tillåta sporadiska besök av en amerikansk playboy i Mustangcab – även om Stasi övervakar allt i detalj som  Robert Snyder (vars tyska släkt heter Scheider) företar sig under  gränspassagerna.

Familjen Kupfer består av enbart poliser. Pappan är uppburen chef i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Den äldste sonen, Falk, försöker jobba sig upp på karriärstegen, men stöter på patrull när hans egen bror Martin visar sig ha inlett ett förhållande med dottern till Dunja Hausmann – sångerska med ifrågasatt lojalitet gentemo mot Partiet. Förhållandet kompliceras ytterligare av andra faktorer (som att Stasipappan en gång haft ett förhållande med Dunja, den subversiva sångerskan).

Både miljön och intrigen är övertygande och skådespelarinsatserna i toppklass – precis som det brukar vara i tyska tv-serier alltså. Men det som märks kanske starkast efter att ha sett två avsnitt är det nostalgiska ljus som producenterna valt att bada det östtyska 1980-talssamhället i.

För trots den massiva övervakningen, knappheten och inskränkningarna av vardagslivet trivs människor ändå rätt bra med livet. Hela serien genimsyras av en familjär stämning – i den lilla socialistiska staten känner alla varandra – och mitt i totalitarismen, förtrycket och massövervakningen finns det plats för både kärlek, skratt och flams. Stasi vill bara väl, och en planerad republikflykt i Snyders Mustang måste stoppas utan att någon kommer till skada (det skulle skapa oönskade rubriker i västmedierna). Till och med den tomma smink-butiken, där Julia Hausmann arbetar lite lojt med att skylta upp bäst hon kan med sina fem flaskor parfym, känns nostalgisk i all sin torftighet.

Drygt 20 år efter murens fall, i ett Berlin som blir allt mer gentrifierat och de fattiga konstnärerna, poeterna och andra mindre bemedlade sakta men säkert föses ut från trendiga stadsdelar som Prenzlauer Berg och Schauenviertel, verkar delar av Tyskland längta tillbaka till den gamla goda tiden. Där det var fattigt, nedgånget och knapert, men där man ändå hade sysselsättning och en trygg inkomst. Och där den stora socialistiska familjen fanns där för en.

Oavsett om det skedde till priset av världshistoriens mest omfattande övervakning, en totalitär regim och fängelser fulla av socialismens fiender.

Weisensee är välgjord och spännande serie, men den framställer ändå Östtyskland som en slags försvunnen idyll, värd att längta tillbaka till. Ett slags grådaskigt, men lyckligt Hobsala, orört av kapitalismen bakom den antifascistiska skyddsvallen. Ostalgi kallas det visst.

I kväll måste jag givetvis se tredje avsnittet.

Intressant?
Aandra bloggar om , , , ,

Min morfars socialistiska servis

ddrservis1

När jag var liten trodde jag att det var äkta guld. Fast det är fint ändå, morfars gamla proletära porslin.

Att städa ur sina föräldrars bostäder innebär en slags inre resa. Dels återbesöker man den egna barndomen genom alla foton, prylar och högar av dokument som lämnats kvar. Dels kallar man fram minnen från de människor som inte längre finns kvar. Alla dessa saker som de jobbade så hårt för att ha råd med, saker som de ändå inte kunde ta med sig.

Ett speciellt minne som jag har sedan jag bara vår några år gammal, var mormors och morfars finporslin, en lyxig matservis med guldrand runt faten som dukades fram på söndagarna. Jag minns att jag jag trodde de var väldigt dyra, att det säkert var äkta guld på tallrikarna.

Nu, mer än 40 år efteråt, ser jag att servisen kommer från det gamla DDR, tillverkad av VEB Kahla Könitz – en statligt ägd porslinsfabrik i Thüringen – någon gång på 60-talet. (Idag producerar fabriken billiga presentartiklar.)  Jag har inte koll på exakt när Axel och Anna, mina morföräldrar, köpte den, men det måste ha varit under en av de många resor som morfar gjorde under 50- och 60-talen. Då han jobbade på Monark och var resande mekaniker för Cykelklubben Wano – på den tiden Varbergs stora stolthet. Cykeltävlingarna på kontinenten tog honom – och motvilligt även mormor – runt Europa, fast underligt nog verkade de flesta cykelloppen ha skett öster om Järnridån. I kvarlåtenskapen finns medaljer och plaketter på polska, äggkoppar från Warszawa och ölsejdlar från bergen i Zakopane. Så jag antar att han antingen fick servisen som ett tack från det östtyska cykelförbundet, eller köpte med sig den på någon av sina resor, som alltid skedde med bil.

Mormor, hon fick hänga på. Hon avskydde egentligen att semestra på tyska värdshus, hennes dröm var istället att komma till värmen i Sydeuropa – men morfar körde bilen och  hade sista ordet. Det här var 60-tal och jämställhet var ett ännu relativt okänt begrepp,trots att både Anna och Axel jobbade heltid och tjänade sina egna pengar. Det var inte förrän efter mormor blivit änka 1975 som hon äntligen kom iväg till Kanarieöarna tillsamans med en väninna.

Hur som helst. Den stora servisen på 53 delar kan ses som ett tidsdokument från den period i DDR:s korta existens som det stora socialistiska samhällsprojektet pågick som bäst. Muren hade precis rests och hindrat blodflödet av människor till Väst, och de östtyska medborgarna upplevde under en kort tid sitt eget lilla ”tyska under” där välståndet växte, fler och fler kunde flytta in i nya praktiska bostäder och det fanns arbete till alla. Övervakningsstaten fanns redan på plats, men hade ännu inte nått sin fulla perversa potential.

stalinallee

Strausberger Platz, ett av de gigantiska cirkulationsplatserna längs 50-talets Stalinallee.

På den nya paradgatan Karl Marx Allee (på 50-talet Stalin Allee) i Berlin restes märkesbyggnader som skulle representera den nya socialistiska staten – vita sakliga lamellhus i betong, med utsmyckningar i mässing och guld. Om man lyckats få inresetillstånd till DDR i mitten av 1960-talet och lyckats boka bord på det populära Café Moscau, mitt emot Kino International, hade chansen varit stor att den begränsade menyn serverats på just denna typ av sakligt socialistiskt porslin från Kahla Könitz.

Just nu finns servisen på totalt 53 delar på Blocket – passa gärna på att köpa hem en del av det Kalla krigets – och min egen – historia.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

SvT in i fakturaskojarbranschen

För bara några månader såg det så hoppfullt ut. Alliansen var äntligen på väg att skrota en av de sista resterna av DDR-samhället; TV-licensen. Bara själva idén att ännu år 2012 behöva betala mer än 2.000 spänn om året för rätten att inneha en mottagare och kanske ta del av innehållet i ett par av kanalerna är absurd.

Tyvärr kroknade regeringen i licensfrågan – i likhet med alla andra frågor där status quo reiskeras – och istället har  SvT:s vd Eva Hamilton tagit över affärsutvecklingsansvaret. Uppenbarligen har hon inspirerats av The Dennies Pettersson School of Economics, eftersom det nya upplägg hon föreslår har mer gemensamt med fakturaskojarbranschen än med public service. Så här fungerar det:

  1. SvT gör – den i och för sig korrekta – analysen att allt färre tittar på tv i traditionella tv-apparater.
  2. Bolaget väljer därför att på eget bevåg lägga ut sina sändningar fritt på nätet, vilket innebär att alla med en dator eller surfplatta i teorin kan se på SvT:s program. Om det i realiteten är bara fem svenskar som väljer att roa sig med SvT:s nätsändingar, medan resten väljer att kolla YouTube eller katter med Hitlermustasch, har ingen betydelse i sammanhanget. Alla har ju möjligheten att se SvT.
  3. Genom att alla med dator, smartphone eller surfplatta nu teoretiskt kan se dessa sändningar – oavsett om de efterfrågat dem eller ej – kräver Hamilton att alla med någon typ av Internetuppkopplad enhet ska betala tv-licens.

SvT-chefens idé är inte bara djärv – den löser i ett slag stora delar av den intäktskris som den svenska mediebranschen går igenom. Aftonbladet, SvD, DN och Expressen kan också nås av alla svenskar med Internet – det är alltså bara att fakturera vartenda hushåll en summa varje år, istället för att harva vidare med Plusabonnemang och andra betaltjänster som på sin höjd drar in småpengar i sammanhanget. Varför har ingen tänkt på det förut?

Nu väntar vi bara på beskedet att Läderlasse får uppdraget att sköta tv-pejlingen.

Intressant?

Läs även HAX och Motpol

Andra bloggar om , , , ,

Berlin – rikt och osexigt?

Kunstlerhaus Tacheles, Oranienburger Strasse. Foto: Wikipedia

Under många år efter murens fall bestod stora delar av stadens centrum, Mitte, av nedgångna gamla hyreskaserner och en inte oansenlig mängd ruiner som blivit kvar efter Andra världskriget. Jag minns fortfarande ett besök i staden hösten 1991, då vi promenerade i de äldsta delarna av Mitte – de gamla judiska kvarteren nordost om Oranienburger Strasse som gick och fortfarande går under namnet Scheuenviertel. Många av husen stod kvar som om kriget slutat helt nyligen, med splitterskador och kulhål i fasaderna, som förstås var kolsvarta av brunkolsröken som låg tät över Östberlin.

Men livet hade börjat spira i ruinerna. Judar hade återvänt till kvarteren, och en bit till väster om området – i korsningen Oranienburger Strasse/Friedrichstrasse – hade ett konstnärskollektiv tagit över AEG:s pampiga gamla kontorsbyggnad, som hotades av rivning. Konstnärshuset/kollektivet döptes till Tacheles – jiddish för ”rakt på sak” – och blev en slags popkulturell symbol för hela det återförenade Berlin. En ruffig men kreativ miljö, som samlade folk från Berlin, Tyskland och världen. Kvarteren runt omkring levde upp och blev med tiden omåttligt populära att bo i för inflyttade konstnärer, artister och dem som vi idag kallar för hipsters. Det var lätt att skaffa bostad och hyrorna var låga (många av husen hade ju inte renoverats på mer än 40 år).

Staden Berlin levde gott på denna uppstudsiga, frihetliga och alternativa bild av sig själv, och borgmästaren Klaus Wowereit myntade 2004 de bevingade orden ”Berlin ist arm, aber sexy”.

Idag är inte Berlin längre fattigt, och Oranienburger Strasse med kvarteren österut mot Hackescher Markt tillhör de mest attraktiva i staden. Husen har renoverats, ruinerna byggts upp eller rivits och ersatts av lyxlägenheter med skyhöga hyror. Studenter, konstnärer och vinddrivna existenser har för läng sedan ersatts av mer välbeställda invånare – området har genomgått en gentrifiering, precis som Södermalm i Stockholm, Soho i New York och Notting Hill i London.

Nu i veckan vräktes det sista 80-talet konstnärer från Tacheles-huset av polis. Ingen vet vad som kommer att hända med den pampiga gamla byggnaden framöver – men fastighetsbolaget som äger kvarteret beräknar att tomten är värd nära en halv miljard kronor.

Samtidigt är Tacheles öde ett skolboksexempel på hur kulturen fungerar; som en magnet, en slags katalysator för samhällslivet och städers utveckling. I Tacheles fall var det disparata konstnärskollektivet motorn som sparkade igång livet i de gamla kvarteren. Men framgången blev så stor att de inte längre har råd att stanna kvar. Det är tacken det!

Berlin är inte längre fattigt, som det var 1990. Men det har tyvärr blivit lite mer ”unsexy”.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lästips: Bloggen Auguststrasse, som skriver om livet, kulturen och gentrifieringen i kvarteren kring Scheuenviertel.

SED i lyckad förortskampanj

Partiet firar ytterligare en framgångsrik valrörelse.

Den 7 maj 1989 var en solig dag i Berlin.  Muren stod stabilt sedan 28 år, och få av stadens invånare – oavsett om de bodde i öst eller väst – hade en tanke på att stenkolossen skulle vara historia bara ett halvår senare.

Denna vårdag var emellertid speciell i den östra halvan av Berlin – huvudstaden i Tyska Demokratiska republiken DDR. Diktatorn Erich Honecker satt säkert och hans parti, Socialistiska tyska enhetspartiet (SED) skulle givetvis vinna med förkrossande marginal i dagens val till Folkförsamlingen. Något annat hade varit otänkbart – partiets hade tagit fram färdiga listor med godkända kandidater till Volkskammer.

Som medborgare hade man då bara att trava iväg till vallokalen och göra sin plikt för socialismen. Där väntade företrädare för SED som delade ut en valsedel (alltså den enda som fanns), vilken därefter under överinseende av statens kontrollant lades i ett kuvert och stoppades i valurnan. Det fanns förvisso en skärm bakom vilken man kunde gå och vika igen kuvertet, men då fick man finna sig i att bli granskad i efterhand (så att man inte förleddes att stoppa nåt olämpligt). Den som ”glömde” gå och rösta, fick påhälsning av statssäkerhetstjänsten, Stasi, och blev ivägschasad till vallokalen.

På kvällen när rösterna hade räknats, kunde SED och Honecker glädja sig åt att ha fått fortsatt förtroende från 98.85 av väljarna.

Idag är Honecker död sedan länge, och SED lades ner 1990. Så varför skriver jag egentligen om det här?

Jo, för att vi ibland glömmer att vi även i Sverige har haft ett statsbärande parti – Socialdemokraterna. Även om S aldrig riktigt var uppe i SED:s väljarsiffror finns det många likheter, om vi bortser från muren, Stasi och allt det där.

Dels hade Socialdemokraterna makten under 40 år, precis som SED, och kunde under denna period bygga upp samhällsinstitutioner som levde i symbios med partiet och dess beslut – exempel på detta är Försäkringskassan och AMS (idag Arbetsförmedlingen). Dels har partiet haft tillgång till en mäktig kampgrupper – landsorganisationen LO – som effektivt kunde stoppa eventuell borgarpolitik ute på arbetsplatserna.

Så när det trillar in rapporter om ”valskolor” i förorterna, där Mona Sahlin och Socialdemokraterna hjälper invånarna att gå och rösta genom att dela ut färdiga kuvert med socialdemokratiska valsedlar i – och sedan följa dem ända in till valurnan –  så är det bara det gamla statsbärande partiet som tittar fram igen. Det enda valet.

SED lever i Huddinge. Och gamle Honecker myser nog lite nere i sin grav.

Vad var det nu de där danskarna sa..?

Intressant?

Andra om , , ,

Expressen 1, 2, DN, Newsmill, SvT [2]

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: