Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: egypten

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Etnisk rensning och inbördeskrig i Egypten

Fördömandena haglar efter torsdagens blodbad i Kairo, där säkerhetsstyrkor dödade hundratals anhängare till den avsatte presidenten Mohammed Mursi. EU fördömer, USA ställer in militärövningar, Carl Bildt är ”djupt oroad” och Muslimska brödraskapet i Sverige (som hos oss går under beteckningen Islamiska förbundet) demonstrerar på Medborgarplatsen med krav på att attackerna mot de egyptiska ”bröderna” ska upphöra.

Hemma i Egypten har islamisterna varit fullt upptagna med att bränna kyrkor och attackera landets kristna i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Upp till 70 kyrkor har angripits och/eller bränts ner bara sedan den 14 augusti (exakt antal är svårt att uppskatta, även om vissa egyptiska bloggare gjort försök). Samma öde har mött andra kristna institutioner, hotell och butiker. Kopter har har mördats, präster kidnappats och torterats. Detta är alltså islamisternas reaktion på att militären gått till attack mot Brödraskapets tältläger i torsdags.

Men inte bara kristna är måltavlor för islamisterna. På Sinai-halvön, där många av de svenska charterhotellen för övrigt ligger, råder närmast anarki och ett stort antal islamistiska grupper – däribland Al-Qaida – opererar fritt i ökenområdet. Kidnappningar, attacker mot polisstationer och posteringar vid den israeliska gränsen (eller mot Gazaremsan) sker närmast dagligen.

Dessa övergrepp har i allt väsentligt gått svenska medier och politiker förbi (undantag finns förstås). Carl Bildts Twitterflöde har varit märkbart fritt från fördömanden av denna organiserade etniska rensning, eller kanske folkmord beroende på hur många kristna som fått sätta livet till, vars like inte skådats sedan Medeltiden.

Vad gäller massakern i Kairo i torsdags, som västvärldens protester främst riktar sig mot, blir det alltmer tydligt att det långtifrån var fredliga demonstranter som  säkerhetsstyrkorna mötte när de skulle bryta upp Brödraskapets tältläger. Vid stormningen förlorade inte mindre än 43 poliser livet (enligt DN), något som vittnar om att åtminstone delar av demonstranterna var tungt beväpnade. Så sent som igår stormade polisen en moské där ”bröderna” förskansat sig med krypskyttar uppe i minareten.

Att avfärda det som händer i Egypten som övervåld från en militärdiktatur är därför att gravt förenkla konflikten. Allt mer talar för att landet är på väg in i ett inbördeskrig, där ett allt mer radikalt Brödraskap tar till vapen och terror för att återta makten de förlorade när Mursi avsattes. Allt för att uppnå drömmen om en islamistisk gudsstat under sharia, etnisk rensad på kristna, shia och andra minoriteter.

Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapets andlige ledare (ja, den samme som skrev Islamiska förbundets ”familjestadgar”) har i dagarna uppmanat världens muslimer att ansluta sig till Jihad i Egypten. Om översättningen av budskapet i videon stämmer, innebär det att  Brödraskapet nu är i krig även på hemmaplan.

Frågan är bara om Brödraskapet och dess islamistiska stödtrupper inte är på väg att skaffa sig lite för många fiender. De är i krig i Syrien, på Sinai, i Jemen, de spränger shiamuslimer i Irak och Libanon och slåss mot Hizbollah i Syrien. Frågan är hur många islamistiska gudskrigare det finns i världen, och hur många fronter de kan slåss på samtidigt.

Förhoppningsvis kanske vi ser vändningen i Egypten. Den stora utmaningen just nu är primärt att skydda landets invånare, inklusive utsatta minoriteter som kopterna. Valet verkar för tillfället tyvärr stå mellan två onda ting: repressiv och totalitär militärregim, eller repressiv och totalitär islamistisk stat, där minoriteter i bästa fall jagas ur landet.

mary_giurgius_church

Muslimska invånare försvarar Jungfru Mariakyrkan i Sohag mot attacker från Brödraskapet. (Bild från Twitter.)

Det finns dock hopp. Bilden från Jungfru Maria-kyrkan i staden Sohag i södra delen av landet, visar till exempel hur de modiga invånarna (alla muslimer) bildar mänsklig kedja runt kyrkan som försvar mot den attackerande mobben.

Bättre än så kan inte skillnaden mellan muslimer och islamister illustreras. Vi borde alla vara lite noggrannare med vilka vi ger vårt stöd till.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Egypten: Mursi hade redan genomfört en statskupp

Den egyptiska militären, SCAF, fick så till slut nog av Muhammed Mursis storstilade fiasko som president. När han valdes sommaren 2012, var det många inom den sekulära politiska oppositionen som var kritiska – valet hade utlysts rekordsnabbt, med resultatet att den enda rörelse som var tillräckligt välorganiserad för att på kort tid kunna ställa upp ett komplett valmaskineri och politiskt program var Muslimska brödraskapet, där Mursi hade – och fortfarande har – sina rötter.

Vädjanden från oppositionen, med bland andra Nobelpristagaren Mohamed ElBaradei, om att ge längre tid för valförberedelser klingade dock för döva öron. Inte minst tog USA och Obama-administrationen tidigt ställning för Brödraskapet och Mursi, som av någon outgrundlig anledning utsågs av USA till den nya ”fredspartnern” i Mellanöstern. Det låter osannolikt men så är det; en antisemitisk, USA- och homo-hatande, kvinnoförtryckande rörelse med rötter i nazismen och ambitionen att ta makten i hela Mellanöstern, införa Sharialag och förbjuda all opposition, blev plötsligt USA:s nya bästa kompis i regionen. Man kan förstå att Obama, som tidigare gett sitt helhjärtade stöd för Mursi, nu har uppenbara svårigheter med att bestämma hur USA ska agera på den nya situationen. Kanske börjar det så sakteliga gå upp för honom att islamisterna inte är den bästa garantin för en fredlig och demokratisk utveckling – vare sig i Egypten eller Syrien, dit Obama precis beslutat att skicka vapen till de stridande rebellerna (varav flertalet utgörs av antisemitiska, USA-hatande, fundamentalistiska islamister).

Den egyptiska militären har förvisso ett uselt track record när det gäller demokrati och försvar för mänskliga rättigheter. Men frågan är om det inte var nödvändigt att på något sätt lyfta bort Muhammed Mursi, som under sin korta tid vid makten inte bara lyckats med bedriften att få den redan skrala egyptiska ekonomin att haverera totalt, skrämma bort turisterna – i princip den enda exportinkomsten med tio procent av arbetstillfällena i landet – för att i stället satsa hela sin kraft på att manövrera ut politiska motståndare och kuppa igenom en ny konstitution, byggd på islam och som i princip gjorde Mursi omöjlig att rösta bort. Förbud infördes mot att kritisera såväl presidenten som Islam – den populäre tv-komikern Bassem Youssef kastades nyligen i fängelse för att han skämtat med presidenten i TV, ett öde som också drabbat demokratiaktivister. Allt medan presidentens supportrar i Muslimska brödraskapet gått ut på gatorna för att spöa upp dem som ifrågasatte Mursis auktoritet, däribland parlamentsledamöter.

Kort sagt, Muhammed Mursi höll som bäst på att införa en islamistisk enpartistat, ett projekt som nu i alla fall tillfälligtvis avbrutits. Frågan är väl om Brödraskapet kommer att tillåtas ställa upp i några fler val över huvud taget.

Men även om Brödraskapet för tillfället är vingklippt, är jordmånen för demokrati som vi känner den tyvärr ganska mager. I en attitydundersökning från Pew forum framkommer att  74 procent av de egyptiska muslimerna vill införa sharialagar, 81 procent tycker att stening ska införas som straff vid otrohet – och hela 86 procent anser att det ska vara dödsstraff på att konvertera från islam.

Vi kanske inte ska vänta oss några snabba resultat av den arabiska våren.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , ,

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

Blockaden av Gaza en bra affär – för Hamas

Tunnelekonomi – cement smugglas in i Gaza med hjälp av en slags tunnelpråm.

Det är dags för ytterligare ett Ship to Gaza-jippo, denna gång med vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt som svenskt dragplåster på båten Estelle (vad säger hovet?). Seglatsen har som mål att häva den israeliska blockaden av Gaza, vilket naturligtvis inte kommer att ske så länge styrande Hamas tillåter raketer från Gaza att regna ner så gott som dagligen på israeliskt territorium, och envisas med att ha utraderingen av staten Israel som en central punkt på sitt partiprogram.

Det är också tveksamt om Hamas, som tog makten i Gaza 2007, har något större intresse av att öppna gränserna mot Israel. Under de fem år som gått sedan blockaden inleddes, har nämligen en lukrativ svart marknad växt fram – där varor, förnödenheter och råmaterial smugglas in genom de c:a 1500 tunnlar som löper under gränsen mellan Gaza och Egypten. Enligt arabiska tidningen Asharq Al-Awsat omsätter denna ”tunnelekonomi” mångmiljardbelopp varje år, och omfattningen av smuggelverksamheten är enorm.

Omar Shabban, ekonom verksam vid den Gazabaserade tankesmedjan Palthink, berättar för BBC att så mycket som 500.000 liter bensin och 300.000 cigaretter smugglas in via tunnlarna – varje dag. Vissa av tunnlarna är stora nog att köra igenom – under 2011 fördes c:a 13.000 bilar in i Gazaremsan denna väg. Och den boomande byggindustrin i Gazaremsan är nästan helt beroende av byggmaterial och cement som smugglas in via tunnlarna. 10.000 personer är ”anställda” i denna tunnelekonomi, som gjort många förmögna (den palestinska myndigheten på Västbanken hävdar att många av Gazaremsans 600 nya miljonärer har smuggelverksamheten att tacka för sitt välstånd).

Men mest av alla tjänar Hamasregeringen på smugglingen. Den styr verksamheten och tar ut avgifter för  varenda pryl som smugglas in via tunnlarna. En egyptisk källa som Asharq Al-Awsat talat med hävdar att tunnlarna idag har blivit en av Hamasregimens primära intäktskällor och i princip betyder ”liv eller död” för organisationen.

Därför skulle det givetvis vara ett tungt ekonomiskt avbräck om smugglingen plötsligt upphörde. Särskilt som tullavgifter från de c:a 250 lastbilar som kommer in dagligen på legitim väg vid israeliska Kerem Shalom, går direkt till den Palestinska myndigheten på Västbanken – inte till Hamas.

Man kan förstå Hamas vädjan till Egyptens nyvalde president Mohammed Mursi om att låta tunnlarna förbli öppna. Egypten har nyligen inlett en aktion där ett flertal tunnlar pluggats igen som ett svar på attackerna i augusti då 16 egyptiska soldater dödades av terrorister som misstänks tagit sig in i Sinai via Gazatunnlarna.

Det är många som skulle förlora på om tunnelekonomin upphörde – inte minst Hamas. Och intäkterna från denna verksamhet bygger ju ironiskt nog på det existerar en blockad som gör det lönsamt att smuggla.

Jonas Sjöstedt ska kanske inte förvänta sig alltför högljutt jubel när om han anlöper Gaza. (Edit: nu ser jag att han hoppar av redan på Korsika…)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Brödraskapets egyptiska kupp

Mohammed Mursi, Egyptens president.

I skuggan av inbördeskrigets Syrien, håller Egyptens nyvalde president, Muhammed Mursi, som bäst på att genomföra en slags omvänd statskupp där landets höga militärledning steg för steg manövreras ut. Efter terrorangreppet på en egyptisk gränspostering i Sinai i början av augusti där 16 soldater dog,  har Mursi låtit kvasten gå, både i säkerhetstjänsten och militärledningen. Försvarsmaktens pinsamma misslyckande med att förhindra angreppet i Sinai – trots tidiga varningar från Israel – är militären både försvagad och bortgjord, något som alltså Mursi varit snabb att utnyttja. Flera höjdare från Mubaraks tid har tvingats ”pensionera sig” eller fått sparken, däribland chefen för säkerhetstjänsten och den förr så mäktiga försvarsministern  Mohamed Hussein Tantawi, som i princip varit den som styrt landet sedan Mubaraks fall.

Mursi har även rensat duktigt bland försvarsgrenscheferna för luftförsvaret, flottan och flyget och – kanske allra mest vågat – upphävt militärledningens (SCAF) tidigare dekret från i juni, som upplöste det civila parlamentet och i princip garanterade att den yttersta makten i landet skulle förbli i militärens händer. Mursi passade dessutom på att utse en vicepresident, Mahmoud Mekki, enligt uppgift anhängare till Mursis parti, Muslimska brödraskapet.

Frågan är alltså: är det ett kuppförsök vi ser i Egypten, där Muhammed Mursi med stöd av ökat väljarstöd nu på allvar vågar utmana den mäktiga militären om makten? Och kommer SCAF stillatigande bevittna Mursi montera ner deras maktbas, eller riskerar Egypten att hamna i ett läge där presidenten, om än uppbackad av det mäktiga Muslimska brödraskapet, hamnar i öppen konflikt med militärledningen?

Det tål att upprepas – förändringarna som Mursi drivit igenom hade aldrig varit möjliga om inte den egyptiska militären gjort bort sig så kapitalt i Sinai. Är man det minsta konspiratoriskt lagd, kan man med fog säga att Sinai-attacken kom som en skänk från ovan för Mursi. En grupp jihadister – sannolikt från Gaza – går över gränsen till Egypten vid Rafah, attackerar en vaktpostering och dödar 16 soldater. Sedan stjäl de två militärfordon som används för att forcera gränsen till Israel. Där sprängs de förstås i småbitar av israeliskt jaktflyg.

Frågorna kring atacken är många. Framför allt varför stridande enheter från Gaza – där brödraskapets politiska systerparti Hamas styr med järnhand – skulle gå till attack mot sina egyptiska bröder? Hamas är ju det Muslimska brödraskapets politiska gren, med samma politiska mål: utplånanet av Israel och upprättandet av en panarabisk stat med Jerusalem som huvudstad – ”befriat” från judar. Brödraskapet och Hamas delar även samma öppet antisemitiska retorik – Adolf Hitler hyllades t ex av Brödraskapets intellektuella ledare Yusuf al-Qaradawi så sent som 2009 (se film nedan). Al Quradawis dröm är att han trots sin höga ålder ska få vara med i det kommande heliga kriget och få chansen att skjuta judar, ”även om det måste ske från en rullstol”.


Al-Quaradawi är långtifrån någon ensam extremist – hans uppfattning är spridd bland brödraskapets anhängare. I våras, när Muhammed Mursis kandidatur tillkännagavs av den islamistiske tv-imamen Safwat Hegazi, känd för sin antisemitism och hat mot judar, hyllades Mursi som den man som skulle återskapa ”kalifatet”. ”Miljoner martyrer marscherar mot Jerusalem”, skanderade Imamen, påeldad av en mångtusenhövdad folkmassa. Om Mursi hade ambitionen att framstå som en enande kraft för ett demokratiskt Egypten, hade man kanske tyckt att han borde tagit avstånd från denna typ av hatretorik. Men Mursi satt tyst och log medan folkmassan skanderade sitt hat.

Man kan ju reflektera över det faktum att attacken som skedde i Sinai var precis vad Brödraskapets högsta ledning propagerat för – martyrer som marscherar mot Jerusalem. Möjligtvis var de lite för tidigt ute, och alldeles för få.

Nu invänder säkert någon att Mohammed Mursi inte längre är medlemi Brödraskapet, men få bedömare tror på allvar att presidenten gör något utan partiets godkännande. Efter utrensningarna i säkerhets- och militärapparaten, väntar nu närmast arbetet med en ny konstitution, där Mursi tagit initiativet. Det är känt att han propagerar för en konstitution där medborgerliga fri- och rättigheter visserligen ska garanteras – men den ska omfattas av islamisk lag.

Så den som hoppas på en demokrati av västligt snitt i Egypten, kan sannolikt sluta att hoppas. Mursis parti är långt ifrån någon progressiv politisk kraft: vi såg hur det gick i Gaza när Hamas vann valet och snabbt avskaffade demokratin.

Som så ofta i Mellanöstern, står valet inte mellan frihet och förtryck, utan snarare mellan pest eller kolera. Militärdiktatur – eller islamitisk enpartistat, där alla upptänkliga problem i samhället skylls på Israel och judarna?

Den arabiska våren känns väldigt långt borta just nu.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, GP, SvD, SR

Samtidigt i raketregnet mot Israel

Samtidigt som FN debatterar huruvida Palestina ska erkännas som suverän stat, trappar terrororganisationen Hamas – som styr i ena halvan av det som är tänkt att bli en palestinsk stat – upp kriget mot framför allt Israels civilbefolkning. Under augusti sköts 170 granater och missiler från Gazaremsan – fler än under någon enskild månad sedan Gazakriget 2008, då Israels armé gick in i Gazaremsan och slog ut stora delar av Hamas militära infrastruktur. Detta enligt statistik från Israeli Defence Force, IDF.

Åren därefter rådde ett relativt lugn, som bevarades dels som ett resultat av Israels blockad mot sjötransporter till Gaza, dels som effekt av Egyptens stängning av landgränsen till Gaza mot Egypten, där förnödenheter – men också vapen – tidigare förts in, delvis via underjordiska tunnelsystem.

I samband med den folkliga resningen i Egypten i våras, öppnades dock gränsen på nytt – till stor glädje för befolkningen i Gaza, men också nya möjligheter för Hamas att fylla på sina vapenförråd. Detta var något som israeliska myndigheter varnade för så sent som i maj i år. Ock kanske är det detta som syns i grafen här intill – en bild som mer än någon illustrerar möjligheterna för en fredlig tvåstatslösning i området. För så länge ”Palestina” innebär två helt olika och inbördes stridande fraktioner – en mestadels fredlig och demokratisk palestinsk myndighet på Västbanken och en terrororganisation på Gaza vars främsta mål är att förinta Israel – ser det väl ganska mörkt ut för freden i området. Och det blir inte direkt bättre när ledande palestinska företrädare – inklusive president Abbas – indikerar att en framtida palestinsk stat behöver vara etniskt rensad på judar.

Det finns många – även svenska politiker – som tycker att Israel får skylla sig självt med sin aggressiva bosättarpolitik och den skamliga mur som byggts på palestinskt område. Att de förtjänar att få 5-6 raketer i skallen varje dag. Men verkligheten är att så länge Palestina varken har ett fungerande styre eller kontroll vare sig över sitt eget territorium eller sina beväpnade enheter, kommer verkliga framgångar aldrig att uppnås. Sedan spelar det ingen roll om president Abbas lyckas få FN att erkänna en palestinsk stat.

Och trots det sofistikerade missilskydd, Iron Dome,  som Israel just nu bygger upp för att skjuta ner missiler på väg mot landet, slår många av dem ner och gör stor skada. Allt fler av missilerna är av den nya uppgraderade Grad-modellen, som når flera större städer och vars räckvidd når utkanterna av både Tel Aviv och Jerusalem.

Mer än en halv miljon israeler lever idag ett liv där de måste vara förberedda på att uppsöka ett skyddsrum inom 60 sekunder efter det att en missil avfyrats från Gaza.

Det är dock ett problem som knappast kommer att uppmärksammas i FN idag.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,  DN 1, 2, 3, Expressen

Hamas-journalistiken

För någon månad sedan slogs en demonstration på Gazaremsan, inspirerad av Egyptiernas kamp för yttrandefrihet och demokrati, brutalt ner av den styrande Hamas-milisen. Denna händelse förbegicks med närmast fullständig tystnad här i Sverige – trots att många journalister var bland de som misshandlades.

Under de senaste veckorna har granatbeskjutningen från Gaza in mot Israel – som vanligtvis sker mer eller mindre dagligen – intensifierats avsevärt. För ett par dagar sedan sköt terrorister i Gaza en raket mot en israelisk skolbuss, varvid ett barn och busschauffören skadades svårt. Som tur var hade de flesta barnen precis hunnit lämna den fullsatta bussen – meningen med raketattacken var att döda alla som satt i den.

Men inte heller denna terrorhandling ansågs värd att berätta om.

Idag, däremot, har DN och SvD vaknat – efter att Israel gått till motangrepp och ”dödat palestinier”, bland annat en befälhavare, inne i Gaza. Israel försvarar sig alltså mot upprepade terrorangrepp – ofta utförda från tättbefolkade områden och hyreshus, där milisen bäddas in av mer eller mindre frivilliga mänskliga sköldar – och detta framställs som brott mot mänskligheten.

Tyvärr är det nog denna typ av nyhetsvärdering och vinklingar som gör att det idag är farligare än nånsin att vara jude i Sverige. Och att antisemitismen numera verkar vara mer eller mindre sanktionerad i delar av landet – inte minst i Malmö.

Intressant?


Andra bloggar om , , ,

Den som kommer för sent, straffar historien

För sen 1989: Erich Honecker.

Orden var sovjetledaren Michail Gorbatjovs, och uttalades i Berlin hösten 1989 under firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Stats- och partichefen Erich Honecker var hårt trängd av de folkliga protesterna i Östtyskland, och hoppades på en rysk intervention, såsom hade skett så många gånger tidigare i östblocket, för att stävja det bångstyriga folkets krav på resefrihet, öppna gränser och demokrati.

Men istället för att skicka in stridsvagnarna, likt 1953, omfamnade Gorbatjov den åldrade kommunistledaren, gav honom två kindpussar och lämnade DDR med de numera bevingade orden den som kommer för sent, straffar historien. Även om ordalydelsen är omtvistad, var innebörden att Sovjet lät historien ha sin gång i det forna Östtyskland. Och utan hotet från Supermaktens pansar var DDR-regimen dödsdömd. Människor slutade att att vara rädda, och de mäktiga ledarna stod där nakna och hjälplösa.

En månad senare föll hela Järnridån i en fredlig revolution, och hela Centraleuropa blev demokratiskt igen, nästan över en natt. Den 9 november 1989 var en underbar dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

För sen 2011: Hosni Mubarak.

Lite av samma känsla överväldigar mig idag, den 11 februari 2011, efter beskedet att Egyptens envåldshärskare Hosni Mubarak till slut ger upp och lägger benen på ryggen efter 30 års diktatur. Också han hoppades nog in i det längsta på att mäktiga allierade – USA – och militären skulle komma och rädda hans regim. Men istället visade det sig att också han missbedömt historiens gång. Han insåg för sent att historien sprungit förbi honom, precis som Honecker.

De folkliga revolutionerna verkar komma i 20-årscykler. Förra gången var det Östeuropa, nu blåser frihetsvindarna i Nordafrika. Låt oss hoppas att de uppnår orkanstyrka och sveper med sig diktaturen i Iran.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, GP 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , ,

Egypten: Erst kommt das fressen…

Livsmedelspriserna är uppe på rekordnivåer, påeldade av börsspekulation.

…dann kommt die Moral. Ett klassiskt Bertolt Brecht-citat, som kanske passar bättre än någonsin just nu. För medan Västvärldens medier är fullt upptagna med att framställa upproren i Nordafrika som en slags sentida demokratikamp i stil med Östeuropa 1989, kan det vara på plats att betona den ursprungliga anledningen till kravallerna – hunger.

För det som utlöste kravallerna i Tunisien för några månader sedan, och som får arabvärldens ledare att agera i panik såväl i Jemen som Jordanien, är de rekordhöga matpriserna. Efter den förra toppen för livsmedelspriserna sommaren 2008, då det också var uppror på gatorna i Egypten, fick världens fattiga länder en andhämtningspaus efter finanskrisen.  Sedan i höstas har dock råvaru- och spannmålspriserna ökat dramatiskt, och är nu högre än någonsin, enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO. Och en av de främsta anledningarna till detta är – spekulation. När centralbankschefer i Väst (läs USA:s Ben Bernanke) driver nollräntepolitik för att stimulera ekonomin, blir resultatet att marknaden svämmas över av billiga pengar – som används till spekulation, något som vi nu ser resultatet av i allt fler så kallade LIFDC-länder, där medelinkomsten inte längre räcker till att försörja familjerna med mat för dagen.

Kampen för demokrati är viktig, men grunden till verklig demokrati bygger på att folk har mat för dagen. Att slåss för mänskliga rättigheter på fastande mage fungerar inte någon längre tid, som Brecht mycket riktigt konstaterade. Därför blir det också gravt missvisande att jämföra revolutionerna i Nordafrika med vad som hände i Östeuropa 1989. Då var folk svältfödda på demokrati, men hade det i övrigt ganska bra materiellt. I Tunisien och Egypten råder en katastrofalt hög arbetslöshet, och stora delar av befolkningen lever på under en dollar per dag.

Precis som det är obegripligt att tillåta multinationella företag spekulera i elpriset när det är -30 grader kallt i Sverige, borde det finnas ett globalt förbud mot att spekulera i livsmedelspriser på börsen. Och att använda värdefull jordbruksmark till att odla bränslen för törstiga amerikanska SUV:ar istället för att producera mat. En fjärdedel av USA:s spannmålsskörd används idag till etanolframställning, med stöd av massiva subventioner som infördes av ”miljöhjälten” Al Gore.

Fortsätter matpriserna upp, vilket FN tror, är det bara början på upproren i arabvärlden som vi ser. Och det är inte alls säkert att det slutar i frihet och demokrati.

Intressant?

Bra om matpriser: Flute, Zero Hedge, Cornucopia

Media: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, Expressen, SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: