Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: diktatur

Minoritetens diktatur

Expressens Anna Dahlberg tog i lördags upp ett alltmer påträngande problem – framväxten av en extrem och polariserad samhällsdebatt, där de traditionellt samhällsbärande partierna som S & M sakta tynar bort – till förmån för partier med i flera avseenden en extrem politisk agenda, både på höger och vänsterkanten.

Detta, förklarar Dahlberg, beror till stor del på att vår mediala scen har ”amerikaniserats”, delvis som ett resultat av Twitters popularitet hos framträdande opinionsbildare. Det behövs inte många upprörda RT förrän det beskrivs som en ”twitterstorm” i alltmer ängsliga och trängda medier (det som förr i tiden brukade heta att folk ”rasade”).

Men hon missar en sak: I Sverige har vi inte någon slags ideologisk balans när det gäller våra stora medier. I USA finns både höger- och vänsterinriktade stora tv-kanaler, medan samtliga storstadsmedier i Sverige bekänner sig till en mer eller mindre vänsterliberal världsbild. Public service å sin sida, har en massiv övervikt med miljöpartistiska sympatisörer, vilket förstås får till följd att rena galenskaper från Fridolin och Romson – som att vi utan problem kan avskaffa 40 procent av vår elproduktion – aldrig granskas kritiskt i statstelevisionen.

Men det verkligt allvarliga med det alltmer ängsliga debattklimatet och den krympande acceptansen för vilka åsikter som är tillåtna utan att bli skälld för Sverigedemokrat, rasist eller vit kränkt man – en åsiktskorridor som Urban Ahlin är den senaste i raden att ha fått uppleva – är vad det i förlängningen gör med själva politiken. För i takt med att de tidigare stora samhällsbärarna, de partier som trots allt går till val på att ta ett helhetsansvar för Sverige, saktar tynar bort och de extrema flankerna med radikala enfrågepartier växer – partier som inget har att förlora på att driva mer eller mindre extrema politiska krav ända in i kaklet – hamnar vi i en situation där till slut kanske 70-80 procent av väljarna får se sina röster bortkastade.

Istället för ett ansvarsfull ekonomiskt program, en genomtänkt energipolitik och en fungerande välfärdssektor som skapar jobb åt 100.000-tals människor, får vi istället en situation där bägge blocken tvingas in i ett politiskt gisslandrama som riskerar bli förödande för Sverige. Med Miljöpartiet (och kanske även V) som påtänkt regeringspartner tvingas Stefan Löfven till en betydligt hårdare vänstersväng än vad han som gammal fackordförande egentligen är bekväm med, där radikal miljö- och energipolitik väntar med stängda kärnkraftverk och chockhöjda energipriser. Lägg till detta krav på kraftigt höjda bränsle-, gödsel och och transportskatter, och vi har en veritabel giftcocktail som kommer att göra stora delar av Sverige utanför storstäderna obeboeliga i takt med att såväl industrijobb och jordbruk försvinner.

Och detta trots att en massiv majoritet av valmanskåren är emot en sådan utveckling.

I Alliansen ser det inte så mycket enklare ut. Fredrik Reinfeldt varit tvungen att liera sig med det borgerliga parti som stretar emot mest när det gäller en ansvarsfull energipolitik – Centern.

Vi kan kalla det minoritetens diktatur.

I Tyskland valde politikerna att lösa denna besvärliga gisslansituation med att de stora partierna – CDU och Socialdemokraterna – bildade en allians och körde över de bråkiga enfrågepartierna. Och frågan är om det inte är mer demokratiskt att låta majoriteten av väljarna styra politiken, än små extrema enfrågepartier med dogmatisk enögdhet? Tillsammans utgör MP, SD, V, FI och C (som möjligen inte är ett enfrågeparti, men ändå är det parti som gjort störst skada för den svenska energipolitiken) trots allt en minoritet.

Jag är övertygad om att ett inte oanseligt antal sossar och moderater på allvar funderar över hur de ska sälja in möjligheten av en stor koalition i höst.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Putindoktrinen: Bor det en ryss hos dig skickar vi fallskärmstrupper

Med uppemot 15.000 boots on the ground på Krimhalvön har nu Vladimir Putin de facto förklarat krig mot grannlandet Ukraina. Charmoffensiven under OS i Sotji är definitivt slut, och Putin visar sitt rätta ansikte – en maktfullkomlig diktator som inte tvekar att ta till våld för att uppnå sin dröm om ett nytt Storryssland. Där Putin naturligtvis tänker sig själv som en slags modern tsar vars upplysta despoti ska garantera att inga perverterade västliga idéer slår rot i den ryska myllan.

Frågan är bara om Putin inte bränt en bro för mycket den här gången. Att invadera Krimhalvön med hänvisning till säkerheten för ”ryska intressen” innebär nämligen att presidenten tillämpar en doktrin som i praktiken ger Ryssland rätt att ingripa militärt i vilket land som helst där det råkar befinna sig ryska medborgare eller ekonomiska intressen – däribland Sverige.

lidingo

Inte Krim – utan Lidingö. Här finns ryska intressen som kan komma att behöva försvaras, enligt den nya Putindoktrinen. Klicka för större karta.

Det är inte många dagar sedan Ryssland i skarpa ordalag varnade Sverige för att tvångsförsälja ett hyreshus på Kostergatan 5, Lidingö, där ryska diplomater och företag håller till. Enligt Putindoktrinen kan detta agerande av Sverige alltså tolkas som en ”risk” för ryska medborgare, vilket då öppnar för luftlandsättning av VDV-soldater på Kostergatan – som sedan upprättar en säkerhetszon runt byggnaden. Denna zon måste av säkerhetsskäl vara ganska stor – sannolikt kommer hela Lidingö att spärras av genom vägspärrar och stridsvagnshinder vid Lidingöborns fäste.

Svenska politiker som inte hyllar de fredsbevarande, maskerade och anonyma specialstyrkorna kan förstås bli ett problem. Därför måste också Riksdagshuset på Helgeandsholmen ockuperas. Riksdagsledamöterna kastas ut och ersätts med nya representanter för Kommunistiska partiet (kanske Sven Wollter?) som omedelbart kommer att rösta för att Ryssland kommer och återställer ordningen – inte bara på Lidingös gator utan i hela huvudstaden.

Ovanstående är förstås delvis långsökta spekulationer, men i princip är detta vad som hänt på Krim, där Ryssland började med att skicka in ”oroselement” – däribland Putins egen MC-klubb, Nattvargarna – för att provocera fram ett ingripande. Parlamentet intogs av ryska specialstyrkor och en Moskvatrogen lydregim installerades.

Men återigen: frågan är om Putin inte överskattat gränserna för vad hans imperium kan företa sig. Vad Ryssland gör är att skaffa sig fler och fler fiender längs sin södra gräns. Hatet mot allt ryskt bubblar sedan decennier i Kaukasus, där den islamistiska terrorn får extra bränsle från Syrienkriget. Hatet är stort även i Georgien efter den ryska ockupationen av delar av det lilla landet 2008 – även den försvarades med att säkerheten för ryska medborgare var hotad.

Och nu har Putin alltså sett till att skaffa sig tiotals miljoner nya fiender i Europas största land. Ryssland kan mycket väl ta kontroll över ukrainskt territorium, men att detta skulle fungera över en längre period är tveksamt. Någonstans finns gränsen för hur glest en stormakt kan sprida sina trupper – Hitlers invasion av Sovjet, som tog slut strax öster om Krim, vid Stalingrad (idag Volgograd) visade om inte annat hur illa det kan gå om man förlitar sig på blixtkrig och en tekniskt överlägsen armé.

Och i Afghanistan misslyckades den överlägsna ryska krigsmakten under tio års tid att besegra en bristfälligt organiserad armé av beväpnade bönder.

Spåren borde förskräcka, men Rysslands nya diktator verkar inte ha lärt sig något alls av historien. Vi andra borde fundera på en eller två gånger på om det verkligen är en bra idé att ta emot ryska turister längre…

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Ideologiska lärdomar från Bioshock Infinite

comstock

Revolution i Columbia mot pastor Comstock och hans förtryckarregim.

Har precis klarat Bioshock Infinite, Ken Levines/Irrational Games senaste mästerverk som är väl värt alla hyllingar det fått i spelpressen. Även om jag kan tycka att Unrealmotorn  börjar kännas lite åldersdigen när man jämför med nyare 3D-motorer, t ex den i Far Cry 3.

Men det kan man leva med, för Bioshock Infinite är mycket mer än bara en steampunkig 3d-skjutare i en stad ovan molnen. Framför allt har spelet ett djupt och ganska dystert budskap som känns högaktuellt just nu i dessa dagar av krigshetsande despoter.

Bioshock Infinites universum består av ett oändligt antal parallella världar (härav namnet ”infinite”). Gemensamt för dem alla är att de regleras av Constants and variables, enligt tvillingarna Lucene, äventyrets vetenskapsmän (eller om det är gudar).

Konstanterna är att det alltid existerar en man/hjälte, en flicka eller ett barn som behöver skydd och en fantatisk despot som med alla medel vill tvinga på världen sin ideologi, oavsett vad det kostar i lidande och människoliv. Variablerna handlar om om vem och var – och vilken ideologi eller dogm som förtrycket utgår ifrån.

I Rapture, undervattensstaden i första Bioshock, var despoten industrimagnaten Andrew Ryan (efter förlagan Ayn Rand), och förtrycket här tog avstamp i den så kallade objektivismen – en extrem form av nyliberalism som gått överstyr och förvandlat medborgarna till nerdrogande zombies på evig jakt efter självförverkligande och kickar. I Columbia, staden som kastade loss från USA och steg till väders bland molnen, heter diktatorn istället Zachary Comstock, en pastor som kuvar folket med religion och ultranationalistisk propaganda.

Och när hjälten Booker DeWitt kommer för att frita Comstocks dotter Elizabeth och av en händelse råkar starta en revolution, uppstår snabbt ett proletariatets diktatur där den tidigare förtryckta arbetarklassen snabbt utser en ny ledare, Daisy Fitzroy i motståndsrörelsen Vox Populi, som snabbt börjar att sprida kaos och död under socialismens fana.

Diametralt olika ideologier – men samma förödande resultat.

Alla de tre Bioshockspelen utgår sålunda från samma konstanter och variabler, och man kan till och med hävda att de är samma spel, med samma rollbesättning – bara namnen och miljöerna skiljer sig.

bigdaddy

Big Daddy (BD) erbjuder en trygg famn för en lillasyster.

Sålunda har vi Booker DeWitt (BD) som förstås är Big Daddy (Subject Delta för er som minns). Elizabeth är Litte Sister/Eleanor. Zachary Comstock är Andrew Ryan, forskartvillingarna Lucene är Dr Tenenbaum, och den korrupte fabriksmagnaten Frank Fontaine (Atlas) har sin motsvarighet i Jeremiah Fink. Mot slutet av Bioshock Infinte får man till och med göra ett återbesök i Rapture, där en lillasyster suger ut Adam ur en döing under överinseende av en Storpappa.

Det man tar med sig efter alla timmar framför spelet är väl just detta: att makten alltid korrumperar, utan undantag. Förr eller senare slutar det alltid i diktatur och förtryck, som med tiden utlöser revolution. En slags civilisationernas eviga pendelrörelse, alltså.

Vem vet, kanske är det detta vi nu ser i EU, vars ledarskap i allt större utsträckning tar till drastiska och odemokratiska metoder för att försvara sitt ”fredsprojekt” till varje pris. Eller vad hände med den Arabiska våren, där folket gick ut på gatorna och avsatte sina diktatorer – bara för att ge utrymme för nya despoter att komma till makten, som i Egypten. Och den megalomaniska globala bankindustrin har ju redan i allt väsentligt tagit makten över våra demokratier och våra liv.

Lärdom? Att våra samhällen alla har inbyggda drivkrafter som i långa loppet strävar mot envälde och förtryck. Frågan är bara vad det kommer att kallas när det rullas ut.

Constants and variables.

Intressant?

SvD, Aftonbladet, FZ

Andra bloggar om , , , ,

EU:s nya führer träder fram

Nej, mannen på klippet ovan är inte hämtad ur Sagan om ringen-filmerna, utan är EU:s ”president” Herman van Rompuy. Han har aldrig någonsin ställt upp i ett allmänt val, utan har rekryterats till sin upplyfta position via förhandling mellan falanger av byråkrater inbäddade djupt nere i EU:s bunkersystem. Men trots denna totala brist på folklig förankring anser sig van Rompuy företräda Europa – inklusive och svenskar.

Van Rompuy, även kallad ”rumpan”, är dock inte nöjd med att, som hittills, mest ha ceremoniella befogenheter, och i skuggan av den skuldkris som härjar den europeiska kontinenten, smider han planer för att skaffa sig total makt över oss. I det Nya Europa som van Rompuy ser framför sig – uppbackat av de två EU-axelmakterna Tyskland och Frankrike, är planen att ”rumpan” blir en slags upplyst despot med närmast oinskränkt makt över medlemsländerna och dess medborgare. Skuldkrisen och hotet mot den gemensamma valutan kräver nämligen att snabba, drakoniska åtgärder sätts in mot trilskande länder där de demokratiskt valda parlamenten inte kan stå emot de folkliga protesterna.

För att rädda den gemensamma valutan har Bryssel nämligen långtgående planer på att ta  makten över medlemsländernas nationella budgetar – vilket i praktiken innebär att länder som Portugal, Irland, Grekland och Italien kommer att styras som en slags protektorat där de lokala parlamenten får en överrock där alla budget- och skattefrågor först måste godkännas av EU. Brittiska The Guardian skriver:

The European commission could be empowered to impose austerity measures on eurozone countries that are being bailed out, usurping the functions of government in countries such as Greece, Ireland, or Portugal.

Bailed-out countries could also be stripped of their voting rights in the European Union, under radical proposals that have been circulating at the highest level in Brussels before this week’s crucial EU summit on the sovereign debt crisis.

A confidential paper for EU leaders by the EU council president, Herman Van Rompuy, who will chair the summit on Thursday and Friday, said eurobonds or the pooling of eurozone debt would be a powerful tool in resolving the crisis, despite fierce German resistance to the idea.

It called for ”more intrusive control of national budgetary policies by the EU” and laid out various options for enforcing fiscal discipline supra-nationally.

Och trots att det alltså handlar om en hittills aldrig skådad maktöverföring, vill EU till varje pris hindra att EU-medborgarna tillåts rösta om de fördragsändringar som krävs. Sådana folkomröstningar brukar ju vanligtvis innebära att medborgarna röstar fel – dvs tvärtemot EU-ledarnas visioner. Van Rompuy tror dock att de nödvändiga ändringar som krävs i Lissabonfördraget för att införa diktatur i stora delar av Europa, kan klaras av utan att behöva rådfråga Europas väljare.

Men det allvarliga i sammanhanget är inte att ”rumpan” vill bli ny führer, utan det närmast kompakta ointresse som planerna möts av hos folkvalda och åsiktsproffs. DN:s ledare tycker det är på tiden med ”rättning i ledet” och att vi ska vara närmast tacksamma för att bli av med korrupta politiker – som trots allt är folkvalda – som Berlusconi och Papandreou. Tidningen konstaterar att bristen på demokrati är en komplicerande faktor, men också att  ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”. Och Fredrik Reinfeldt, som aldrig haft mycket till övers för demokrati – det räcker ju med ett enda arbetarparti – ger förstås van Rompuy sitt fulla stöd för att fiffla till sig makten.

Samtidigt, ute i verkligheten, är stödet för Euron nere under 10 procent, vilket man tycker borde ge våra politiker åtminstone en hint om att det börjar bli dags att revidera kartan mot verkligheten.

Tyvärr kommer det inte att ske, med mindre än att giljotinen plockas fram igen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1 ,2 ,3, 4, 5, 6 E24 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

En lektion i demokrati

Diktatorn – efter ambulansfärden.

Överste Gaddafi gömmer sig som den råtta han är i en kloakbrunn. Han släpas ut av mobben, misshandlas och blir misshandlad och skjuten innan han lastas ombord på en ambulans – där den dödligt sårade diktatorn får ytterligare en kula i huvudet. Det exakta förloppet är oklart, men en rebellsoldat poserar på film med diktatorns gyllene pistol, firad som hjälte efter att ha utdelat det dödande skottet.

USA:s utrikesminister kommenterar nyheten med ”Wow”. Det som alltmer ser ut som en ren avrättning, utförd av en blodtörstig mobb av en tillfångatagen diktator hyllas världen över – äntligen är kampen över och en ny demokratisk stat ska uppstå ur ruinerna av de sönderbombade ökenstäderna. Att nu mer eller mindre varenda libyer sitter på sitt eget privata förråd av vapen och ammunition gör emellertid att demokrati och fred kanske långtifrån är det enda möjliga framtidsscenariot.

Utan tvekan fanns det få som förtjänade att få en kula i skallen mer än Moammar Gaddafi – men det ger också en bitter eftersmak till det som skulle kunnat bli den Arabiska vårens Grande Finale: Gaddafi inför rätta för brott mot mänskligheten.

Fast å andra sidan – vem är vi i Västvärlden att döma? Världens största supermakt har ju visat vägen, genom att avrätta sina egna medborgare på utländsk mark – utan vare sig åtal eller rättegång. Och Osama bin Ladin råkade ju oturligt nog få halva huvudet bortskjutet när han skulle gripas i sitt hem i Pakistan av amerikanska marinsoldater.

Nu väntar vi bara på att Gaddafi förs ombord på ett hangarfartyg, och raskt begravs till havs såsom muslimsk sed tydligen föreskriver.

Intressant?

DN 1, 2 , 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3 ,4, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

I döda despoters badkar

Längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen brukade han hålla till, kamrat Lenin. Säkrast så kanske.

Under mitt Varbergsbesök i förra veckan passade jag på att slinka in på Leninbadet, ett nybyggt spa i källaren på Hotell Gästis. Det är inte vilket spa som helst, utan en hommage till badanläggningen med samma namn i Smolnijpalatset i S:t Petersburg (tidigare Leningrad) som byggdes på Tsartiden men som den berömde massmördaren frekventerade flitigt under de tidiga revoliutionsåren. Numera är badet nedlagt, men enligt uppgift är den svenska versionen ganska trogen förlagan.

Massagebänkarna på Leninbadet ger onekligen helt andra associationer...

Men Leninbadet i Varberg har garanterat många fler byster av Lenin – jag slutade räkna vid ett femtiotal – och ovanpå detta pryder diverse affischer med revolutionspropaganda väggarna i omklädningsrum och biutrymmen. Allt gjort med en otrolig känsla för detaljer; skåpen i omklädningsrummen är till exempel handgjorda i ädelträ med ingraverade reliefer av diktatorn. Och för den som vill finns se snygg ut under spabesöket finns badmössor med Leninmotiv att köpa i receptionen.

För att känna sig som en riktig despot, beger man sig ner i själva hetbadsanläggningen – som på modernt spavis uppgraderats med bubblor – och sätter sig längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen. Det var Lenins egen favoritplats i det ursprungliga badet, oklart varför. Möjligtvis hade han nära till revolvern och uppsikt över ingångarna till badet. Kanske mindes han Grigorij Rasputins öde, en annan flitig badhusbesökare.

Det är naturligtvis lätt att skratta åt den galna idén att bygga ett helt spa på gammal rysk revolutionsromantik, men man får ändå beundra hotellets ägare för det ovanliga greppet. Lasse Diding heter han förresten, och är förmodligen den ende svensk som blivit utsedd till årets företagare, samtidigt som han är övertygad kommunist.

Och han är dessutom inte vilken kommunist som helst, utan mannen bakom det berömda (beryktade?) Jan Myrdalsällskapet, en stiftelse som varje år delar ut Leninpriset till ”olydiga författare”. Så varje sommar ökar rödvinskonsumtionen markant i Västkustmetropolen i samband med att stora delar av Sveriges kulturvänster checkar in på hotell Gästis.

Rysk propaganda-affisch där USA framställs som en bankir med kroknäsa. Antisemitismen var stark även i öst

Oavsett hur illa man tycker om gamla Sovjetdiktatorer, är Leninbadet är ett utmärkt exempel på innovation och entreprenörskap. Att göra verklighet av sina drömmar är något som många fler borde göra.

Men i det marxist-leninistiska samhälle som Diding och hans Lenin-kramande författarkamrater drömmer om, skulle det naturligtvis aldrig kunnat ske. Att driva med makten utan att drabbas av repressalier är en demokratisk lyx som vi vant oss vid i Sverige.

I Vladimir Lenins Sovjet hade ett liknande tilltag sannolikt mötts med deportation till ett väldigt kallt ställe. Eller nackskott.

Med detta sagt är Leninbadet väl värt ett besök. Och hotell Gästis är utan tvekan trevligast i stan.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Vi behöver fler diktaturstipendier!

För ett par veckor sedan delade Jan Myrdalsällskapet ut Leninpriset till en överlycklig Roy Andersson. 100.000 spänn fick regissören och reklamfilmaren ta emot för sina mångåriga insatser inom filmkonsten. Hade han levt under Lenins glansdager hade han kanske inte fått några hundra lax – mera troligt är att avrättats med nackskott tillsammans med ett par hundra tusen kulaker och andra folkfiender och därefter rensats ut ur historieböckerna. Men va sjutton, innerst inne var han nog en bra förebild, den gode Vladimir.

Vid samma gala fick kulturskribenten och miljöaktivisten Kajsa Ekis Ekman, som tillbringar dagarna med att bland annat ockupera Vattenfalls kontor, Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. För den som inte är så insatt i fransk revolutionshistoria var Maximilien de Robespierre en man som inte lade fingrarna emellan när det gällde feltänkare. Under sitt skräckvälde 1793-1794 var tortyr och avrättningar vardagsmat för Robespierre, som också giljotinerade uppstudsiga fruntimmer som var fräcka nog att kräva kvinnlig rösträtt. Fast det kan förstås också vara en USA-imperialistisk efterhandskonstruktion – Robespierre hade ju höga ideal, brann för allas lika värde och var säkert en velourkille innerst inne.

Det finns säkert många fler exempel – alltså på missförstådda diktatorer, massmördare och tyranner genom tiderna. Och att instifta priser och stipendier i deras namn är ju ett utmärkt sätt att putsa lite på deras skamfilade rykte. Att liksom fokusera på allt det positiva som de faktiskt uträttade under sina liv. Här är ett par tips på priser och stipendier som bara väntar på att instiftas:

Hitler hyllas av glada vägarbetare.

Adolf Hitlers stora pris. Få har gjort mer för rörligheten i Europa än den tyske rikskanslern. Inte minst var satsningen på det nationella Autobahn-nätet viktig för att lyfta landet ur depressionen, skapa Arbeit für alle – och dessutom var det nog starten på ett tyskt Völkerhem. (Och så gick det ju mycket snabbare att transportera soldater och vapen!) Priset delas förslagsvis ut till betydelsefulla infrastruktursatsningar under det gångna året.

Pol Pot-priset. Visserligen redan instiftat av Peter Englund, men inte desto mindre angeläget. Röda Khmer-ledarens insatser för att utrota arbetslösheten i Kambodja saknar motstycke i modern tid. I sin iver att bygga det klasslösa samhället, råkade diktatorn beklagligt nog utrota även en tredjedel av landets befolkning, 1,7 miljoner, men det var säkert inte meningen.

Kim Jong-Il-stipendiet. Inget land i världen har kommit längre i sitt klimatarbete än Nordkorea, som under ledning av sin upplyste despot King Jong-Il uppnått ett näst intill koldioxidneutralt samhälle. Att befolkningen fryser och svälter ihjäl på grund av energibristen i landet är beklagligt, men hey – det är konsekvenser man får ta om man vill behålla ledartröjan i kampen för global klimaträttvisa. Ett pris som förslagsvis delas ut av klimatnätverket Klimax – varför inte i samarbete med Tällberg Forum?

Till sist några bubblare: Saddam Husseins fredspris och Robert Mugabes stora demokratipris är andra utmärkelser som jag ser fram emot.

Andra om , , ,

Intressant?

Bo Ekmans nya bruna värld

Bo Ekman, ordförande för Tällberg Foundation, skriver på DN debatt idag om demokratins misslyckande. Nationalstaten fungerar inte inför klimathot och överbefolkning, det som krävs är en världsregering som kan fatta de nödvändiga besluten för Jordens överlevnad. Han skriver, i en reflektion över det havererade klimatmötet i Köpenhamn nyligen:

Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.

Varje gång jag läser sånt här, drabbas jag av rysningar. Inte bara för att Ekmans längtan efter överstatliga polisstyrkor som kan korrigera felaktigt leverne, utan för att normalbegåvade debattredaktörer på en av Sveriges största tidningar faktiskt tar in dravlet. För det är ju inte ens nytt – han har idisslat i princip samma insändare i åratal nu.

Ekman propagerar förstås inte öppet för diktatur, men argumenten han för fram känns igen. De är i grunden de samma som  The Club of Rome lanserade på 70-talet i skriften Tillväxtens gränser. Och det är kanske inget sammanträffande att andremannen i Tällberg, Anders Wijkman, också råkar vara vice ordförande i Romklubben. För den som är lite konspiratoriskt lagd, finns det en del NWO-tugg att hitta i Romklubbens olika publikationer – men en grundläggande ståndpunkt är den samma som Ekman skriver om: att demokratin är oförmögen att fatta de kraftfulla beslut som krävs för att rädda världen.

“Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely. Sacrilegious though this may sound, democracy is no longer well suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time.

Club of Rome, The First Global Revolution

Visst känns det igen? Vad världen behöver är alltså en grön führer, eller åtminstone en samling upplysta despoter med makt att korrigera. Som bestämmer hur varmt du får ha hemma, hur många kilometer du får köra din bil, om du får äta kött. Och om du ska få skaffa barn. Som kan skicka ut den gröna polisen för att kontrollera att medborgarna håller sig inom sin tilldelade koldioxidranson.

Miljöaktivisterna bekänner färg. Och den är inte grön – utan brun.

Andra om , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: