Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: demokrati (sida 1 av 2)

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Rapport: Att lämna Euron en bra affär

Om någon trodde att den gemensamma valutan var räddad, i och med fulspelet kring den grekiska skuldnedskrivningen – tänk om. Greklands problem, liksom Italiens, Portugals, Spaniens och Irlands, har nämligen samma huvudorsak: den gemensamma valutan. Och så länge EU krampaktigt håller fast vid att försvara Euron, kommer Europas länder drabbas av ständigt nya sparpaket, ökad arbetslöshet och negativa tillväxttal. Men att lämna Euron skulle innebära en kris mångdubbelt större än de påtvingade krispaketen ställer till med, har vi fått lära oss. Därför måste skuldtyngda länder i Sydeuropa härda ut under bördan av ekonomiska svältkurer och av EU mer eller mindre påtvingade teknokratregeringar.

Men det behöver inte alls vara sant. En ny rapport (PDF) från analysföretaget Lombard Street Research, beställd av nederländska PVV (Partij voor de Vrijheid) slår fast att Nederländerna faktiskt skulle tjäna ekonomiskt på att lämna Euron och återinföra den gamla nationella valutan, Gulden.

Slutsatsen i rapporten är att den gemensamma valutan kraftigt har skadat Nederländernas välstånd. Den holländska ekonomin har exempelvis vuxit med endast 1,25 procent årligen sedan Euron infördes, jämfört med 3 procent per år under de 20 åren som föregick Euron. Rapporten jämför också med två snarlika länder utanför Eurozonen, Sverige och Schweiz, vars tillväxt årligen legat på 2,25 respektive 1,75 procent.

Att lämna Eurosamarbetet skulle kosta Nederländerna upp emot 51 miljader Euro (455 miljarder kr), men denna kostnad är ändå mindre än de 75 miljarder Euro (670 miljarder kr) som landet behöver pumpa in i försvaret av den gemensamma valutan.

Och även om dessa siffror gäller Nederländerna, är det inte en särskilt avancerad gissning att samma förhållanden gäller även andra länder som är med i den gemensamma valutan.

Att hålla ihop Eurozonen, däremot, kommer att kosta minst 1.300 miljarder Euro. Detta förutsatt att de allra mest optimistiska prognoserna slår in. Går det sämre, och även Spanien och Italien behöver hjälp med någon slags skuldavskrivning, kan notan bli så hög som 2.400 miljarder Euro, eller fyra gånger kostnaden för att ”rädda” Grekland och Portugal.

Charles Dumas från analysföretaget Lombard Street Research, kommenterade rapporten så här i en intervju:

 “The difficulties of the eurozone are dynamic and complex but we believe that our report, based on careful statistical analysis, points towards a growing likelihood that the eurozone cannot survive in its current form.”

Att rapporten, trots sitt explosiva innehåll inte blivit särskilt omskriven beror med största sannolikhet på att det är Geert Wilders, Nederländernas motsvarighet till Jimmie Åkesson, som beställt den. Wilders är uttalad motståndare till islam, och han och hans parti anses allmänt som högerextrema.

Vi har exakt samma problem i Sverige. Det enda partiet som intar en kritisk hållning mot EU och den gemensamma valutan är tyvärr Sverigedemokraterna.

Det är synd och skam – vårt förhållande till EU, Euron, den europeiska räddningsfonden och den ständigt växande överstatligheten är alldeles för viktiga frågor för att tas över av ett litet extremt parti som SD. Är det beröringsskräcken som gör att inget annat politiskt parti vågar ifrågasätta de galopperande galenskaperna från Bryssel?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Oss cyniker emellan

Så här mycket spö ska han få, Gaddafi!

Jag fick frågan i en kommentar tidigare i veckan om varför jag är så ”cynisk och bitter” när jag skriver. Efter den initiala ryggmärgsreaktionen det-är-jag-väl-inte” började jag fundera, läste tillbaka några inlägg och jovisst, det är säkert så att jag kan uppfattas som både magsur och bitter emellanåt.

I verkligheten tycker jag faktiskt livet är ganska kul och jag tror i alla fall inte att jag går omkring och är cynisk till vardags. Men jag är ju trots allt gubbe nu, 50 minus, och det går  inte att komma ifrån att ju äldre man blir, desto mer krävs det för man ska kunna elda igång den där verkliga entusiasmen för saker och ting.

Och – efter att ha levt i snart ett halvt sekel, har man plockat upp ett antal rätt hårda sanningar längs vägen. Som att det aldrig finns några enkla lösningar, sällan några gratisluncher och bara i undantagsfall osjälviska politiker. Man vet att det aldrig är någon bra idé att betala i förskott, och att de flesta som säljer billiga cyklar på Blocket förmodligen har snott dem. Man lär sig av erfarenhet att misstro stora delar av medmänskligheten, utan att för den sakens skull hänfalla till misantropi.

Men jag har ändå svårt att vänja sig vid den sortens cynism som den svenska försvarslobbyn uppvisar just nu. Entusiasmen är enorm inför beslutet att skicka åtta Jasplan till Libyen för att hjälpa till med att upprätthålla flygförbudszonen.

Och ett extra stort plus är det om planen hamnar i strid  – eftersom ”combat proven” är en stämpel som säljer flygplan. Värsta konkurrenten, franska Rafale, har ju redan blåst ut en samling stridsvagnar utanför Benghazi och grillat ett antal av Gadaffis män på kuppen.

I den internationella vapenhandelns värld, är det sådant som ger extra kredd. ”Testad i strid” smäller oändligt mycket högre än nya datorsystem och smarta vapen. Även om ”striden” i det här fallet blir lite av skjuta-på-sittande-fågelkaraktär. Att bränna iväg robotar mot tanks och oskyddad trupp på säkert avstånd, för ju också det goda med sig att vi slipper se och ta hand om det slabbiga resultatet av en direktträff med Bamse (eller vilken missil som nu följer med ner till Libyen).

”När stater ska köpa vapensystem tittar de efter tre saker: Har någon köpt dem tidigare, använder den säljande staten dem själva och har de använts i en verklig konflikt. Att vapnen är ”combat proven” är definitivt en faktor som vägs in”, säger Mark Bromley, Europaexpert på Stockholm International Peace Research Institutes vapenhandelsprogram till Metro.

Och ur dagens F&S om insatsen i SvD:

7) Vad betyder det för Saab?
– Det är en oerhörd fördel för Saab och de andra industrierna att Gripen sätts in i en skarp stridsinsats. Det är ingen slump att Frankrike – som ju konkurrerar med Sverige genom sitt Rafale-plan – låtit olika TV-bolag från första dagen visa att de franska planen hängs fulla med vapen, startar och landar välbehållna utan vapen.

DET är verklig cynism. Dit kommer jag nog aldrig att nå, hur jag än kämpar.

Nu får vi verkligen hoppas att de där Jas-arna klarar att flyga ända till ner till Nordafrika utan att haverera. Det vore ju ett hårt slag för svenska arbetstillfällen.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, Expressen 1, 2, GP, 2, Resumé
Andra bloggare om , , , ,

Samtidigt, 296 mil från Tripoli: En chefredaktör rensar ut

Jag har varit journalist i en herrans massa år. Tillräckligt många för att ha upplevt både Palmemordet och två revolutioner – i Östeuropa 1989 och i Nordafrika nu, vintern 2011. Men det som händer i arabvärlden just nu är i grunden annorlunda, framför allt när det gäller hur upproret mot envåldshärskare, ofrihet och censur organiserats och vuxit. Vi vet nu att det som gjort det möjligt att kommunicera och organisera massprotesterna under myndigheternas radar – i Tunisien, Egypten och Libyen – inte varit de traditionella massmedierna som varit relativt enkla att kontrollera och stänga ute för makthavarna. Istället har det varit Internet – sociala medier, bloggar och till och med dejtingsajter – som blivit upprorets kommunikationskanaler. De journalister som rapporterat från Nordafrika de senaste veckorna har i många fall haft lokala bloggare att tacka för att det överhuvud taget kommit ut filmat material och vittnesmål om vad som händer.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Smittan går inte längre att stoppa

Bilderna strömmar in: från Nordafrika, Bahrain, Algeriet, Jemen, Iran… trots de alltmer stressade diktatorernas försök att lägga slå ner demonstrationerna, stoppa journalister och stänga Internet. Miljoner har fått vittring på frihet – och om bara tillräckligt många tror på att ett bättre liv är inom räckhåll, kan ingen militärmakt stoppa revolutionen. Vi såg det i Östeuropa hösten 1989, där tidigare fruktade och totalitära regimer föll samman på bara några veckor. Och vi ser det i Mellanöstern idag, där nära nog samtliga länder förutom Israel – det enda landet i regionen där den arabiska befolkningen åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter – fortfarande är diktaturer.

Men hur länge till?

Som så ofta förr, överträffar verkligheten dikten, men jag kan inte låta bli att tänka på budskapet i fjolårets succéfilm Inception:

“What’s the most resilient parasite? An Idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules.”

Den smittsamma idén, vintern 2011, är naturligtvis drömmen om frihet. Och den sprider sig som en löpeld. Till Alger. Manama. Damaskus. Amman. Teheran…

Vi lever i intressanta tider.

Andra bloggar om , , , , , ,

Egypten: Erst kommt das fressen…

Livsmedelspriserna är uppe på rekordnivåer, påeldade av börsspekulation.

…dann kommt die Moral. Ett klassiskt Bertolt Brecht-citat, som kanske passar bättre än någonsin just nu. För medan Västvärldens medier är fullt upptagna med att framställa upproren i Nordafrika som en slags sentida demokratikamp i stil med Östeuropa 1989, kan det vara på plats att betona den ursprungliga anledningen till kravallerna – hunger.

För det som utlöste kravallerna i Tunisien för några månader sedan, och som får arabvärldens ledare att agera i panik såväl i Jemen som Jordanien, är de rekordhöga matpriserna. Efter den förra toppen för livsmedelspriserna sommaren 2008, då det också var uppror på gatorna i Egypten, fick världens fattiga länder en andhämtningspaus efter finanskrisen.  Sedan i höstas har dock råvaru- och spannmålspriserna ökat dramatiskt, och är nu högre än någonsin, enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO. Och en av de främsta anledningarna till detta är – spekulation. När centralbankschefer i Väst (läs USA:s Ben Bernanke) driver nollräntepolitik för att stimulera ekonomin, blir resultatet att marknaden svämmas över av billiga pengar – som används till spekulation, något som vi nu ser resultatet av i allt fler så kallade LIFDC-länder, där medelinkomsten inte längre räcker till att försörja familjerna med mat för dagen.

Kampen för demokrati är viktig, men grunden till verklig demokrati bygger på att folk har mat för dagen. Att slåss för mänskliga rättigheter på fastande mage fungerar inte någon längre tid, som Brecht mycket riktigt konstaterade. Därför blir det också gravt missvisande att jämföra revolutionerna i Nordafrika med vad som hände i Östeuropa 1989. Då var folk svältfödda på demokrati, men hade det i övrigt ganska bra materiellt. I Tunisien och Egypten råder en katastrofalt hög arbetslöshet, och stora delar av befolkningen lever på under en dollar per dag.

Precis som det är obegripligt att tillåta multinationella företag spekulera i elpriset när det är -30 grader kallt i Sverige, borde det finnas ett globalt förbud mot att spekulera i livsmedelspriser på börsen. Och att använda värdefull jordbruksmark till att odla bränslen för törstiga amerikanska SUV:ar istället för att producera mat. En fjärdedel av USA:s spannmålsskörd används idag till etanolframställning, med stöd av massiva subventioner som infördes av ”miljöhjälten” Al Gore.

Fortsätter matpriserna upp, vilket FN tror, är det bara början på upproren i arabvärlden som vi ser. Och det är inte alls säkert att det slutar i frihet och demokrati.

Intressant?

Bra om matpriser: Flute, Zero Hedge, Cornucopia

Media: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , , ,

Arbetarrörelsen visar sin bruna sida

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om , , ,

Ytterligare en anledning att ignorera EU

José Manuel Barroso – inte president.

Idag var det en stor dag i EU-parlamentet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso höll ett högtidligt tal om tillståndet i unionen, inspirerat av USA-presidenternas årliga State of the Union-tal. Nu är ju EU ingen federation, så jämförelsen haltar redan där. Dessutom är Barroso inte president i EU – den som utsetts till att ha den titeln heter Herman van Rompuy. Men efter han ser ut som Gollum i Sagan om Ringen, är nästan okänd utanför byråkratdjungeln i Strasbourg och Bryssel och har ungefär lika stor charm som en gråsten, så bestämdes det att Barroso ändå skulle bli den som fick hålla talet, som nu kan avnjutas i efterhand via denna länk.

Då EU-garnityret hyste en (befogad) oro för att få skulle stanna och lyssna på Ordförandens tal, utlystes närvaroplikt för alla parlamentsledamöter med hot om löneavdrag för den som inte inställde sig.

En intressant detalj i sammanhanget är att detta högtidliga tal om tillståndet i den europeiska gemenskapen råkar sammanfalla med 70-årsdagen av Tysklands bombanfall på England – Blitzen. Detta första försök att bygga en gemensam inre marknad i Europa, resulterade i drygt 400 döda, 1.600 skadade och ytterligare ett antal tusen hemlösa.

Det kanske inte är alldeles förvånande att Storbritannien är det land i Europa där EU-stödet når absoluta bottennivåer. Bara var femte britt känner förtroende för EU, medan 60 procent misstror det europeiska projektet. Men även svenskarna börjar glädjande nog fråga sig varför vi ska betala mångmiljardbelopp varje år för att underhålla ett byråkratisk härskarklass, vars enda bidrag är mer byråkrati, onödiga lagar och högre skatter och avgifter.

När det gäller viktiga frågor som finansiell stabilitet, fredsbevarande och katastrofhjälp i och utanför unionens länder, brukar de dock alltid lämna walk-over.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, DNSvD, Aftonbladet

Att skjuta brevbäraren

Vi har ynnesten att bo i ett land där demokratin och yttrandefriheten lever och är stark, och där integritet och mänskliga rättigheter debatteras livligt och öppet. Åtminstone så länge man hyser rätt åsikter, och säkerställer att man absolut inte jobbar för någon som tycker fel.

Så samtidigt som mannen som producerade SD:s vidriga valfilm (nej, jag kommer inte att länka till skräpet) får sparken av Sveriges Radio och brevbärare hotas för att de delar ut valreklam för fel parti, är det fritt fram att klottra Hitlermustascher på borgerliga valaffischer (det är ju bara ett lite bus från engagerade ungdomar). Och utanför Berns får Syndikalisterna fortsätta bedriva utpressning på obestämd tid under förevändning av att det handlar om fackligt arbete.

Underligt nog tillåts advokater fortfarande försvara misstänkta våldtäktsmän utan att bli uteslutna eller bojkottade.

Sverige är fantastiskt.

Fler om , , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: