And The Band Played On

Etikett: energi (Sida 2 av 4)

WWF: Vi måste förstöra miljön för att rädda den

Sydsvenskans journalister vaknade till igår och uppmärksammade den smutsiga verkligheten bakom satsningen på biodrivmedel, som på många ställen urartat till så kallad landgrabbing. Jag har bloggat flera gånger om denna nya form av kolonisation, där multinationella skogsföretag och energijättar mutar makthavare i fattiga länder att släppa ifrån sig värdefull mark till odling av energigrödor istället för spannmål. I Indonesien har detta resulterat i skövling av gigantiska arealer av regnskog, bara för att ignoranta eller rent av obildade ministrar i t ex Sverige vill visa klimatansvar och därför driver igenom huvudlös lagstifning om biodrivmedel. I Afrika fördrivs fattiga bönder från den åkermark de brukat i generationer. Ett fåtal får jobb i de nya industrierna som tar över, men de flesta hamnar i arbetslöshet och fattigdom.

Den verkliga skandalen i sammanhanget är dock det som inte uppmärksammats i artiklarna – nämligen att det är Världsnaturfonden, WWF, som sanktionerar denna storskaliga regnskogsskövling och landstöld. WWF skapade för ett antal år sedan ett antal organ, t ex Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO), som bedriver certifiering av skogsbolag som följer vissa regler när det gäller produktion av palmolja. Denna certifiering är dock inte mycket värd – bolag som betalt WWF för denna stämpel rapporteras gång på gång bryta mot de mer eller frivilliga reglerna och skövlar så mycket de nånsin hinner med – begovet av förnybara bränslen är omättligt. I dokumentären Silence of the Panda visar den tyske filmaren Wilfried Huismann hur WWF-certifierade
skogsbolag skövlar regnskog i Indonesien. På vissa håll får myndigheterna till och med hjälp av lokala WWF-företrädare med att flytta på motsträvig lokalbefolkning.WWF-certifiering finns även för soja, där bland annat Monsanto gör sitt bästa för att ersätta regnskog i Argentina med genmodifierad soja.

Världsnaturfondens agerande ger alltså grönt ljus för storskalig skövling av naturen – till förmån för monokulturer som förstör livsbetingelser för orangutanger och andra utrotningshotade djur. Livsmedelsåpriser drivs upp och fattiga fördrivs från sina hem. Allt för att möte ett hypotetiskt hot om klimatförändringar 80 år in i framtiden.

I Sverige får samma WWF samtidigt 60 miljoner i bidrag från statliga Sida – alltså skattepengar. Det är hög tid att syna vad denna organisation, som agerar som en multinationell myndighet utan någon som helst demokratisk insyn, egentligen pysslar med.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Varmluftspartiet

Läser IT- och energiminister Anna-Karin Hatts debattartikel i SvD, och förbluffas av att det är möjligt att få in så mycket intetsägande flum i en och samma text. Men så har ju Hatt fått gedigen skolning av partiledningen och Annie Lööf – svensk politiks verkliga floskelvirtuos – vars CV som minister inskränker sig till att festa loss på skattebetalarnas bekostnad och satsa tio miljoner av våra pengar i världens största pyramidspel Facebook.

Hatts debattartikel handlar i alla fall om det stora behovet att plöja ner ännu fler skattemiljarder i energiforskningen, och då givetvis ”ekologiskt hållbar” sådan, som kan hjälpa oss i ”omställningen”. Hatts egen PR-byrå myndighet, Energimyndigheten, har för all del redan satsat många sköna miljarder på  allt från energieffektivisering till upphandling av elbilar. Och ett stort antal miljoner har förstås även hamnat i fickorna hos det ständigt svällande klimatindustriella komplexet, som alltid håller sig framme när det vankas bidrag. Vid sidan av forskningsstiftelser som Formas, Mistra, Vinnova bidrar nämligen Energimyndigheten till att hålla det svenska forskarsamhället i branschen ”hållbar utveckling” sysselsatt. Söker man exempelvis på ”klimatpolitik” i Energimyndighetens forskningsdatabas dyker inte mindre än ett 40-tal projekt upp. (Särskilt framgångsrik är forskarkändisen Christian Azar, som de senaste tio åren kunnat kvittera ut nära 30 miljoner i bidrag från Energimyndigheten.)

Visst, det är viktigt att hålla sig ajour med det internationella klimatarbetet, och utreda hur t ex regnskogar ska hanteras i systemet för utsläppshandel. Men det lär inte ge upphov till särskilt många nya arbetstillfällen i Sverige, knappast heller några nya framgångsrika exportprodukter, sådana som Hatt pratar om i sin debattartikel.

Fast det brukar ju sällan bli resultatet av politiskt styrd forskning, där anslagen öronmärks till en önskvärd och på förhand bestämd teknik – oavsett om den är ekonomiskt gångbar eller ej. Sådana satsningar blir sällan större framgångar på konkurrensutsatta marknader, även om Hatt gör sitt bästa för att ta åt sig äran såväl för ABB:s exportframgångar som den svenska värmepumpsindustrin. I verkligheten är det ju så att konkurrenskraftig teknik inte behöver statliga bidrag för att lyckas, medan t ex vind- och solenergi aldrig klarar att bli lönsam på egen hand, dvs utan massiva bidrag från skattebetalarna och kraftigt höjda energipriser. Oavsett hur mycket man ”forskar” på det.

Men Anna-Karin Hatt är alltså fast besluten att sänka ännu fler miljarder i det svarta hål som maskeras med nyspråk som ”hållbarhet”, ”energiutmaning” och ”omställning”. Och hon tror dessutom på fullt allvar att denna miljardrullning lockar väljare. En titt i kommentarsfältet under artikeln, eller en snabb koll på Centerns opinionssiffror, vittnar om att väljarna för länge sedan har tröttnat på flosklerna.

Fast det är klart, hade man kunnat återvinna de stora mängder varmluft som Hatt och Lööf ger upphov till, hade det inneburit en mindre revolution inom energitekniken.

Energimyndigheten kanske kan utreda?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

En dansk skalle

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard.

Just nu har vi det tveksamma nöjet att ha Danmark som ordförandeland i EU, och tyvärr har landet – anfört av sin ”klimatkommissionär” Connie Hedegaard – profilerat sitt halvår i rampljuset på övertyga medlemsländerna om att begå ekonomisk harakiri. Hedegaard, som uppenbarligen drivs av en slags politisk dödslängtan, har redan lyckats få Polen att hata EU i allmänhet och Danmark i synnerhet, genom att kräva att landet ska stänga ungefär 99 procent av sin energiproduktion – som är kolkraftsbaserad – för att istället bygga vindkraftverk och satsa på solenergi. (Ehh, det var visst Centerns Lena Ek…)

Dessutom är Hedegaard i full färd med att sparka igång ett globalt handelskrig, genom att få EU att ensidigt införa systemet med utsläppsrätter på flygtrafiken. Kina, Indien, Ryssland, Kanada, Brasilien, USA – ja alltså samtliga stora utsläppsländer – vägrar att betala, och hotar nu med handelskrig om Hedegaard inte drar tillbaka förslaget. Vllket Hedegaard stoiskt vägrar att göra. Kina har gått ett steg längre, och annullerat en order på nya Airbus-plan uppgående till 100 miljarder kr. Fast antagligen är väl detta ett litet pris att betala, med tanke på alla nya gröna jobb som kommer att skapas som resultat av de nya pålagorna. (Det där sista var ironi, om det inte framgick.)

Nu lanseras då Danmarks nästa krav – att unionens länder ska tvingas att minska energianvändningen med 1,5 procent årligen. Och för en gångs skull reagerar en centerpartist, Anna-Karin Hatt, faktiskt vettigt när hon sågar förslaget. VIlket hon förstås får kritik för av den ständigt gnällige Svente Axelsson på Naturskyddsföreningen (som av någon underlig anledning alltid får agera remissinstans i frågor han inte har en susning om) och Miljöpartiets Lise Nordin, som också i vanlig ordning saknar koll på det mesta som händer utanför surdegskvarteren på Södermalm.

Axelsson och Nordin upprepar de gamla vanliga galenskaperna om att Sveriges energianvändning ligger mycket högre än övriga EU – alltså måste vi kunna klara oss på  mindre. Visst, har man ett jobb med 50.000-100.000 i månadslön och alla omkostnader betalda, är det förstås svårt att inse att det faktiskt finns en värld utanför Stockholms innerstad. En verklighet där traditionella industrinäringar som skogen och stålet monteras ner, eftersom de intellektuella dvärgar som dessväre hamnat i maktposition bara ser dem som energislukande utsläppskällor.

Att Sverige har en högre energianvändning per capita än till exempel Danmark är kanske inte så underligt när man tar i beaktande att vi har – eller i alla fall haft – en stor andel elintensiv energi som stålverk och pappersmassafabriker. Sådant som överhuvud taget inte existerar i Danmark, vars mest elintensiva industri sannolikt är Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Dessutom borde både Nordin och Axelsson ta en titt på en Europakarta, och då särskilt notera hur Sverige ligger till geoografiskt i jämförelse med övriga EU. Stora delar av landet ligger där det är kallt som f-n stora delar av året – medeltemperaturen i Sundsvall är -6,5 grader i januari-februari, medan Köpenhamn har nollgradigt.

Självklart går det åt mer energi i ett land som ligger vid Polcirkeln med en stor andel tung industri än en liten handelsnation i södra delen av Nordsjön. Att en rikdagsledamot och ordföranden för Naturskyddsföreningen inte verkar ha förmågan att förstå detta. är djupt oroande.

Men värst av allt är att Danmark framhålls som ett föredöme i miljöpolitiken. Visst, landet har storsatsat på vindkraft, men den energi som produceras med dessa är en droppe i Nordsjön jämfört med vad som genereras av Danmarks fossila kraftverk. På alltid lika kunniga bloggen Andas Lugnt läser vi att Danmarks vindkraftverk täcker ungefär tre procent av landets energibehov. Resten kommer från olje-, gas- och kolkraftverk – hela 48 procent av Danmarks el genereras i koleldade anläggningar. Räknat per capita har Danmark fyrdubbelt högre koldioxidutdläpp än Sverige.

Detta land ser alltså Nordin och Axelsson som föredöme. Och detta land vill uppfostra oss i hur vi ska bli ”miljövänligare”?

Det finns ett klart och tydligt samband mellan konkurrenskraftiga energipriser och ett  framgångsrikt näringsliv. Många tunga industrier har redan lagts ner sedan höga elpriser gjort det olönsamt att driva produktion i Sverige. Exemplen är många – Utansjö bruk, Norrsundets massafabrik, Wifstavarv… Och efter den av Danmark mer eller mindre påtvingade indelningen i nya elprisområden, brottas företag som Kemira i Helsingborg med lönsamheten efter att elen plötsligt blivit tio miljoner dyrare.

Tillverkningen flyttats istället till länder i Asien, som oftast saknar miljölagstifning över huvud taget, och där elen produceras med smutsig brunkol istället för miljövänlig vattenkraft som Sverige har gott om.

Allt detta vet förstås politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. För att få fler människor i jobb, framför allt ungdomar, krävs det inte bara sänkt restaurangmoms utan att företag kan växa och nyanställa. Och där är energipriserna om inte den enda, så en av de viktigaste faktorerna.

Vi kan bara hoppas att S och M gör allvar med att sätta sig i överläggningar om den långsiktiga energipolitiken, som hållits gisslan av gröna ytterlighetspartier i nästan 40 år. Särskilt viktigt är det att hålla miljöpolitiska dogmatiker som MP och C så långt utanför förhandlingsrummen som möjligt. Lås in er, svälj nyckeln, och framför allt – lyssna aldrig någonsin på människor som Svante Axelsson och Lise Nordin.

För Sveriges och jobbens skull. Snälla?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vindkraftsmiljarderna hade räckt till Jas, snabbtåg och skola

Vindkraft – opålitlig i kallt väder.

Miljöpartiet sågar försvarsmaktens planer på att modernisera Jas 39 Gripen, en affär som enligt MP:s Gustaf Fridolin och Peter Rådberg kommer att kosta mellan 30 och 50 miljarder. De pengarna skulle kunna läggas på bättre infrastruktur – snabbtåg till exempel – och en storsatsning på utbildning.

Gärna för mig. Eftersom Sverige i princip lagt ner hela sitt invastionsförsvar, spelar det egentligen ingen större roll om det flyger omkring en handfull svensktillverkade jakt- och spaningsplan i luftrummet, och precis som MP påpekar är Jas numera ett industripolitiskt projekt som motiveras av arbetstillfällen och exportintäkter.

Men ännu mer galet än Jas är dock den gigantiska satsningen på vindkraft, som enligt nuvarande regerings ambitioner kommer att kosta 300 miljarder fram till 2020. Eller minst sex gånger mer än vad en uppgradering av Jas går loss på. Och vindkraften är om möjligt ännu mer onödig – den kan inte ersätta den baskraft som Sverige lider ett skriande behov av att bygga ut, den driver upp energipriserna till skyhöga nivåer och bidrar inte med någon sänkning av koldioxidutsläppen. De tillverkas dessutom i Kina, där produktionen innebär gigantiska miljöproblem, och det leder inte ens till några arbetstillfällen i Sverige, förutom vid själva installationen.

Dessutom förstör vindsnurrorna värdefulla naturmiljöer, förfular och raderar ut fastighetsvärden – de enda som tjänar pengar på satsningen är markägare, bönder, lobbyister och aktieägare i vindkraftbolag. De ynka megawattimmar som verken bidrar med under ideala förhållanden, produceras oftast då det ändå finns gott om annan el på marknaden – däremot står de oftast stilla mitt i smällkalla vintern då behovet är som störst.

Vindkraften behövs alltså inte för Sveriges energiförsörjning, och om satsningen skrotats hade det inneburit 300 friska miljarder att satsa på skola, utbildning och kommunikationer om vi skrotat denna i högsta grad symboliska lösning på ett obefintligt problem. (Den som är orolig för att Sveriges ynka promillen av de globala koldioxidutsläppen ska leda till klimatkatastrof, kan lugna sig med att vår energiproduktion redan är koldioxidfri.)

Vad hade då 300 miljarder räckt till? Tja, vi hade kunnat bygga olönsamma snabbtåg på sträckorna Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö, vilket gått löst på c:a 120 miljarder. Försvaret hade kunnat beställa sina nya Jas för ytterligare 50 miljarder, och kvar hade blivit 130 friska miljarder att satsa på skolan. Det hade räckt till att höja lärarlönerna ordentligt – om man satsat allt på att locka fler till läraryrket, hade var och en av de runt 175.000 som jobbar inom skolan kunnat få påökt med sisådär 3.000 kr i månaden.

Så, Fridolin och Rådberg – låt oss satsa på pålitliga kraftkällor, som modern kärnkraft och effektivisere vattenkraft – det finns uppemot 10 Gigawatt att hämta bara i befintliga mindre vattenkraftverk runt om i landet. Dessa kräver inga subventioner eller elcertifikatsafgifter.

Jag är säker på att er tidigare kritik av att Centerns och Alliansens satsning på förnybar energi är för blygsam, bara är ett utslag av det vanliga politikerkäbblet. Nu när ni faktiskt börjat intressera er för realpolitik är det hög tid att slakta den sista heliga kon – vindkraften – och inse att den gröna omställningen bara kommer att leda till att färre får jobb, inte fler. I både Tyskland, Storbritannien och Spanien upptäckte man att för varje nytt ”grönt” jobb, så försvann fyra i den vanliga ekonomin. Därför håller dessa länder nu på att backa så snabbt det nånsin går från tidigare satsningar på ”grön omställning”.

Det borde vi göra också. Oavsett vad man tycker om Jas.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Grön energipolitik möter rysskylan

Sveriges elbehov igår, den 1 februari: dryga 542 000 Mwh.

Dagar som denna, då Europa och Skandinavien darrar under rysskyla och snökanoner, är det märkligt tyst om behovet av att bekämpa klimatkris och ersätta kärnkraften med förnybara energkällor, så som delar av vår politiska intelligentia förespråkar. Men det kan vara värt att påminna om galenskaperna även under årets kallaste period.

Grön elproduktion just nu: en procent av det svenska dagsbehovet.

Så sent som i somras presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste energirapport, som måste ha varit svårsmält läsning för alla utom de mest fantatiska utopisterna (dessutom var den helt och hållet producerad av Greenpeace). I rapporten konstaterades det att nästan hela Europas energibehov skulle kunna tillgodoses med förnybara energikällor som vatten och vind år 2030 – det vill säga helt utan kol och kärnkraft, som idag utgör drygt 80 procent av elproduktionen i unionen. Ett par tusen miljarder till i satsning på vindkraft, lite energieffektivisering och mer ”hållbarhet” så skulle allt fixa sig.

Det stora problemet är dock inte att halvt fanatiska miljölobbyister tituleras energiexperter, utan att folkvalda politiker faktiskt gått på galenskaperna – och kommer undan med det. Centern har ju ett svårslaget rekord av energipolitisk terrorism under mer än 30 år – och MP försöker på fullt allvar få oss att tro på utopier om att ett litet land nära Nordpolen, där stora delar av befolkningen huttrar halva året i mörker och iskyla, skulle klara sig enbart med vatten- och vindkraft. En titt i Miljöpartiets partiprogram är alltid en nyttig påminnelse en dag som denna i februari, då Sibirienkylan slår in dörren:

Vi har i vårt land en väldigt hög elförbrukning per person jämfört med andra länder. Det beror på att vi historiskt sett har haft tillgång på billig el. Så ser inte framtiden ut. Därför har vi både en stor potential och ett stort behov av att energieffektivisera.

Vindkraft och solenergi är de energislag som växer snabbast i världen. Samtidigt som vi ser hur alliansregeringen slår av på takten. Sverige riskerar att bli omsprunget. Miljöpartiet vill därför satsa mer på bioenergi, vindkraft och solenergi.

Vi anser att vattenkraften är färdigutbyggd i Sverige och vill grundlagsskydda de sista orörda älvarna och älvsträckorna. Vi vill inte ha någon utbyggnad, inte heller av småskalig vattenkraft.

Kärnkraften ska stängas, utbyggnaden av älvar stoppas, kol och olja förbjudas. Det enda vi ska förlita oss till som industrination är alltså sol (som vi över huvud taget inte ser halva året) och vind. El ska vara en dyrköpt lyx. Detta är alltså ett parti som uppemot 15 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på.

Just nu, ute i verkligheten, ligger Sveriges förnybara elproduktion – dvs vindkraftverken – på en verkningsgrad av c:a 14 procent och levererar därmed en procent av Sveriges samlade elbehov.

En hundradel.

Det beror dels på att det oftast inte blåser under de kallaste vinterdagarna, dels att det av säkerhetsskäl inte går att köra verken när det är för kallt. Och nån ”grön el” finns inte heller att importera, eftersom det är lika svinkallt i Tyskland, Danmark och andra EU-länder som satsat på förnybar energi. Vindsnurrorna står stilla där med.

Men istället för att erkänna att de förnybara alternativen aldrig ens kommer i närheten av att kunna ersätta våra åldrade reaktorer, som hålls igång av för länge sedan pensionerade tekniker (de enda som vet hur verken funkar efter 30 års förbud att forska eller ens tänka på kärnkraft) kommer vi snart nog att få höra framträdande Center- eller Miljöpartister skylla de skyhöga elpriserna på den opåtlitliga kärnkraften, och att vi nu måste satsa på en ännu större utbyggnad av vindkraften för att få stabila elpriser.

Även om det vore smärtsamt på kort sikt, vore det en nyttig lärdom för alla svenskar att en månad om året – varför inte februari – testa den gröna energipolitiken i verkligheten. Stäng alla reaktorer, lägg de oljedrivna reservkraftverken i malpåse, fördubbla energiskatterna och se till att bensin och diesel kostar minst 25 kr litern. Det hade förhoppningsvis inte lett till samma katastrofscener som i Östeuropa, men det hade svidit ordentligt i skinnet på nästan samtliga svenskar.

Och efter ett sådant experiment hade vi garanterat sluppit se Centern i riksdagen mer. Förhoppningsvis inte heller MP.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vik inte ner dig i kärnkraftsfrågan, Löfven!

Stefan Löfven. (Bild från Wikipedia)

Kraftigt förenklat brukar socialdemokraterna delas in i två falanger – vänster och höger. Men en minst lika viktig distinktion går mellan tillväxtförespråkarna, industrisossarna – som är många – och en liten men ganska högljudd miljövänster som slåss om medelklassväljare i storstäderna. En i det stora ganska liten och homogen grupp som på fullt allvar tror att det finns ett vindkraftverk kopplat till just deras vägguttag (de har ju faktiskt valt 100 procent grön energi från sitt elbolag!) och är emot såväl nya gallerior som bilar eftersom det förstör värdet på deras bostadsrätt deras närmljö. För denna grupp (dit för övrigt en inte försumbar del av Stockholms dagspressjournalister hör)  finns all service inom bekvämt promenadavstånd, och då spelar ett par kronor i högre bensinskatt ingen större roll. Det drabbar ju ändå dem bara med några hundralappar eftersom de bor i lägenhet med fjärrvärme. (För den som bor  i Norrland, har ett par mil till dagis och saknar kollektivtrafik, innebär det dock en privatekonomisk katastrof.)

Det finns förstås en annan värld, långt utanför de liberala kokongerna på Södermalm. En verklighet där våra stora industrier, en efter en, tvingas lägga ner sin verksamhet eller flytta tillverkningen till låglöneländer – framför allt Kina. Där ungdomsarbetslösheten är högre än nånsin, men där allt som erbjuds är lågbetalda jobb som hamburgervändare.

En av de bidragande orsakerna – om än inte den enda – till denna industridöd är den huvudlösa energipolitik som bedrivits under de senaste 30 åren, anförd av två små minoritetspartier – Centern och Miljöpartiet – som glatt monterat ner Sverige som industriland för sin egna fantasier om en ny grön värld där det ska vara en dyrbar lyx att hålla sig varm på vintern – ivrigt påhejad av miljövänstern inom S. Det var en sådan förödande allians mellan C och S som tvingade fram stängningen av Barsebäck, ett beslut som nu gjort att Sydsveriges energikostnader skjuter i höjden och de lokala tillverkningsindustrierna hotas med utslagning.

Men avindustrialiseringen är något som pågått under många år. Tunga industrier har lagts ner, flera som ett resultat av de skyhöga energipriserna. Sverige, ett land rikt på råvaror och ren energi, hade haft unika möjligheter att driva konkurrenskraftiga industrier – men i brist på låga och stabila energipriser exporteras istället vår malm och skog till Kina. Där är energin smutsig och billig; miljöpolitik ett närmast okänt begrepp. Sverige förvandlas undan för undan till en råvarukoloni: vår skog och vårt stål skeppas till Kina, vår vattenkraftsel till Tyskland som reglerkraft för landets vindsnurror.

Jag hoppas att Stefan Löfven kan bli den som vänder på Socialdemokraternas tillväxtfientliga politik. En bra start är att inte vika ner sig i frågan om att stödja satsningen på ny kärnkraft. För vad Löfven förstår, till skillnad från alla politiska broilers, är att Sverige inte kan bygga sin framtida välfärd på McDonalds-jobb.

Vi är nog ganska många hemlösa gråsossar som hoppas på att Löfven, realpolitiker som han är, vågar sätta ner foten och tala klarspråk i energifrågan, och framför allt behovet av ny kärnkraft. Jag tror till och med att det kan bli en valvinnare.

Sedan är det ju frågan om inte rötan gått för långt: även LO propagerar ju numera för chockhöjda energiskatter. Och Löfven han knappt ens bli presenterad, innan han sålde ut Sverige till EU-maffian.

Intressant?

Mer om Löfven: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Sossarna gör karriär i finansmaffian

Tidigare socialdemokratiska näringsministern Pär Nuder rasade för inte så länge sedan – tillsammans med sin gamle husbonde Göran Persson – mot borgarnas skamliga skattesänkarpolitik för de allra rikaste i samhället. Att betala skatt efter bärkraft var solidariskt, till och med ”häftigt” och en central del av den socialdemokratiska politiken – liksom det hårdnackade motståndet mot att sälja ut samhällets gemensamma rikedomar till privata företag.

Nu visar det sig att samme Nuder köpt in sig i riskkapitalbolaget EQT:s fond för infrastrukturinvesteringar. En sådan investering är det svenska naturgasnätet, som via bolaget Swedegas nu kontrolleras till 100 procent av EQT. Och riskkapitalbolaget, med säte i skatteparadiset Guernsey, slussar genokm en fiffig konstruktion de maffiga vinsterna från det svenska gasmonopolet till holdingbolagets huvudkontor på kanalön – där ingen beskattning sker. Däremot har Swedegas ¡”lånat” en massa pengar från EQT:s moderbolag, vilket innebär att svenska skattebetalare istället betalar 24 miljoner årligen till finansmaffian på Guernsey. I gengäld får vi – ingenting. Och viktig infrastruktur hamnar i händerna på utländska rovkapitalister.

I vilken mån Pär Nuder varit med och utvecklat detta affärsupplägg vet jag inte, men man kan tveklöst konstatera att solidariteten hos gamla sossar definitivt tar slut när den egna plånboken hamnar i fokus. Budskapet till väljarna är solklart: Gör som vi säger, inte som vi gör!

Det är förstås inget unikt för Pär Nuder, som var engagerad i EQT redan när han var aktuell som partiledare. Tidigare i somras tog den gamle finansministern Erik Åsbrink jobb som rådgivare för finansvärldens svar på Al-Qaida – Goldman Sachs – och den gamle partiledaren Göran Persson har säkerligen inga svårigheter att betala av amorteringarna på sitt sörmländska gods sedan han rekryterades av den svenska vapenlobbyn.

Som Rolling Stones en gång uttryckte det så välformulerat: It’s a gas!

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Earth Hour, det är ju för baaarnens skull!

Ur onsdagens Metro, som var en samproduktion med WWF.

Dottern, som går i sexan, fick en extra läxa med sig hem från skolan i förra veckan. Uppgiften var att utföra olika hjälteinsatser på hemmaplan för att rädda klimatet. Eller om det nu var för att  skicka ett kraftfullt budskap till världens politiker om att ta tag i en av vår vårt tids stora ödesfrågor.

Hemuppgiften var tryckt på ett papper med WWF-logotypen i sidhuvudet, så uppenbarligen har kampanjen inför Earth Hour rullats ut i Sveriges alla skolor – och på dagis – inför manifestationen i morgon. Eftersom det är 12-åringens lärare som gett henne i uppgift att vara med i Earth Hour, tillsammans med resten av familjen, så känns det inte heller som det är möjligt att avstå. Vilken förälder vill komma ut som en glädjedödare/klimatförnekare? Och det är ju för en GOD SAK vi släcker, eller hur?

Så där tror jag tankegångarna går i ganska många familjer just nu. Vi är nog många som mot vår vilja kollektivanslutits till ett jippo vi egentligen inte vill ha något med att göra.

Men den stora och viktiga frågan vi alla borde ställa oss är  – när gav vi vår tillåtelse för stora multinationella lobbyorganisationer att ta över våra barns utbildning? Hade det varit något annat ämne som det handlat om, hade det blivit ett formligt ramaskri – hur hade vi till exempel reagerat på om Livets ord hade fått skolans tillstånd att producera läroböcker i religion?

När det gäller våra viktiga framtidsfrågor, som miljö och energi, släpper vi dock glatt in eko-aktivister som WWF i klassrummen. Och där får de carte blanche att dra i princip vilka skrönor de vill. Som att våra utsläpp dödar isbjörnar och pingviner, eller att översvämningarna – eller bränderna – i Australien hade kunnat undvikas bara vi inte kört bil så mycket. Sådana förenklingar och överdrifter gynnar ingen, allra minst miljön. Risken är att verkliga miljöproblem som vi faktiskt har möjlighet att göra något åt hamnar i skuggan av mer eller mindre påhittade hot.

I onsdagens Metro, som till mer än hälften innehöll reklam för Earth Hour, kunde vi bland mycket annat snömos läsa om lille Adam, 6, som efter WWF:s insatser på dagis tvingade sina föräldrar att bo i ett mörkt hus. ”Jorden har feber”, säger Adam. Vilket givetvis också är en extrem överdrift serverad av WWF.

I en undersökning gjord av SvT i fjol trodde sex av tio svenska barn på fullt allvar att havsnivåerna kommer att stiga flera meter och dränka stora delar av Sverige. Detta trots att all seriös forskning i ämnet pekar på att det som mest blir ett par decimeters havshöjning de närmsta 100 åren.

Vi bjuder okritiskt in domedagsindustrin, vars ekonomiska överlevnad står och faller med att skräcken hålls vid liv, till dagis och skolor. Våra minsta barn lämnas med en fullkomligt obefogad ångest och oro inför framtiden – och detta hyllas sedan i medierna som ett starkt miljöengagemang hos de unga.

Att värna om natur och miljö är något jag tycker alla barn borde lära sig. Men jag tycker  att det ska ske i regi av skolan, inte av privata eko-propagandister, vars agenda vi vet ganska lite om.

WWF är trots allt världens rikaste miljöorganisation som drar in flera miljarder om året – en del av detta via statliga bidrag. Organisationen bedriver kraftfull lobbying över hela världen för att få till lagstiftning som gynnar den egna verksamheten. Men eftersom det är en privat aktör utan offentlig insyn, har vi mycket lite vetskap om dess finanser eller  agenda.

Det finns alltså flera anledningar att bojkotta Earth Hour-spektaktlet i morgon. Men tyvärr blir jag väl ändå tvungen att delta – för baaarnens skull.

Intressant?

SvD, 2, 3, Newsmill, Expressen, DN

Andra bloggare om , , ,

EU:s klimatmål 50 gånger dyrare än katastrofen i Japan

Hörde på Rapport att kostnaderna för att bygga upp det japanska samhället efter den förödande jordbävnings- och tsunamikatastrofen beräknas till 2.000 miljarder kr. En svindlande hög summa, kan tyckas.

Ändå är detta mindre än en 50-del av vad EU-kommissionen vill satsa på att minska Europas koldioxidutsläpp. I EU:s nya klimatstrategi fram till 2050, som presenterades bara några dagar före tsunamin dränkte delar av Japan, framgår det att det kommer att krävas årliga investeringar på 270 miljarder Euro (2.400 miljarder kr) för att, som det heter, ”EU ska transformeras till en konkurrenskraftig ekonomi och samtidigt minska växthusgaserna med 85-90% fram till år 2050”. Så under 40 år framöver, kommer EU-medborgarna att behöva betala motsvarande uppbyggnaden av 1,3 naturkatastrofer liknande den som inträffade i Japan. Varje år.

Connie Hedegaard, kommissionär för klimatfrågor, garanterar att det är väl investerade pengar.

–Eftersom oljepriset fortsätter att stiga blir Europas energinota allt högre och vi blir känsligare för prischocker. Det kommer alltså att löna sig att påbörja övergången nu.

Med sådana stora utmaningar framför oss, känns det onekligen tryggt att EU-länderna har stabila och trygga statsfinanser. Även om det finns vissa som tycker att vi måste satsa ännu mer.

En intressant detalj i sammanhanget är att Margareta Sandstedt, som näthånats sedan hon räknade fel i riksdagen, faktiskt var alldeles för försiktig när hon påstod att EU:s energipolitik skulle gå loss på 40 000 miljarder. Den verkligen siffran är istället 96 000 miljarder…

Intressant?

Svd 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggare om , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: