Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: ekonomi

En omvänd skönhetstävling

Migrationsverket släppte i dagarna sin uppdaterade prognos, som pekar på att fler flyktingar än nånsin kommer att söka sig till Sverige kommande år. En mottagningorganisation som redan är mycket ansträngd, kommer att få ännu större problem – och kostnaderna kommer givetvis att bli ännu ett antal miljarder högre än vad finansminister Magdalena Andersson prognosticerade i sin två veckor gamla budget.

Och den stora och brännande frågan för Stefan Löfvens regering just nu är om han alls kommer att få igenom denna budget i Riksdagen. (Själv är han, och finansministern Magdalena Andersson, av någon anledning övertygade om att de borgerliga riksdagsledamöterna nog ändrar sig och väljer den gröna knappen för att ”unga ska få jobb” istället för att gå arbetslösa.)

Problemet för Andersson och Löfven är att allianspartierna sedan länge deklarerat att de kommer att lägga fram en gemensam budget – med start kl 09.30 idag – något som onekligen vore ganska meningslöst om de inte själva tänkte rösta på den. Därför kommer allianspartierna att säga nej till Löfvens budget, som alltså bara kan överleva ifall Sverigedemokraterna gillar den. Och med tanke på de senaste veckornas uttalanden från partiets företrädare, verkar SD redan ha beslutat sig för att rösta ner Löfven när det blir dags att rösta om budgeten i december.

Så långt verkar ju allt enkelt, men i dagens politiska situation är emellertid det som inte sägs ofta mer intressant än det som kommuniceras. För snart två veckor sedan uppmärksammades det lite i förbigående att den nya budgeten innehåller ett område där kostnadsökningen inte överraskande är mycket kraftig – migration och integration. Jämfört med 2014 hamnar kostnaderna  runt 12 miljarder högre nästa år, eller nära hälften av de budgetförstärkningar på 25 miljarder som aviserats. (Siffror som alltså redan är inaktuella.)

Denna budgetbomb har inte nämnts annat än i förbigående, eftersom Voldemortdoktrinen råder. Istället har fokus riktats mot i sammanhanget rena felräkningspengar som dragits in från Medelhavsinstitut, eller några miljoner som satsas på förortskultur.

Ingen ska dock inbilla sig att Sverigedemokratierna och Åkessons vikarie inte håller full koll på budgeten – krona för krona som det brukar heta på modern politikerprosa. Det som driver kostnaderna är framför allt de rekordstora flyktingströmmarna från Syrien och Irak, och de platser på anläggningsboenden som Migrationsverket tvingas hyra av diverse välfärdsoligarker, som genom att ta ut hotellpriser just nu tjänar miljarder på desperata människor på flykt undan mördarband och terrorister.

För SD bygger som bekant hela partiets politik på att stoppa flyktingströmmarna, därför kommer partiet givetvis att nagelfara alliansens stundande skuggbudget. Kommer M, FP, C och KD att satsa mer eller mindre på migrationspolitiken än regeringen? Och kommer de att bryta sig loss från den tidigare migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet, som slöts av Fredrik Reinfeldt som ett sätt att stoppa SD från att få inflytande, men som samtidigt innebar en avsevärt generösare migrationspolitik än tidigare s-regeringar bedrivit?

En överenskommelse till vilken Socialdemokraterna nu anslutit sig, och med tanke på arkitekterna bakom densamma – regeringspartnern MP – ges det knappast utrymme för ändringar i liggande S/MP-budget.

Vad som stundar är alltså en slags bisarr omvänd skönhetstävling där det block som satsar minst på migration kan räkna med SD:s röst. Inget av partierna kommer att prata öppet om denna politiska gisslansituation, men vi kan vara säkra på en det blir en högljudd svekdebatt där brun gegga i monumental mängd kommer att kletas på det block vars budget går segrande ur striden.

Om Alliansen i sin budget som det spekulerats däremot skulle lägga sig på samma nivå som S/MP-regeringen – eller högre – för att på så sätt desarmera SD:s möjlighet att bedriva utpressning, kan vi konstatera att Alliansen fortsatt hedrar Miljöpartiöverenskommelsen, trots att den nya regeringen kastat de flesta andra blocköverskridande uppgörelser överbord.

I praktiken innebär det att väljarna får bekräftat att det endast finns två alternativ att välja mellan på:  MP:s närmast nyliberala migrationspolitik, eller Sverigedemokraternas nollvision för flyktingar. Det finns ingen alternativ plan C, D eller E, eftersom både Stefan Löfven och Allianspartierna bestämt sig för att just denna mycket komplicerade fråga – hur vi ska kunna få fram utbildning, jobb och bostäder till nära 100.000 nyanlända – ska lämnas till Riksdagens två ytterlighetspartier att hantera.

Den vettskrämda tystnaden från partierna, där ingen politiker från vare sig alliansen eller vänsterblocket verkar vågar ta i frågan med tång, gör att vi har en situation där en liten minoritet bestämmer Sveriges politik i en av våra verkligt stora frågor. Och just nu är det MP med 6,9 procent av rösterna, som styr. Svansen vajar på hunden.

Detta är det nog ganska många väljare hos både S och M som har en del synpunkter på. Samtidigt som de bägge statsbärande partiernas ledare hoppas att problemet ska försvinna om de bara tiger tillräckligt länge.

De närmaste veckorna kommer att bli intressanta.

Intressant?

Fler om , , , ,

Därför behöver Pehr G Gyllenhammar din pension

Finansmarknadsminister Peter Norman ska inte bara se till att bank- och kreditmarknaderna fungerar, han har också ansvaret för att rädda den konkursmässiga gröna tekniksektorn, med bland annat krisande vindkraftbolag som Arise Windpower (där gamle Volvochefen Pehr G Gyllenhammar och ex-centerledaren Maud Olofsson cashar ut miljonarvoden).

På något annat sätt man egentligen inte uppfatta Normas debattartikel i SvD. Uppenbarligen har han orienterats av riks-domedagsprofeten Johan Rockström, som sitter med i Regeringens så kallade framtidskommission, om slutsatserna i Världsbankens rapport från i höstas. I denna närmast religiösa profetia om framtidens väder, författad av klimatforskningsenheten vid Potsdams universitet (PIK), väntas det bli hela fyra grader varmare redan om ett par decennier och den resulterande havsnivåhöjningen kommer att dränka oss alla. Det vill säga – om vi inte genast lägger om samhället till en centralstyrd kommandoekonomi där alla pengar satsas på förnybart.

(En intressant detalj är att Johan Rockström sitter i PIK:s rådgivande styrelse, samtidigt som han i rollen som regeringens rådgivare använt PIK:s rapport som underlag för sina egna rekommendationer. Full pott där!)

I framtidskommissionen har Rockström hur som helst propagerat just för att våra pensionspengar, förvaltade av de tre AP-fonderna, ska satsas på den gröna omställningen. En ståndpunkt som nu alltså även finansdepartementet delar, att döma av Normans artikel. Enligt Peter Norman kommer denna satsning att generera såväl nya jobb som inkomster från de nya gröna teknikbolag som ska blomma med hjälp av pensionsfondernas pengar.

Problemet är att Norman inte riktigt verkar ha kollat kartan mot verkligheten, vilket man kan tycka borde vara ett grundkrav för en minister som har ansvar för våra pengar.

AP-fonderna har nämligen satsat stort på den gröna omställningen, och lyckats med bedriften att slösa bort ett antal miljarder på denna typ av investeringar. Bland annat i Gyllenhamars Arise Windpower och i numera konkursade tyska solcellsjätten Q-Cells där 600 pensionsmiljoner försvann. En hel del pengar har också slukats i det svarta hål som går under namnet Vertical Wind. För att nämna bara några av de mera tveksamma placeringarna.

Detta kan förstås handla om ren otur – andra bolag inom den förnybara sektorn går säkert som tåget, eller? Tyvärr inte: det så kallade RENIXX-indexet, som speglar aktieutvecklingen för miljötekniksektorn, har fallit med 98 procent sedan 2008.

Ingen aktieplacerare med någon som helst självbevarelsedrift investerar alltså längre i miljöteknik och förnybart, vilket gjort att till att finansieringen av alla dessa konkursmässiga vind- och solkraftsföretag torkat ut. Och då finns det bara ett halmstrå kvar, nämligen våra pensioner.

I grunden tror jag ändå att Peter Norman är en analytisk person, som i likhet med de flesta som jobbar med ekonomi är bekanta med så kallade cost-benefitanalyser. Och för att hjälpa honom lite på traven, är här ett antal internationella erfarenheter av storskaliga offentliga satsningar på förnybar energi och grön teknik, sammanställd av australiska journalisten Jo Nova:

Storbritannien: varje grönt jobb kostade 1 miljon i subventioner och ledde till att 3,7 jobb försvann i den vanliga ekonomin. (Källa: The Telegraph)

Spanien: Den massiva subventioneringen av den gigantiska sol- och vindkraftsatsningen beräknas ha kostat 8 miljoner per skapat arbetstillfälle. Varje installerad megawatt innebar att fem traditionella jobb försvann. Källa: CBN News och Universidad Rey Juan Carlos.

Italien: En studie av Luciano Lavecchia och Carlo Stagnaro visade att de pengar som det kostar att finansisera ett jobb i den gröna sektorn, hade räckt till mellan 4,8 och 6.9 jobb i den vanliga ekonomin. Forskarna fann också att övervägande delen av de gröna jobben endast var tillfälliga. Och att maffian lyckats tvätta nära 11 miljarder svarta pengar i den förnybara sektorn… Källa: AEI

Tyskland: De frikostiga subventionerna av vind- och solkraft har satt generationer av tyskar i skuld, och varje grönt jobb har kostat c:a 1,7 miljoner kr att skapa.

Danmark: Den borgerliga tankesmedjan Cepos kom redan 2009 fram till att landets BNP hade varit 18 miljarder större om de som jobbat inom den improduktiva vindkraftsindustrin istället arbetat någon annanstans. Källa: AEI

Slutligen kan vi konstatera att världens mest ambitiösa och storskaliga satsning på solkraft, det av Världsbanken delfinansierade Desertec-projektet i Sahara, har hamnat i finansiell kris. Utan nya bidragsgivare måste satsningen troligtvis läggas ner.

Vilket ju kan få en att undra: om det inte går att få lönsamhet från solkraft i Sahara, hur vettigt är det att storsatsa på solpaneler i ett land nära polcirkeln. där halva året tillbringas i mörker?

Peter Norman kan säkert svara på det där.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Euron var faktiskt INTE Hitlers idé

Tyska fallskärmsjägare landsätts vid Souda Bay, Kreta, 1941. Men den tyska riksmarken lämnade de hemma.

Det börjar så sakteliga gå upp för både politiker och så kallade proffsekonomer att det europeiska valutasamarbetet inte var någon särskilt bra idé.

Vanligt folk förstod förstås riskerna redan när vi folkomröstade om Euron 1993. Det var en delvis hetsig debatt, där både Euroförespråkare och motståndares överdrifter fick närmast absurda proportioner. En som trampade rejält i klaveret var Euromotståndaren Maud Olofsson, som i en debatt jämförde Euron med Hitlers planer 1940 att införa den tyska Riksmarken i de ockuperade områdena. (Ett argument som ursprungligen användes av den brittiska högern som argument emot Euron.) Vilket inte helt oväntat tvingade fram en rask pudel från Olofsson.

Och man kan naturligtvis tycka att det var sällsynt smaklöst att jämföra införandet av Euron med Hitlers ockupation av Europa. Men i just i det här fallet visar det sig faktiskt att Hitler inte alls hade några planer på någon gemensam valuta – de tyska ekonomerna gjorde på ett tidigt stadium tummen ner för ett sådant projekt, enligt EU Referendum.

Tysklands ekonomiminister 1940, Walther Funk, sågade i en rapport idén om ett valutaområde som innefattade sydöstra Europa och slog fast att det “inte är i vårt intresse att införa samma levnadsvillkor och standard som hos oss, eftersom detta endast kunde påverka den lokala ekonomin negativt”.

”En valuta- eller tullunion kan bara fungera tillsammans med ett land som har en likvärdig levnadsstandard som vårt eget”, summerade Funk.

Så visst, Hitler gjorde en massa tokiga saker, som Olofsson uttryckte det, men just Euron var faktiskt inte hans idé. Riskerna för att en gemensam valuta skulle haverera var helt enkelt för stora till och med för Führern – som ju bekant inte bangade för risktagande i vanliga fall.

Samma analys gjorde betydligt mer sansade bedömare 50 år senare, men det ignorerade förstås begåvningsreserven i EU. Och nu sitter vi där.

Intressant?

Greklandskrisen: Aftonbladet, DN 1, 2, 3, 4, SvD, E24, Expressen

Andra bloggare om , , ,

Den skamliga satsningen på etanol fortsätter

E10: så heter det bränsle som kommer att ersätta dagens 95-oktaniga bensin. Redan den 1 maj kommer bränslet, som har 10 procents etanoliblandning, att finnas i svenska pumpar. Orsaken till att trycka i en större andel ”miljöbränsle” i bensinen är förstås det allestädes närvarande klimathotet – och genom att blanda i en större andel etanol i soppan kommer koldioxidutsläppen att minska, är tanken.

Men även om man är övertygad om att koldioxid leder till klimatkatastrof, är det högst osäkert om det nya bränslet faktsikt leder till någon minskning. Dels är energiinnehållet i etanol lägre än i bensin, vilket gör att bilar som körs på E10 förbrukar avsevärt mer bränsle än bilar som körs på 95-oktanig bensin. Dels ifrågasätter allt fler om etanol verkligen bidrar till bättre miljö, om man ser till hela produktionskedjan. Viktiga koldioxidsänkor går förlorade när skogsmark skövlas för sockerrörsplanteringar, och processen där etanolen raffineras är både smutsig och energikrävande. Så slutresultatet kan mycket väl bli att koldioxidutsläppen blir högre än att köra vidare med fossila bränslen. Därför finns det många politiker i Europa, som EU-parlamentarikern och miljöpartisten Claude Termes från Luxemburg, som helt vill stoppa iblandningen av etanol i våra drivmedel.

Dessutom finns det stora frågetecken när det gäller hur många bilar som klarar att köra på det nya bränslet. I Tyskland, där lanseringen skett nyligen är både politiker och allmänhet i uppror mot det nya bränslet, och vägrar tanka E10 – samtidigt som det råder brist på vanlig bensin. Enligt bensinbolagen ska 93 procent av den tyska vagnparken klara E10 utan problem, men för de återstående sju procenten  – som motsvarar tre miljoner bilar – kan effekten bli dyrbara motorhaverier, som de enskilda bilägarna själva får stå för. Framför allt är det äldre bilar vars motorer tar stryk av att köras på en magrare bränsleblandning. Dessutom kan etanolen leda till ökad korrosion i bränslesystemet – vilket också kan bli mycket dyrt att åtgärda.

I Sverige, vars bilpark är bland de äldsta i Europa, är det sannolikt en betydligt högre andel än 7 procent som inte klarar  E10. En försiktig gissning kan vara att runt 400.000 bilägare lever farligt om de fyller E10 i tanken. Den enda försäkringen efter den 1 maj blir alltså istället tanka 98-oktanig bensin i tanken. Alltså, ännu större utgifter ovanpå det redan historiskt höga bensinpriset.

Men det mest skamliga i hela denna satsning på etanol, är att politikerna trappar upp den – just som matpriserna i världen sätter nya rekord varje dag. Och det är framför allt priset på majs som ökat dramatiskt de senaste sex månaderna, enligt FN:s jordbruksorgan FAO. Orsaken till detta står att finna i att majs, som tidigare var basvara i stora delar av världen, nu i allt högre utsträckning går till etanolproduktion. USA, tidigare världens största exportör av majs, använder nu 40 procent av sin produktion till att framställa bränsle till sina SUV:ar. Den amerikanska etanolindustrin, som subventionerats med ett otal miljarder dollar, drogs igång för drygt 10 år sedan av ingen mindre än expresidenten och sedermera Nobelpristagaren Al Gore, som ville säkra väljarröster i jordbruksstaterna. Och trots de uppenbara nackdelarna hejas satsningen fortfarande på av aningslösa världsförbättrare här på hemmaplan – inte minst miljöminister Andreas Carlgren och Svenska Naturskyddsföreningen.

Ändå krävs det inte särskilt mycket för att se sambanden. I ett läge där fler och fler av världens fattiga inte längre har råd att äta sig mätta, väljer våra politiker att aktivt delta i stölden av deras mat.

Jag kommer aldrig någonsin att tanka etanol i min bil. Hellre slutar jag köra.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Tacka GM och de amerikanska skattebetalarna

Näringsminister Maud Olofsson tycker att GM kunde ha gjort mycket mer för Saab under alla år. Det är naturligtvis struntprat. Är det något som General Motors har gjort under sina nära 20 år som ägare av det ständiga konkursboet som kallas Saab, så är det att visa uthållighet. Ingen annan ägare hade tolererat förluster i mångmiljardklassen år ut och år in Ingen annan ägare hade tolererat en så förödande brist på nya idéer och slapphänt utvecklingsarbete.  Trots att “världens modernaste bilfabrik” i Trollhättan hade världens största tillverkare i ryggen, orkade produktutvecklarna i Trollhättan bara med att ta fram två nyheter under 20 års tid: en turbomotor och en kombi (10 år efter alla andra). Hm, ser att turbon kom redan i början av 80-talet – alltså bara en nyhet på 20 år.

I vilken annan bransch som helst hade denna totala brist på fantasi och marknadsanpassning inneburit omedelbar nedläggning, men General Motors härdade ut – till stor del finansierade med krediter från de amerikanska skattebetalarna. Så när Maud nu klagar på GM och tycker att de kunde gjort mer, undrar jag bara: hur länge ska man acceptera miljardförluster för att förtjäna att kallas långsiktig?

Jag lider verkligen med alla som jobbar i bilbranschen i Västsverige idag. Det kommer att bli en lång och jobbig omställning – men inte desto mindre nödvändig. För problemet för Sverige är inte att stora företag läggs ned, utan att så få nya företag växer och blir stora. För Sverige som nation behöver nya idéer, som kan växa och generera välstånd åt våra framtida generationer. Inte hålla gamla döende industrier vid liv med konstgjord andning.

GM försökte i 20 år. Det funkade inte – men tack för att ni försökte!

Andra bloggare om , , , , , ,

Intressant?

Din nya chef kommer från Kina

Bilförsäljning - Kina vs USA.

Bilförsäljning - Kina vs USA.

OK, det kanske inte händer i morgon, eller ens nästa år. Men den relativt korta period i mänsklighetens historia där vi i västvärlden kunnat styra utvecklingen – såväl tekniskt som ekonomiskt – är definitivt över. I öster börjar nu  Indien och Kina att ta sin rättmätiga plats i världsekonomin; som ledare. Att kinesiska Beijing Automotive lägger ut lite fickpengar på att köpa maskiner, komponenter och tillverkningsteknik från svenska Saab är bara ett av många steg som kinesisk industri nu tar för att mätta den gigantiska aptiten på det ekonomisk välstånd som alltfler av de 1,3 miljarder kineserna kan njuta frukterna av. Och det kommer inte att sluta där – vi kan vänta oss mångfalt fler affärer där Kina och Indien köper upp företag i väst för att möta den inhemska efterfrågan.

Den privata konsumtionen i Kina ökar i år med rekordstora 17 procent, mer än dubbelt så mycket som landets BNP, och för första gången någonsin kommer det att säljas fler bilar i Kina än i USA. 13 miljoner nybilsregistreringar kommer att göras i år, att jämföra med 10 miljoner i USA. Och trots att de flesta bilköpen är billiga modeller, finns det också en stor marknad för större bilar – antalet sålda SUV:ar är upp med 72 procent.

Det är i ljuset av detta som vi ska de kinesiska bilföretagens shoppingrundor i den gamla världen. Nästa steg är att svälja Volvo. Samtidigt “koloniserar” kinesiska företag Afrika för att säkerställa naturtillgångar för sin växande industri. Och redan nu äger kinesiska banker – kontrollerade av staten – statsskuldväxlar från USA till ett värde av biljoner.

I det läget, när den stora jätten i öster kör med gasen i botten mot framtiden, ska Andreas Carlgren och de andra miljöministrarna försöka övertyga Kinas president Hu Jintao om att han och 1,3 miljarder andra ska sluta bygga kolkraftverk och cykla istället för att ta bilen. Jodå.

Sanningen är förmodligen att vi alla kommer att jobba för Kina, på ett sätt eller annat. Kanske snabbare än vi anar.

Andra bloggare om , , , , , , ,

Intressant?

YouTube, ingen bra affär för Google

bild-15

I fredags släppte Google sitt kvartalsresultat, som slutade på inte helt oansenliga 5,1 miljarder USD ( c:a 40 miljarder kr). Men när det gäller dotterbolaget YouTube verkar det gå sämre – förlusten kommer att bli en halv miljard dollar, enligt en analys från Credit Suisse. Bolaget ska nu ta fram nya intäktsmodeller för att täcka de enorma kostnader som det innebär att distribuera hela världens privata videoklipp. Kostnader som kommer att fortsätta att öka, i takt med att allt mer innehåll laddas upp på sajten. Credit Suisse räknar med att Youtube kommer att ha 375 miljoner unika besökare och administrera hela 75 miljarder videovisningar under 2009. Trots den gigantiska trafiken är annonsutrymmet svårsålt – de flesta annonsörer vill ha kontroll på i vilket sammanhang reklamen hamnar.

Nya affärsmodeller skulle kunna vara premiuminnehåll (fast där finns redan etablerade konkurrenter som Hulu och skyhöga licensavgifter) eller betalmedlemskap (vilket riskerar att få användarna att välja andra tjänster).

Frågan är ju vad vi skulle göra utan YouTube. På bara ett par år har sajten blivit en naturlig del av Internet, och idag finns det nästan inget filmat material som inte går att hitta där.

Men ingen undgår de dåliga tiderna, inte ens världens största Internetbolag.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: