Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Earth Hour

WWF har fått en hel generation att tro på domedagen och nu ger det utdelning

Var tredje svensk lider av klimatångest, meddelar DN idag. Bakom denna larmrapport står inte helt oväntat Världsnaturfonden, WWF, som låtit undersöka – bland mycket annat – svenskarnas nivå av skräck inför den hotande apokalypsen, den katastrof som endast kan avvärjas om vi alla gör som WWF föreskriver.

Mätningen och rapporteringen av densamma är tajmad för att bilda upptakt till det årliga jippot Earth Hour, som hålls på lördag kväll. Då ska vi släcka lamporna gemensamt för att sända en signal till världens beslutsfattare om att ta hotet mot klimatet på allvar.

Vad som är intressant med undersökningen är dock inte att den landar i de redovisade slutsatserna. Det förvånande är att inte fler drabbats av klimatångest efter decennier av skräckpropaganda från godhetsentreprenörer som WWF, Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Vi har nu en hel generation som vuxit upp med Världsnaturfondens domedagsprofetior om ständigt ökande temperaturer, stigande havsnivåer, hot om massutrotning av söta djur och galopperande extremväder. Och budskapen inriktas i hög grad på de minsta  – redan på förskolan tillåts WWF driva kampanjer om klimat, miljö och hållbarhet, trots att utbildningsmaterialet inte har mycket med vetenskap att göra, utan påfallande ofta landar i politisk aktivism. Förra året utnyttjades skolbarnen för att sätta press på politikerna för att investera AP-fondernas pengar i förnybar energi och sluta äta kött.

Så här kommer ett par av landets skolor att högtidlighålla Earth Hour i år, enligt Världsnaturfondens hemsida (mina fetningar):

Nordgärdets förskola, Ale kommun. 60 barn. Under vecka 13 kommer förskolan att ha Earth Hour-tema, samtal om hur man kan hjälpa till att minska energiförbrukningen, räkna strömbrytare och sätta upp stoppskyltar för att komma ihåg att inte tända. Förskolan kommer också att ha ficklampor på toaletterna och laga klimatsmart soppa utomhus en dag.

Broholmskolan i Lidköping, 260 elever från förskola till årskurs 9. Eleverna får dokumentera sin egen nedsläckning hemma, ger lämpliga hemuppgifter för att engagera hemmet, tittar på pandafilmerna och den internationella Earth Hour-filmen, som visar att frågan är stor och global.

WWF har till och med ett program med särskilda modellskolor – idag 10 stycken – där eleverna drillas i att leva helt efter den ideologi som bestämts av en stenrik, toppstyrd och multinationell sekt. Som jag har bloggat om ett flertal gånger: WWF är en av världens mäktigaste miljölobbyister med en omsättning på flera miljarder årligen, och vars amerikanske vd har högre lön än USA:s president. Någon egentligen insyn i verksamheten finns inte, med mindre än att WWF själva väljer att vara ”transparenta”. Denna miljöjätte tillåter vi utan närmare tanke komma i våra förskolor och klassrum utan att någon, allra minst Skolverket, reflekterar närmare över det. Denna superrika samling av kungligheter (vår egen kung är ordförande i Världsnaturfonden), oljebolagschefer och samhällstoppar som aldrig nånsin behövt vända på slantarna, tar sig den moraliska rätten att komma med synpunkter på hur vi vanliga svenskar ska leva våra liv. Vi ska avstå från ”onödig konsumtion” och välja bort resan till Thailand. Detta kommer alltså från samma människor som svischar runt världen i förstaklass till olika klimatmöten.

Reflektera lite över det där i mörkret på lördag.

Hur som helst. När WWF då lyckats med konststycket att få en hel generation att känna klimatångest, gör samma organisation en undersökning som mycket riktigt visar att indoktrineringen haft effekt. På fredag släcks ljuset därför på förskolor runt om i Sverige, en aktion som framför allt lär svenska barn att el är farligt för naturen. 3-4-åringarna får också lära sig lösningen på detta problem: Att producera egen el med hjälp av solceller. (Vad som ska hålla ljuset på de nio dagar av tio som solcellerna inte levererar lämnas till framtida generationer att lista ut.)

Vad som är extra stötande är att Sverige har världens mest stabila och rena elproduktion, med en mix av framför allt vattenkraft och kärnkraft som tillsammans står för mer än 90 procent av effekten. Denna stabilitet har tjänat Sverige väl och länge gjort det möjligt att ha en stor och framgångsrik tillverkningsindustri, trots vårt relativt höga löneläge och generösa välfärdssystem. Och framför allt – vi har redan en massiv överproduktion, som en konsekvens av den stora utbyggnaden av förnybart, och att spara el sänker därför inga svenska utsläpp alls.

Vår stabila energiproduktion vill alltså WWF slå undan benen för, till förmån för att ställa om till småskalig solenergi, det som i Tyskland kallats energiewende. Erfarneheten av denna satsning förskräcker – den tyska storsatsningen på solenergi kommit att leda till kraftigt höjda elpriser och ett distributionsnät ständigt på gränsen till kollaps. Skattebetalarna har fått punga ut med tusen miljarder i subventioner till solenergin, ändå är branschen i kris och kräver ständigt mer statligt stöd för att hålla nästan över vattenytan.

Stefan Löfvens socialdemokratiske kollega i Tyskland, Sigmar Gabriel, har offentligt gått ut och förklarat att satsningen på sol och vind varit total galenskap. Men eftersom definitonen av galenskap är att göra om samma sak och förvänta sig ett annat resultat, måste vi även i Sverige strö miljarder över villägare och fastighetsbolag som smäller upp solceller på taken. Eftersom det säkert kommer att gå bättre här. Och trots att det inte sänker våra co2-utsläpp överhuvudtaget – snarare motsatsen eftersom solcellerna kräver reglerkraft som står redo när solen inte lyser. Och oftast kommer denna reglerkraft från kol- eller gaskraftverk.

Detta är ytterligare en insikt som skolbarnen lämnas att upptäcka på egen hand.

Exakt varför WWF driver denna agenda vet vi inte så mycket om, mer än att det är en internationell satsning. Samma krav på att satsa pensionsfondernas pengar på förnybart och avinvestera från bolag med ”höga co2-avtryck” drivs vad jag kan se av Världsnaturfonden i samtliga västländer. Vilka ekonomiska intressen som ligger bakom kan vi inte veta, eftersom WWF är en organisation där vi saknar insyn. Vi vet helt enkelt inte vad som styr dess agenda.

Däremot vet vi att det varit och är lukrativt att hota med den kommande domedagen i skolan, för inget annat land har nämligen uppnått samma grad av klimatångest som vårt. Dessutom låter såväl politiker som media dem hållas utan någon som helst granskning.

Det är något vi borde diskutera när vi sitter där i mörkret på lördag och lajvar medeltid.

Intressant?

Fler om , , , ,

Nattsvart på dagis – hur WWF gör förskolebarn till politiska aktivister

nordkorea

Långt ifrån en ny bild, men värd att visas varje år: Nordkorea firar Earth hour varje timme, varje dag, varje år sedan 50-talet.

En av årets minst angelägna manifestationer – den som går ut på att vi ska leva som i Nordkorea under en timme – närmar sig. Kampanjandet är i full gång, och i förra veckan släppte Världsnaturfonden årets propaganda informationsmaterial till landets förskolor och skolor, dit de av någon outgrundligt anledning givits fritt tillträde och carte blance för att sprida diverse pseudoreligiösa domedagsbudskap och ge våra minsta livslång och nyttig klimatångest.

Att WWF fokuserar på barnen är förstås en medveten strategi, en som organisationen delar med många religiösa och politiska rörelser genom historien. Målet är att fostra små lojala anhängare, som i vuxen ålder sympatiserar med WWF:s världsbild. Och det är långt mycket enklare att få en idé att slå rot i huvudet på en sexåring än en fullvuxen (även om folk i allmänhet är ganska lättledda), som ju faktiskt kan tänkas opponera sig mot alla de tveksamma sanningar om miljö, energi och ekonomi som WWF propagerar för. Vi ska inte glömma att vi har att göra med världens största och mäktigaste miljölobbyist, med miljardinkomster årligen och en vd som tjänar mer än USA:s president. Det är denna organisation och dess syn på miljö, energi och politik som skolverket gett fritt tillträde till dagis.

Jag ägnade lite tid åt att skumma igenom materialet som är tänkt att användas för att motivera förskolebarn och deras lärare inför lördagens manifestation. Här är ett par utdrag. Panda pepp!

Världsnaturfonden WWF – Earth Hour inspirationsmaterial för förskolebarn och unga elever

BUDSKAP 2014: BILEN, BIFFEN, BOSTADEN OCH BÖRSEN

Detta vill Världsnaturfonden med Earth Hour i år:

Bilen: Vi vill ha en fossilfri biltrafik och fossilfria transporter

Ansvariga politiker – gör det lättare för Sveriges befolkning att resa klimatsmart och bra kollektivtrafik. Vi vill ha transporter som helt baseras på el och hållbara förnybara bränslen.

Biffen: Vi behöver halvera vår köttkonsumtion

Ansvariga politiker – underlätta för oss att äta mindre och bättre kött. Vi vill se fler hälsosamma, goda, prisvärda och klimatsmarta alternativ till kött och vi vill ha hjälp att hitta bra kött när vi väl äter kött.

Bostaden: Vi vill ha förnybar energi i alla svenska hem

Ansvariga politiker – se till att energin inte slösas bort i våra bostäder. Ställ hårdare energikrav på byggnader och ge oss bättre möjlighet till att producera egen el och sälja överskottet.

Börsen: Vi vill ha ett klimatsäkert pensionssparande

Ansvariga politiker – se till att våra statliga pensionspengar i AP-fonderna slutar bidra till den globala uppvärmningen och istället hjälper till att hejda den, genom investeringar i framtidens hållbara och förnybara energisystem

renixx_vs_stoxx

Aktieutvecklingen för den gröna energisektorn (Renixx index) jämfört med investeringar i traditionell olje- och gasindustri. Den som investerar sina pensionspengar i gröna aktier, ska göra det i vetskapen om att det kanske inte blir särskilt mycket pension att ta ut på ålderns höst.

För mig låter dessa punkter knappast som något dagisbarn pratar om på morgonsamlingen, utan som tydliga politiska krav. Det är exakt samma frågor som vi sett på senare år i en uppsjö av debattartiklar, dels från miljölobbyister som WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace, dels från olika politiker  – framför allt från partier på vänsterkanten. Men hur ska barn som inte ens fyllt sex kunna ta ställning i så komplicerade frågor som hur vi till exempel ska placera de statliga AP-fondspengarna?

Visst, det låter ju fint och ädelt med att använda våra pengar till att skapa nya ”gröna jobb”, men spåren hittills förskräcker. Som Björn Lomborg skrev nyligen, har den som investerat i ”förnybara” bolag fått se sitt kapital krympa avsevärt, jämfört med dem som placerat i bolag som följt börsindex. Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Är det verkligen vettig politik att framtida pensionärer i Sverige – med 0,2 procent av världens co2-utsläpp – ska agera riskkapitalister och subventionera denna bransch, kanske med följden att de tvingas leva som fattigpensionärer? Och framför allt – att använda  våra barn för att sätta press på politikerna att investera ännu mer av samhällets gemensamma resurser i denna närmast konkursmässiga sektor kan dessvärre inte uppfattas som något annat än politisk propaganda.

Likaså kan det verka okontroversiellt att lära de yngsta att fossila bränslen är onda medan fossilfritt är bra. Men även här landar vi i politik och svåra avvägningar. Vem berättar för sexåringarna att alternativet till bensin och diesel är att vi kanske måste skövla skogen – både vår egen och regnskog i Asien – för att fortsätta köra bil? Och berättar WWF någonstans att organisationen själv tjänar pengar på att certifiera palmolja (som i många fall odlas på nedhuggen regnskogsmark)?

I Skolverkets läroplan för förskolan kan vi läsa följande:

Saklighet och allsidighet

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Jag frågar mig hur denna paragraf rimmar med beslutet att släppa in världens rikaste miljölobbyist på våra förskolor, för att lära de minsta att göra sig beredda på ett liv i mörker – något som förstås kommer att bli ett vanligt tillstånd om vi ska avskaffa hälften av vår elproduktion och förlita oss till vind- och solenergi.

I sammanhanget kan det vara värt att ännu en gång betona att WWF är en organisation som bildades av brittiska och belgiska kungligheter för att slå vakt om fortsatt storviltsjakt i de forna afrikanska och indiska kolonierna. Världsnaturfonden är inte, och har aldrig varit, en gräsrotsrörelse. Det handlar om världens rikaste 1 procent som tar sig rätten att instruera oss andra hur vi ska leva vårt liv ”hållbart”.

En intressant detalj i sammanhanget är att vår egen kung, Carl XI Gustaf, är ordförande för Världsnaturfonden i Sverige. Kungen har sedan 1974 års regeringsform enbart ceremoniella uppgifter, och får inte ta ställning i politiska frågor. De gånger han har gjort det tidigare, har det blivit stor uppståndelse i pressen.

I fallet med Earth Hour och den tydliga politiska aktivism som Världsnaturfonden tillåts driva i skolan, tycker uppenbarligen både våra styrande och hans kungliga majestät att ändamålen helgar medlen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem ber dig släcka ljuset, del 4: Hur WWF styr politiken

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

På lördag är det som som bekant Earth Hour, då WWF i samarbete med världens största företag, kungligheter, politiker och kändisar vill få oss alla att släcka ljuset under en timme på kvällen.

Aktionen beskrivs som världens största manifestation för klimatet, och det kan säkert stämma. Men det är ingen gräsrotsrörelse vi talar om, utan en smart marknadsföringskampanj där världens största företag, banker och försäkringsbolag är drivande.

Earth Hour startades för bara fem år sedan i Sydney. Initiativtagare var WWF Australia, som drog igång ett partnerskap med Fairfax Media Limited (ett slags News International men ”Down Under”) som idag äger 30 procent av rättigheterna till varumärket Earth Hour. Fairfax kontrollerar ett antal stora dagstidningar i Australien och Nya Zeeland, som The Sydney Morning Herald, The Age, The Canberra Times och The Australian Financial Review för att nämna några. Mediegruppen driver även ett stort antal lokaltidningar, vecko- och månadsmagasin, webbsajter, och flera radiokanaler.

Fairfax Media redovisade en nätt halvårsvinst på 135,7 miljoner AUD (940 miljoner kr) så sent som i december 2011, så uppenbart är att mediejätten inte är i välgörenhetsbranschen. Som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise skriver, kan man anta medieföretaget numera tjänar en hel del även på Earth Hour-spektaklet, och möjligen också harbegränsat intresse av att kritiskt granska vare sig evenemanget eller affärspartnern WWF:s verksamhet. Vi ser samma sak i Sverige, fast i mindre skala, där WWF ingår partnerskap med t ex Metro-koncernen och MTG Radio, och på så sätt garanterar en gynnsam pressbevakning i mediekoncernens kanaler.

För pengar drar WWF och dess mediepartner in. Alla företag som deltar i manifestationen,  oavsett om det är Volvo, Ikea, ICA eller Swedbank, betalar nämligen för att få vara med. Att bli företagspartner till WWF och delta i Earth Hour innebär ju ett slags ”sign of approval”, ett stämpel som visar att företagets produkter är miljövänliga.

Det är säkerligen därför som företag som Coca-Cola, kanske världens mest (ö)kända symbol för amerikansk överkonsumtionoch ohälsa, valt att bli WWF-partner. Förhoppingsvis hamnar  läskjättens mindre smickrande sidor – som anklagelser om att utnyttja lågavlönad arbetskraft, miljöförstöring, monopolistiska affärsmetoder och att bekämpa fackföreningar med hjälp av militär –  i skuggan av den goodwill som partnerskapet med WWF ger. I samband med Earth Hour 2008 , kostade Coca-Cola till och med på sig att instruera allmänheten i hur man bäst räddar miljön:

In addition to turning off your lights at home between 8:00 and 9:00 p.m. local time, you can shut off or unplug other non-essential electrical equipment – such as idle cell phone chargers, computers, microwaves, electric toothbrushes, etc. You also can have one hour of family time without computers or television, play games by flashlight, or read stories by the fireplace.

(Av någon anledning listades inte en av de allra mest effektiva metoderna i sammanhanget: att sluta konsumera Coca-Colas produkter.)

Att pengarna verkar rulla in, vittnar den ersättning som WWF USA:s CEO Carter Roberts får (jo, de har faktiskt en vd där) om. Roberts fick 2009 en årslön på mer än 3 miljoner (455.000 USD), vilket måhända inte är mycket jämfört med höjdarna på Wall Street – men det är ändå mer än vad USA:s president Barack Obama får i lön. Han får nöja sig med en grundlön på 400.000 dollar, eller 2,7 miljoner kr. (Både Roberts och Obama placerar sig därmed bland de 1 procent av amerikanerna som varit föremål för massrörelsen Occupy Wall Streets missnöje.)

I Sverige har WWF:s ledning betydligt blygsammare ersättningar, och styrelsen arbetar enligt uppgifter på den egna hemsidan helt ideellt – vilket organisationen naturligtvis ska ha all heder av. När det gäller företagspartners är upplägget dock det samma som hos WWF internationellt: på samarbetslistan hittar vi storföretag som Ikea och bankjättar som SEB och Swedbank.

Så när du släcker ljuset på lördag, är det för att multinationella läskföretag, banker, försäkringsbolag och möbeljättar satsat pengar ur sina marknadsbudgetar för att du ska göra det. Företag vars verksamhet i många fall bygger på att vi fortsätter att överkonsumera Jordens resurser.

Man kan ju alltid hoppas på att Anonymous lyckas med sin Operation Blackout samma dag. Den aktionen kan ju i alla fall i teorin ge resultat.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer

Prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld, på en bild från 1942. Bernhard var WWF:s första internationella ordförande.

Det är mindre än en vecka kvar till årets upplaga av Earth Hour, WWF.s stora årliga miljöjippo. I samband med detta nås vi av det tunga avslöjandet att prinsarna Carl-Philip och Daniel utmanar varandra i att spara mest energi – den förre lovar sänka värmen hemma om Daniel lovar att skruva ner termostaten på Haga slott.

Prinsarna Daniel och Carl-Philip är långt ifrån de första kungligheterna som WWF använder som affischnamn. Kung Carl Gustaf är till exempel ordförande i svenska Världsnaturfondens förtroenderåd. Och hans avlägsna släkting, Sverigeaktuella prins Charles, blev så sent som i höstas ordförande i WWF UK.

Att WWF engagerar kungligheter är ingen slump, den rojalistiska glansen löper som en röd tråd genom naturvårdsjättens historia. Faktum är att WWF redan när det bildades i början av 60-talet var så långt ifrån en gräsrotsverksamhet som man över huvud taget man kan komma. Det var den brittiska aristokratin som var drivande i arbetet med att skapa WWF – enligt vissa bedömare var det egentliga syftet med World Wildlife Fund att försvara den brittiska samhällstoppens intresse för storviltsjakt, Detta var ju i en tid då det  brittiska imperiet krympte med alarmerande hastighet, och forna kolonier i Afrika och Sydostasien blev självständiga stater.

Organisationens förste orförande för WWF UK var ingen annan än prins Philip, det vill säga Sverigeaktuelle Charles far och en avlägsen släkting till vår egen kung. Prins Philip utsågs till ordförande ungefär samtidigt som han var på tigerjakt i Indien – bilder av detta spreds i den brittiska pressen och ledde till stor indignation. Prinsen ursäktade sig dock med att han bara sköt en tiger under jaktresan.

WWF:s mål redan från starten var emellertid att bli en global påtryckarorganisation. Men prins Philip ville inte själv axla detta ansvar – han hade redan fullt upp med att vara ordförande för internationella hästpoloförbundet – och nöjde sig med att presidera över WWF UK. Den nystartade naturvårdsorganisationen behövde alltså ragga upp en ordförande för det blivane WWF International, och denna någon skulle helst också  fixa fram den finansiering som krävdes.

Valet föll på ännu en kunglighet – prins Philips nära vän prins Bernhard. Denne blåblodige herre hade en brokig historia kantad av skandaler – före kriget hade han varit medlem både i det tyska nazistpartiet och SS – men efter krigsutbrottet bytte han sida och kämpade som stridspilot på allierades sida och blev istället omåttligt populär.

Prins Bernhard drog snabbt igång jobbet med att skaffa pengar. Han kontaktade sina känningar i näringslivet, som oljejätten Dutch Shell som blev en av de första stora bidragsgivarna under uppstarten av WWF. (Möjligen var det därför som Världsnaturfonden var knäpptyst när en av bolagets supertankers gick på grund utanför Frankrikes kust 1967 och orsakade ett katastrofalt oljeutsläpp.)

Men det behövdes ännu mer pengar, så Bernhard som några år tidigare hade initierat den tills helt nyligen superhemliga Bilderberggruppen, drog igång ytterligare ett elitsällskap – The 1001 Club. Denna skulle fungera som finansieringsstiftelse för WWF och bestod som namnet antyder av 1001 toppar inom bankväsende och näringsliv, en elit som enligt flera bedömare varit verksam ända in i våra dagar. Alla tillfrågade som accepterade medlemskap i klubben, betalade vardera en inträdesavgift om 10.000 USD – c:a 70.000 kr – och därmed fick WWF snabbt in drygt 70 miljoner i kassan.

The 1001 Club bestod av en både brokig och ljusskygg skara, och det finns massor av konspirationsteorier kring denna hemliga elitklubb. Utan att röra sig alltför långt ut i tangentens riktning kan man konstatera att The 1001 Club från början hade en påfallande överrepresentation av sydafrikaner – till exempel tobaksmagnaten och entreprenören Anton Rupert. Klubben skapades i en tid då Sydafrika var bojkottat över hela världen på grund av sin apartheidpolitik, så det var säkert inte svårt att övertyga landets näringslivselit att bättra på sitt rykte genom att delta i en internationell elitklubb. Men listan på klubbmedlemmar inkluderade även element som narkotikasmugglare och Zaires diktator Mobutu Sese Seko.

Ordentligt pinsamt blev det i slutet av 80-talet när prins Bernhard fick ett bidrag från WWF på 500.000 brittiska pund (c:a fem miljoner kr) för att finansiera ett ”privat projekt”. Pengarna användes för att hyra in elitstyrkan KAS International, brittiska legosoldater som skulle bekämpa illegal jakt av noshörningar och elefanter i Södra Afrika. Operationen, kallade Project Lock, gick dock snett från början; Bernhards privata armé nöjde sig inte med att skjuta tjuvjägare utan deltog själva i handeln med elfenben och noshörningshorn, tillsammans med medlemmar ur den sydafrikanska armén. 1995 startades en utredning, initierad av Nelson Mandela, för att granska bland annat vilken roll WWF hade när det gällde att stödja den tidigare apartheidregimen i Sydafrika.

Idag går viltvårdsarbetet betydligt lugnare till, men som filmaren Wilifred Huismann visar i sin dokumentär The Silence of the Panda (tysk titel: Der Pakt Mit den Panda) tillämpar WWF fortfarande doktrinen att människor i allmänhet är ett hot mot utrotningshotade djur. I de tigerreservat som WWF driver i Indien har djungeln därför rensats på byar, och enligt Huismanns dokumentär ska upp till en miljon människor som bott i skogarna sedan urminnes tider nu förflyttas, eftersom de enligt indiska myndigheter och WWF inte kan samexistera med tigrarna.

Trots att det är precis detta som de gjort i tusentals år. Ända tills brittiska kungligheter kom på storviltsjakt och var på vippen att utrota de stora kattdjuren. Det vill säga – samma kungligheter som sedan startade WWF.

Man kan dock vara ganska säker på att just denna historia inte tas upp i det ambitösa utbildningsmaterial som WWF använder för att indoktrinera utbilda förskolebarn och grundskoleelever i naturvård och ”hållbarhet”.

Vissa fakta mår helt enkelt bäst av att ljuset förblir släckt.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Vem är det som ber dig släcka ljuset?

(De tre återstående delarna av filmen finns i slutet av inlägget.)

Vill man bli orolig på allvar när det gäller våra politikers mentala förmågor, räcker det att läsa Metros närmast overkliga klimatutmaning, där Moderaternas Sofia Arkelsten och Carin Jämtin (S) tävlar i att leva mest klimatsmart. Dessvärre är det människor som dessa, och många som dem, som styr landet.

Metro får förstås bra betalt från WWF för att upplåta delar av tidningen till reklam för Earth Hour, som utvecklats till organisationens mest påkostade kampanj. Men inte bara reklam; det produceras också så kallad ”journalistik” inom ramen för samarbetet mellan medierna och WWF, och resultatet blir i regel hjärndöd smörja i stil med politikernas klimatkamp. Och ibland resulterar det i ett slags konstprojekt.

Någon journalistisk granskning av WWF ser man sällan eller aldrig – trots att miljöorganisationen fungerar som ett multinationellt företag, en så kallad Bingo (Big NGO), som drar in miljardbelopp på sitt varumärke årligen. Dels kommer pengarna från traditionell insamlingsverksamhet – det vill säga privatpersoner som vill hjälpa orangutanger, valar och isbjörnar. Men en betydande del av intäkterna kommer direkt från multinationella företag, som betalar för att få sin miljöprofil certifierad av WWF.

Det handlar ofta om bolag verksamma inom råvaru- och energibranschen. WWF berömmer sig för att uppnå verkliga resultat genom att samarbeta med stora företag istället för att – som de flesta andra miljöorganisationer – bara protestera och bråka. Det har gjort att WWF lyckats med att t ex rädda värdefulla regnskogsområden från avverkning, heter det.

Verkligheten är möjligen en annan. En som vågat sig på att granska WWF är den prisbelönte tyske tv-journalisten Wilfried Huismann, vars dokumentär In “Der Pakt mit dem Panda”, slog ner som en bomb när den sändes i Tyskland förra sommaren. Mest upprört var tyska WWF, som vägrade  uttala sig i Huismanns film – men som istället hotade med stämning när den sändes.

Dokumentären finns nu översatt i en engelsk version, och är mycket sevärd. Förutom den intressanta historien om hur WWF bildades, visar Huismann den ekologiska katastrof som utspelar sig på Nya Guinea – där gigantiska arealer regnskog huggits ner för att ge plats åt palmoljeplantager, vars råvara används till så kallad miljödiesel. De små fläckar regnskog som lämnats orörda, är alldeles för små för att de kvarvarande orangutangerna ska kunna överleva.

Skövlingen sker i regi av det multinationella skogsbolaget Wilmar, som både sitter med i och är certifierat av den WWF-ledda organisationen Round Table for Sustainable Palm Oil (RSPO). Nedhuggningen av regnskog sker alltså med WWF:s goda minne – i filmen visar Wilfried Huismann dessutom hur WWF-personal i Papua, Nya Guinea, är med som rådgivare när det gäller vilken regnskog som ska avverkas, och hur man ska hantera lokalbefolkningen som är i vägen för palmoljeplantagerna.

I Argentina jobbar WWF enligt dokumentärfilmen i nära samarbete med det ökända kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto. Ett område dubbelt så stort som Tyskland har avverkats i de norra delarna av landet, och det enda som växer där nu är Monsantos egen soja. Odlingarna besprutas med Monsantos växtgift, Roundup, som effektivt dödar allt utom det egna utsädet.

Inte oväntat har WWF protesterat kraftfullt mot den bild som Huismann ger av naturvårdsorganisationen i sin film, och har även publicerat en Fact Check på sin tyska hemsida som ska bemöta felaktigheterna. Bland annat hävdar WWF att ytan på den regnskog som sparats på Nya Guinea är betydligt större än vad som hävdas i filmen, och att WWF International inte stödjer användning av genmodifierade grödor (vilket kan tyckas motsägelsefullt då Jason Clay, vice ordförande för WWF International, i filmen klart uttalar sig just för GMO-användning.)

Att filmen fått så begränsat genomslag – bara en svensk livsmedelssajt skrev om den när visades förra sommaren – beror möjligen på att filmen endast funnits tillgänglig på tyska. Men nu när den finns på engelska, finns det ingen anledning att missa dokumentären.

Efter att ha sett den får man garanterat en annan inställning till fåniga symbolkampanjer och Mellokändisar som ”klimatutmanar” varandra. Frågan är om man nånsin kommer att släcka ljuset igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 31/3: Jippot drar igång: SVT, Metro (förstås)

Earth Hour, det är ju för baaarnens skull!

Ur onsdagens Metro, som var en samproduktion med WWF.

Dottern, som går i sexan, fick en extra läxa med sig hem från skolan i förra veckan. Uppgiften var att utföra olika hjälteinsatser på hemmaplan för att rädda klimatet. Eller om det nu var för att  skicka ett kraftfullt budskap till världens politiker om att ta tag i en av vår vårt tids stora ödesfrågor.

Hemuppgiften var tryckt på ett papper med WWF-logotypen i sidhuvudet, så uppenbarligen har kampanjen inför Earth Hour rullats ut i Sveriges alla skolor – och på dagis – inför manifestationen i morgon. Eftersom det är 12-åringens lärare som gett henne i uppgift att vara med i Earth Hour, tillsammans med resten av familjen, så känns det inte heller som det är möjligt att avstå. Vilken förälder vill komma ut som en glädjedödare/klimatförnekare? Och det är ju för en GOD SAK vi släcker, eller hur?

Så där tror jag tankegångarna går i ganska många familjer just nu. Vi är nog många som mot vår vilja kollektivanslutits till ett jippo vi egentligen inte vill ha något med att göra.

Men den stora och viktiga frågan vi alla borde ställa oss är  – när gav vi vår tillåtelse för stora multinationella lobbyorganisationer att ta över våra barns utbildning? Hade det varit något annat ämne som det handlat om, hade det blivit ett formligt ramaskri – hur hade vi till exempel reagerat på om Livets ord hade fått skolans tillstånd att producera läroböcker i religion?

När det gäller våra viktiga framtidsfrågor, som miljö och energi, släpper vi dock glatt in eko-aktivister som WWF i klassrummen. Och där får de carte blanche att dra i princip vilka skrönor de vill. Som att våra utsläpp dödar isbjörnar och pingviner, eller att översvämningarna – eller bränderna – i Australien hade kunnat undvikas bara vi inte kört bil så mycket. Sådana förenklingar och överdrifter gynnar ingen, allra minst miljön. Risken är att verkliga miljöproblem som vi faktiskt har möjlighet att göra något åt hamnar i skuggan av mer eller mindre påhittade hot.

I onsdagens Metro, som till mer än hälften innehöll reklam för Earth Hour, kunde vi bland mycket annat snömos läsa om lille Adam, 6, som efter WWF:s insatser på dagis tvingade sina föräldrar att bo i ett mörkt hus. ”Jorden har feber”, säger Adam. Vilket givetvis också är en extrem överdrift serverad av WWF.

I en undersökning gjord av SvT i fjol trodde sex av tio svenska barn på fullt allvar att havsnivåerna kommer att stiga flera meter och dränka stora delar av Sverige. Detta trots att all seriös forskning i ämnet pekar på att det som mest blir ett par decimeters havshöjning de närmsta 100 åren.

Vi bjuder okritiskt in domedagsindustrin, vars ekonomiska överlevnad står och faller med att skräcken hålls vid liv, till dagis och skolor. Våra minsta barn lämnas med en fullkomligt obefogad ångest och oro inför framtiden – och detta hyllas sedan i medierna som ett starkt miljöengagemang hos de unga.

Att värna om natur och miljö är något jag tycker alla barn borde lära sig. Men jag tycker  att det ska ske i regi av skolan, inte av privata eko-propagandister, vars agenda vi vet ganska lite om.

WWF är trots allt världens rikaste miljöorganisation som drar in flera miljarder om året – en del av detta via statliga bidrag. Organisationen bedriver kraftfull lobbying över hela världen för att få till lagstiftning som gynnar den egna verksamheten. Men eftersom det är en privat aktör utan offentlig insyn, har vi mycket lite vetskap om dess finanser eller  agenda.

Det finns alltså flera anledningar att bojkotta Earth Hour-spektaktlet i morgon. Men tyvärr blir jag väl ändå tvungen att delta – för baaarnens skull.

Intressant?

SvD, 2, 3, Newsmill, Expressen, DN

Andra bloggare om , , ,

Årets Earth Hour redan en succé i Japan

Jag har alltid tyckt att Världsnaturfondens PR-jippo Earth Hour haft en unken bismak, och i år stinker det mer än nånsin.

Samtidigt med den värsta naturkatastrofen i modern tid – där hela städer i Japan svepts bort av tsumanin, där radioaktiv katastrof hotar, fabriker stängts och upp till 25 procent av elförsörjningen slagits ut rullar WWF:s annonser för fullt om att vi ska ”släcka ljuset för att rädda klimatet”. WWF Sverige har till och med en tävling som utser Earth Hour Capital, där den stad som sparar mest på elen – energi översätts i WWF:s banaliserade verklighet till co2-utsläpp – alltså vinner.

Världsnaturfonden i Japan deltar tydligen också i jippot, i alla fall så långt som jag kan utläsa från hemsidan (med hjälp av Google Translate). Förutom det ganska tveksamma PR-värdet i aktionen, torde ett stort antal japanska städer kunna utropa sig som självklara vinnare av titeln Earth Hour Capital. Sendai,  Minamisanriku, Yamada, Miyako, Saito, Kesennuma… Listan är lång på före detta japanska städer som över en natt har lyckats sänka sina klimatavtryck till noll. Och som – i det fall de ännu existerar – kan se fram mot högst några timmars el per dygn.

Men koldioxidbantat har de alltså, och med lite tur kanske WWF till och med kan hitta någon som fortfarande är i livet och kan ta emot utmärkelsen.

Den 26 mars ska jag tända alla ljus jag kan. För Japan. Och för en värld där vi har tillgång till energi, ljus och värme.

Därför bojkottar jag mörkermännen i WWF. Inte bara den 26 mars, utan varje dag.

Om man ska skänka pengar bör man göra det till organisationer som faktiskt gör skillnad, till exempel Läkare utan gränser.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3, 4, G-P.

Andra bloggar om , , ,

Människor som hyllar mörkret

Elanvändning i Nordkorea vs Sydkorea.

Världens mest välmående miljölobby, Världsnaturfonden, bränner miljoner av sina insamlade medel just ju – för att få oss att hänga med på den stora manifestation för klimatet som kallas Earth Hour. Enligt WWF är det att visa solidaritet med de fattigaste i världen att leva en timme i mörker – och kanske laga en klimatsmart festmåltid – eftersom det sänder en signal om att vi tar klimatförändringarna på allvar. Och klimatförändringar är, som alla vet, det största hotet mot folk i den outvecklade världen. Inte svält, HIV/Aids, översvämingar, brist på rent dricksvatten eller malaria – utan klimatförändringar.

Själv fyller jag år den 27 mars, och kommer garanterat inte att släcka något ljus. Tvärtom, jag kommer att tända så mycket jag förmår och istället ägna mig åt en stunds ljusterapi – som en hyllning till alla de framstående innovatörer – män som kvinnor – vilka vi har att tacka för vårt välstånd idag. De som lyfte Sverige från ett fattigt underutvecklat land där människor svalt eller frös ihjäl under kalla vintrar (ungefär som den vi ännu inte helt lämnat bakom oss) till en framstående industrination, byggd på våra rika naturtillgångar och ett överflöd på billig, ren energi.

Precis som denna utmärkta debattartikel i Sydsvenskan sätter fingret på, är det verkliga problemet att miljarder människor i världen saknar tillgång till el över huvud taget, och att avsaknaden av elektricitet är en viktig orsak till att över en miljon människor årligen dör av luftföroreningar inomhus vid matlagning. Johan Norberg i Metro är en annan som vågar kalla jippot för vad det är – en fullständigt idiotisk symbolhandling.

Samtidigt verkar frågan vara så till den grad politiskt laddad, att miljöminister Andreas Carlgren anser sig behöva gå i officiell replik mot denna debattartikel (liksom WWF:s Lasse Gustavsson) – som vore Earth Hour en viktig regeringsfråga.

Och man kan ju någonstans undra hur det står till med oberoendet hos våra politiker, när landets miljöminister instruerar myndigheter att delta i en manifestation arrangerad av en av världens mäktigaste lobbygrupper, med årliga inkomster på fyra miljarder. Hade samma sak varit möjlig om det varit t ex rättighetslobbyn som arrangerat en manifestation för upphovrätten?

Precis som Miljöpartiet slipper all form av ifrågasättande, kommer WWF också undan den granskning som alla andra organisationer av dess storlek får finna sig i. De som följt lukten av pengar – som journalisterna Richard North och Christopher Booker gjort – har funnit att det under den gröna ytan göms ett multinationellt företag som kan se fram emot att tjäna hundratals miljarder på handeln med utsläppsrätter – om bara politikerna kan fås att fatta rätt beslut.

Bilden ovan visar förresten Nordkorea om natten. Det är ett land där invånarna firar Earth Hour varje timme, året om. Kim Chang-ryong, som landets miljöminister heter, kan glädja sig åt att landet klarar även de tuffaste utsläppsmålen med råge. Obefintlig privatbilism, inga charterresor och minimal elanvändning. Och ingen besvärande demokrati som kan sätta käppar i hjulet för kampen mot klimathotet!

Andra om , , , ,

Intressant?

Earth Hour och världens energi

bild-31I kväll är det Earth Hour, ett event anordnat av Världsnaturfonden för att sätta press på politikerna att ta klimatfrågorna på allvar – det vill säga att driva igenom ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn senare i år. Och visst är det  behjärtansvärt – vem kan säga nej till en manifestation för att rädda världen? (Även om jag själv förhåller mig skeptisk är det sociala trycket från barn och familj för stort för att våga sitta i ett upplyst hus ikväll.)

Frågan är bara om människor i allmänhet har klart för sig vilka uppoffringar det kommer att innebära om världens regeringar verkligen skulle skriva under ett nytt Kyotoavtal? Det vill säga – att verkligen genomföra de utsläppsbegränsningar som krävs för att stoppa de  atmosfäriska CO2-nivåerna från att öka till mer än 450 ppm (miljondelar).

Just nu är vi mitt inne i den värsta recessionen sedan 1930-talet, med minskad konsumtion, nedlagda fabriker, färre transporter och därmed ett påtagligt minskat behov av energi (vilket avspeglat sig i åtminstone tillfälligt lägre oljepris). Detta tlll trots, beräknas CO2-utsläppen som en effekt av recessionen ha minskat med bara ett par ynka procent i Nordamerika. Om man har i åtanke att USA:s energiförsörjning – i likhet med de flesta andra stora industriländer – är nästan helt beroende av olja, kol och naturgas, förslår dock inte ett par procent långt, utsläppen måste minskas med 80 procent från dagens nivå enligt Kyotoavtalet.

Då är förstås frågan – vad ska man ersätta detta gigantiska energibortfall med? Om man skulle rådfråga Sveriges regering och opposition så är det förstås inget problem, det finns redan vindkraft och solenergi som är konkurrenskraftig (med gigantiska subventioner givetvis, precis som etanolen). Men det är lätt för oss att säga, vi som bara får 4 procent av vår elproduktion från fossilbränslen. (Vi skulle kunna ta bort fossilbränslena helt, att de fortfarande finns med är för att energibolagen då kan maxa sina elpriser, som alltid sätts efter den smutsigaste och därmed dyraste energin.) Dessutom står Sverige för blygsamma 0,2 procent av världens samlade utsläpp, så allt vi gör och alla nya skatter Carlgren & Co hittar på för att minska energiförbrukningen är och förblir symbolhandlingar.

För världen som helhet ser framtiden betydligt mer komplicerad ut. I en intressant artikel i Newsweek nyligen, säger energiforskaren Nate Lewis på California Institute of Technology att det helt enkelt inte finns något realistiska alternativ till de förhatliga fossilbränslena idag, och illustrerar med en räkneoperation. Fritt översatt från NewsWeek-artikeln:

Världens samlade energibehov 2006 uppgick till 14 biljoner watt (14 terrawatt).  Om man räknar med endast en minimal befolkningsökning till 9 miljarder, långsam ekonomisk tillväxt (1.6 procent per år, dvs på recessionsnivå) samt – och detta är viktigt  – energieffektivisering i tidigare aldrig skådad omfattning (förbättringar globalt på 500 procent), kommer världens samlade energibehov att uppgå till 28 terrawatt  år 2050. (Om vi bara fortsätter som idag krävs 45 terrawatt.) Enkel fysik ger vid handen att  för att hålla kvar CO2-nivåerna på 450 ppm, måste 26,5 av dessa terrawatt produceras utan några co2-utsläpp alls. Det blir mycket biobränslen, solenergi, vind-, vatten-  och kärnkraft, särskilt med tanke på att förnybara energikällor bidrog med ynkliga 0,2 terrawatt 2006 och kärnkraften med 0,9 tw.

Gillar du kärnkraft? För att komma upp i 10 terrawatt, dvs mindre än hälften av vårt energibehov 2050, räknar Lewis med att vi behöver bygga 10.000 kärnreaktorer, eller en per dag om vi startar nu. Föredrar du vindkraft? Om vi lyckas fånga varenda liten bris som blåser över land, skulle vi kunna få ytterligare 10-15 terrawatt.  Men eftersom det är omöjligt att fånga all vind, är en mer realistisk nivå 3 terrawatt, eller en million vindkraftturbiner med den senaste tekniken, och till detta kommer att vi måsta kunna lagra energin – något vi i dagsläget inte vet ett dugg om – för de återkommande perioder då det inte blåser. Solenergi? För att komma upp 10 terrawatt år 2050, behöver vi täcka över en miljon hustak med solpaneler – varje dag fram tills dess.


Och då ska man betänka att ovanstående scenario endast handlar om att begränsa koldioxidhalten från att stiga från dagens nivåer. Vissa vill dock gå ännu längre, och sänka co2-halterna till 350 ppm. För att komma dit gäller det nog att vi aldrig mer tänder belysningen hemma, och att vi alla tillbringar resten av våra liv i grottor…

Miljöexperter i Storbritannien har dock en annan lösning på problemet: befolkningsbegränsning.  Och eftersom det är vi i västvärlden som släpper ut mest borde vi självklart bli mycket färre för att rädda Jorden. Jonathon Porritt, en av premiärminister Gordon Browns främsta miljörådgivare, anser t ex att Storbritanniens befolkning måste halveras till 30 miljoner invånare för att vara långsiktigt hållbar.

Hur denna halvering av befolkningen skulle gå till i praktiken nämns dock inte i artikeln.

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: