And The Band Played On

Etikett: elprischock

Framtidens smarta elnät: räkna med mörker

Steve Holliday, chefen för National Grid – det brittiska elnätet – uttalar sig i en BBC-intervju om det framtida smarta elnätet som de engelska elkunderna kommer att få tillgång till om några år. Tiden när vi kunde räkna med att ha permanent tillgång till el är över – i framtiden är det ransonering och planerade blackouter som gäller, enligt Holloway.

Det brittiska elnätet kommer att behöva byggas om i grunden för att kunna hantera den sexfaldigt högre andelen vindkraft i energimixen, och eftersom vinden som bekant inte blåser hela tiden, samtidigt som gamla kol- och kärnkraftverk kommer att stängas, kommer det att uppstå energibrist. Detta vill energibossen lösa med att satsa ytterligare mångmiljardbelopp på ett ”smart elnät”. Smartheten i nätet innebär att det på egen hand ska kunna stänga av strömmen för olika typer av elkunder, baserat på vem som behöver den bäst för tillfället.

Holliday har under flera år förespråkat planerade blackouter som ett sätt att klara övergången från dagens smutsiga (men pålitliga) kolkraftverk till vindsnurror, ett skifte som krävs för att klara den brittiska regeringens högt uppsatta klimatmål.

För den som tror att engelsmännen har blivit komplett galna, så måste jag tyvärr påminna om att Sveriges energiminister Maud Olofsson fortfarande sitter kvar på sin post, fast besluten om att ”aldrig överge klimatmålen”. Och i detta nu börjar Sveriges första smarta elnät att byggas.

Det är sannolikt bara en tidsfråga innan vi bjuds på samma valfrihet på den svenska energimarknaden: lev i mörker, eller bli av med ditt jobb…

Intressant?

(Följ även E24:s utmärkta granskning av den sjuka elmarknaden.)

 

Andra bloggare om , , , , ,

Och Marie Antoinette-priset går till… Maud Olofsson

Varför tilläggsisolerar de inte?

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike, eller kanske mera känd som Marie Antoinette, var drottning i Frankrike från 1774 till 1792, då hon blev av med huvudet i samband med franska revolutionen. Hon betraktades allmänt som en symbol för hovets och överklassens slöseri, och sägs ha myntat det bevingade uttrycket ”varför äter de inte bakelser?” när det rapporterades till hovet att de fattiga inte hade något bröd att äta. Förmodligen är det en skröna, men en bra sådan, varför den med fördel kan användas för att sätta fokus på makthavare som tappat markkontakten.

Makthavare som Maud Olofsson. Som på frågan om vad de stackars familjer som inte längre har råd med sina elräkningar ska göra, svarade ”de kan väl tilläggsisolera”.

Ett mycket avslöjande svar från en representant för den politiska överklass som aldrig behöver oroa sig ekonomiskt, allra minst för höga elräkningar. Som distanserat sig så långt från sina egna väljare att hon inte kan förstå att en stor del av Sveriges barnfamiljer i villa redan lever på marginalen, och att ett par saftiga elräkningar faktiskt kan innebära att de får gå från hus och hem.

I det läget tycker alltså Maud Olofsson att dessa redan pressade familjer ska öka på sin kredit ytterligare med ett par hundra tusen, och sätta igång och tilläggsisolera. Alltså – håller du på att gå under av höga kostnader, så dra på dig ännu högre utgifter.

Om det hade funnits ett Marie Antoinette-pris, hade Maud Olofsson varit en solklar vinnare. Hon står helt enkelt i en klass för sig när det gäller politisk galenskap.

Nu hoppas jag verkligen inte att hon möter samma öde som den franska drottningen gjorde i giljotinen, men vi kan åtminstone hoppas att väljarna minns hennes ord i nästa val, och befriar Maud Olofsson och resten av centern från både ministerposter och riksdagsplats.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, SvD, DN, DN

Andra bloggar om , , , ,

Gör uppror mot politikerna – inte elbolagen

Det är naturligtvis glädjande att svenska folket verkar ha fått nog av ständiga elprischocker, och givetvis ser elbolagen till att sko sig så mycket de nånsin kan på den ”avreglerade” marknaden.

Däremot är ilskan riktad åt fel håll. Visst är skillnaderna i nätavgifter irriterande, men det är ändå inte där verkliga problemet ligger. Anledningen till att vi har de skyhöga elpriser vi har beror nämligen till allra största delen på politiska beslut och massiva miljlöskatter – både för den som producerar el och den som konsumerar (det finns till exempel en särskild skatt på kärnkraft).

Diagrammet här ovan visar med all önskvärd tydlighet hur det ligger till. Visst har el- och nätkostnaden ökat, men fram till 2007 följde dessa konsumentprisindex relativt väl. Det är politikerna som beslutat om ständigt nya miljöskatter på vår el, skatter som gör att vi betalar lika mycket för vår elektricitet – som är till 97 procent koldioxidfri – som den som kommer från tyska kolkraftverk. Detta eftersom politikerna tillåter elbolagen att sätta priset på all levererad el efter den sist producerade kilowattimmen. Naturligtvis räcker aldrig vår svenska vatten- och kärnkraftsel riktigt till för att möta behovet, eftersom elbolagen glatt tömmer vattenmagasinen under sommartid och exporterar vattenkraftselen till Europa (det är mer lönsamt än att spara inför de svenska vintrarna).

Och ju mer förnybar energi som tas i bruk (dvs vindkraftverk), ju högre blir kostnaden för elcertifikat – som läggs ovanpå de redan skyhöga elpriserna.

Skatterna på el utgör nu mer än 60 procent av det elpris vi betalar, och eftersom skattekonstruktionen är progressiv – med moms på elpriset – är det en fullkomligt lysande affär för staten när elbolagen pungslår oss på pengar. Den så kallade ”valfriheten” vi har att byta elbolag är också ett enda stort skämt – det är bara c:a tre procent av elpriset vi faktisk har möjlighet att påverka genom val av elhandelsbolag.

Det är utmärkt om revolutionen kommer, och att en och annan flinande elbolags-vd får stå där med skammen. Men egentligen är det Maud Olofsson, Andreas Carlgren och alla deras företrädare på energi- och miljöministerposterna de senaste 20 åren som folkets vrede borde rikta sig emot.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, DN, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 27/1: Som vanligt förstår Maud Olofsson ingenting.

Har vi verkligen råd med Maud?

Centerledarens lösning på elchocken: mera vindkraft.

I gårdagens SVT-granskning Kärnkraftshaveriet, lades ansvaret för den gångna vinterns elprischock på kärnkraftsindustrin, som genom mångårigt slarv med underhållet bäddat för vinterns bortfall i energi från kärnkraftverken – och därmed rekordhöga elpriser. De fyra reaktorer som hölls avstängda kostade företag och konsumenter sju miljarder extra, var slutsatsen. Samtidigt ökade Vattenfall sin vinst med nära en miljard, beroende på de kraftigt höjda elpriserna – av vilket man kan dra slutsatsen att det är en ganska bra affär att hålla nere produktionen när efterfrågan är som störst. Enron gjorde det där med viss framgång i Kalifornien för tio år sedan, innan myndigheterna kom på dem. (Här i Sverige är riggade priser på energimarknaden dock helt legitimt och har till och med fått ett namn –Nordpool.)

Men att skylla på ”kärnkraftsdirektörerna” är en pinsam förenkling av verkligheten. Sanningen är att Vattenfall, Fortum och Eon – som idag samäger Sveriges tio reaktorer – reagerade fullkomligt rationellt på avvecklingsbeslutet 1980, och det totala förbud för all forskning och utveckling av kärnkraftsteknik som infördes av staten några år senare. Vilket företag är galet nog att investera mångmiljardbelopp i en verksamhet som ändå är dödsdömd? Och vem utbildar sig till kärnkraftstekniker för att sitta och administrera en museal verksamhet i Sverige – när det storsatsas på ny kärnenergi i stora delar av världen?

30 år efteråt betalar vi dyrt för det politiska haveriet i folkomröstningen 1980, och de som betalar mest är den nya energiunderklassen i våra villaförorter. De som har oturen att bo i gamla trä- eller stenhus, med tvåglasfönster och direktverkande el eller oljepanna. Barnfamiljer som huttrar i fuktiga iskalla hus. Som inte längre har råd att hålla en dräglig temperatur inomhus och vars elräkningar ofta är dubbelt så höga som räntorna på bostadslånen.

Men återigen, det är inte kärnkraftsdirektörernas fel. Det var inte de som beslutade att stänga Barsebäcksreaktorerna, som stod för 10 procent av landets elproduktion, utan centerledaren Olof Johansson i allians med vänstern och socialdemokraterna. 1976 hade hans företrädare Thorbjörn Fälldin tvingat fram en folkomröstning om kärnkraften för att ställa upp i ett borgerligt regeringssamarbete. Som ändå havererade efter två år.

Det verkliga kärnkraftsfiaskot är alltså politiskt, och centern har haft en nyckelroll i utvecklingen avvecklingen av Sverige som ett land med stabila och låga elpriser till en nation där stora delar av befolkningen hamnar i elfattigdom varje vinter. Där miljöministern slår sig för bröstet varje gång en stor industri flyttar till Kina – vi sänker ju våra koldioxidutsläpp!

Under snart 30 års tid har centern – som ett eko av tokvänstern och miljöpartiet – försökt intala oss att ett industriland som Sverige, med en geografisk placering vid Polcirkeln, klarar sig finfint utan kärnkraft – lite utbyggd vindkraft, lågenergilampor och andra energieffektiviseringar kan enkelt ersätta 40 procent av vårt energibehov, menar de.

Dagens centerledare Maud Olofsson, har visserligen gått med på en modernisering av de antika gamla kärnkraftverken, men det är en omsvängning under galgen. Näringsministerns egen lösning på problemet med höga elpriser och krånglande kärnkraft är nämligen lika bisarr som verklighetsfrånvänd: en gigantisk vindkraftsutbyggnad. Tusentals nya vindsnurror, till en kostnad av 300 miljarder, ska placeras ut runt om i landet för att rädda oss från den ”opålitliga” kärnkraften. Om vi har tur kanske de levererar någon procent eller två av vårt samlade elbehov om ett par år. Förutom på vintern, när det är för kallt att köra dem. Eller när det inte blåser. Eller när det blåser för mycket.

Subventionen som krävs för att förverkliga Maud Olofssons dröm om förnybar el – 300 miljarder – är i runda slängar 42 gånger mer än de sju miljarder i extra kostnader som vi drabbades av under förra vinterns elprischock. Den som fick industrier att lägga ner produktionen och villaägare att balansera på randen till personlig konkurs när elräkningen kom.

För det stora problemet på elmarknaden är ju inte i första hand att priset på el handlas på en riggad elbörs. Själva marknadspriset har ändå följt konsumentprisindex ganska väl sedan avregleringen. Den riktigt dramatiska prisökningen har istället staten stått för – genom att hela tiden lägga på nya skatter på energin. Idag utgör själva elpriset bara 40 procent av det som kommer på fakturan, resten är överföringsavgifter, energiskatter, koldioxidskatter, elcertifikat, ännu fler skatter, utsläppsrätter och moms. Diagrammet här intill visar med all önskvärt tydlighet att det inte är kärnkraftsdirektörerna som borde stå vid skampålen. (Vid årsskiftet passade föresten regeringen på att höja koldioxidskatten ännu en gång.)

Den kanske viktigaste frågan ställdes aldrig i SVT:s granskning: Har vi verkligen råd med Maud Olofsson?

Intressant?

SvD, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Konsten att kasta miljarder i sjön

I gårdagens Rapport visades ett kort inslag från Vattenfalls nya vindkraftspark i havet utanför Englands östkust, den hittills största satsningen på vindenergi i Europa. De 100 vindsnurrorna kommer enligt Vattenfall att kunna täcka elbehovet för 240.000 hushåll. Det låter ju bra – miljövänligt, grönt och garanterat koldioxidfritt.

Vad som inte nämndes i inslaget var dock hur mycket vindkraftsparken har kosta, att effekten överskattas grovt och att resultatet av de 8,5 miljarder (£780 milj) som satsningen kostat i slutändan bara blir ett fåtal fasta arbetstillfällen; 21 heltidstjänster närmare bestämt.

Om man läser på lite hos Vattenfall får man reda på att de 100 turbinerna har en total kapacitet på 300 MW. Det räcker mycket riktigt till att värma upp över 200.000 hem, men då gäller det att de kan gå för full effekt större delen av tiden. I verkligheten är verkningsgraden närmare 26 procent, vilket minskar bidraget avsevärt. Och mitt i smällkalla vintern när det inte blåser, står verken stilla och producerar noll och inget. Precis som här i Sverige.

Vattenfall räknar med att dra in dryga 400 miljoner årligen på elen som verken producerar (nätägaren är via avtal tvingad att köpa all el som vindkraften producerar). Till detta tillkommer ytterligare 650 miljoner per år från systemet med elcertifikat – alltså den avgift som engelsmännen precis som vi betalar ovanpå våra redan rekorddyra elräkningar för att möjliggöra satsningar på så kallad förnybar energi. Det innebär att det under vindkraftverkens beräknade livslängd på 20 år, kommer att kosta skattebetalarna 13 miljarder i subventioner. De pengarna hade räckt till till att bygga ett sprillans nytt kärnkraftverk med mer än 13 gånger högre kapacitet.

Som plåster på såren kan de brittika skattebetalarna glädjas över alla de nya gröna jobb som skapas genom vindkraftsatsningen. Hela 21 personer kommer att heltidsanställas för att sköta om vindsnurrorna, vilket ger årlig kostnad för skattebetalarna på 650 miljoner per anställd. Om man ser satsningen på grön energi, som de Rödgröna gjorde under valrörelsen, som ett sätt att skapa nya arbetstillfällen, gäller det att man gräver djupt i statskassan. (Det är faktiskt mycket billigare att ge en miljon i årslön till alla som jobbar i vindkraftindustrin, ge dem sparken och låta dem sitta och rulla tummarna de närmsta 20 åren.)

Och om ni förleds att tro det här bara är något som drabbar lättlurade engelsmän, så tänk igen. I Markbygden utanför Piteå har företaget Svevind nyligen fått klartecken att bygga Europas största vindkraftpark med 1.100 snurror, dvs tio gånger större än Vattenfalls offshore-anläggning.

Gissa vem som kommer att få betala den miljardrullningen?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

(Fakta i inlägget kommer från EU Referendum.)

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: