Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: eljuntan

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Den verkliga skandalen i Vattenfall

Nuon-affären har blåst över, och den grävande journalistiken riktar återigen sitt strålkastarljus mot korvgrillning hos Annie Lööf och hästkött i färdigmaten.

Lite synd är det att inte åtminstone ett par av det 60-talet reportrar som direktrapporterade om den korvgrillande Fredrik Reinfeldt hade tid att ta sig från redaktionerna i Stockholm City ut till Frescati, där Kungliga vetenskapsakademins energiutskott idag presenterar rapporten Sveriges elpriser – analys av den nordiska elmarknaden (PDF). En rapport som svart på vitt sätter fingret på vad som gått snett de senaste 20 åren i den svenska energipolitiken, med skenande energipriser, ett fåtal stora bolag – flera av dem utländska – med monopol på produktion och distribution och en  gigantisk förmögenhetsöverföring från svenska hushåll till internationella aktieägare i bolag som E.on, Fortum och Vattenfall. Vid sidan av de höga elpriserna under senare år, som skapats på konstlad väg med miljöskatter, elcertifikat och moms ovanpå skatten har de tre energijättarna dessutom kunnat tillgodoräkna sig runt 109 miljarder kr i så kallade utsläppsrätter, pengar som hårt prövade svenska hushåll tvingats betala rakt ner i energidirektörernas fickor. Av dessa miljarder har en avsevärd del tillfallit Vattenfall, som äger stora delar av den stora vattenkraftsproduktionen.

Så frågan är – vilken är den stora skandalen här? Att Vattenfall med EU:s och den svenska statens goda minne tillåtits råna svenska folket på hundratals miljarder – eller att de gjort en kortsiktigt dålig affär i holländska Nuon? (En affär som dessutom kan visa sig mycket lönsam inom ett par år, när EU-ländernas energiomställning havererar och reglerkraft i form av kol och gas kommer att krävas i massor.)

elpriser_1970

1970 var det ingen som behövde känna ångest när elräkningen damp ner. Och industrin hade tillgång till ren och nästan gratis energi.

KVA analyserar i sin undersökning de politiska beslut som lett fram till de idag skyhöga elpriserna, vilka i sin tur lett till att stora delar av den tunga industrin i Sverige lagts ner med stigande arbetslöshet som följd. Energiutskottet vill nu att regeringen tillsätter en kommission ”med uppgift att studera prisfrågan och dess konsekvenser utgående från de beslut som fattas både i Sverige och inom EU”.

Detta budskap lär dock inte nå fram till det högst normalbegåvade sällskapet som grillar korv i Småland.

Istället tillåts Energimyndighetens nya generaldirektör, Erik Brandsma – tillsatt av Anna-Karin Hatt för sin erfarenhet av ”hållbarhetsarbete” – agera helt på egen hand och själv sätta igång en utredning för att ta reda på hur Sverige ska kunna lägga ner kärnkraften och helt förlita sig till förnybar energi – dvs vindkraft (som just nu levererar c:a en halv procent av Sveriges energibehov). I denna vision ingår att bygga ut de svenska elnäten till kontinenten, så att svensk vattenkraft ska kunna användas i stor skala för reglering av den tyska vindkraften. Den utbyggnaden kommer att gå loss på nära 100 miljarder, enligt KVA, och gissa vem som ska betala. Inte är det Vattenfall, E.on eller Fortum – notan hamnar högst sannolikt hos samma konsumenter som får betala utsläppsrätterna.

Energimyndighetens Erik Brandsma ser dock fram med entusiasm inför denna framtid, och menar att Sverige kan fungera som ett grönt batteri i EU:s energiomställning:

”Vi måste lära oss att vara trygga i ett större system, och öppna våra gränser när det gäller distribution av el. På kort sikt kan det kanske vara svårt och jobbigt men i ett lite längre perspektiv är vi alla vinnare på en gemensam energipolitik inom EU.”

Som sagt, för ett politiskt parti som saknar frågor att engagera väljarna med, är det närmast öppet mål. Fast från Maramö och alliansen kan vi dessvärre bara vänta oss ännu fler floskler, i stil med vad Lööf och hennes föregångare presterat i generationer.

Sisten ut släcker ljuset – om det finns el alltså.

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: