And The Band Played On

Etikett: film

Hålldräkt für alle – är det framtiden?

Kyle MacLachlan och Sting i en svettig fajt i Dune. Hålldräkterna ser dock till att alla kroppsutsöndringar återvinns.

I Nordkorea säljs mänsklig avföring som gödsel. Så fattigt är alltså denna världens hårdaste diktatur, att människor tvingas återvinna sina exkrementer. Situationen förvärras av att all export av konstgödsel stoppats av Sydkorea som ett resultat av de allt mer spända förbindelserna med Nord.

Samtidigt är det kanske bara en förvarning om en situation som vi alla kan komma att stå inför inom en inte alltför avlägsen framtid. Just konstgödsel kräver råvaror som fosfor, kväve och kalium. Kvävet framställs syntetiskt, men både fosfor och kalium är ämnen som kommer från gruvor. Och just fosfat är en råvara som det kommer att bli allt större brist på i framtiden. Så i takt med att naturresurserna börjar ta slut, kommer priset på konstgödsel – och därmed maten vi äter – att skjuta i höjden. De kravaller vi sett i Nordafrika är kanske bara början på en ny global oro i takt med att allt fler slåss om allt färre av världens naturtillgångar. För det är inte bara fosfortillgångarna som är begränsade – metaller som koppar och titan är på upphällningen, och nästan samtliga av våra datorer, elbilar och vindkraftverk är beroende av übersällsynta metaller som snabbt är på väg att ta slut.

Så idén att återanvända mänsklig avföring är knappast särskilt kontroversiell. Snarare kommer vi nog att bli tvungna att återanvända betydligt mer än våra exkrementer i framtiden.  Det har redan rests förslag om att återvinna metaller ur döda kroppar, något som begravningsbranschen och trossamfunden hittills sagt nej till.

Vem vet, kanske vi tvingas utveckla hålldräkter, liknande de som befolkningen på planeten Arrakis i Frank Herberts scifi-epos Dune tvingades bära för att överleva i det karga ökenlandskap där bristen på vatten var så skriande att alla utsöndringar från kroppen måste återvinnas. Vilket man alltså hade hålldräkten till. Urin, svett och tårar återvanns och blev till dricksvatten igen. Och när någon dog, återvanns all vätska från den döda kroppen under en ceremoni där Bene Gesserit-präster återförde råvarorna som människan haft till låns till planeten igen.

(Resten av liket blev till käk för de stora sandmaskarna. Eller nåt.)

Hur som helst, i ett hållbart samhälle får man nog vara beredd att ta (i) lite skit.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Armageddon it

Bruce Willis, hård gruvarbetare i Armageddon (1998).

Den lyckade räddningsaktionen av de 33 instängda gruvarbetarna i Chile har följts av i princip hela världen. Uppskattningsvis en miljard TV-tittare har kunna följa denna moderna hjältesaga som har allt: starka, stolta gruvarbetare, ett internationellt räddningsteam som jobbat snabbare och bättre än någon kunnat hoppas, gripande återseenden med barn och fruar, otrohetsskandaler – allt detta mot en bakgrund av en nationell stolthet och flaggviftande som annars bara ses i Hollywoodfilmer.

Mario Sepulveda, hård chilensk gruvarbetare i San José (2010).

Vad den snart tre månader långa räddnings-aktionen inneburit för Chiles framtid är naturligtvis omöjligt att säga, men liknande dramatiska händelser tidigare i historien lär oss att när folk samlas i ett gemensamt mål så kan de gå hur långt som helst. England visade det under Blitzen, och när folket i Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien till slut samlades mot förtrycket, föll Östblocket inom bara några dagar.

Armageddon: hårda gruvarbetare på väg ut i rymden.

Chile: hårda gruvarbetare tackar gud efter att ha räddats ur djupet.

Chile har i alla fall lyckats rikta hela världens ögon mot en bit öken i den norra delen av landet, och där byggt upp en medial hjältesaga som säkerligen kommer att göra underverk för världens bild av Chile – som en modern nation  som klarar av även de allra tuffaste utmaningar de ställs inför. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när man ser de gripande scenerna med papporna som återförenas med sina barn, och som trots nästan tre månader fångenskap i en mörk gruva stegar ur räddningskapseln med högburet huvud.

Vi är ju så svältfödda på hjältar, vi människor – och plötsligt dyker de upp 33 på en och samma gång. Känslomässig overload liksom.

Ändå kan jag, skeptiker som jag är, inte göra mig fri från tanken att hela det mediala spektaklet kring räddningsdramat är omsorgsfullt regisserad av en Hollywood-producent. Kanske Michael Bay, som låg bakom en av förra århundradets största hjältesagor på vita duken – Armaggeddon (1998). I denna film spelar Bruce Willis stentuff gruvarbetare, som tillsammans med sina taggtrådsätande gruvarbetarkompisar åker till en asteroid och gör det som gruvarbetare kan – borrar hål – för att sedan spränga den hotande himlakroppen – och återvända till Jorden som hjältar.

I Atacamaöknen ser vi just nu många potentiella roller för Bruce Willis att spela i en kommande filmatisering av dramat. Ska vi gissa att det dröjer maximalt ett år innan Armageddon 2: The Mine går upp på biograferna?

Intressant?

Pressbevakning: Expressen 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggare om , , ,

Framtiden var bättre förr

Deckard, till höger, i Voight-Kampff-tagen.

Det är mörka tider för gamla science fiction-nördar som jag. Det var åratal sen det producerades nån riktigt bra, dystopisk framtid i bokform eller på film. Annat var det på 80-talet, då cyberpunken stod på sin absoluta topp. Det var ett par år innan Internet slog igenom och datorer var mans egendom, så skildringar där man jackade in eller interfacade kändes verkligen som en ganska möjlig framtid, där vi smälte samman med maskinerna, à la Robocop, Total Recall eller Universal Soldier. Cyberpunkförfattare som Bruce Sterling och Willian Gibson uppfann världar där människors hjärnor användes som gigantiska hårddiskar för att transportera hemliga uppgifter, eller där man kunde ladda upp hela medvetanden i cyberrymden – och på så sätt skaffa sig ett evigt liv efter döden, som en construct. I Blade Runner, Ridley Scotts absoluta mästerverk, fick vi även stifta bekantskap med odödligt teknonördiga uttryck som Voight-Kampff; ett test som användes av prisjägare som Rick Deckard för att avslöja replikanter; genetiskt framställda soldater som var till hälften människor och till hälften maskiner.

Alla dessa berättelser skrevs i en tid när vi fortfarande levde under kärnvapenhotet – verkligt eller ej – och en hel generation var mer eller mindre övertygad om att Jorden skulle gå under i ett tredje världskrig, efter vilket de få överlevarna skulle köra omkring i gamla skrotbilar i en australisk öken och slåss med spikklubbor.

Idag är framtidsbranschen i ett bedrövligt skick. Det närmsta vi kommer nån slags science fiction är såsiga katastroffilmer byggda på klimathotet, som The Day After Tomorrow2012 eller Dan Browns Änglar och demoner där Vatikanens forskare (!) har hittat antimateria. Och på TV får de sci-fi-svultna hålla till godo med Lost och Star Wars som tecknad sitcom. Det säger en del över hur illa det är ställt.

Ingenting som skrivs ger oss ens en antydan av framtidens värld – vad som kan bli nästa steg i människans utveckling. Finns det nåt efter Internet, eller är vi nöjda med att twittra eller uppdatera vår Facebook-status? Hur ser vår framtida transporter ut, hur kommunicerar vi om hundra år? Vart tog lusten att kolonisera universum vägen? Var finns morgondagens Robert A Heinlein, Philip K Dick, Ray Bradbury och Isaac Asimov?

Att sci-fi-branschen är i kris påverkar dessutom forskningen och i förlängningen vårt framtida välstånd. För vi kan vara säkra på en sak: de stora innovationerna har inte fötts i laboratorium av män i vita rockar, utan av fritänkare – som ofta varit författare. Arthur C. Clarke skrev om ett världsomspännande nät av kommunikationssatelliter redan på 50-talet, något som blev verklighet 20 år senare och som idag är förutsättningen för att vi ska kunna GPS-positionera exakt var vi dricker latte just nu. Kapten James T. Kirk och hanse besättning i Star Trek använde redan på 60-talet det som skulle bli världens första mobiltelefon – Motorolas ”mussla” – och det går förmodligen inte att överskatta betydelsen av Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive för utvecklingen av Internet. Efter Matrix – som i mångt och mycket bara var omtugg av Gibson och cyberpunken – har det varit bedrövligt tunt med sci-fi.

Sverige lägger ner mångmiljardbelopp  varje år på universiteten och forskningsvärlden. Men var finns satsningarna på de riktigt vilda idéerna? Var hittar man en science fiction-högskola?

Framtiden var nog bättre förr.

Soundtrack: Billy Idol: Adam in Chains (från albumet Cyberpunk)

Andra om , , ,

Intressant?

More cowbell!

I brist på fantasi (och pengar för att se Madonna på Ullevi) hamnar jag i soffan med Snuten i Hollywood 2, en erbarmligt usel film med storheter som Brigitte Nielsen i en av huvudrollerna (bara en sådan sak…). Men vad som slår mig är hur bra soundtracket till filmen är. Man kan tycka vad man vill om 80-talet, men det var verkligen filmmusikens gyllene årtionde. Jag är övertygad om att en bärande orsak till att de sunkiga filmerna trots allt nådde en viss framgång gick att tillskriva låtskrivarna. Vem skulle gått på propagandastunten Top Gun utan Berlin och Kenny Loggings? Hur töntiga hade inte Sonny Crocket och Ricardo Tubbs verkat utan proffshjälp från Jan Hammer? Och att Blade Runner mer än 25 år senare känns som en av historiens bästa scifi-filmer skulle jag vilja påstå är Vangelis förtjänst.

Eddie Murphys karriär skulle därför kanske sett annorlunda ut, om det inte varit för Harold Faltermeyer, som låg bakom soundtracken till bägge Beverly Hills Cop-filmerna. Axel Foley-temat minns jag fortfarande som en solid topplistehit i mitten av 80-talet – den rullades flitigt även på dansgolven och jag måste nog erkänna att jag faktiskt köpte singeln….

Min personliga Snuten-favorit är ändå det relativt anonyma introt till kvällens film, det som ackompanjerar überbitchiga Brigittes diamantkupp. Och det är faktiskt först nu jag hör vad det låter som. Det är närmast en exakt kopia av John Carpenters soundtrack till Flykten från New York. Den gemensamma nämnaren – more cowbell!

Oh well. Det görs sannolikt bättre film nu än på 80-talet. Men varför är musiken så trist?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: