And The Band Played On

Etikett: EU-valet

EU-valet: Som man sår får man skörda

Politiska analytiker och handviftare på Twitter klättrar över varandra idag för att förklara hur det plötsligt kan komma sig att högerextrema och rasistiska partier körde över det politiska etablissemanget i flera europeiska länder. I Storbritannien krossade Ukip och Nigel Farage både Tory och Labour och får enligt de senaste siffrorna 28 procent av de brittiska väljarnas röster. I Frankrike blev de gamla nazisterna i Front National största parti – och i vårt grannland Danmark tog Dansk Folkeparti hem en övertygande seger.

Att var tredje dansk, fransman eller britt plötsligt skulle blivit rasist och nazimedlöpare är dock en riskabel förenkling – om än än praktisk för etablerade partier som vägrar att se valresultatet för vad det är: Ett rungande misstroendevotum mot Bryssel och ”mer EU”. Budskap som såväl socialdemokraterna som högern med marginella invändningar bekänner sig till. Det är i princip bara Vänsterpartiet och SD som gått till val på att minska EU:s inflytande – och hade inte Fi kommit in från vänster och gjort ett succéval tror jag vi hade sett liknande siffror för Sjöstedt som för Åkesson. ”Gammelmoderater”, som vi hittar i orter som Djursholm skulle givetvis aldrig proteströsta på vänstern – återstår alltså SD, som gick fram med 4,7 procent i Sveriges allra mest mörkblå villasamhälle.

Chocken över populisternas och extremisternas framgångar borde ändå inte komma som någon överraskning. Fem år efter finanskrisen, är tillväxten i EU fortfarande anemisk. Arbetslösheten har bitit sig fast på skyhöga nivåer – till stor del beroende på det dyra försvaret av den gemensamma valutan, Euron, som aldrig borde införts i länder som Grekland, Spanien och Italien, där arbetslösheten i spåren av skuldkris och utebliven tillväxt nu ligger nära 30 procent. Ändå har Bryssel konsekvent valt att rädda de stora bankerna istället för sina medborgare.

Samtidigt har det ena överstatliga beslutet efter det andra gjort det allt dyrare att driva företag i Europa. Höga skatter och byråkrati har gjort det kommersiellt ointressant att starta nya företag, samtidigt som EU:s ensidiga satsning på att gå före inom miljöpolitiken fått energipriserna att skjuta i höjden dramatiskt. Idag kostar energin bara en tredjedel i USA, jämfört med i EU – vilket innebär att industrier och jobb flyttas över Atlanten eller till Asien  i allt snabbare takt. Den fria rörligheten – i grunden det bästa med EU – har inneburit att vi skapat låglöneprolatariat med fattiga från öst som tvingas bo, äta och sova i sina lastbilar.

Detta är dock frågor som aldrig riktigt når upp till ytan i den svenska debatten. Här är det  enklare att avfärda 10 procent av svenskarna som rasister och idioter, än att se resultatet för vad det är: ett symtom på att EU inte fungerar, och att en allt större andel av invånarna är trötta på att byråkrater som de inte valt bestämmer mer och mer av deras vardag.

Som Wolfgang Hansson skriver i en klarsynt analys i Aftonbladet idag, kommer de populistiska framgångarna dock inte att ändra på något i EU-parlamentet, där de etablerade partierna inom t ex de socialistiska, konservativa och liberala blocken kommer att kunna hålla Farage, Wilders, Le Pen och Åkesson utanför beslutsfattandet.

Och just häri ligger den stora faran. De stora maktpartierna kommer att köra vidare som om inget har hänt och fortsätta bygga vidare på ett Europaprojekt som allt färre vill ha och ingen egentligen har råd med i sin nuvarande form. Ingen vill egentligen ta i gamla nazister som Front National ens med tång, men om inte väljarnas oro – för att inte säga desperation – möts av ett EU som kan skapa tillväxt, välstånd och fler jobb, är risken överhängande att Le Pen och Farage fortsätter att växa, och blir ett reellt hot mot de nationella maktpartierna i sina respektive länder.

Detta är en fråga som är betydligt allvarligare än att reduceras till skadeglädje mot Fredrik Reinfeldt för att moderaterna tappade ett mandat i EU-parlamentet. Ett faktum som i praktiken inte betyder ett dugg, men som av tidnignarna framställs som det tveklöst mest intressanta i hela valet…

Det som vi borde diskutera är hur denna folkliga revolt mot EU ska hanteras – för det är en revolt det handlar om, inte att var tredje dansk och engelsman plötsligt gått och blivit rasist och nazimedlöpare. Även om det är betydligt att avfärda valresultatet så.

Och om inte de etablerade partierna i t ex Westminster snabbt inser vart vinden blåser, kommer Ukip högst sannolikt att ställa till ordentlig oreda även i det brittiska parlamentsvalet nästa år – ett val som sannolikt nu kommer att fokusera på en enda fråga: om Storbritannien ska gå ur EU. Och om Storbritannien bryter sig loss, kommer det garanterat att sprida sig till fler länder. (Ukip, som ofta skälls för att vara ”högerextrema”, visar sig dessutom ha lockat väljare både från Tory och Labour.)

Samtidigt, i den betydligt mer provinsiella svenska EU-valrörelsen, gick de etablerade svenska partierna till val på parollen ”Vi tror på Europa” och ”Gillar du inte Europa? Rösta på de andra.”

Den senare uppmaningen, från Folkpartiet, gick uppenbarligen hem. FP gick back med 3,6 procent och förlorar en plats i EU-parlamentet.

Som man sår får man skörda.

Själv känner jag mig helt oskyldig till hela den här röran – jag röstade på Piratpartiet, som klappade igenom totalt och nu tvingas lämna EU-parlamentet. Beklagar, jag gjorde vad jag kunde…

Intressant?

Andra om , , , ,

Flashback 2009: Anders Wijkman och Kristdemokraterna går till val på att massövervaka medborgarna

Åren går fort – plötsligt är det dags för EU-val igen. Förra gången det begav sig, i juni 2009, var det framför allt två frågor som stack ut: Dels kampen mot massövervakningen, som gav Piratpartiet två platser i Europaparlamentet, dels klimatfrågan som vi denna tidpunkt peakade i en slags politiskt masshysteri som gav upphov till ett antal besynnerliga utspel. (Själv lade jag min röst den gången, liksom i årets val, på Piratpartiet.)

En av de mest besynnerliga inslagen i 2009 års val till EU-parlamentet var Kristdemokraternas klimatpolitiska program, som drevs av partiets bägge toppnamn till EU-parlamentet, Anders Wijkman och Ella Bohlin. Programmet, som omfattade nära 100 sidor, hade tagits fram av Anders Wijkman själv, till synes utan någon inblandning från KD. Detta faktum accentueras av att Wijkman i programmet ofta skriver i jag-form och lutar sig mot auktoriteter som neo-malthusianska tankesmedjan Romklubben (där han själv sitter som ordförande).

Efter EU-valet försvann programmet ganska snabbt från KD:s hemsida, vilket man kanske kan förstå. Det var inte bara radikalt utan var en uppvisning i usel fingertoppskänsla i ett val som i mångt och mycket handlade om att sätta stopp för massövervakning och integritetskränkning.

Vad Wijkman föreslog var bland annat införandet av personliga utsläppsrätter, ett handelssystem där individens ”koldoxidavtryck” skulle mätas och prissättas. Jag skrev om det när det var aktuellt.

Wijkman ville se att ett ”IT-baserat system byggs ut så att konsumtionens kolinnehåll enkelt kan mätas”. I praktiken en massövervakning av medborgarna på individnivå som inte skådats i Europa sedan murens fall:

  • Bilkörning loggas genom inrapportering av körsträcka och förbrukning.
  • Tankstationer förses med utrustning som startar pumpen först efter inmatning av en speciell medborgarkod, så att drivmedelinköpen registreras.
  • Hushållets elförbrukning rapporteras kontinuerligt till ansvarig myndighet, liksom inköp av villaolja.
  • Alla flygresor registreras.
  • Personliga varu- och livsmedelsinköp loggas med hänsyn till hur mycket koldioxidavtryck tillverkningsprocessen genererat.

Detta var alltså ett program som Kristdemokraterna ansåg vara det bästa för Sveriges och Europas medborgare så sent som för bara fem år sedan. Dagens KD-program för miljön är betydligt mer allmänt hållet, men den som vill läsa programmet som Anders Wijkman kuppade igenom, kan fortfarande hitta det på The Internet Archive.

Lärdomen man kan dra av denna historia är dels att politik är färskvara, och att det som verkar inne ena dagen kan kvalificera sig för stora skämskudden den andra. Dels att vi alla bör vara tacksamma för att gamle KD-ledaren Alf Svensson i sista stund beslutade sig för att ställa upp i EU-valet – och lyckades kryssa sig förbi bägge de tidigare toppnamnen. Han räddade alltså oss, och EU-parlamentet, från Anders Wijkman.

Tack, Alf!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Alla slåss för integriteten – när det är ofarligt

Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: “Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: