Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: facket

Julchocken: SD är de nya Socialdemokraterna

novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vinst i välfärden helt ok – för storbolagen

Så LO har alltså tillsatt en samling gubbar (ingen kvinna fick plats tydligen) som nu lagt fram ett förslag på hur ”vinster i välfärden” ska stoppas. Dvs hindra riskkapitalister,  vårdföretag, privata skolor och andra utsugare att profitera på vår skattefinansierade välfärd.

Det definieras inte riktigt exakt vilka samhällsfunktioner som ingår i begreppet ”välfärd”, men att döma av förslaget kan man sluta sig till att det endast rör arbetsgivare som anställer lärare, sjuksköterskor samt äldreomsorgspersonal – dvs yrken vars gemensamma nämnare är att de är väldigt lågt betalda och där det fram tills helt nyligen nyligen inte fanns någon konkurrens (och därmed ingen möjlighet att få upp sin lön). Företag vars affärsidé är att förmedla kunskap, ta hand om sjuka eller äldre ska därför hindras att ta ut mer än en procent i vinst, och dessutom detaljstyras av kommunala tjänstemän, enligt LO-gubbarna.

Någonstans hade jag hoppats att denna plötsliga omsorg om skattebetalarnas pengar (det är ju inte direkt något som facket brunnit för historiskt) hade sträckt sig förbi låglönesektorn. Det hade exempelvis varit vällovligt om LO haft samma fokus på att dämpa de skenande byggkostnaderna. Det drabbar nämligen välfärden hårt när skolor, sjukhus och andra samhällsgemensamma projekt, upphandlade av internationella storföretag som Peab, Skanska och JM, drabbas av ständiga fördyringar – samtidigt som mångmiljardvinster som hade kunnat användas till vård istället går rakt ner i fickorna på bolagens aktieägare. Ta till exempel det extremdyra bygget av Nya Karolinska, som beskrivs som den sämsta affären i landstingets historia. Tyvärr är detta långt ifrån någon engångsföreteelse – havererade byggprojekt som dränerar samhällets resurser ser vi i princip dagligen.

Man kan också fundera på varför gubbligan inte slagit larm om den gigantiska förmögenhetsöverföring som dagligen sker från den svenska välfärden till multinationella läkemedelsbolag. Jag väntar därför spänt på att LO:s tänkare kräver att Astra Zeneca och Glaxo Smith Kline accepterar att drivas som Samhällsföretag, men vinstbegränsning och svenska kommunpampar i ledningen. Då, men först då, skulle de tillåtas sälja läkemedel till våra gamla och sjuka.

Och se till att stoppa vinstmaximerande åkerier och budföretag från att leverera mat till skolbarn och pensionärer!

Mat, ja. Här finns det massor att göra. Börja med att förbjuda internationella profitörer som Sodexho att leverera måltider till sjukhus, skolor och äldreboenden – i alla fall om de envisas med att fortsätta tjäna pengar. Stoppa välfärdsprofitörer som ICA och Axfood, som suger ut välfärdssektorn! Se även till att stävja övervinsterna som läromedelsföretag och IT-bolag gör när de levererar datorer och läroböcker till eleverna!

Jag vet inte om LO-gubbarna bara haft otur när de tänkte, eller om de verkligen på fullt allvar tror att vi löser några problem med att tvångsinföra en socialisktisk samhällsmodell av östtyskt snitt, där bara Volkseigener betriebe (VEB) tilläts verka inom en smalt avgränsad och löst definierad sektor. Oavsett vilket beter de sig som kompletta plattskallar, när de för att lösa ett till stora delar påhittat problem siktar in sig på att ge de allra sämst betalda bland sina medlemmar ännu mindre möjligheter att förhandla sig till en vettig lön.

Om dessa överbetalda, lågpresterande män verkligen hade varit måna om att värna våra skattepengar, hade det funnits många betydligt effektivare förslag att lägga. Till exempel att  begränsa de kommunala fastighetsbolagens ockerhyror. Idag går en betydande del – inte sällan 30 procent eller mer – av skolors och äldreboendes budget till att betala hyror till kommunägda bolag, inte sällan med samma politiker i styrelserna, som gapar om att stoppa välfärdsvinster. Så sent som i somras chockhöjdes hyran för gamla och sjuka med upp till 65 procent för kommunala äldreboenden i Stockholm.

Där kan man snacka om välfärdsvinster!

På en öppen konkurrensutsatt marknad hade bolag som dessa haft mycket svårt att ta ut ens i närheten av de vinster som de gör idag för sina ofta ålderstigna och slitna lokaler.

Fast sådana förslag lär vi aldrig få se, för i dessa bolag jobbar det som bekant många män, anslutna till Fastighethetsanställdas förbund.

Intressant?

Svd 1, 2, 3, DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Det är för lite bastkjol och reaktorbad nuförtiden

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Den stora tågkonspirationen

Jag fick en del kritik för att jag upprepade gånger kallade SJ:s konduktörer för idioter i mitt tidigare blogginlägg. Så jag ska inte använda liknande tillmälen om Erik Johansson på fackförbundet Seko – som hävdar att hela skulden för att en av deras medlemmar slängt en ensam 11-årig flicka av tåget är SJ och företagets brist på tydliga regler. (Möjligen kan man anta att han har ett visst erfarenhetshandikapp.)

Att SJ sedan många år har en lättläst policy för hur tågpersonal ska agera när barn och ungdomar saknar biljett är nämligen något som Seko inte tror på en sekund – dokumentet har först nu dykt upp på SJ:s intranät, vilket får Erik Johansson att ana en konspiration. En efterhandskonstruktion för att rädda ansiktet på SJ och kasta all skuld på den enskilde, enligt Johansson.

”Jag jobbar inte själv som ombordare men det man kan säga är att det helt plötsligt dyker upp en föreskrift på vårt intranät som många ombord inte känner igen.”

Jag tycker att det är utmärkt när facket tar sina medlemmar i försvar, men tyvärr går det alltför ofta till överdrift och blir bara fånigt. När kökspersonal skrapat upp utspilld mat från golvet och serverat till skolbarn – då har facket snabbt varit där och försvarat svineriet med eftersatt utbildning. När vårdpersonal på äldreboende misshandlar och förnedrar gamla och sjuka – ja då är det arbetsgivarens krav och ”bristande rutiner” som är felet. Aldrig den enskilda individen, som i fackets värld alltid är en hjälplös slav under omständigheterna eller utsugande arbetsgivare, utan någon som helst förmåga eller tillåtelse att tänka själv.

I det aktuella fallet med 11-åringen, hävdar facket nu att konduktören gjorde en ”bedömning” som var rätt just vid det tillfället hon gjorde bedömningen eftersom konduktören gjorde bedömningen att hennes bedömning var rätt – dvs att flickan hon avvisade från tåget var äldre än 18 år.

Ehh.

I den verkliga världen, utanför fackförbundets kontor i centrala Stockholm, kan vem som helst som inte drabbats av långt gången starr tydligt se att flickan inte på några villkor kan vara 18 år – inte ens 15 för den delen, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden i Aftonbladet. Och ser man inte skillnad på en 11-åring och en 18-åring kanske man kanske hur som helst inte ska jobba i en såpass utsatt position som tågvärd.

Man kan då be företaget om stöd för vidareutbildning. Facket kan säkert hjälpa till.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Gärna högre lön – men först en rejäl vindsvåning!

Wanja – tillsammans med några av de medlemmar som gjort hennes bostadskarriär möjlig.

Sveriges Radio och ABC-nytt rapporterar att LO-förbundet Kommunal inte lämnat en enda lägenhet till Bostadsförmedlingen på åtta år. Förbundet har tre fastigheter i centrala Stockholm, men lägenheterna i dessa kommer givetvis inte vanliga stockholmare till del, utan delas istället ut till höjdarna inom facket. I det här fallet  förtroendevalda och anställda inom förbundet.

Visserligen har Kommunal ingen skyldighet att lämna lägenheter till Bostadsförmedlingen, lika lite som privata fastighetsägare. Men det finns en frivillig överenskommelse sedan 90-talet om att hälften av alla lediga lägenheter ska lämnas till förmedlingen.

Det låter onekligen ihåligt när Arbetarrörelsens företrädare håller eldfängda tal om solidaritet, protesterar mot utförsäljningar av allmännyttan och införande av marknadshyror – samtidigt som de är fullt upptagna med att kånka in flyttkartonger i sina sprillans nya vindsvåningar, renoverade med medlemmarnas pengar. I Wanjas fall var det faktiskt också Kommunal som stod för fiolerna, alltså det förbund som bärs upp av 100.000-tals lågavlönade kvinnor i vård- och omsorgsyrken.

Men återigen, ingen kan vara förvånad. Detta är korporativismens och socialismens sanna ansikte: jämlikhet och solidaritet i all ära, men först när ledargarnityret försett sig. Så har det varit i alla socialistiska samhällssystem – från Sovjet till DDR.

I Sverige låter vi dem hållas av någon konstig anledning – när det som verkligen skulle behövas är en revolution. Sveriges arbetare och tjänstemän behöver kompetenta och professionella yrkesförbund mer än någonsin – istället får de hålla till godo med en samling lönnfeta Hasse Ericson-pampar som lever gott på deras medlemsavgifter.

Med utsikt över Stockholms takåsar.

Andra som bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering 14 oktober: Även Lärarförbundet praktiserar facklig samhållning i sitt bostadsbestånd.

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: