Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: fail (sida 1 av 2)

Time Capsule nummer två åker söderut

Apple gör erkänt snygga datorer, men nätverks-produkter som Airport och Time Capsule har alltid varit företagets sämsta gren.För snart ett och ett halvt år sedan, i april 2010, dog min backupdisk, en 500 GB Apple Time Capsule som jag köpt i mitten av 2008. Den blev nästan 18 månader gammal. Fabriksgarantin hade gått ut, men efter lite tjafs med Apple fick jag en ersättningsenhet. Jag var nämligen långt ifrån ensam; världen över dog Apples tidskapslar i drivor (de flesta gav upp andan runt 19-20-månadersstrecket), och Apple fick till slut krypa till korset och mer eller mindre motvilligt erkänna att designen av företagets ”server-grade” backupenhet var ett skämt. Kombinationen stor hårddisk, hög värmeutveckling, inbyggd transformator, litet chassi och obefintlig kylning har aldrig varit något lyckat recept för driftsäkra system. Trots det har Apple i allt väsentligt hållit kvar vid sin fallerade design (dock på senare tid med mindre värmealstrande hårddiskar).

Hur som helst, i helgen nästan exakt 19 månader efter att jag fått ersättningsenheten, gav även denna Time Capsule upp andan. Den lyser fortfarande grönt och fungerar som accesspunkt, men den inbyggda hårddisken står inte längre att finna. Inte heller går det att ansluta till den extra USB-disk som jag kopplat in. (Vis av skadan från förra Time Capsule-haveriet backar jag numera upp – backupdisken…) Det går inte heller att köra inställningsprogrammet, Air Port Utility, så sannolikt är hårddisk och/eller SATA-controllern rökt.

Oavsett vilket lär jag aldrig kunna reparera backupdisken, och som tur är är samtliga tre datorer som jag backat upp friska. Den äldsta av dessa är förresten en Macbook från 2007, som nu alltså har överlevt två backupdiskar. Borde det inte vara tvärtom?

Nu är då frågan vad jag ska skaffa för backuplösning istället för Time Capsule. Även om de nya modellerna håller bättre än de gamla, känns Apples backuplösning omständlig och tungrodd jämförd med andra backuplösningar på marknaden  – som t ex CrashPlan som jag kör både hemma och på jobbet och som kopierar mångdubbelt snabbare än Time Capsule. Jag har alltid retat mig på att det inte funnits några verktyg för att ställa in hur ofta TC-backuperna ska tas och att de är enormt stora. Även om jag inte ändrat något på min dator alls, har Time Machine gjort backuper på fler GB, timme efter timme, till skillnad från CrashPlan som går in ett par gånger om dagen, kollar om något ändrats och sedan bara kopierar de filer som ändrats.

Förmodligen blir det någon form av nätverksbaserad hårddisk nästa gång. En med bra kylning som går att ställa i en garderob utan att den brinner upp. Några bra förslag?

Intressant?

 Andra bloggar om , , ,

Kyotoavtalet har kostat oss 2.000 miljarder – räcker inte det?

Trots att Kanada sedan länge annonserat att landet kommer att lämna det så kallade Kyotoavtalet, fylls medierna idag av fördömanden och indignation över detta oförsvarliga  svek mot klimatet . De som skriker högst vet givetvis mycket väl att Kyotoavtalet, som slöts 1997, från början till slut varit ett misslyckande av astronomiska proportioner. Istället för att leda till 20-procentiga minskningar i utsläpp av växthusgaser har de globala emissionerna istället ökat med nära 50 procent jämfört med 1990. Och detta trots att framför allt EU slösat bort enorma summor bland annat på det verkningslösa systemet med utsläppsrätter, som hittills kostat unionens skattebetalare runt 2.000 miljarder – utan att ha någon som helst mätbar effekt på utsläppen. Det konstaterar den schweiziska banken UBS i en kritisk rapport som släpptes i november men av någon anledning tegs ihjäl av europeiska medier (men publicerades i australisk press). Ur rapporten:

In a damning report to clients, UBS Investment Research said that had the €210bn the European ETS had cost consumers been used in a targeted approach to replace the EU’s dirtiest power plants, emissions could have been reduced by 43 per cent “instead of almost zero impact on the back of emissions trading”.

Describing the EU’s ETS as having “limited benefits and embarrassing consequences”, the report said there was fading political support for the scheme, the price was too low to have any significant environmental impact and it had provided windfall profits to market participants, paid for by electricity customers.

Alltså – hade samma summa satsats på att bygga om EU:s smutsigaste kolkraftverk, hade utsläppen varit halverade idag. Alternativt hade 2.000 miljarder räckt till att rädda de krisande Euroländerna dubbelt upp.

Men egentligen är det värre än så. Utöver biljonrullningen med våra pengar på meningslösa så kallade klimatåtgärder, har Kyotoavtalet gjort det lönsamt att flytta tillverkningsindustri från Europa – med höga miljökrav – till Indien och Kina där miljölagstiftning är ett närmast okänt begrepp. Under Kyotoavtalet har Europa, med mindre än 15 procent av de globala utsläppen, aktivt drivit iväg industriarbetstillfällen från unionen, samtidigt som energi- och transportkostnaderna för medborgarna chockhöjts. Vi har alla blivit fattigare, allt för en meningslös symbolhandling: att om bara vi visar vägen med sänkta utsläpp, kommer resten av världen att följa efter.

Som syns av diagrammet ovan – hämtat från tyska Der Spiegel – är det en oerhört naiv förhoppning, som bara Greenpeaceaktivister fortfarande kan tro på  (och centerpartistiska miljöministrar förstås.) Både USA och Europa – och särskilt Tyskland – har sänkt sina utsläpp sedan 1990. Notera särskilt att USA har lyckats bättre än Europa, trots att landet står utanför Kyotoavtalet. Men vad hjälper det, när Kina ökat sina utsläpp med mer än 200 procent under samma period och Indien fördubblat sina?

Med tanke på resultatet är det fullt förståeligt att Kanada hoppar av Kyoto. Men här i Sverige befinner vi oss fortfarande i fablernas värld och applåderar Sveriges och EU:s beslut att ensidigt förlänga pinan ytterligare ett par år. Vi måstebli ännu lite fattigare för att visa handlingskraft.

Någon påverkan på vädret nu eller om 100 år har det dock inte. Sedan kan Lena Ek jubla hur mycket hon vill.

Intressant?

DN 1, 2, SvD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fotnot: Även om Kyotoavtalet hade följts till punkt och pricka, av samtliga världens länder, hur mycket hade det påverkat klimatet? Det finns beräkningar på detta, gjorda av klimatforskaren Tom Wigley 1998: 0,05 grader C minskad medeltemperatur till 2050.

Slussen: tre nyanser av fail

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Kulturelitens sjuka kärlek till betong

Arkitekturhögskolan på Östermalm får Hitlers bunker att verka mysig i jämförelse..

De flesta människor är eniga om att ett av Stockolms fulaste hus är Arkitekthögskolan – möjligen i konkurrens med den deprimerande bebyggelsen kring Åsötorget, eller det oranga plåthuset på Folkungagatan.

Nu har, som av en lycklig slump (eller gudomligt ingripande) denna monolit av gråtande betong eldhärjats – och ariktektutbildningen måste inrymmas i nya lokaler tidigare än planerat. Flytten av arkitektutbildningen är alltså klubbad sedan länge – framför allt för att lokalerna aldrig fungerat. Planlösningen i den gamla skolan är en katastrof – enligt arkitekter som själva gått där – fönstren sitter för högt för att man ska kunna se ut igenom dem, vilket ger en omisskännbar bunkerkänsla, och exteriört har byggnaden medvetet utformats på ett sånt sätt att ingen ska hitta ingången.

Det självklara vore givetvis att riva åbäket till hus, erkänna att det aldrig borde byggts – och sedan bygga upp kvarteret med byggnader som inte för tankarna till en viss luftskyddsbunker i Berlin.

Men icke då. I DN går företrädare för den bevarandefalangen av Arkitektsverige ut i försvar för den sorgligt missförstådda brutalismen. Byggnaden ska få stå kvar, just för att den är så ful och passar så illa in i miljön, verkar de mena. Arkitektens syfte har ju aldrig varit att göra ett hus som folk gillar, utan huset står där för att få folk att känna något. Avsky till exempel.

Men, tillägger artikelförfattarna, eftersom byggnaden inte har fungerat som det var tänkt, måste den byggas om i samband med uppbyggnaden. Alltså, här har vi en funkisbyggnad totalt i avsaknad av design, som inte ens är funktionalistisk. Vad i h-e finns det då för anledning att bevara den?

DN-artikeln är ett lysande exempel på varför vanligt folk med rätta föraktar den så kallade kultureliten. De som hejat på försvarat skövlingen av våra städer och öppet hyllat de estetiska brott mot mänskligheten som gjort att svenska stadscentrum idag är betydligt mer ödsliga och mer historielösa än de tyska och polska städer som bombades till grus under Andra världskriget.

Dessa män – för det är nästan uteslutande män som drivit de stora omvälvningarna av våra städer – som aldrig någonsin själva överväga att flytta in i en enda av de skapelser de hyllar som stor arktiektur.

Jag hoppas Stockholms stadsbyggnadsnämnd vågar fatta det enda vettiga beslutet, och låter de sorgliga resterna av Arkitekthögskolan bli fyllnadsmassa. Fast risken är väl att det blir som med Slussen, och att vi år 2036 fortfarande debatterar vad vi ska göra med betongruinerna på Östermalm.

Under tiden bör alla de stadsplanerare, arkitekter och makthavare som var med om att ödelägga Stockholm på 60- och 70-talet borde ha den goda smaken att låsa in sig i lämplig betongmonolit – utan tillgång till Internet.

Intressant?

Bloggare: Fredman på Kvarnberget, Jerker Söderlind, Per Ankersjö

Andra bloggar om , , ,

Vindkraftshumor på hög nivå

Ett säkerhetsavstånd på minst 300 meter från vindkraftverken rekommenderas.

Det är knappast någon hemlighet att vindkraften inte är att räkna med vintertid, vilket också råkar vara den årstid då vi behöver energin som mest. I bästa fall levererar Sveriges vindsnurror någon procent av landets totala elbehov, som istället måste täckas upp av vatttenkraftverk och den så förhatliga kärnkraften. Och allt som oftast är effekten från vindkraften vintertid lika med noll.

Men vänta – det blir faktiskt ännu värre. I Skottland, där vintern liksom här varit brutalkall, måste vindkraftverken dessutom värmas upp för att inte rotorer och annan mekanik ska frysa fast. Så slutresultatet blir att vindsnurrorna förbrukar mer energi än de producerar. Som tur är kan skottarna importera el från franska kärnkraftverk, så att de slipper att frysa ihjäl.

I sin strävan efter att vara först och bäst i den gröna energiomställningen har nämligen Skottland beslutat att storsatsa på vindkraft – 12.500 ytterligare verk ska byggas, samtidigt som gamla kol- och fossilkraftverk stängs. Och någon mer skotsk kärnkraft kommer det inte att bli, enligt ledaren för den skotska regeringschefen Alex Salmond.

Man kan naturligtvis skratta åt eländet, om det inte vore för att samma verklighetsfrånvända uppfattningar styr den svenska energipolitiken. Centerordföranden Maud Olofsson och hennes miljöminister Andreas Carlgren vill ju som bekant satsa 300 skattemiljarder på ny vindkraft – för att täcka upp för den opålitliga kärnkraften.

Dessutom är planen att en stor del av vindsnurrorna ska placeras i Norrland, där det är som kallast. Detta trots att vindkraftsindustrin inte har någon lösning på problemet med nedisning av propellrarna, förutom att värma upp dem med el. Nedisningen kan dessutom innebära livsfara för människor och djur i närheten, när stora isflak slungas iväg som projektiler från vingarna.

Intressant?

DN, IDG, NT, Smålandsposten, BLT, DN, SvD, Skånskan, SVT, E24, GP

Andra bloggare om , , , ,

Storyn om ett kommunalt TV-haveri

Med lite god vilja kan man se att det är Rapport.

Jag är född och uppvuxen i Varberg, dit jag åker med jämna mellanrum för att hälsa på min mamma som bor i en liten hyrestvåa nära havet. De senaste tre besöken; i juni, juli och i skrivande stund i september, har nästan uteslutande gått till att få hennes nya moderna ip-baserade TV-lösning att fungera. Detta eftersom hon är rörelsehindrad, ser dåligt och rent allmänt har svårt att krypa runt på golvet och felsöka fiberanslutningar. (Hon är säkert inte ensam bland 76-åringar om att uppleva detta som ett problem.)

I samband med skrotningen av det analoga TV-nätet, beslöt Varbergs Bostad (det kommunala bostadsföretaget) att installera en framtidssäker, öppen lösning med fiberanslutningar i bolagets lägenheter. Det innebär att Internet, telefoni och TV delar samma kabel i hastigheter upp till 30 Mbit, och med detta kommer en hittills oanad valfrihet att öppna sig för kunden är det tänkt. I alla fall i teorin.

I verkligheten fungerar det uselt, är dyrt och har inneburit att flera kanaler försvunnit som tidigare fanns gratis i det analoga kabel-TV-nätet (bl a TV 3 och TV 6).

Fram till i våras levererades TV-signalerna av Varberg Energi, som i sin tur köpte in tjänsten av någon av de större svenska Kabel-TV-operatörerna (förmodligen Com Hem). En sladd från den gamla tjock-TV:n in i vägguttaget räckte, och för de 13 extra kanalerna utöver grundutbudet betalade min mamma 75 spänn via hyresavin.

I april var det slut i rutan – över en natt försvann alla kanaler, förutom SvT 1 och 2, samt TV 4. Ett nytt fiberuttag i hallen var enda biljetten till fortsatt TV-tittande. Försök med Boxer och bordsantenn misslyckades eftersom TV-masterna i Grimeton ligger i skugga från omgivande terräng.

Företaget som ansvarar för den nya infrastrukturen är Varberg Energi, som via sin tjänst Net@Seaside byggt ut fibernätet i och omkring staden. Idag är en tredjedel av Varbergs drygt 43.000 hushåll anslutna till nätet, kan man läsa. Och av dessa är sannolikt de flesta tvångsanslutna, inklusive mamma.

För på en fri marknad hade IP-lösningen som Varbergs Bostad och Net@Seaside haft ungefär lika stor chans att överleva som en snöboll i helvetet (eller Claes Welltons bredbandsbox, för en mer närliggande jämförelse).

Det här behövs för att kunna titta på TV numera:

  • En ”bostadsbox”. Detta är en speciell router som ska kopplas in i fiberuttaget i lägenheten. Den är gratis, men man måste åka till Varberg Energis kontor på andra sidan stan för att kvittera ut den.
  • Två fiberkablar som ska kopplas mellan bostadsboxen och vägguttaget. Dessa kostar 200 spänn, och måste köpas från auktoriserade radio- & tv-handlare.
  • En IP-box, för att konvertera kodade IP-signaler till nåt som kan visas på den analoga TV:n. Endast en sådan box finns – ingen konkurrens här inte – och priset är satt därefter: 2.000 spänn.
  • Ett abonnemang via en av två godkända leverantörer: Viasat eller IP-Sweden. Det billigaste (IP-Sweden) ger sex kanaler utöver grundutbudet och kostar 99 kronor i månaden. Till detta kommer 495 kronor i startavgift. Då finns inte TV 3 och TV 6, för att få dessa krävs ett Viasat-abbonemang, som billigast 299 kr i månaden.

Tlll detta kan läggas ett antal timmar i telefon med kuntjänsten på Varberg Energi. För när alla grejer till slut var hämtade och inhandlade fungerade ändå ingenting. Efter ett antal dagars felsökning skickades en tekniker som var tvungen att reparera själva uttaget i lägenheten.

Idag är i alla fall mammas extra TV-kanaler på plats till slut. Sammanräknat har valfriheten i det nya öppna nätet kostat 2.700 kr i ny hårdvara, och en hundring i månaden för att få hälften av de kanaler som hon hade förut.

Hur fungerar det då? Uruselt. Vissa kanaler flimrar så de knappt går att se på, boxen anpassar inte bilden efter den gamla 4:3-skärmen och i de flesta kanaler ser man därför bara delar av bilden på (inklusive översättningsremsan). Det innebär att mamma även behöver köpa en ny TV till en kostnad av ytterligare c:a 5.000 kr. En ganska stor utgift för någon med 9.000 i pension.

Men jag ska sluta gnälla. Vad jag vill egentligen vill illustrera med ovanstående historia är att kommunala bolag ska ge fan i att ge sig in på marknader där de inte har någon koll – där det redan finns etablerade aktörer och en fungerande konkurrens. Aktörer som  Com Hem, Boxer och Bredbandsbolaget hade varit ett betydligt bättre val för slutkunden (=mamma). Alla dessa har det gemensamt att grejerna fungerar och oftast skickar med hårdvaran gratis om man binder sig för ett år.

Istället har klåfingriga politiker och byråkrater bestämt sig för att slösa ett antal miljoner av medborgarnas pengar för en satsning som inte behövs. Dessutom har de orsakat stora kostnader, ilska och frustration för kommunens invånare. Hittills har de 14.000 hushållen som anslutit sig till det nya stadsnätet fått betala över 30 miljoner för sin nya valfrihet.

Förresten begriper mamma fortfarande inte så mycket av systemet som är både segt, svårnavigerat och ologiskt. Så det blir fortfarande mest ettan, tvåan och fyran.

Andra bloggare om , , ,

(Ilsket i VarbergsPosten.)

Intressant?

Mona Sahlins kamp för höginkomsttagarna

Till slut har alltså Mona Sahlin och hennes valstrateger nu gett upp den gamla positionen som arbetarparti. Den rollen har ju som bekant Fredrik Reinfeldt och de Nya moderaterna lagt beslag på sedan ett par år.

Att döma av de senaste utspelen försöker nu S-ledningen aktivt att locka till sig de gamla moderata väljarna, som förlorat fotfästet efter att Reinfeldt och Borg envisas med att hålla kvar vid värnskatten och annan Djursholmsfientlig politik.

Det första S-märkta högerförslaget som kom för några veckor sedan – butlers i tunnelbanan – slog inte särskilt väl ut (de flesta av väljarna uppfattade det som ett skämt). Och frågan är om rättvisekampen för den utförsäkrade överläkaren Jörg Teichert, känd från gårdagens SvT-utfrågning, kommer att fungera så mycket bättre. Jörg, som drabbats av stroke och nu bara kan jobba 75 procent, kämpar mot Försäkringskassan för rätten att få sjukersättning de resterande 25 procenten – men har alltså fått nobben, och hänvisas enligt uppgift från S(vT) istället till ett heltidsarbete på Samhall.

Jörg T har ju nu en ganska hyfsad deltidslön på c:a 60.000 kr i månaden enligt senaste taxeringen (jag reserverar mig för att det naturligtvis kan finnas fler än en Jörg Teichert i Dalarna).

Det innebär det att han förlorar 4.905 kr i månaden i sjukpenning, enligt de nya reglerna från 1998. Eftersom Jörg T, genom sin hyfsade deltidslön betalar maximal marginalskatt, innebär det att han går miste om 2.100 kr i månaden.

Självklart måste sådana orättvisor bekämpas. Frågan är bara om det finns tillräckligt  många deltidssjukskrivna höginkomsttagare för att vända valvinden för de rödgröna…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvT, SvD, SvD, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Tokmoderaten, Alliansfritt Sverige, Magnus Andersson.

I SJ:s telefonskugga

Sitter på tåget från Hässleholm till Varberg, och är precis framme i Halmstad. Så nu kan jag äntligen ringa och surfa igen, efter att ha tillbringat nära en timme utan mobiltäckning. Det beror säkert inte bara på att rälsen går genom urskogen, det är nämligen oftast så här när jag åker tåg. Telia, som berömmer sig om att ha den bästa täckningen bland mobiloperatörerna, anser uppenbarligen att man inte har behov av att ringa ombord. (Till skillnad från andra platser där det funkar utmärkt, som på tunnelbanan eller bakom ratten genom Södra länken i Stockholm.)

Vilket är rätt dumt, eftersom vi faktiskt är ett par som försöker jobba under våra tågresor. Det skulle i alla fall vara intressant att höra skälen till att lägga banvallarna mer eller mindre i permanent telefonskugga. Är det SJ som säger nej  – för att kunna kränga sitt usla och dyra ”bredband” ombord?

Whoops. där försvann det igen, nån kilometer utanför Halmstad. Ingen service. Får posta det här i Falkenberg. Eller Varberg, ser det ut som.

Andra bloggare om , , ,

Ännu en Applepryl havererar

Ny modell – Apple Time Capsule 360...

Startade Macbooken igår morse och blev stillsamt upplyst om att inget av mina trådlösa nätverk kunde hittas. Det krävdes inte särskilt omfattande felsökning för att hitta orsaken. Vår  Time Capsule – en kombinerad backupdisk och trådlös anslutningspunkt – hade under natten bestämt sig för att kila vidare. Den låg där kall och tyst med slocknad lampa. Död, död, död.

Eftersom det var knappt två år sedan jag köpte den för att trygga vårt samlade digitala liv, kändes dödsfallet både överraskande och prematurt. Och två Macbookar står nu helt utan säkerhetskopior – för inte tänkte jag på att man kanske behövde ta backup på backupen.

När jag googlar på Time Capsule failure så visar det sig att min 500 MB-enhet långt ifrån är ensam om att vända portarna i vädret. Jag får inte mindre än 19 500 träffar på den exakta sökfrasen, och det visar sig att det handlar om ett medfött fel – alla tidskapslar är egentligen tidsinställda bomber, programmerade för självdestruktion när de når 19-20 månaders ålder. På Timecapsuledead.org, fick ägare av Apples backuplösning rapportera in dödsdatum för när sina tidskapslar. Anstormningen blev massiv, och efter c:a 2 500 inrapporterade fall stängdes registret. Då hade Apple insett att det faktiskt handlade om ett konstruktionsfel och började byta ut fallerande tidskapslar kostnadsfritt, trots att den ettåriga garantitiden gått ut. Så jag hoppas givetvis att det ska gå att få en ersättningsenhet utan kostnad när jag ringer Apple support idag och gnäller.

De flesta tidskapslar dör unga. Vid 19 månaders ålder är det slut-uppbackat. (Klicka för större graf.)

Min egen tidskapsel inhandlades den 18 april 2008 och levde alltså längre än de flesta i sin generation. Enligt diagrammet ovan, från  Timecapsuledead.org, är medellivslängden för en tidskapsel 19 månader och 20 dagar.

Problemet med Time Capsule – i alla fall den ursprungliga modellen – är att den helt enkelt är felkonstruerad. Wifi-komponenterna alstrar en hel del värme i den trånga och oventilerade lådan, och ovanpå detta har Apple klämt in stor värmealstrande 3,5-tums hårddisk. Hela paketet ”kyls” av en liten fläkt som mest virvlar runt luften inne i lådan.

Att en sådan konstruktion blir överhettad och går sönder är knappast förvånande. (I nyare modeller av Time Capsule har Apple valt en strömsnålare hårddisk som enligt uppgift ska bli mindre varm.)

Nästan exakt samma problem hade Microsoft med första generationen av Xbox 360, som byttes ut eller repareras efter omfattande rapporter om fenomenet RROD (red ring of death). Även där var orsaken för mycket hårdvara på för liten yta i kombination med otillräcklig kylning som fick komponenterna att grillas. Hittills har dessa Xbox-reparationer kostat Microsoft 8 miljarder, vilket väl måste ses som ett fail av episka mått.

Summor i den storleksordningen kommer knappast Apple att behöva langa upp, eftersom företagets kunder till stor del består av devota fans som ändå halar upp kreditkortet varje gång Steve Jobs förkunnar en ny modell. Därför hörs det egentligen aldrig någon kritik mot de kvalitetsproblem som många av Apples produkter dras med. Jag har själv drabbats ett antal gånger av havererande Macar och kringprodukter. Min första Airport, den som såg ut som ett flygande tefat, började blinka rött precis när den fyllt ett år (felet var ett par kondensatorer av kass kvalitet). Två Macbookar drabbades av hårddiskhaverier innan datorerna ens fyllt två år. På den vita Macbooken (2,5 år) har plasthöljet spruckit på flera ställen, batteriet är utbytt en gång och inom ett par månader lär det vara dags igen. iPhone-hörlurarna håller kanske en vecka, om man låter bli att använda dem. Och självantändande iPodar finns det flera rapporter om.

Apple är otvivelaktigt mästare på industridesign, men kvaliteten under skalet är tyvärr inte alltför imponerande.

Och en lärdom man kan dra är att undvika den första generationen av alla teknikprylar, oavsett vem tillverkaren är. Därför blir det ingen iPad för mig i sommar…

Fler om , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Har ringt Apples support nu, och de skickar hem en ny Time Capsule kostnadsfritt.

Jyttes lilla alliansbus

De borgerliga partiernas beslut att formalisera sitt samarbete under det gemensamma namnet Alliansen, har genererat en hygglig mängd buzz. Allt från diskussionerna om logotypens grad av 70-tals-hippie-fulhet till om borgarna över huvud taget ska ha rätt att kalla sig ”allians”. Den bästa satiren alla kategorier står bloggen Mitt eget jävla Narnia med Alliansen Åberg. Det är stor humor, och träffar mitt i skrattmuskulaturen. Måste-läsning.

Ett totalfailat bus står däremot SSU-ordföranden Jytte Guteland för. Hon upptäckte nämligen att ingen hade varumärkesskyddat begreppet alliansen, och tog därför snabbt beslutet att lämna in en ansökan till PRV för att sätta käppar i hjulet för sina politiska motståndare. Hennes argument: Vi gör det här för att regeringen ställt till det så mycket i Sverige.

Djupt.

Meningen med politiska ungdomsförbund är naturligtvis att det ska vara högt i tak och att man ska kunna testa lite småkrejzy prylar emellanåt, som att slåss med dörrvakter på Crazy Horse. I intervjuer långt senare går det ju alltid att skylla på att man var ung och dum. Problemet är 1. att Guteland inte är ung längre och 2. det är politiker som SSU-ordföranden som kan sitta vid makten i Sverige om mindre bara ett halvår.

Bäva.

Mer om , , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: