And The Band Played On

Etikett: Europa (Sida 2 av 2)

Konkursmässiga, men beväpnade till tänderna

Det var inte särskilt många år sedan Grekland styrdes av en hårdför militärjunta. Det är till och med något jag kommer ihåg från det tidiga 70-talet, då det började dyka upp ett och annat grekiskt barn i skolan där jag gick.

Med tanke på det läge som råder i dagens Grekland, med galopperande massarbetslöshet, en ekonomi i fritt fall, turister som flyr och ett politiskt system i fullt kaos, är det faktiskt förvånande att den grekiska militärledningen bara sitter och tittar på. Jag menar, det har ju skett statskupper av betydligt mindre allvarliga skäl, om man kan uttrycka sig så.

Sannolikt beror det på att den grekiska försvarsmakten, genom alla kriser på senare år, har klarat sig undan alla typer av besparingskrav. Tvärtom – medan pensionärer svälter, barn hamnar på fosterhem och soppköken rullas ut i Aten, shoppar den grekiska militären loss som aldrig förr. Och då gärna av Tyskland, som står för en fjärdedel av allt pang-pang som säljs tlll det grekiska försvaret.

Greklands militärutgifter är bland de högsta i Europa, och landet kvalar faktiskt in på en tiondeplats globalt när det gäller försvarsanslag per capita. Sedan 90-talet har landet köpt hundratal Leopard-stridsvagnar, granatkastare, jaktplan – och till och med ett par hypermoderna u-båtar från Tyskland, Frankrike och USA.

Grekland spenderar alltså mer på vapen än något annat EU-land – trots att landet är på randen till konkurs. Och den främsta handelspartnern i Europa är alltså – Tyskland. Så medan Angela Merkel föreläser för grekiska parlamentariker om vikten att fortsätta spara, tjänar hennes land 10-tals miljarder på att sälja vapen till konkursboet Grekland – Tysklands största kund när det gäller vapenköp. Och just denna del av ekonomin har, i alla fall fram till nu, varit en fredad zon. Under 2011 ökade till och med försvarsutgifterna, jämfört med föregående år.

Och så kommer det nog att förbli, trots att en tidigare majoritet i parlamentet röstat igenom en bantning av försvarsanslagen med 400 miljoner Euro som en del i EU/IMF:s räddningspaket.

Fan tro’t. Den dagen som ett grekiskt parlament tar generalernas leksaker ifrån dem, lär vi få också se de första pansarvagnarna på Atens gator.

Tillverkade i Tyskland, såklart.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggar om , , , , , ,

Ett grekiskt bankrån

Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Har demokratin en chans i Grekland?

Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har gjort sig till Europas mest hatade man efter att ha utlyst en folkomröstning om det senaste så kallade räddningspaketet från EU. Politiker, centralbankschefer och bankirer i full panic mode undrar vad i h-e han egentligen sysslar med – vad är det för sätt att skjuta det mödosamt frammanglade krispaketet från förra veckan i sank och spä på oron på finansmarknaderna?

Svaret är  – demokrati.

Vad Papandreou gjort, långt om länge, är vad de flesta folkvalda med lite ryggrad borde ha gjort. Det vill säga – låta väljarna bestämma över vilken politik som ska föras, istället för att låta centralbankschefer och hedgefondförvaltare i Frankfurt och på Wall Street diktera demokratins villkor.

Vi ska alla ha klart för oss att det är samma finansiella terrorister som varit djupt delaktiga i att skapa det gigantiska grekiska budgetunderskottet som kräver att Europas – och särskilt Greklands – skattebetalare nu ska ta ansvar för deras usla affärer.

Ta bara storbanken Goldman Sachs, som anlitades som rådgivare inför Greklands Eurointräde och hjälpte till att dölja landers redan då gigantiska underskott. Idag när notan för bluffen måste betalas, är det dock ingen som skickar kravbrev till Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som istället drog in 85 miljoner i lön och bonus förra året.

Och nästan exakt samma sak som nu händer i Grekland spelades upp för bara tre år sedan, hösten 2008, då Lehman Brothers gick i konkurs. Då krävde, och fick, Amerikas storbanker 700 miljarder i hjälp av de amerikanska skattebetalarna för att överleva den kris de själva ställt till med genom att förgifta marknaden med värdelösa subprime-derivat.

Utan att fråga allmänheten om det vettiga i denna tidernas dyraste finansiella räddningsaktion – till exempel genom en folkomröstning – pumpade George W. Bush och hans efterföljare Barack Obama in oräkneliga miljarder i storbankerna, som hotade med ekonomisk härdsmälta om de tilläts falla. Idag är de större och mäktigare än nånsin tidigare, och styr själva vilka lagar som fattas i Washington. Vad hade hänt om väljarna  fått ta ställning till om Wall Streets finansiella oligopol skulle bevaras?

Tre år senare kör Europas banker med exakt samma manus – budskapet om att ”samhällelig kollaps” väntar om inte bankerna räddas upprepas gång på gång. De finansiella institutionerna måste gå skadeslösa ur krisen, även om det sker till priset av att hela Europa kastas ner i ett svart hål av recession, arbetslöshet och fattigdom (dvs en äkta kollaps).

I det här sammanhanget är det värt att uppmärksamma vad Greklands befolkning egentligen ska rösta om – alltså det som Papandreou får så mycket kritik för.

Att bli räddade av EU innebär nämligen inte, som många kanske tror, att Grekland får en enda eurocent i hjälp. Allt ekonomiskt stöd går istället rakt in till de stora europeiska bankerna som lånat ut pengarna från början – på får man anta marknadsmässiga villkor. För Grekland väntar istället fattigdom, tvångsförsäljning av statlig egendom till vrakpriser, slaktade pensioner, skyhög arbetslöshet och fallande inkomster – och möjligen militärkupp – i spåren av räddningspaketet.

Grekerna själva har därför inget att förlora på ett nej.  För alternativet till att fortsätta försöka svälta sig i form, är förstås att kasta loss från Euron, återinföra drachman och ställa in betalningarna på statsskulden. Det skulle skapa kaos på kort sikt, men sett över längre period är det sannolikt det enda vettiga alternativet. Utan de hårda nedskärningar som EU och IMF kräver i utbyte för sin ”hjälp”, är det fullt möjligt att den grekiska ekonomin har betydligt bättre förutsättningar för att växa och fler greker kan få jobb.

Problemet är att en argentinsk lösning skulle visa vägen för fler europeiska länder och skulle kunna bli slutet för både Euron och EU-projektet. Demokratin måste alltså stoppas till varje pris – om unionen och den gemensamma valutan ska överleva.

Intressanta tider stundar.

(Teckningen ovan är hämtad från Washington Times.)

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, E24 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Välfärdssamhället 2.0: sälj dina organ om du vill studera

En akademiker i Skottland, Sue Rabbitt Roff, propagerar för att det ska bli tillåtet för studenter att sälja sina organ. Utspelet görs i den ansedda tidskriften British Medical Journal, och enligt initiativtagaren skulle detta innebära en helt ny inkomstkälla för studenter – varför inte för att betala av sina studier? En njure är värd 280.000 spänn på marknaden – ungefär lika mycket som det kostar i universitetsavgifter.

Även om man kanske ska ta just detta utspel med en nypa salt, är det samtidigt ett tecken i tiden. I takt med att allt mer av västvärldens skatter går till att betala ränta på skulder, och gång på gång rädda misskötta banker, har samhället inte längre har råd att upprätthålla basala tjänster som hälso- och sjukvård, skola och äldreomsorg. Löner och pensioner sänks, förmåner dras in – Sveriges diabetiker kan till exempel räkna med att få betala 30.000 ur egen ficka om de vill kunna fortsätta med sin medicin.

Vad vi ser just nu är det långsamma sammanbrottet av det som vi kallat välfärdssamhället – och det har inget att göra med vem som sitter i regeringsställning. Politiker av alla färger har okritiskt låtit finansmarknaderna driva upp otaliga bubblor – IT-bubblor, råvarububblor, fastighetsbubblor, etc – och när pyramidspelen fallit har samma politiker snällt stått och plockat upp den ena mångmiljardnotan efter den andra. Bankerna räddas, allmänheten får dra åt svångremmen.

Detta är alltså samma politiker beslutade för länge sedan att våra pensioner skulle användas för att göda börsen,  ett beslut som var lika välgrundat som att satsa vartenda öre av pensionspengarna vid pokerborden på Casino Cosmopol.

Det låter kanske som galenskap idag, men vänta bara ett par år, Efter sammanbrottet  kommer den nya avdelningen ”Kroppsdelar och inre organ” på Blocket garanterat att vara en av de allra mest välfyllda på sajten.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN

 

Bättre ordning i Bagdad än i Bryssel

Det skrivs inte särskilt mycket i svenska medier om vad som händer mitt i hjärtat av EU, men det är ju symtomatiskt. Vi skeppar ju gladeligen iväg hundratals miljarder till Bryssel, men bryr oss inte nämvärt om vad som händer med slantarna.

Demonstrationer – FÖR en regering. En syn man inte ser varje dag.

Hur som helst, Belgien har nu varit utan regering i mer än nio månader sedan den tidigare koalitionsregeringen brakade samman i juni förra sommaren, och i förra veckan gav den av Belgiens kung tillsatte medlaren upp – det är omöjligt att få de sju partierna i det belgiska parlamentet att samarbeta. I botten av konflikten ligger givetvis de historiska motsättningarna mellan de 4,5 miljoner fransktalande invånarna i syd (Vallonien) och de 6 miljonerna flamländarna i norra delen av landet. Och inget tyder på att det parlamentariska dödläget kommer att kunna brytas före den 17 februari, då Belgien kommer att ha varit utan regering i 250 dagar och då blir världsmästare i grenen regeringsoduglighet. I skirvande stundinnehar Irak rekordet – det tog 249 dagar att bilda regering efter de första fria valen i landet i början av 2010. Man kan dock med visst fog påstå att politikerna i Bagdad hade något större utmaningar än belgarna, som trots allt varit en demokrati under större delen av 1900-talet.

Belgarna börjar dock att tröttna på sina politiker, och gick i helgen demonstrerade drygt 30.000 på Bryssels gator — för att sätta press på partierna i parlamentet att bilda en regering. Det kravet lär vara ganska unikt för ett demonstrationståg…

Nu är det ju självklart så att belgisk inrikespolitik inte direkt har med EU att göra. Men visst är talande att ”presidenten” för EU – ordföranden i Europeiska rådet – Herman von Rompuy, med speciella ansvar att hålla ihop unionen, kommer just från – Belgien…

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Måste vi avstå från barn för att rädda planeten?

I de blå länderna råder vad som kallas "Sub-replacement fertility"; det föds för få barn för att hålla befolkningen på en stabil nivå. Värst är det i Ryssland, Japan och Sydeuropa.

När vi var på semester med familjen i Italien härom året riktades många blickar mot oss på stranden. Det berodde nu inte på att vi var bleka som albyler – det fanns många semestrande italienare som var minst lika anemiska –  utan på att vi hade tre barn. I Italien är detta numera mycket ovanligt, de allra flesta nöjer sig med att skaffa ett barn – eller i undantagsfall två. Därför tillhör Italien nu de länder som ligger risigt till när det gäller att försörja sin snabbt åldrande befolkning.

Jag kommer att tänka på ovanstående episod när jag läste DN:s kolumnist Lena Andersson igår. Maken till misantropisk krönika var det länge sedan jag läste, även om innehållet inte är direkt nytt (kända domedagsprofeter som Paul Ehrlich orerade om den hotande befolkningsexplosionen redan på 70-talet).

I Liv eller småbarnsliv tar Andersson upp detta gamla favoritämne hos de gröna socialingenjörerna. Hon för att vi står inför en global klimatkatastrof, och det enda sätt vi kan rädda värlen är att begå ett långsamt, kollektivt självmord. Genom att avstå från barn:

I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag. Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar.

Jag kan på många sätt sympatisera med människor som väljer att avstå från barn, och ställer inte upp på synen att barn är själva meningen med livet (även om det naturligvis är så rent genetiskt). Barn kan berika, men också begränsa livet, det är inget att sticka under stol med.

Men om Lena Andersson hade bemödat sig med att kontrollera fakta, hade hon funnit att hon slår in öppna dörrar. Västvärldens befolkning är nämligen på god väg att göra det hon propagerar för. Samtliga europeiska länder lider idag av negativa födelsetal; det föds färre barn än vad som krävs för att hålla befolkningen på en stabil nivå. I vissa länder är det akut. Rysslands befolkning kommer att minska från 143 till 111 miljoner fram till 2050, om Putin inte kan få medborgarna att skaffa fler barn – han har redan lockat med en bonus på 70.000 kr till kvinnor som skaffar ett andra barn. Greklands ekonomiska återhämtning blir inte lättare av det faktum att det bara i snitt föds 1,3 barn per kvinna och att den åldrande delen av befolkningen blir allt större. I Portugal vill regeringen koppla pensioner till antalet barn i familjen – ju fler desto högre ersättning på ålderns höst.

Så här ser det ut i hela Europa, med untantag för Albanien. Och resten av världen följer efter. I takt med ökat välstånd blir barnkullarna allt mindre, och även länder som Turkiet har idag negativa födelsetal. Indien är inte där ännu, men har långtifrån någon explosiv befolkningstillväxt längre (2-3 barn i snitt).

I Japan, som befunnit sig i en utdragen recession de senaste 20 åren, kommer den åldrade befolkningen att få finna sig i att vårdas av robotar – det föds alltför få barn för att räcka till för att fylla vakanserna i vård- och omsorgsnäringen.

I Sverige är vi ännu så länge lyckligt lottade. Eftersom vi är ett ganska populärt invandringsland, ökar Sveriges befolkning något, trots att våra födelsetal bara ligger runt 1,67 barn i genomsnitt.

Lena Andersson, Jimmie Åkesson och alla vi andra bör vara väldigt tacksamma för att dessa kvinnor från fjärran världsdelar väljer att komma till oss. Tack var dem slipper vi kanske att åldras och dö i total ensamhet. Även om vi valt bort barn.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Fotnot: Istället för att hänge sig åt att sprida felaktigheter och rena myter, skulle jag vilja rekommendera Lena Andresson att lyssna på människor som faktiskt har koll. Hans Rosling är en av dem. Och aktuella födelsetal för alla världens länder kan man hitta i alltid uppdaterade CIA Factbook.

Nyare inlägg »

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: