Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Elpris (sida 2 av 5)

Centern och jakten mot nollpunkten

Härom veckan, ungefär samtidigt som Ryssland gick in med militär på Krim och världens ledare febrilt försökte hitta en lösning på den största krisen sedan Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, noterade jag följande overkliga dialog utspela sig på Twitter.

akhatt

Det handlar alltså Centerpartiets energiminister Anna-Karin Hatt, som råkat i  Twitterdebatt med ett antal miljöpartister, miljölobbyister och enstaka vänstersossar om vem som är bäst på att bränna miljarder av skattebetalarnas pengar på verkningslösa symbolhandlingar för att ”gå före” och rädda klimatet.

Dialogen är talande. Detta är alltså den fråga som Centern, Miljöpartiet och ett antal andra religiöst klimathotstroende tror att svenska väljare går igång på: om EU ska bindande mål för andelen förnybar energi eller inte. På fullt allvar. En känsla av overklighet infinner sig.

Uppenbarligen befinner sig såväl Anna-Karin Hatt, Per Bolund och de andra debattörerna så långt från vanliga väljares vardag att de inte förstår hur de framstår. Men så är de sannolikt också politiska broilers, infödda och uppfödda på spinn och triangulering som de är.

Att förstå självklara ekonomiska samband – som till exempel det mellan energipriser och antal jobb inom industrin – kommer de aldrig nånsin att förstå. Ett aktuellt exempel på denna oförmåga är dagens centerkrav på SvD Brännpunkt om att genast upphöra med import av kärnbränsle från Ryssland.

Export av kärnbränsle utgör en mindre del av den ryska exporten – betydligt effektivare vore att långsiktigt arbeta för att eliminera det europeiska (och svenska) beroendet av rysk olja och gas, vilket skulle kunna skada Ryssland oändligt mycket mer.

Men istället gör Centern allt för att sätta käppar i hjulet för utvinning av skiffergas, som på sikt skulle kunna göra Västeuropa oberoende av rysk fossilimport. Med nuvarande centerpolitik – vilket går ut på att avskaffa kärnkraften till förmån för en kraftig utbyggnad av vindkraft – innebär det att även Sverige kommer att behöva bygga gasdrivna kraftverk för att balansera den högst osäkra vindkraftsproduktionen.

Centern är på inget sätt unikt i denna gravt dysfunktionella syn på energiproduktionen, men inget parti har varit lika framgångsrikt som just C när det gällt att kortsluta Sveriges energipolitik sedan slutet av 70-talet. Idag bestämmer Centern – med knappa fyra procent av väljarnas röster – genom sina strategiska energi- och miljöministerposter även stora delar av den svenska industripolitiken.

Till sin hjälp har de sin egen statligt avlönade lobbyorganisation, Energimyndigheten, som nyligen aviserat kraftigt höjda kostnader för vindkraften, något som kommer att drabba landets elkunder med uppåt tusenlappen årligen (ett besked som smögs ut i tysthet på myndighetens hemsida).

Tyvärr lär det inte bli bättre med en S-märkt regering, där Miljöpartiet tar över från Ek och Hatt i höst.

Hur vi än röstar, är vi dömda att drunkna i grönt flum.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Den gröna omställningen dödar rekordmånga

Brittiska The Spectator uppmärksammar det sorgliga faktum att rekordmånga britter dog av kyla under den hårda vintern som gick. 31.000 britter miste livet som följd av för låg inomhustemperatur – 29 procent fler än föregående år.

Och det är framför allt de äldre som drabbas – pensionärer med såväl sviktande hälsa som ekonomi som inte längre har råd att betala de allt högre räkningarna för el och gas som blivit följden av Storbritanniens så kallade gröna omställning. Den massiva utbyggnaden av framför allt vindkraft har fått el- och värmeräkningarna att skjuta i höjden – många av dem som dog hade inte längre råd att hålla sig varma, och frös helt sonika ihjäl i sina utkylda bostäder.

Men eftersom det handlar om folk som fryser ihjäl under rekordkalla vintrar, är det dock inget som uppmärksammas vare sig av politiker eller medier, för det stämmer ju inte riktigt med berättelsen om annalkande klimatkatastrof och accelererande global uppvärmning, där det istället är värmeböljor som kommer att skörda oräkneliga offer nån gång i framtiden.

Och just den europeiska värmeböljan 2003, där 2.000 dog, åkallas gång på gång som ett järtecken på vad som komma skall. The Spectator kommenterar:

The 2003 heatwave was blamed for 2,000 deaths, and treated as a national emergency. Sir David King, then chief scientific officer, declared that this meant climate change was ‘more serious even than the threat of terrorism’.

Since then, some 280,000 Brits have died from the cold and barely 10,000 from the heat. We have been focusing on the wrong enemy.

De ständigt ökande energikostnaderna, som helt och hållet beror på den gigantiska satsningen på ineffektiv så kallad förnybar energi, görs alltså för att förhindra en eventuell temperaturstegring långt in i framtiden. För att försäkra oss mot denna eventualitet, är det alltså helt ok att ett låta ett par hundratusen äldre frysa ihjäl.

Och detta görs alltså i ett påstått modernt och civiliserat samhälle.

Samtidigt som fattigpensionärerna betalar priset för den gröna omställningen med sina liv, drar överklassen in miljoner. Rika landägare drar in storkovan på att upplåta mark till vindsnurror, och riskkapitalbolagen som äger dem kan se fram emot många år av garanterat höga, subventionerade priser för den el som levereras in till nätet. I Tyskland har andelen ”energifattiga” ökat dramatiskt på senare år, och 600.000 får sin el avstängd varje år för att de inte längre har råd med de ständigt högre elräkningarna.

Redan för tio år sedan förkunnade dåvarande statsministern Göran Persson att el minsann inte skulle vara billig, utan betraktas som en lyxvara. Även om svenska pensionärer ännu inte råkat lika illa ut som tyskar och engelsmän, finns starka krafter i rörelse för att införa energisubventioner av bevisat katastrofal tysk modell – vilka går ut på att  låginkomsttagare subventionerar exempelvis villaägare som monterar upp solpaneler på taket.

Här i Sverige är det framför allt Gustaf Fridolin och Åsa Romson som tycker att energin är  alldeles för billig. Det måste bli mångdubbelt dyrare att både köra bil och värma upp sitt hem, för att vi ska kunna sända kraftfulla signaler till omvärlden som visar att vi minsann går före och visar vägen för samhällets omställning.

Jag förmodar att ett antal ihjälfrusna gamlingar är ett rimligt pris att betala?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tyska socialdemokrater kräver stopp för det gröna energivansinnet

Den tyska energiomställningen, energiewende, som hyllas som förebild närmast unisont av normalbegåvade svenska miljöpolitiker, är i full färd med att driva bort ett stort antal av Tysklands största industrikoncerner från hemlandet. Något som Wall Street Journal uppmärksammade härom veckan. Som främsta anledning till att tyska stoltheter som BMW nu bygger sina nya fabriker i Spartanburg, South Carolina, USA och Shenyang i Kina istället för Tyskland är – surprise – de galopperande energikostnaderna. Ur WSJ:

High production costs—especially high energy prices in Germany compared with the U.S. and some European or emerging economies—and lingering uncertainty about the longer-term cohesion of the euro zone are also commonly cited reasons for holding back on domestic investment.

Och BMW är inte ensamt om att fly från galenskapen som präglat den tyska energipolitiken, formad under årtionden av allianser mellan Merkels CDU och De gröna. Även ett av Tysklands störst energiföretag, RWE, hotar att lägga ner verksamheten i landet som ett resultat av att de massiva subventionerna på förnybar energi gjort det olönsamt att producera energi på konventionell väg. RWE hotar nu att stänga ett av landets stora fält för brytning av brunkol, vilket skulle innebära att drygt 10.000 arbetstillfällen gick förlorade.

Men i takt med att resultatet av de senaste årens gröna galenskap börjar ge avtryck i form av uteblivna investeringar, fabriksnedläggningar och utflyttning till länder med billigare produktionskostnader – inte minst för energi – har fler och fler börjat inse att det är ohållbart att fortsätta som idag. Hannelore Kraft, ministerpresident i den folkrikaste tyska delstaten Nordrhein-Westfalen, med 17 miljoner invånare, har ställt som utlimatum i regeringsförhandlingarna med Angela Merkels CDU att jobbtillfällen prioriteras framför energiomställning, enligt en intervju i Süddeutsche Zeitung:

Nordrhein-Westfalens ministerpresident tänker slåss för att bevara delstatens arbetstillfällen i stål- och enerigindustrin. Det är viktigare än en snabb omställning till förnybar energi. ”Det är viktigt att vi bevarar arbetstillfällena i vår stat”, säger SPD-politikern.

Vad vi nu ser framför oss är att Tysklands två största partier med stor sannolikhet kommer att bilda koalitionsregering, och en majoritet i bägge partierna har i grund och botten likartade åsikter i energi- och jobbpolitiken.

Det vill säga, precis som S och M i Sverige närmat sig mitten och idag ofta ligger närmare varandra politiskt än till respektive stödpartier. Men inte skulle väl Stefan Löfven våga tala klarspråk på samma sätt som Hannelore Kraft? Det är till exempel ingen hemlighet att Löfven är för kärnkraft, en ståndpunkt som dessutom delas av en majoritet socialdemokrater och moderater. Ändå vågar han inte säga det rakt ut, av rädsla för att komma på kant med den påtänkta framtida regeringspartnern.

Vad som kanske behövs är kanske en stor koalition även i Sverige, där S&M tillsammans bildar regering och äntligen börjar fatta beslut i knäckfrågor där små extremistpartier tagit vardera block som gisslan. Energipolitiken är ett sådant område, där en mandatperiod med S&M vid rodret skulle kunna göra underverk.

Demokrati kan det ju bara med viss kreativitet kallas – men däremot realpolitik. En gammal tysk paradgren, för övrigt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Centern: Vi bränner 30 miljarder för att kraftnätet ska klara onödig och överflödig el

Centerns Anna-Karin Hatt skriver i en debattartikel i dagens SvD om att alliansen – under ledning av Centern – satsat mer än någon annan regering på att uppgradera det svenska kraftnätet. Detta för att bygga bort flaskhalsar i systemet, som gör att Sydsverige idag betalar ett högre elpris än de nordligare delarna av landet, och att anpassa det för den kraftigt fluktuerande vindkraftproduktionen.

Dessutom byggs den så kallade Sydvästlänken, för att Sverige lättare ska kunna bli av med sitt elöverskott (nära 20 TWh i fjol) på den europeiska marknaden. Den går på lite drygt en miljard att bygga, om anläggningsarbetet håller sig till budget.

I reda siffror kan man utläsa att Alliansen sedan sitt tillträde satsat runt 10 miljarder på förbättringar av elnätet, och att det för perioden fram till 2017 kommer att ha plöjts ner 30 miljarder i detta arbete. Väl använda pengar, tycker energiministern:

Tack vare det kommer vi i Sverige framöver att kunna få en ännu tryggare elförsörjning, vi kommer att få ännu bättre förutsättningar för att fortsätta energiomställningen och vi kommer att kunna ta om hand och ansluta ännu mer förnybar elproduktion.

Det är naturligtvis detta som allt handlar om. I ett läge där vi har ett rekordstort elöverskott och redan måste dumpa överflödet – mer än den totala produktionen av vindel – ska elkonsumenterna betala ännu mer för dyr och onödig elproduktion som Sverige inte behöver. Och hade kärnkraftverket i Barsebäck inte lagts ner – även detta beslut var Centern med om att klubba – hade det över huvud taget inte funnits några behov av att ”modernisera” kraftnätet i söder.

Vad Anna-Karin Hatt berömmer sig för är alltså att ha drivit på en massiv utbyggnad av opålitlig elproduktion, som vi inte behöver och måste betala för flera gånger om för att bli av med. Hade vi istället haft modet att inte göra nånting alls, hade vi sluppit denna utgift helt och kunde istället använt pengarna till att bygga upp ett försvar värt namnet igen. Till exempel.

Det sorglustiga i allt detta är att Annie Lööf, Lena Ek och Anna-Karin Hatt förmodligen på fullt allvar tror att denna sanslösa miljardrullning på meningslös symbolpolitik kan locka nya väljare.

Snacka om att sakna markkontakt.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Låga elpriser hotar vindlobbyn, så vi måste förbjuda vattenkraft

strommadamm

Strömma kraftstation i Dagsås öster om Varberg. En av de första vattenkraftverken i Sverige, anläggningen stod kvar redan 1914. Här produceras fortfarande ren el, kapaciteten är 140 MWh. Frågan är dock hur länge – den hundra år gamla fördämningen är också populär bland sportfiskare…

Bekvämt under radarn smögs ett delbetänkande från en ny utredning, beställd av Miljödepartementet, ut i dagarna. Den skjuter in sig på det gigantiska problemet med att majoriteten av Sveriges vattenkraftverk, som genererar ungefär hälften av vår el, inte har tillståndsprövats enligt miljöbalken. Det beror på att de flesta vattenkraftverk byggdes i en tid då det inte fanns någon miljöbalk, ingen Lena Ek och inga horder med bidragsdiande byråkrater med storslagna ambitioner att göra världen lite mer ”hållbar”.

Detta gigantiska problem kan likställas med det faktum att den nuvarande Slussen, byggd i mitten på 30-talet, inte är godkänd enligt dagens miljölagstiftning och stadsplan, i likhet med stora delar av bebyggelsen Stockholms innerstad som aldrig fått bygglov med nuvarande regler. Ingen förväntar sig dock att Per Ankersjö och Centern i Stockholm på allvar skulle förbjuda Vasastan i en sentida miljöprövning, men det är precis detta som Sveriges vattenkraftverk nu står inför.

Bloggen Miljöfara har skrivit bra om vad som står på spel – till exempel att Länsstyrelserna ska får möjlighet att förbjuda redan befintlig vattenkraft, och dessutom tidsbegränsa tillstånden, ooch att Sportfiskarna får ett avgörande inflytande på Sveriges framtida energiproduktion. Om ett par vandringsleder för lax anses hotade i Norrland, kan det alltså innebära stoppad kraftproduktion och kraftigt höjda priser för elkonsumeter och industri.

Jag vill absolut inte framstå som en konspirationsteoretiker, men nånstans kan jag inte bli fri från en gnagande oro för att hela utredningsdirektivet kommer av att vattenkraften helt enkelt är för billig. De så kallade förnybara energikällorna, främst vindkraft, kräver ett elpris som är 8-10 gånger högre än vad våra halvsekelgamla vattenkraftanläggningar kan producera samma el för – utan några subventioner alls. Denna osunda priskonkurrens har gjort att vindkraftslobbyn gjort sitt bästa för att utmåla vattenkraft som miljöförstörande, något som naturligtvis är rent svammel.

Men det ser alltså ut som om Lena Ek, som brukligt djupt okunnig om allt det som hennes departement borde syssla med, har fått vindkraftslobbyns öra. Så för att rädda den olönsamma, ineffektiva elproduktion som kräver hundratals miljarder i skattesubventioner, ska vi i största möjliga mån försvåra och fördyra billig, miljövänlig och koldioxidfri el.

Det bisarra i sammanhanget är att det finns ungefär 7 GWh outnyttjad elproduktion i befintliga småskaliga vattenkraftverk (ungefär samma kapacitet som dagens vindkraft), anläggningar som redan är byggda, där fördämningar finns och el kan produceras – men stoppas av miljöskäl. Istället smäller vi upp gigantiska vindkraftsparker i känsliga fjällmiljöer – vindsnurror som slaktar kungsörnar i massor och som aldrig kommer att bli lönsamma och kräver årliga mångmiljonsubventioner av hårt prövade skattebetalare.

Utredaren ser dock främst det positiva i att satsa på sportfiske, istället för elproduktion (lånat från Miljöfara):

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Välkommen till Absurdistan. Och kom ihåg: Centerpartiet bär ansvaret.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, SvD

Vi måste gå över till usel och ineffektiv elproduktion för att rädda industrin

Ibland undrar man om alla dessa överbetalda lobbyister – oftast finansierade av dig och mig – som Annika Helker Lundström, verkligen själva tror på vad de skriver. Det borde i alla fall vara närmast en omöjlighet att vara verksam inom energibranschen och vara så frikopplad från verkligheten som vd:n för svensk vindenergi visar prov på i sin debattartikel i SvD.

Lundström menar på fullt allvar att utbyggd vindkraft leder till lägre elpris och bättre konkurrenskraft för industrin – som ju är undantagen från systemet med elcertifikat. (Vilket innebär att det är vanliga löntagare som tvingas subventionera företagens vinster via en en extra energiskatt.)

Sanningen är att de enda tillfällen som vindkraften ”pressat” elpriset varit under vår och sommar, då efterfrågan på el är låg men den intermittenta vindkraften ändå står och matar in el på nätet. Denna påtvingade överproduktion gör att elen måste säljas med förlust, eller till och med slumpas bort gratis. Samtidigt får vindkraftsproducenterna fast betalning via certifikatssystemet för leveranserna. I fjol exporterades hela 20 GWh, mer än hela den samlade vindkraftsproduktionen, med miljardförluster som följd. Denna obalans mellan utbud och efterfrågan – konstruerad av okunniga politiker – har i princip fått hela den tyska elmarknaden att haverera. Det enda som skiljer Sverige från Tyskland är att vi fortfarande inte hunnit bygga ut vindkraften så mycket.

Det vill Lundström dock ändra på, och propagerar på fullt allvar för att vi ska ersätta kärnkraftens 45 GW enbart med vindkraft. Alltså: vi ska lägga ner lönsam energiproduktion, som dessutom drar in miljarder i skatteintäkter, med olönsam och ineffektiv elproduktion som kräver gigantiska subventioner.

Dessutom borde hon vara väl medveten om att det inte går att möta hälften av det svenska energibehovet med intermittenta kraftkällor som sol och vind, utan att samtidigt tillhandahålla reglerkraft med motsvarande kapacitet. Eftersom vattenkraften är i det närmaste fullt utnyttjad som backup för vindkraften, betyder det att vi får bygga ett stort antal kol-, olje- eller gaseldade kraftverk framöver och göra oss beroende av Putin. Om detta nämns dock inget.

Svensk vindkrafts framgångsrecept för den svenska industrin är alltså att avskaffa tillgången till säkra elleveranser och ersätta den med ineffektiv och nyckfull energiproduktion som kräver miljarder i subventioner av skattebetalarna.

Miljarder som inte på något märkbart sätt sänker våra utsläpp, och hade gjort betydligt mer nytta om de satsats på skolan och välfärden, istället för att som idag gå rakt ner i fickorna på stenrika energijättar, utländska riskkapitalbolag och storgodsägare.

Det är svårt att tro att hon verkligen menar allvar, Annika Helker Lundström.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , ,

Varje grönt jobb kostar 75 miljoner

Nära nog samtliga svenska riksdagspartier, framför allt C, MP och V, talar sig varma för satsningar på miljöteknik och förnybar energi, en sektor som i ett framtida grönskimrande utopia utlovas skapa hundratusentals nya jobb. Bara staten är beredd att stödja dessa satsningar finansiellt under en uppstartsfas, kommer de snart att stå på egna ben, heter det.

Eftersom storsatsningar på just gröna jobb, kombinerat med kraftiga energiskattehöjningar, ser ut att vara det som väntar oss efter nästa val med en S-MP-regering, kan det vara värt titta närmare på det verkliga utfallet av befintliga satsningar på området. Det amerikanska energidepartementet har nämligen publicerat en komplett sammanställning av federala lån och offentliga bidrag som finansierat satsningar på förnybar energi – och framför allt antalet jobb som dessa pengar har skapat.

Fast resultatet är kanske inte precis det förväntade. Barack Obama utlovade under sin presidentvalskampanj 2008 att skapa fem miljoner nya gröna jobb fram till 2018 genom satsningar på den förnybara energisektorn. När halva tiden har gått kan man konstatera att de 26 miljarder dollar (171 miljarder kr) som satsats hittills har bara lyckats skapa 2298 permanenta arbetstillfällen, eller 4 promille av de utlovade jobben. Detta innebär en kostnad per skapat arbetstillfälle på 75 miljoner kr per jobb.

I Sverige, där mångmiljardstödet till miljötekniksektorn göms undan i en svårnavigerad labyrint av forskningsstiftelser, fonder och myndigheter, går det tyvärr inte att få fram motsvarande siffror, men det är osannolikt att marknaden skulle se så mycket annorlunda ut hos oss. Och med tanke på att byggkostnaderna är mångdubbelt högre i Sverige än i EU och USA, lär kostnaden per grönt jobb vara ännu högre här än i USA.

Energimyndigheten, ett statligt verk med den tveksamma uppgiften att bygga ut vindkraften i Sverige, har gjort en sammanställning av de projekt som fått bidrag ur den pott på 700 miljoner som avsatts för att bygga upp storskaliga vindkraftsparker. Dyrast hittills är Lillgrund, där 213 miljoner betalats ut – uppgifter saknas dock hur många arbetstillfällen som skapats. Ett annat storskaligt projekt är Havsnäs utanför Östersund, Sveriges största landbaserade vindkraftspark, ägt av ett brittiskt riskkapitalbolag. Fram till förra sommaren hade brittiska RES Group kasserat in 140 miljoner från Havsnäs – pengar som kommer direkt från svenska skattebetalare via elcertifikatssystemet. Bygden där parken ligger får dock nöja sig med 390.000 kr per år som ersättning för ingreppet i naturen. Några uppgifter om antalet nya  jobb som skapats som ett resultat av satsningen framgår inte. (I en artikel i Ny Teknik från 2010 uppskattas antalet årsarbeten till 11 st per installerad megawatt vindkraft, men detta gäller endast under själva byggtiden.)

Frågan är då vad dessa miljarder, som satsas på att lösa ett icke-existerande problem med maximalt ineffektiv teknik, kunnat göra för att lösa Sveriges verkliga utmaningar. Som att kunna betala vettiga lärarlöner, sluta att driva iväg våra industrier till Asien och införa dygnet runtbemanning på våra kvarvarande flygflottiljer, om ryssen skulle få för sig att öva under en långhelg igen.

Inressant?

Andra bloggar om , , ,

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Anna-Karin Hatts stora feta miljardnota

Tidningarna uppmärksammar att den ökända Eljuntan, alltså megabolagen Eon, Fortum och Vattenfall, tycker de får för dåligt betalt. Hela 33 miljarder vill de driva in via höjda nätavgifter, något som drabbar alla som använder el. Juntan har nu gått till domstol för att upphäva Energimarknadsinspektionens beslut att begränsa vinstuttaget.

Givetvis är eljuntan långt ifrån några altruister, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en annan statlig myndighet – Energimyndigheten – som till stor del bäddat för de höga nätkostnaderna. Energimyndighetens främsta uppgift är sedan sitt bildande att maximera utbyggnaden av förnybar el – vindkraft – i Sverige.  Vilket gör myndigheten till en slags offentligfinansierad lobbyorganisation med egen generaldirektör.

Hur som helst, utbyggnaden så här långt har redan krävt mycket kostsamma investeringar i elnätet, som aldrig konstruerats för en närmast kaotisk situation där effekten i nätet  fluktuerar med flera GWh från en tid till annan. Alltså just det som händer när elproduktion från intermittent, opålitlig vindkraft plötsligt upphör och nätbolaget snabbt måste växla över till reglerkraft.

Och den anpassningen stannar inte vid några 33 miljarder. För att klara målet på en utbyggnad till 30 GWh, som Energimyndigheten och vindkraftsbranschen har – kommer det att krävas betydligt större investeringar än så. I en ny rapport från KVA:s energiutskott uppskattas kostnaden för denna utbyggnad, inklusive anslutning av nätet till kontinenten, att bli i runda tal 97 miljarder kr. Kungliga vetenskapsakademien har även tidigare slagit fast att den storskaliga satsningen på vindkraft är både dyr och meningslös.

Och det är förstås elkunderna som plockar upp notan för utbyggnaden.

Samtidigt råder det långt ifrån någon brist på el, tvärtom har vi ett gigantiskt överskott. Och eftersom Sverige producerar betydligt mer vad vi gör av med, tvingas vi sälja elen med förlust till utlandet. I fjol exporterades rekordmycket, 20 Gwh, en affär som gick med miljardförlust. Denna subventionerar  elkunderna, via den tvångsskatt som kallas elcertifikat. (Den vill förresten de offentligbetalda lobbyisterna på Energimyndigheten höja, så det blir ännu mer vindkraft, större förluster och ännu dyrare elpris. Kodordet här är att höja ambitionen i elcertifikatssystemet.)

Vi betalar alltså miljarder för el som vi inte behöver – vår nuvarande export täcker t ex mer än halva Danmarks elbehov. För att producera detta elöverskott, som måste dumpas på den europeiska marknaden till förlustpris, subventionerar vi först produktionen av denna el, och tvingas sedan täcka förlusten.

Sveriges energiminister heter Anna-Karin Hatt. Hon tycker att ovanstående är ett exempel på en utmärkt svensk exportsatsning, och menar dessutom på fullt allvar att det är vindkraften som vi har att tacka för låga elpriser och en konkurenskraftig industri:

”Det blir en bra exportindustri som kommer att säkra ett lågt elpris…  När det inte finns vatten i magasinen och kärnkraften står stilla behöver basindustrin i Sverige ett tredje ben att stå på. Tack vare det bra vindläget i Sverige kan vi nu få ett säkert tredje ben att stå på.”

Vi kan bara hoppas att alla fritt tänkande människor drar sina egna slutsatser av dessa uttalanden vid valet 2014, och befriar riksdagen från det lilla extremistparti (för närvarande knappt fyra procent) som är huvudansvarigt för denna galna miljardrullning och som hållit Sveriges energipolitik gisslan ända sedan 70-talet.

Ett solkart fall för Slöseriombudsmannen är det i alla händelser.

Intressant?

SvD 1, 2, DN

Andra bloggar om , , , , ,

Den verkliga skandalen i Vattenfall

Nuon-affären har blåst över, och den grävande journalistiken riktar återigen sitt strålkastarljus mot korvgrillning hos Annie Lööf och hästkött i färdigmaten.

Lite synd är det att inte åtminstone ett par av det 60-talet reportrar som direktrapporterade om den korvgrillande Fredrik Reinfeldt hade tid att ta sig från redaktionerna i Stockholm City ut till Frescati, där Kungliga vetenskapsakademins energiutskott idag presenterar rapporten Sveriges elpriser – analys av den nordiska elmarknaden (PDF). En rapport som svart på vitt sätter fingret på vad som gått snett de senaste 20 åren i den svenska energipolitiken, med skenande energipriser, ett fåtal stora bolag – flera av dem utländska – med monopol på produktion och distribution och en  gigantisk förmögenhetsöverföring från svenska hushåll till internationella aktieägare i bolag som E.on, Fortum och Vattenfall. Vid sidan av de höga elpriserna under senare år, som skapats på konstlad väg med miljöskatter, elcertifikat och moms ovanpå skatten har de tre energijättarna dessutom kunnat tillgodoräkna sig runt 109 miljarder kr i så kallade utsläppsrätter, pengar som hårt prövade svenska hushåll tvingats betala rakt ner i energidirektörernas fickor. Av dessa miljarder har en avsevärd del tillfallit Vattenfall, som äger stora delar av den stora vattenkraftsproduktionen.

Så frågan är – vilken är den stora skandalen här? Att Vattenfall med EU:s och den svenska statens goda minne tillåtits råna svenska folket på hundratals miljarder – eller att de gjort en kortsiktigt dålig affär i holländska Nuon? (En affär som dessutom kan visa sig mycket lönsam inom ett par år, när EU-ländernas energiomställning havererar och reglerkraft i form av kol och gas kommer att krävas i massor.)

elpriser_1970

1970 var det ingen som behövde känna ångest när elräkningen damp ner. Och industrin hade tillgång till ren och nästan gratis energi.

KVA analyserar i sin undersökning de politiska beslut som lett fram till de idag skyhöga elpriserna, vilka i sin tur lett till att stora delar av den tunga industrin i Sverige lagts ner med stigande arbetslöshet som följd. Energiutskottet vill nu att regeringen tillsätter en kommission ”med uppgift att studera prisfrågan och dess konsekvenser utgående från de beslut som fattas både i Sverige och inom EU”.

Detta budskap lär dock inte nå fram till det högst normalbegåvade sällskapet som grillar korv i Småland.

Istället tillåts Energimyndighetens nya generaldirektör, Erik Brandsma – tillsatt av Anna-Karin Hatt för sin erfarenhet av ”hållbarhetsarbete” – agera helt på egen hand och själv sätta igång en utredning för att ta reda på hur Sverige ska kunna lägga ner kärnkraften och helt förlita sig till förnybar energi – dvs vindkraft (som just nu levererar c:a en halv procent av Sveriges energibehov). I denna vision ingår att bygga ut de svenska elnäten till kontinenten, så att svensk vattenkraft ska kunna användas i stor skala för reglering av den tyska vindkraften. Den utbyggnaden kommer att gå loss på nära 100 miljarder, enligt KVA, och gissa vem som ska betala. Inte är det Vattenfall, E.on eller Fortum – notan hamnar högst sannolikt hos samma konsumenter som får betala utsläppsrätterna.

Energimyndighetens Erik Brandsma ser dock fram med entusiasm inför denna framtid, och menar att Sverige kan fungera som ett grönt batteri i EU:s energiomställning:

”Vi måste lära oss att vara trygga i ett större system, och öppna våra gränser när det gäller distribution av el. På kort sikt kan det kanske vara svårt och jobbigt men i ett lite längre perspektiv är vi alla vinnare på en gemensam energipolitik inom EU.”

Som sagt, för ett politiskt parti som saknar frågor att engagera väljarna med, är det närmast öppet mål. Fast från Maramö och alliansen kan vi dessvärre bara vänta oss ännu fler floskler, i stil med vad Lööf och hennes föregångare presterat i generationer.

Sisten ut släcker ljuset – om det finns el alltså.

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: