Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: extremism

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

Provokation med en doft av 30-tal

Dammet börjar så sakteliga lägga sig efter veckans absolut viktigaste händelse nationellt – och globalt –  om man ska döma av den massiva mediebevakningen. Jag syftar förstås på SD:s sällsynt lyckade annonskampanj på en t-banestation i centrala Stockholm. Ett mycket billigt budskap (i alla bemärkelser) som genom massiv uppmärksamhet i samtliga mediekanaler lyckades nå ut till hela svenska folket – för ett par ynka hundratusen.

Och med den magnifika avslutningen, där en hord av demonstranter och ”antirasister” stormar ner i t-banan och sliter bort affischerna – allt dokumenterat på film – nås det absoluta crescendot i denna välregisserade propagandaoperation. Det är bara att motvilligt gratulera Sverigedemokraterna, som nu kan se fram emot ytterligare ett par procent i väljarsympatierna. Buskapet har nått ut: Partiet är numera det enda som tar ställning i en fråga – tiggeriet – där de vet att ungefär hälften  av svenskarna är för ett förbud. Övriga riksdagspartier hukar sig och har som bekant ingen egentlig åsikt alls.

Flera har jämfört stämningsläget vi befinner oss idag med 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nationalsocialister kom till makten, och Sverigedemokraternas framfart i opinionen. Det är förstås fel av många skäl. Visserligen har SD mörkbruna rötter, och det finns säkerligen nassar eller ex-nassar kvar i partiet, men att utmåla i princip var femte svensk som nazist är knappast en konstruktiv reaktion.

Vad som däremot verkar upprepa sig från 30-talet är vänsterns ryggmärgsmässiga reflexer som svar på det bruna hotet: Att dra ut på gatorna i regelrätt strid mot sin motståndare. Med attacker mot SD:s budskap, kombinerat med hot och fysisk misshandel av motståndarna ska folk skrämmas till att inte rösta på rasisterna, är tanken. Det funkade som bekant inte då, och det funkar inte idag heller. Det enda som händer är att den stora massan av normala, hyggliga medborgare hukar sig i ett alltmer minerat debattklimat – och därmed lämnas fältet fritt för extremerna att styra det offentliga samtalet.

Twittraren Victor Strömgren (som beskriver sig som socialist) uttryckte det överlägset bäst av alla under den kväll då alla spärrar verkade släppa i trakterna av Norrmalmstorg:

Och det är förstås så det ligger till. Vi verkar inte kunna lära oss av historien, och upprepar samma fel gång på gång. Istället för ett öppet demokratiskt samtal kring svåra frågor, lämnar vi både problemformulering och lösningar till dem som är absolut sämst på att hantera dem.

Det finns för övrigt många frågetecken kring den våldsamma stormningen av T-Östermalmstorg, där en journalist (verksam för en SD-anknuten tidning) misshandlades och en romsk kvinna blev spottad i ansiktet, åtminstone enligt filmer från demonstrationen. Det är dock något som inte känns helt autentiskt med dessa inspelningar. Om man tittar närmare på exempelvis den sekvens där en romsk kvinna går runt bland demonstranterna och tigger, dyker som en händelse Jan Sjunnesson – som jobbar för SD-anhängarnas husorgan Avpixlat och arrangerade Pridemarschen genom Järva – upp och trycker en stor sedel i hennes pappmugg med kommentaren det är du värd. Detta alltså sagt av en anhängare av just det parti som annonserar i t-baneuppgången strax intill med buskapet att tiggeriet ska förbjudas. Filmen ser i detta avseende helt klart ut att vara regisserad. Då kan man fråga sig – finns det något mer i den som är arrangerat? Finns det något som inte är regisserat?

Problemet med till synes dokumentära filmer, som samtidigt är partsinlagor, är att det aldrig går att veta säkert. Att en journalist misshandlas är mycket allvarligt, men kan vi verkligen lita på att inte också denna händelse var riggad på förhand (även om själva attacken var autentisk)?

Var kanske hela kalabaliken som vi såg i tisdags kanske en välregisserad pjäs, med rollerna färdiga på förhand, ägnad att få största möjliga genomslag?

Vi ska inte tro att Putin och hans trollfabrik är de enda som behärskar konsten att sprida desinformation som lätt får fäste i medierna. Såväl ”våldsvänstern” som ”brunhögern” verkar numera behärska denna gren ganska väl.

På det sättet är det nog lite 30-tal i luften.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Ledarsidorna.se, SVT Debatt, Motpol

Fler om , , ,

Hur många vågar egentligen vara Charlie idag?

Efter dagens vidriga terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som slutade med att tio journalister och två poliser miste livet, var världen snabb med att visa solidaritet med offren. Det dröjde inte många minuter förrän hashtaggen #jesuischarlie  dök upp på Twitter. I dagens slacktivism-samhälle går det ju snabbt att visa sitt deltagande och sympati – praktiskt nog utan att riskera vare sig liv, hälsa eller jobb. Vilket de tio journalisterna på Charlie Hebdo gjorde.

De jobbade för en tidning som slog vilt åt alla håll och inte räddes för att håna och baktala vare sig politiker, potentater eller religiösa fanatiker. I denna genre stod Charlie Hebdo tämligen ensam: Få andra tidningar – framför allt inga som betraktade sig som vänster – vågade publicera den typ av teckningar som blev döden för stora delar av redaktionen. Ett faktum som illustrerades utmärkt av brittiska The Telegraphs liverapportering av terrorattentatet, illustrerad med en pixlad bild på Charlie Hebdos omslag.

Den övervägande delen av den internationella pressen har nämligen sedan länge bevisat att den definitivt inte är Charlie. Självcensuren sitter djupt, vilket visade sig bland annat i reaktionerna på de famösa Muhammedkarikatyrerna som publicerades av danska Jyllandsposten 2006. Dessa teckningar ledde inte bara till att tidningen terrorhotades – publiceringen gav även upphov till en storpolitisk kris när stora delar av Mellanöstern exploderade i hat mot Danmark (och även Sverige drogs med). Exporten av danska (och  svenska) mjölkprodukter hotades, och ledande politiker var snabba med att ta avstånd från publiceringen – samtidigt som de mellan raderna närmast beklagade att de  inte kunde göra något åt den (upphovsrätt, pressfrihet, etc).

Vad som förvånade mest då var den massiva kritiken mot själva publiceringen, inte bara från makthavare utan även från ledande publicister, en kritikstorm som kom att överskugga mordhoten mot tidningens anställda. Få andra tidningar valde att återpublicera teckningarna, inte ens som illustration till vad själva affären handlade om. Anledningen som gavs var att illustrationerna var en kollektiv kränkning av alla muslimer, men sanningen är nog att de flesta helt enkelt var rädda för att själva hamna i skottlinjen för extremister och fanatiker. En av få tidningar som faktiskt gjorde det var just franska Charlie Hebdo – och det är sannolikt denna publicering för åtta år sedan som var själva orsaken till dagens massaker i Paris, inte de färskare hånen mot IS och dess ledare.

Vår undfallenhet mot hot och terror har dock gamla anor. Salman Rushdie, den brittiske författaren som levt under dödshot från mullorna i Iran sedan mer än 25 år efter att ha skrivit  boken ”Satansverserna”, har fortfarande ett pris på sitt huvud. Så sent som i september 2012 höjdes belöningen för att mörda Rushdie till 3,3 miljoner dollar. Och i al-Qaidas webbtidning Inspire förnyades hotet mot honom med en dödslista – som även innehöll namnet på den svenske konstnären Lars Vilks.

Detta sker alltså samtidigt som omvärlden för länge sedan förlorat intresset för Rushdieaffären och åter bjuder in de iranska medeltidsmännen till diplomatins finrum. Rushdie själv, som fick sitt liv förstört, skrev så här om sin situation i boken Den sista gisslan:

I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen.

Mycket av denna attityd har även mött Lars Vilks, som även han lever under dödshot sedan han för ett antal år sedan framställde profeten Muhammed som en rondellhund. Han har blivit överfallen under föreläsningar, utsatts för mordbränder – och så sent som 2011 greps tre knivbeväpnade män från Göteborg som var på väg att söka upp Vilks i samband med en konstutställning.

Och trots att alla, politiker som publicister, bedyrat att de alla står upp för den svenska yttrandefriheten, står Vilks ganska ensam där ute i kylan. Ingen vill längre befatta sig med honom eller hans konst, och egentligen får han nog skylla sig själv när han kränker miljarder människor så där som han gjorde. Eller?

Detta är något att fundera på en dag som denna, när jag på Twitter läser uppskattade och retweetade inlägg om att vi inte ska publicera bilder på de som dog i Paris – istället uppmanas vi dela de bilder journalisterna mötte döden för.

Jag ställer mig stilla frågan om vi hade visat samma slags solidaritet med Vilks, ifall någon av hans angripare hade lyckats i sitt uppsåt. Hade vi delat hans rondellhund på samma sätt som Charlie Hebdos satirteckningar? Hade vi samlats i en gemensam manifestation under hashtaggen #jagarlarsvilks?

Till sist: Det är lätt att sätta sig på höga hästar, men jag vill i detta avseende upplysa om att jag aldrig någonsin skulle dela en Mohammedteckning eller publicera någon av Charlie Hebdos karikatyrer. Jag är alltså inte heller Charlie – det är jag för feg för. Eller kanske jag bara handlar strategiskt. För precis som de flesta journalister som har familj tänker man sig väldigt noga för innan man ställer sig i skottlinjen. Framför allt eftersom att vi vet att vi oftast blir lämnade ensamma där framme, utan någon som kommer till vårt försvar när det blir allvar.

Just nu ställer vi oss alla helhjärtat bakom det avskyvärda dådet mot Charlie Hebdo, vi sympatitwittrar och sörjer attacken mot pressfriheten. Men redan i morgon kommer själva dådet att så sakteliga glida in i bakgrunden, för att istället ersättas av den evighetslånga mediala diskussionen om hur det kommer att gynna extremhögern och Sverigedemokraterna.

Hur som helst, de flesta av oss är definitivt inte Charlie – och det är ett problem.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Hur mycket hat klarar Sverige?

Gemensamt för flera av 1900-talets största mänskliga tragedier är att de varit förankrade i ideologier som gått ut på att ställa grupper mot varandra – framför allt minoriteter. Och utan att förfalla till Godwins lag, är det därför  olustigt att Miljöpartiets Åsa Romson, i en slags panikartad reaktion på framgångarna för Feministiskt initativ, nu går till fradgande attack mot alla vita medelålders män som språkröret hävdar ligger bakom det mesta eländet i världen.

Denna minoritet – om vi tolkar begreppet som män i åldersspannet 45-64 år – utgör enligt SCB cirka 10 procent av befolkningen (män med utländsk härkomst, c:a 250.000 st, är här frånräknade). Detta kollektiv är enligt Åsa Romson ansvarigt för de flesta problem vi har. Det är medelålders män som flyger från Bromma, och därmed stoppar unga kvinnliga studenter från att få studentrum. Det är uteslutande medelålders vita män som vräker i sig kött och därmed är ansvariga för klimatförändringar och svältande kvinnor i Sudan.

Jag tror inte att Romson själv inser vilka krafter hon spelar med genom att generalisera och stigmatisera en grupp på det här viset – visserligen en ganska ofarlig grupp som aldrig protesterar och är van sedan åratal vid att ta skit. Men vi är ganska många som både är män och medelålders, och inte känner igen oss ett dugg i Romsons hatiska utfall och börjar känna en slags trötthet för de ständiga attackerna mot vår själva existens. För vad är alternativet till att vara vit, medlålders och heterosexuell om man är man i 50-årsåldern, med fru och barn och inte känner någon dragning till andra män?

Själv använder jag i princip aldrig bil, utan slåss på cykelbanor eller trängs i t-banan precis som de flesta stockholmare som försöker få vardagen att gå ihop mellan hämtningar och lämningar – en livsstil jag delar med de flesta av mina medelålders, heterosexuella, manliga vänner.

Samtidigt flyger Romsons partiledarkollega Gustaf Fridolin (som förvsso har några år kvar innan han drabbas av det institutionella MP-hatet för medelålders vita män) till New York för att inviga ett lokalkontor för Miljöpartiet och ”inspireras” av atmosfären i det Stora äpplet. Företrädaren på språkrörsposten, Maria Wetterstrand, flygpendlade  från jobbet i Stockholm till maken i Helsingfors varje vecka. Och Ywonne Ruwaida, tidigare ekonomiskpolitisk talesman för MP,  satte rekord i att ta taxi på skattebetalarnas bekostnad – hon slog till och med Gudrun Schyman i denna gren – när hon unnade sig att åka bekvämt från och till Riksdagen förbi de överfulla bussarna och t-banetågen.

Kanske styrdes de i sina handlingar av de strukturer som generationer av vita medelålders män skapat?

Själv anser jag att Åsa Romson igår passerade en slags anständighetens gräns genom sitt tal, med vilket hon sällade hon sig till extrempartier som Sverigedemokraterna – som för övrigt kritiseras av samma MP just för att ”ställa grupper mot varandra”.

Vi kan ju ta följande utdrag ur Romsons tal, där hon lyckas extra bra med att spela ut vitt skilda grupper och problem mot varandra:

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen. Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas. Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobbet varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Själv är jag övertygad om att den sudanesiska kvinnan fruktar betydligt mer för att bli kidnappad eller dödad av unga arga män från  Boko Haram än oroar sig för hur svenska mäns köttkonsumtion kommer att påverka jordbuksproduktionen söder om Sahara fram till 2100.

Att anmäla MP för hets mot folkgrupp, som Cornucopia föreslår, tror jag dock bara är kontraproduktivt. Däremot borde alla politiker som tror på ett samhälle där alla inkluderas, ta starkt och tydligt avstånd från Romson. (Fortfarande har jag dock inte sett något i de stora tidningarna som ens kan tolkas som kritik mot språkröret, men det är ju som det brukar när det handlar om MP. )

Stefan Löfven, medelålders, vit, heterosexuell man och därmed måltavla för Åsa Romsons hat, bör i alla fall ta konsekvenserna och omgående ta avstånd från allt tilltänkt samarbete med MP – och istället bilda regering med demokratiska partier som respekterar alla svenskar, oavsett hudfärg, sexuell läggning, ursprung eller ålder.

Att samarbeta med ett parti som hatar en lär vara dömt att misslyckas från start.

Intressant?

Läs även: Ledarsidorna.se

Fler om , ,

EU-valet: Som man sår får man skörda

Politiska analytiker och handviftare på Twitter klättrar över varandra idag för att förklara hur det plötsligt kan komma sig att högerextrema och rasistiska partier körde över det politiska etablissemanget i flera europeiska länder. I Storbritannien krossade Ukip och Nigel Farage både Tory och Labour och får enligt de senaste siffrorna 28 procent av de brittiska väljarnas röster. I Frankrike blev de gamla nazisterna i Front National största parti – och i vårt grannland Danmark tog Dansk Folkeparti hem en övertygande seger.

Att var tredje dansk, fransman eller britt plötsligt skulle blivit rasist och nazimedlöpare är dock en riskabel förenkling – om än än praktisk för etablerade partier som vägrar att se valresultatet för vad det är: Ett rungande misstroendevotum mot Bryssel och ”mer EU”. Budskap som såväl socialdemokraterna som högern med marginella invändningar bekänner sig till. Det är i princip bara Vänsterpartiet och SD som gått till val på att minska EU:s inflytande – och hade inte Fi kommit in från vänster och gjort ett succéval tror jag vi hade sett liknande siffror för Sjöstedt som för Åkesson. ”Gammelmoderater”, som vi hittar i orter som Djursholm skulle givetvis aldrig proteströsta på vänstern – återstår alltså SD, som gick fram med 4,7 procent i Sveriges allra mest mörkblå villasamhälle.

Chocken över populisternas och extremisternas framgångar borde ändå inte komma som någon överraskning. Fem år efter finanskrisen, är tillväxten i EU fortfarande anemisk. Arbetslösheten har bitit sig fast på skyhöga nivåer – till stor del beroende på det dyra försvaret av den gemensamma valutan, Euron, som aldrig borde införts i länder som Grekland, Spanien och Italien, där arbetslösheten i spåren av skuldkris och utebliven tillväxt nu ligger nära 30 procent. Ändå har Bryssel konsekvent valt att rädda de stora bankerna istället för sina medborgare.

Samtidigt har det ena överstatliga beslutet efter det andra gjort det allt dyrare att driva företag i Europa. Höga skatter och byråkrati har gjort det kommersiellt ointressant att starta nya företag, samtidigt som EU:s ensidiga satsning på att gå före inom miljöpolitiken fått energipriserna att skjuta i höjden dramatiskt. Idag kostar energin bara en tredjedel i USA, jämfört med i EU – vilket innebär att industrier och jobb flyttas över Atlanten eller till Asien  i allt snabbare takt. Den fria rörligheten – i grunden det bästa med EU – har inneburit att vi skapat låglöneprolatariat med fattiga från öst som tvingas bo, äta och sova i sina lastbilar.

Detta är dock frågor som aldrig riktigt når upp till ytan i den svenska debatten. Här är det  enklare att avfärda 10 procent av svenskarna som rasister och idioter, än att se resultatet för vad det är: ett symtom på att EU inte fungerar, och att en allt större andel av invånarna är trötta på att byråkrater som de inte valt bestämmer mer och mer av deras vardag.

Som Wolfgang Hansson skriver i en klarsynt analys i Aftonbladet idag, kommer de populistiska framgångarna dock inte att ändra på något i EU-parlamentet, där de etablerade partierna inom t ex de socialistiska, konservativa och liberala blocken kommer att kunna hålla Farage, Wilders, Le Pen och Åkesson utanför beslutsfattandet.

Och just häri ligger den stora faran. De stora maktpartierna kommer att köra vidare som om inget har hänt och fortsätta bygga vidare på ett Europaprojekt som allt färre vill ha och ingen egentligen har råd med i sin nuvarande form. Ingen vill egentligen ta i gamla nazister som Front National ens med tång, men om inte väljarnas oro – för att inte säga desperation – möts av ett EU som kan skapa tillväxt, välstånd och fler jobb, är risken överhängande att Le Pen och Farage fortsätter att växa, och blir ett reellt hot mot de nationella maktpartierna i sina respektive länder.

Detta är en fråga som är betydligt allvarligare än att reduceras till skadeglädje mot Fredrik Reinfeldt för att moderaterna tappade ett mandat i EU-parlamentet. Ett faktum som i praktiken inte betyder ett dugg, men som av tidnignarna framställs som det tveklöst mest intressanta i hela valet…

Det som vi borde diskutera är hur denna folkliga revolt mot EU ska hanteras – för det är en revolt det handlar om, inte att var tredje dansk och engelsman plötsligt gått och blivit rasist och nazimedlöpare. Även om det är betydligt att avfärda valresultatet så.

Och om inte de etablerade partierna i t ex Westminster snabbt inser vart vinden blåser, kommer Ukip högst sannolikt att ställa till ordentlig oreda även i det brittiska parlamentsvalet nästa år – ett val som sannolikt nu kommer att fokusera på en enda fråga: om Storbritannien ska gå ur EU. Och om Storbritannien bryter sig loss, kommer det garanterat att sprida sig till fler länder. (Ukip, som ofta skälls för att vara ”högerextrema”, visar sig dessutom ha lockat väljare både från Tory och Labour.)

Samtidigt, i den betydligt mer provinsiella svenska EU-valrörelsen, gick de etablerade svenska partierna till val på parollen ”Vi tror på Europa” och ”Gillar du inte Europa? Rösta på de andra.”

Den senare uppmaningen, från Folkpartiet, gick uppenbarligen hem. FP gick back med 3,6 procent och förlorar en plats i EU-parlamentet.

Som man sår får man skörda.

Själv känner jag mig helt oskyldig till hela den här röran – jag röstade på Piratpartiet, som klappade igenom totalt och nu tvingas lämna EU-parlamentet. Beklagar, jag gjorde vad jag kunde…

Intressant?

Andra om , , , ,

Att våga stå upp för kolleger som gör sitt jobb

Uppdrag gransknings Janne Josefsson, som är i blåsväder igen och blev anklagad för att var nazist efter senaste programmet, är en av få rakryggade murvlar i ett allt mer ängsligt och duckande medielandskap. För det Josefsson och UG-redaktionen gör borde inte vara något märkvärdigt – i grunden är det ju bara ett klassiskt journalistiskt hantverk Uppdrag granskning utför. Ett hantverk som alla dagstidningar, radio- och tv-redaktioner borde ägna sig åt.

Att rapportera om hur saker och ting ligger till, utan påverkan av ideologiska eller moraliska raster, var ju en gång det som utmärkte god journalistik – i alla fall när jag blev journalist för snart 30 år sen. Men i takt med att mediebranschens kris fördjupats, med ständiga neddragningar på redaktionerna, allt mer otrygga arbetsförhållanden för journalisterna och färre och färre som ska fylla allt mer medieutrymme, har granskningen ersatts med journalistik som i allt högre grad handlar om att skyffla åsikter och skapa debatt. Det är relativt billigt, kräver ett minimum av research och kräver egentligen ingen erfarenhet. Och man slipper lämna redaktionen; alla åsiktsmaskiner finns ju bara ett klick bort på Twitter. (Vissa brukar förvisso kalla det ”sociala medier”, men ingen reporter bryr sig att plocka upp nåt utanför Twitterbubblan.)

I detta journalistiska vakuum har också den politiska aktivismen tillåtits flytta fram sina positioner och rapporteringen blir alltmer trängd och ängslig. Rädslan för röra sig utanför den beramade åsiktskorridoren skrämmer många, framför allt unga, reportrar från att över huvud taget röra vid vissa ämnen, som Britta Svensson skriver i Expressen:

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazistkletarna har bestämt.

Så istället för gamla tiders skandaljournalistik har vi därför fått mer och mer fått något som närmast kan betecknas som moraljournalistik. Allt fler avslöjanden handlar numera om moraliska tillkortakommanden hos makthavarna – som att riksdagsledamöterna inte sjukanmäler sig som de kanske borde göra.

Hur som helst. Anledingen till att Josefsson råkat i blåsväder denna gång är att han granskade det utbredda våldet från autonoma grupper på vänsterkanten, som Revolutionära fronten och AFA. Grupper vars modus operandi är att hota och misshandla politiska motståndare till tystnad – ofta i förebyggande syfte. Detta våld drabbar inte bara högerextrema och SD:are (om det skulle vara ett försvar för att slå folk sönder och samman) utan även moderater, folkpartister, kristdemokrater och slovakiska gästarbetare. Det kommer dagligen in rapporter om hur valarbetare misshandlas på öppen plats, och många unga politiker vittnar om hur de skräms till tystnad, ofta av autonoma grupper. Det är ett hårdnande ideologiskt klimat vi ser, och vad det innebär i längden för demokratin borde vi nog ta oss en rejäl funderare på.

Genom att beskriva denna verklighet, blev Josefsson hårt attackerad. Och till skillnad från förr i tiden, då det existerade en slags kollegialitet mellan journalister – en kodex som innebar att man inte kastade skit på sina kolleger, inte ens om man arbetade på konkurrerande redaktioner – är det nu mer regel än undantag att journalister attackerar varandra offentligt. Ibland till och med kolleger som jobbar på samma tidning.

I detta fall ställde sig en programledare på Sveriges radio, Ametist Azordegan, längst fram i drevet och skällde Janne Josefsson för att vara både en usel journalist och nazist. Något som SR senare tvingades be om ursäkt för.

Anledningen till utbrottet var att Josefsson genom att göra en granskning av vänstervåldet och låta misshandlade nazister prata ut därmed relativiserat det högerextrema våldet (som UG granskat veckan före) och gått nassarnas ärenden. Så uppfattar i allla fall jag själva essensen i drevet mot Josefsson, i den utsträckning det faktiskt finns någon genomtänkt essens.

En av de bättre nedtagningarna av detta resonemang står glädjande nog vänstertidningen Flamman för, där Jonas Wikström skriver klokt:

Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig.

Själv tycker jag bara det känns främmande att väga olika typer av terror mot varandra. Det är naturligtvis förkastligt med hot och våld oavsett vilka perverterade ideologiska måttstockar som används. Att misshandla någon för att vederbörande har ”fel” hudfärg eller religion är vidrigt, men är det verkligen så mycket bättre att slå sina motståndare sönder och samman i förebyggande syfte? Eller hota anställda på Migrationsverket, för att de anses som en del av ”förtrycket”?

Mest bisarrt blir det när debattörer börjar väga extremismens farlighet utifrån någon slags bodycount – alltså vilken sidas våld som tagit livet av flest. Konsensus verkar här vara att det nazistiska våldet är värre än vänsterextremisterna, eftersom fler har dött som en följd av högerextremt våld.

Jag är antagligen för medelålders. för vit, för man, för att riktigt hänga med i denna intellektuella diskurs som mestadels förs på kultur- och opinionssidor av debattörer tryggt förankrade bakom skrivbord i Stockholms innerstad, långt från extremisterna som för krig på gator och torg. Men det är just dagar som dessa som det är viktigt för oss som kallar oss journalister att stå upp och försvara de kollegor som gör ett modigt – och ofta farligt – jobb. Journalister som vågar ställa sig i skottlinjen, som vågar ta mötet med våldsverkarna öga mot öga, trots att hotet om våld eller repressalier alltid finns under ytan.

Journalister som Janne Josefsson.

Intressant?

Fler röser om , , ,

Bloggar: No Size Fits All, Motpol

Putins egen MC-boss ”kirurgen” ska se till att Krim blir ryskt

Den som vill ha en tydlig och objektiv bild av vad som händer på marken just nu i Krim, gör klokt i att följa Vice News och den orädde rysktalande journalisten Simon Ostrovsky. I en serie reportage visar han exakt vad som händer på den belägrade halvön just nu, och det fula maktspel som Putin ägnar sig åt, som gör gamla vänner och allierade till bittra fiender. Bland annat lyckas Orlowsky genom mod och hög svansföring ta sig igenom avspärrningarna till den ukrainska flottbasen, där landets största krigsskepp ligger för ankar utan att kunna lämna hamn, hotat av prickskyttar från lokala ”självförsvarsstyrkor” som de kallar sig (fast alla vet förstås att det är ryska specialstyrkor som gömmer sig bakom de svarta balaklavorna).

Den ”folkomröstning” som utlysts av det lokala parlamentet i Krim till mitten av mars, kommer inte ens att ha som alternativ att stanna kvar inom Ukraina – utan enbart två val: självstyre eller återgång till Ryssland. Krims parlament befolkas sedan ockupationen av lokala ”självförsvarsstyrkor” uteslutande av Moskvatrogna politiker, och ”premiärministern” tillhör det nazistiska partiet Rysk enhet som fick endast 3 av 100 mandat i regionparlamentet vid de senaste verkliga valen. Resultatet av detta skenval kommer sedan att användas av Moskva för att bryta loss Krim från den Ukrainska republiken – eller också så kommer Putin, som den maktfullkomlige despot han är, att i en gest av statsmannaskap låta Krim stanna kvar som en del av Ukraina. Men då kommer det förstås att bli på Rysslands villkor…

Putin och ”kirurgen” på MC-semester sommaren 2012. Bild från Kyiv Post.

En intressant detalj som tydligt visar att Putin har mer än ett finger med i spelet på Krim, är närvaron av presidentens ”eget” Hell’s Angels, MC-klubben Nattvargarna med 5.000 medlemmar. MC-klubben ”skyddar” nu parlamentet i Krims regionhuvudstad Simferopol. Klubben är extremt rysknationalistisk, och dess motto är att var helst Nattvargarna befinner sig, ska betraktas som ryskt territorium. Klubbens ledare Alexander Zaldostanov, som går under smeknamnet ”kirurgen”, är sedan flera år personlig vän med Vladimir Putin. Den ryske presidenten kom exemplvis fyra timmar för sent till ett möte med Ukrainas numera avsatte president Viktor Yanukovitj – för att han var ute på en MC-cruising med ”kirurgen”.

Zaldostanov intervjuas i den tredje delen av Vice News reportageserie (som finns inbäddad ovan).

Det är svårt att se hur det här skulle kunna sluta väl, med en tilltagande extremism och vapenskrammel både i Kiev och på Krim.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Svenskt bistånd rakt ner i fickorna på ekovandaler

Crowd breaking through fence in prior to destroying field of gol

Militanta aktivister till attack mot försöksodlingarna för gyllene ris på Filippinerna. Foto: Philippine Department of Agriculture Regional Field Unit 5

I dagarna gick ett antal forskare ut med ett öppet brev – postat bland annat på den brittiske miljöjournalisten Mark Lynas blogg – till svenska UD, i en protest mot att biståndsorganet Sida via Svenska naturskyddsföreningen finansierar den filippinska miljöorganisationen Masipag med ett antal miljoner årligen.

Tidigare i år saboterade Masipag, som är tätt knuten till Greenpeace, en försöksodling för så kallat Golden Rice, en genmodifierad version av matris. Vad som är speciellt med denna GMO-gröda är att den genom genteknik fåtts att producera högre halter av betakaroten, som innehåller A-vitamin. Och just A-vitaminbrist är ett gigantiskt hälsoproblem i fattiga länder i Asien, där riset är stapelvara i kosten – och brist på detta vitamin ligger bakom ett stort antal dödsfall hos barn. En annan risk med a-vitaminbrist är att att barnen blir blinda.

Därför skulle det gyllene riset, som tagits fram i ett forskningsprojekt finansierat av bland andra Bill Gates, kunna rädda livet på miljontals barn årligen. Dessutom ska det efter slutförda tester delas ut fritt till bönder på Filipinerna och i andra asiatiska länder. Det är alltså utvecklat under en slags GMO-variant av open source, och ägs inte av någon stor och ond multinationell kemijätte. Inga tester har heller visat på vare sig hälso- eller miljörisker med den nya grödan.

Men för de så kallade miljöaktivisterna är allt som är ”genmanipulerat” av ondo och måste bekämpas, också om det sker till priset av människoliv. Framför allt gäller detta extrema organisationer som Greenpeace, vars ledning hyllat attacken mot den filippinska Golden rice-odlingen.

Vilket visar på ett mycket tydligt sätt hur delar av miljörörelsen radikaliserats. Från att ha utkämpat en rättfärdig kamp för utrotningshotade arter och stopp för kärnvapenprov – till att perverteras till en allmänt misantropisk domedagslobby som ser människan själv som det stora problemet.

Samma sak kan vi skymta när Mikael Karlsson, vars organisation alltså stödjer aktivisterna som förstörde Golden rice-fälten, i en debattartikel propagerar för att Sverige ska ställa om till ekologiskt jordbruk. Väl medveten om att denna typ av odling tar mycket större arealer i anspråk än konventionellt jordbruk. Om världen följt hans råd skulle det innebär skyhöga livsmedelspriser och massvält.

För de gröna misantroperna är ju förstås detta bara önskvärt. För oss andra, som inte ser världen på samma inskränkta sätt, vore det hög tid att sluta finansiera ekovandaler som Greenpeaces kompisar på Filippinerna med våra skattepengar.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

När myndigheter blir miljöaktivister

Den kanske allra viktigaste frågan som aldrig ställdes i förra veckans #köttskattgate, alltså Jordbruksverkets utskällda rapport Hållbar köttkonsumtion, som eventuellt/kanske/möjligen (dementierna har haglat) föreslog en straffskatt på kött, är denna: Hur kan vi lita på våra myndigheter, när de allt mer börjar uppträda som miljöaktivister?

I Sverige har myndigheter och statliga verk av tradition en stor grad av självständighet, och folkvalda makthavare är enligt lag förbjudna att utöva så kallat politkerstyre.  Men vad händer när det omvända sker – alltså när myndigheten börjar driva sin egen agenda, som en slags stat i staten, utan möjlighet för politiker att ingripa?

Jordbruksverkets rapport är ett utmärkt exempel på publikation där såväl innehåll som slutsats har mera gemensamt med larmrapporter från Greenpeace än traditionella svenska utredningar. Ett närmast obefintligt problem (köttproduktion ger upphov till växthusgaser) angrips för att lösa ett hypotetiskt problem (Jorden riskerar bli varmare), och de valda lösningarna utmynnar i allt från förbud mot att hålla idisslare – dvs kor – till koldioxidskatter på kött. Någon analys av vilka resultat dessa förslag skulle ge upphov till finns inte, varför hela rapporten framstår som ännu en i raden av larmrapporter.

Vi kan ju titta lite närmare på hur författarna till rapporten motiverar förslaget på köttskatt:

”Det framförs nu från olika håll att köttkomsumtionen bör minska. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet motionerat om en minskning av köttkonsumtionen.”

Underlaget är alltså detta: två extrempartier i Riksdagen, som tillsammans samlar lite drygt 10 procent av väljarkåren, anser att vi borde sluta äta kött. Något evidensbaserat underlag till nödvändigheten av att införa en koldoixdskatt på köttkonsumtion, finns inte. Men författarna, under ledning av Helena Lööv, går ännu längre i sina visioner av ett köttfritt samhälle:

”Ett annat alternativ är att förbjuda produktion med stor klimatpåverkan. För att ta ett extremt exempel skulle, rent hypotetiskt, hållandet av idisslare kunna förbjudas”

Observera att vi här har en utredning från Jordbruksverket, som på fullt allvar diskuterar möjligheten att förbjuda betande kor. Jag förmodar att verkets generaldirektör antingen inte läst rapporten före publicering, eller helt missat att se att hans myndighet intagits av militanta veganer.

Men det här är långtifrån nytt. Flera andra myndigheter har i princip tagits över av gröna påtryckargrupper. Energimyndigheten har förvandlas till ett slags kamporgan för vindkraftslobbyn, och Naturvårdsverket har under decennier tävlat med WWF och Greenpeace om vem som kan skrämmas mest med framtida klimatkatastrofer.

Så då kommer vi till den springande punkten: hur ska vi som medborgare säkerställa att våra myndigheter gör sitt jobb? Svaret är att vi tyvärr inte kan det, eftersom dessa är självständiga gentemot de folkvalda. Det har resulterat i att den verkliga makten samlats hos myndigheterna, som med förslag och utspel i stor utsträckning styr politikerna istället för tvärt om. Och till skillnad från de senare, behöver myndighetschefer och -anställda inte stå till svars i allmänna val.

Det finns förvisso möjligheter till demokratisk insyn eftersom myndigheter och statliga verk styrs av offentlighetsprincipen. Problemet här är att ungefär samma slags aktivister som agerar på Jordbruksverket även har haft stora framgångar i våra medier, framför allt inom public servicebolag som SvT och Sveriges Radio. I en intervju nyligen berömde sig till exempel ordföranden för Sveriges miljöjournalister, Anders Nord, för att klimatförnekare hålls kort i Sverige. Det vill säga att endast Nords och hans kollegers uppfattning i klimatfrågan tillåts i rapporteringen. (Huruvida Anders Nord eller de övriga i hans klubb är journalister eller aktivister kan förvisso också diskuteras.)

De tenderar i alla fall oftast att berätta exakt samma historia som sina idéfränder, som huserar bland annat på Jordbruksverket.

Intressant?

Sveriges Radio, SvD 1, 2,  DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , , ,

Datorer och Internet skapar inga massmördare

Anders Behring Breivik.

I kölvattnet på terrordådet i Norge har det startat ett omfattande blame game, där ansvaret för för den jävla massmördaren och idioten Anders Behring Breiviks vidriga terrordåd skylls på datorspel, Internet, bloggosfären, Sverigedemokrater, högern i största allmänhet, islamofobin, islamiseringen och/eller massinvandringen.

Det är få om ens någon som vet vad ett dugg om vad som rör sig i huvet på galningen Breivik, de som skriver gissar eller sätter ihop sina egna hemmagjorda teoribyggen för att underbygga en politisk ståndpunkt eller bara vill bryta igenom kommentariatets brus för en stund.

För vad i h-e vet t ex  Sydsvenskans Erik Magnusson om World of Warcraft? Uppenbarligen hade han hittat något hemligt massmördarläge i spelet där trollformler och svärd ersatts med automatgevär och Glock, eftersom han i sin artikel i måndags skrev:

”Anders Behring Breivik tycks under senare år ha fört ett sorglöst ungkarlsliv, till stor del framför datorskärmen. Han roade sig med dataspel och var engagerad i online-spelet World of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling.”

Vi ligger uppenbarligen ganska risigt till om det finns fler bland de dryga 12 miljoner WoW-spelarna som omsätter sina färdigheter i spelet i praktisk handling. Som tur är det Magnusson skriver bara allmänt skitprat som inte kan skilja ett massivt onlinerollspel med en 3D-shooter som Counter-Strike (som av en händelse fick skulden för Columbine-massakern för mer än 12 år sedan).

(Artikeln av Erik Magnusson har i efterhand redigerats och ovanstående stycke tagits bort.)

Och är det inte datorspel som får folk som puckot Anders Behring Breivik att bli massmördare – så är det Internet och bloggosfären. Nätet gör ju att man numera kan ”filtrera” verkligheten, vilket uppenbarligen får till effekt att hatet eldas på till en gräns där den enda utvägen är att ladda sin Glock med dumdumkulor. Det är alltså både ett demokratiskt problem och en säkerhetsrisk att vi läser bloggar som inte gör samma nyhetsvärderingar som pressen. Hade bara lågpannan Anders Behring Breivik tvingats att få sina nyheter via tidningar istället för högerextrema hatbloggar och foliehattsforum, hade kanske ungdomarna på Utøya varit i livet idag, menar på fullt allvar debattören Thomas Hylland Eriksen i The Guardian.

Vissa går till och med så långt som att smeta ut ansvaret för skitskallen Anders Behring Breiviks fega terrordåd på folk som han citerar i sitt förvirrade manifest. Där finns EU-kritiska bloggare som Richard North (men också historiska personligheter som Winston Churchill), som nu buntas ihop och får bära delansvar för terrorn. Och en hemmagjord, vilt spretande konspirationsteori förvandlas raskt till en medveten och sanktionerad plan där högern i största allmänhet står i bakgrunden och hejar på.

Och vi ska inte ens tala om lågpannor som Erik Hellsborn, vars analys var att i ett purnorskt Norge utan ”massinvandring” så hade dådet aldrig skett.

Det paradoxala är att många som hyllade den norske statsministern Jens Stoltenbergs tal om att möta det fruktansvärda dådet med ännu mer öppenhet och demokrati, samtidigt vrålar efter mer reglering, censur och kontroll av åsikter på Internet. När det är motsatsen som behövs. Nätaktivism, som arbetar mot extremism och fördumning, oavsett om den kommer från islamister, kristna, höger- eller vänsterextremister.

Ett sådant initiativ är hackergruppen Anonymous aktion unManifest, som går ut på att skapa ett gigantiskt antal förvanskade kopior av idiotens så kallade Manifest (som jag absolut inte tänker länka till) och på så sätt göra hans framtida existens på Internet till ett skämt.

Till sist, för dem som fortfarande tror det var bättre förr, innan Internet, datorspel, Sverigedemokrater och hatbloggar fanns, behöver man inte gå längre än till Wikipedia och ta fram listan över världshistoriens värsta massmördare räknat i antal offer. De allra flesta av dessa inträffade långt före World of Warcraft ens var påtänkt och förvirrade manifest skrevs på papper.

Inte för att det nu på något sätt gör dådet mindre vidrigt.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Expressen, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,
Uppdatering 29/7: Så var debatten igång igen.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: