Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: EU-migranter

Grupp mot grupp

På Södermalm i Stockholm har ett femtontal hemlösa ockuperat Mariagårdens förskola, som stått tom en tid. Reaktionen från samhället har varit snabb och helt enligt regelboken – Kronofogden har fått i uppdrag att avhysa de boende omgående, ett uppdrag myndigheten kommer att utföra utan några invändningar. Ifall de hemlösa stockholmarna hamnar på gatan eller lyckas hitta plats på något ledigt härbärge är oklart, men sannolikt får många av dem bereda sig på att tillbringa den annalkande vintern på huvudstadens gator, under broar eller i trappuppgångar.

Det finns något som kallas Tak över huvudet-garanti i Stockholm, men denna fungerar bristfälligt. Av de drygt 2 800 hemlösa i Stockholm är 800 så kallat ”akut hemlösa” – det vill säga att de inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det finns 200 platser på härbärgen för denna grupp, vilket innebär att fler än 600 i värsta fall tvingas sova utomhus. Alltså fler än i det numera rikskända EU-migrantlägret på Sorgenfri i Malmö, som tömdes i veckan. En avhysning som fick diverse solidaritetsgrupper att gå i spinn över de svenska myndigheternas okänslighet och förtryck av fattiga romer. Att dessa faktiskt i betydligt högre utsträckning faktiskt har någonstans att bo – hemma i Rumänien – spelar mindre roll. Att inte ställa upp med boende till utländska medborgare som kompensation för att de stoppats från att ockupera och skräpa ner privat egendom, som nu måste saneras för miljonbelopp, anses i vissa delar av den svenska debatten som närmast rasistiskt.

Inte helt överraskande har SVT i princip direktsänt från manifestationen utanför stadshuset i Malmö, där delar av lägerinvånarna nu sittstrejkar tills de får någonstans att bo. Aktionen genomförs tillsammans med en avsevärt större kontingent av juriststudenter, Allt åt alla-aktivister och andra som tycker att det är kommunens moraliska och legala plikt att skaffa boende åt andra länders medborgare när de inte har råd att själva betala.

Sannolikt gjorde de hemlösa stockholmarna därför analysen att det var fritt fram att ta den tomma förskolan i anspråk. Ingen använde ju byggnaden ändå (den ska bli byggbarack under tiden som det byggs bostäder i kvarteren intill, byggjobbarna ska ha någonstans att käka lunch, fika och uträtta sina behov).

De hemlösa inspirerades måhända av sina olycksbröder och -systrar i Malmö, som tillåtits bygga en egen liten favela på en  privatägd tomt under ett och ett halvt års tid, utan att myndigheterna gjort något åt saken. Det såg uppenbarligen ut som en god idé – för massvis av lokala aktivister skyndade ju till ockupanternas försvar varje gång det började talas om avhysning.

Att ”svenska” hemlösa har inspireras av EU-migranter ser man nu allt fler exempel på. Det blir vanligare att se hemlösa svenskar som sitter med en mugg och tigger. I Sundsvall, med 500 hemlösa, har ett par av dem nu börjat tälta i skogen och tigger för att få ihop pengar för att försöka få ihop till eget boende.

”Jag får in till mat och telefonpengar. Drömmen är att få ihop till en husvagn vi kan bo i”, säger en av dem till Sundsvalls tidning.

Vissa invänder säkert mot att den här beskrivningen innebär att cyniskt ställa grupper mot varandra. Men detta är ju något som de facto redan sker. De hemlösa i Sundsvall, Stockholm eller var i Sverige de nu tvingas sova utomhus, ställs redan idag mot andra svaga grupper. Konkurrensen om solidariteten blir allt hårdare, ju fler som konkurrerar om småsmulorna från de priviligerades plånböcker. Och de som tidigare lyckats tjäna lite pengar på att sälja Situation Stockholm finner sig nu i ett läge där de konkurrerar med inte bara en utan flera tiggartidningar, vars försäljning sker helt utan kontroll. Men eftersom de hemlösa befinner sig i ett slags medialt vakuum, kan de inte räkna med aktivister som sittstrejkar i protest när polisen kommer för att bära bort dem.

Utanför Mariagårdens förskola i Stockholm har det sålunda inte samlats några solidaritetsgrupper för att protestera när de hemlösa kastas ut. De förra är istället fullt upptagna dryga 60 mil söderut med att göra allt i sin makt för att stoppa Malmös politiker från att rädda de sista delarna av det som brukade kallas samhällskontraktet.

Alltså det där som en gång i tiden var menat att omfatta också sådana som Tomas, Åke och det dryga halvdussin hemlösa stockholmare som tagit sin tillflykt till den tomma förskolan i Rosenlundsparken i försök att skapa sig sin egen  ”tak över huvudet-garanti”.

Intressant?

Fler om , , ,

Parkeringskoll i parallellsamhället


Det började sommaren 2014. Plötsligt började de dyka upp på parkeringsplatsen i Stockholm City – en samling rostiga och nedgångna skåpbilar. Vissa svenskskyltade, andra från Bulgarien och Rumänien, någon enstaka från Tjeckien. Ett par av bilarna stod parkerade i princip dygnet runt,  med tiden blev de fler. Det blev snart tydligt att de åtminstone tidvis användes som sovplatser – vilket i praktiken innebar en parkeringskostnad per bil på flera hundra per dygn (just denna p-plats har dessutom Stockholms högsta parkeringsavgifter).

Några p-avgifter betalades sannolikt aldrig, och vissa morgnar då jag passerade satt de gula p-böterna  i drivor på framrutorna. Men eftersom skåpbilarna antingen var registrerade utomlands eller ägdes av svenska ”målvakter” kom parkeringsbolaget gissningsvis till slutsatsen att det var lönlöst att försöka driva in vare sig avgifter eller böter. Tiden gick och allt färre gula lappar syntes på bilarna. Idag ser jag dem aldrig, inte heller att någon p-vakt längre bryr sig om att lappa bilarna.

Detta kan ses som ett exempel i det lilla på när samhället ger upp. Stockholms stad har i praktiken släppt kontrollen över en central del av City och accepterar att denna yta styrs av två parallella uppsättningar regler: en för fattiga EU-medborgare, en annan för de bilister som har inkomster  och en  adress i landet – och därmed går att nå med påminnelser, inkassokrav och hot om utmätning. De andra är det inte lönsamt att jaga, kostnaderna överstiger sannolikt de potentiella intäkterna.

Också i Borås har också samhället gett upp, i alla fall i en del av staden som heter Norrby. Här har parkeringsvakterna beslutat att sluta lappa bilar sedan de blivit både hotade och beskjutna. Vilket ger effekten att det numera är fritt fram att parkera var och hur man vill  i ytterligare ett av de parallellsamhällen som nu etableras runt om i landet.

Det har också getts upp längs de stora europavägarna, framför allt runt storstäderna. Efter att flera av landets rastplatser tagits över av EU-migranter, väljer myndigheten i frågan – Trafikverket – att stänga dem. I praktiken kapitulerar myndigheten, då det varken finns personal eller pengar tillräckligt för att garantera säkerheten – till exempel har städerskor knivskurits när de försökt städa toaletterna av folk som bosatt sig i dem. Jerry Steen, säkerhetsansvarig på Trafikverket, är oroad av utvecklingen som accelererat på senare tid.

”Ytterst får det konsekvenser för samhället. Kan inte yrkestrafiken ta sina lagstadgade kör- och vilotider så blir det riktiga bekymmer för åkerinäringen. Och fungerar inte transportapparaten funkar ingenting.”

Samtidigt, i ett parallellt universum där människor knegar på och försöker ta sig till jobbet för att klara av att betala de allt högre skatter och pålagor vi har ålagts, har Skatteverket inga problem med att kräva 1470 procent i ränta när trängselskatten kommer in en dag för sent – även om det är myndigheten själv som misslyckas med att ta betalt.

I Landskrona kräver Miljöförvaltningen att KF fastigheter städar upp och ställer ut toaletter på bolagets mark – där det vuxit upp tältläger  – annars väntar böter. Märk väl, inte för dem som ockuperar marken och skräpar ner, utan ägaren. Någon hjälp av myndigheterna med att avhysa dem som ockuperar får bolaget dock inte – det problemet får markägaren själv lösa.

Listan kan göras längre, men vad exemplen vittnar om är framväxten av flera olika parallellsamhällen, med lagar och regler som gäller olika beroende på dels vem du är, dels om det är samhällsekonomiskt och/eller identitetspolitiskt motiverat att upprätthålla dem.

Ännu befinner sig Sverige långt ifrån vad som kallas failed state, alltså en statsbildning där de styrande inte har kontroll över landets territorium (exempel på sådana länder är till exempel Irak och Syrien).  Däremot börjar vi röra oss i samma riktning som Mexiko, Columbia eller för all del europeiska länder som Frankrike, där staten förvisso fortfarande har kontroll över landet, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket att upprätthålla ordningen, både i pengar och polisresurser. Dessa platser tillåts glida ner i våld och laglöshet, de blir no-go-zoner, där våldsmonopolet upprätthålls av helt andra krafter än svensk polis.

Det riskfyllda med att tillåta denna utveckling att fortsätta, är vad de dubbla måttstockarna ställer till med i det allmänna rättsmedvetandet. Förr eller senare börjar folk fundera på varför i hela friden de ska betala skatter och följa lagar och förordningar – sådant som ju helt uppenbart är frivilligt för andra.

Ju fler undantag som våra makthavare och myndigheter beviljar, desto fler kommer att dra slutsatsen att samhället inte längre går att lita på. Att de inte har någon hjälp att hämta den dagen de behöver. Samt agera därefter.

Och ännu en bit av samhällskontraktet smulas sönder.

Intressant?

Fler om , ,

Riskerna med att riva samhällskontraktet

Ett tiggarläger i Helsingborg rivs – inte av polisen utan av privatpersoner som tar lagen i egna händer. Det finns säkert många som uppskattar initiativet men själv blir jag ganska illa berörd – vi är ute på djupt vatten om vi tillåter privata medborgargarden att agera fritt.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför det händer. Det är tyvärr den logiska konsekvensen av en utveckling där samhället i många delar sagt upp samhällskontraktet – alltså vårt outtalade avtal med staten. Ett avtal där de grundläggande paragraferna garanterar samhällets skydd av enskildas liv och egendom. Idag är ingendera av dessa längre självklarheter – det ökända tiggarlägret i Malmö som uppmärksammades i förra veckans Uppdrag granskning är bara ett i raden av exempel på där samhället håller på att abdikera från sina huvuduppgifter. Så sent som igår fattade Mark- och miljödomstolen beslut om att avslå Malmö kommuns begäran om att få utrymma lägret av hälso- och miljöskäl, vilket alltså innebär att rättsvårdande myndigheter de facto ställer sig på markockupanternas sida mot den privata ägaren som ägnat månader och år åt att försöka få makthavarnas hjälp att återfå sin egendom på legal väg.

Men budskapet från de styrande är dock tydligt: Ockuperar någon din mark, får du fixa det själv.. Det budskapet har gått fram med all önskvärd tydlighet, vilket vi nu ser exempel på i Helsingborg.

Den tilltagande misstron mot samhället minskar inte precis när regeringens företrädare, socialminister Åsa Regnér, på en direkt fråga från Uppdrag gransknings reporter undviker att ta ställning mot den illegala ockupationen. Det beror i sin tur på att ämnet är försåtsminerat – ingen minister vågar idag riskera att uttala sig på ett sätt som riskerar dra ner twittervänsterns vrede. Så istället river hon bildligt talat samhällskontraktet i små, små bitar och kastar det i ansiktet på sina väljare. (Samma väljare som belönar hennes skotträddhet med en månadslön på runt 130.000 efter senaste höjningen i somras.)

Men det som Regnér, Löfven och för all del även det som ibland kallas ”oppositionen” planterar just nu riskerar att bli en draksådd. En misstro som på sikt riskerar att erodera tilliten mellan makthavare och allmänhet. Det kommer att få allvarliga följder. För varför ska man snällt fortsätta betala världens högsta skatter när polisen överlåter till 70-åriga tanter på landet  att ensamma ta hand om tjuvar mitt under pågående inbrott? Vem vågar egentligen köpa fritidshus, om det riskerar att ockuperas när man lämnar det obevakat några veckor? Särskilt som myndigheterna svart på vitt meddelat att man inte har något att hämta som drabbad privatperson – att få tillbaka sin egendom får man själv ansvara för.

Trots ständigt högre skatter, går vi alltså mot en utveckling där medborgarna får allt mindre tillbaka i form av service och trygghet. Staten träder steg för steg tillbaka från sin grundläggande uppgift att upprätthålla lag och ordning. Effekterna av detta ökande misstroende kan snart visa sig bli betydligt värre än att enskilda tiggarläger rivs av medborgargarden när det börjar sjunka in hos allt fler att myndigheterna kommer att vända dem ryggen om och när det gäller.

Med 619.000 vapenägare och 1,8 miljoner skjutvapen ute i stugorna är vi riktigt illa ute ifall fler bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Därför brådskar det för våra styrande att återupprätta kontakraktet med medborgarna.

Det innebär naturligtvis inte att man ska sparka på dem som redan ligger, men vi måste både kunna stå upp för den enskildes äganderätt och hjälpa dem som har det svårt. Just nu sker dessvärre det ratkt motsatta – att vi ställer grupper mot varandra. Detta är något som främst de mörkare krafterna tjänar på.

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: