Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: finansbranschen

Klarna och risken med att tvinga på kunderna ett affärsförhållande

Till min glädje ser jag att Cdon är på väg att kasta ut betalförmedlaren Klarna och ta själva ta hand om sina nätbetalningar. Jag gillar Cdon, och har handlat där massvis med gånger och varit hur nöjd som helst med sajtens låga priser, snabba leveranser och högklassiga kundtjänst.

Det är egenltigen bara en gång som det gått riktigt fel vid en beställning, och inte helt oväntat var Klarna djupt involverat i strulet. Förra sommaren nappade jag på ett erbjudande om att boka två kommande Xboxspel för bara 799 kr, vilket är en mycket bra deal (i butik hade spelen kostat nära 1200 kr). Jag valde att betala med kreditkort, vilket gjordes med Klarna som betalförmedlare. På detta sätt lyckades Klarna komma över mina mejl- och adressuppgifter, som detta företag – som här bara agerade betalväxel – egentligen inte hade något att göra med. Men jag tänkte inte mer på det då.

Ett halvår senare, i februari i år, damp det ner en faktura på 399 kr i mejlen (jo, Klarna skickar faktiskt ut fakturor via mejl, trots vittnesmål om motsatsen) som gällde betalning för ett av spelen som jag beställt i augusti föregående år, och som jag alltså redan betalt. Jag kontaktade Klarnas så kallade kundtjänst, som förhöll sig relativt kallsinnig till min ovilja att betala ett redan betalt spel ännu en gång. Jag hänvisades istället till Cdons kundtjänst, som direkt såg felet och rev betalningskravet.

Men det räckte inte för Klarna. Fakturan låg kvar i systemet, och skulle betalas, hette det. Ny kontakt med Cdon, som efter ett par timmar återkom och mer eller mindre ursäktade sig för att de inte kunde göra något åt Klarna. Cdon krediterade därför mitt kreditkort med 399 kr till mitt kreditkort, och bad mig betala fakturan till Klarna. Cdon gav mig 100 kr i rabatt som plåster på såren. Jag är säker på att jag var långt ifrån ensam om att råka ut för detta problem, vilket antagligen gjorde hela denna förbokningskampanj till en dyr affär för Cdon.

Med ovanstående i åtanke, är det fullkomligt naturligt om Cdon tar över betalningarna själv. Företag som Klarna och Payex, som för ett par år sedan var pigga startups, har med tiden utvecklats till att bli ett slags finansiella parasiter som åker snålskjuts på ett affärsförhållande mellan köpare och säljare. Därefter gör de allt för att kapa åt sig hela kundförhållandet – och sälja på oss diverse ”tjänster” som vi aldrig har efterfrågat. Ett exempel är delbetalning av småsummor som via fakturaavgifter snabbt blir mångdubbelt högre. Och kommer betalningen in en enda dag sent, så tjänar mellanhänderna ännu mer.

Häromdagen köpte jag ett par nya träningsskor på nätet, och vid utcheckningen i kassan fick jag välja betalningssätt. Jag fyllde i min mejladress i tron att jag behövde skapa ett konto på sajten, men istället tog Klarna – som alltså visade sig hantera även Sportamores betalningar – över. Ett klick senare möttes jag av det korta meddelandet tack för ditt köp, en faktura skickas till din mejladress. Ingen kontrollfråga om jag verkligen ville ha faktura – jag hade faktiskt tänkt betala med kort.

Detta sätt att bygga upp en kunddatabas är inte bara oetiskt utan dessutom problematiskt vad gäller integriteten. Jag ska inte gå in på detaljer, men i praktiken är det möjligt att på ett enkelt sätt vaska fram personnummer för alla som någon gång handlat på faktura i någon webbutik som är ansluten till Klarna.

Det, om något är ett bra sätt att bojkotta betaltjänsten. Numera undviker jag därför medvetet alla butiker som jobbar med Klarna.

Intressant?

Andra bloggares åsikter om , , ,

Bankernas hämnd: det händer när du försöker pressa räntan

Resistance is futile! (Bild från Wikipedia.)

Finansminister Anders Borg är ursinnig på ”de fyras gäng”; storbankerna som skor sig på våra bolåneräntor. Aldrig tidigare har marginalerna varit högre mellan bankernas kostnader för att låna upp pengar och de egna utlåningsräntorna. Möjligen kan man fundera på Anders Borgs personliga skäl för sin vendetta mot storbankerna – sitter han månne själv med gigantiska bolån som äter upp den magra statsrådslönen? – men i sak har han förstås rätt: storbankernas oligopol är inte bara skadligt för Sveriges ekonomi, det är också djupt stötande att storbanker som SEB gör storvinster, mitt i den värsta ekonomiska krisen under efterkrigstiden.

Men vad Anders Borg naturligtvis inte nämner är att det är statens egna hårdare kapitaltäckningsregler som ligger bakom bankernas ökade påslag på bolånen. Dessa skärpta regler ligger alltså utanför de skärpta globala Basel III-reglerna som statuerar hur mycket banker får låna ut i förhållande till sitt eget kapital. Lägg till detta en bomarknad med pyspunka, och det kanske till och med är vettigt att bankerna samlar på sig för sämre tider – hade de inte gjort det så hade vi garanterat fått skjuta till skattepengar för att rädda miljardärerna ännu en gång när bobubblan briserar.

Och dessvärre finns det inte, som både finansministern och ekonomiskribenter ständigt upprepar, någon verklig möjlighet att pressa räntan genom att ”spela ut” bankerna mot varandra. De fyra storbankerna, Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken, äger nämligen tillsammans Upplysningscentralen, UC, som är ledande i Sverige på kreditupplysningar av såvål privatpersoner som företag.

Varje gång man som privatperson ansöker om t ex bolån – oavsett om det är ett nytt lån eller flytt av befintligt till annan bank – ställs en fråga till UC, vilket inte borde innebära någon större dramatik. Problemet uppstår när man frågar flera banker samtidigt; då ringer varningsklockorna hos UC eftersom det anses som en risk om man har har för många kreditupplysningar, något som många vittnat om på sajten Byggahus.se på senare tid.

Redan vid tre aktuella kreditupplysningar slår spärren till, och banken kan då stämpla en som kreditovärdig. Därför tar man en gigantisk risk om man gör som Borg och Peter Norman förslår, att ta kontakt med samtliga kreditinstitut på marknaden för att förhandla sig till billigare lån – konsekvensen blir istället att man blir dömd som kreditovärdig under ett års tid, och alltså inte får något lån alls. Man kan också glömma det där med att teckna nytt mobilabonnemang eller hyra en bostad under denna tid.

Så var det med den ”valfriheten”. Bankerna äger oss, och oavsett hur mycket Anders Borg ylar, kommer det inte att hända något så länge De fyras gäng tillåts fortsätta med sitt oligopol. Och om du försöker spela ut dem mot varann så straffas du direkt – genom att förlora kreditvärdigheten.

Ja ja, och det här är säkert bara tillfälligheter. Inget att se, cirkulera…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Occupy Wall Street, Modern Warfare Style

Dö, bankirer! Dö!

Det händer inte ofta numera att jag blir inbjuden till releasefester – efter att jag sålde FZ för fem år sedan försvann jag raskt ur PR-bolagens rolodexar. Därför var det kul att få vara med om den storstilade releasen vid midnatt igår av Modern Warfare 3 – Activisions utmanare till Battlefield 3. Det senare har jag inte spelat, däremot har jag pangat mig igenom de allra flesta Call of Duty-spel som släppts.

Releasefest för Modern Warfare 3 – Sean Banan intar Manhattan. Klicka för större bild.

Jag lyckades få tag i en ledig Xbox och körde igenom det första (?) uppdraget i spelet, som till min stora glädje utspelade sig på nedre Manhattan – närmare bestämt i finanskvarteren runt Wall Street. Och utan att på något sätt göra jämförelser mellan MW3 och BF3, måste jag ge en riktigt stor applåd för utvecklarna hos Infinity Ward, som inte bara verkar ha förutsett Occupy Wall Street-rörelsen och raseriet mot de finansiella terroristerna på Wall Street – vissa av dem finns förvisso på hemmaplan – utan dessutom gett oss möjlighet att skjuta finanskvarteren i småbitar. Äntligen.

Nu är det förvisso ryssen som ockuperat Manhattan och placerat sin kommunikations- och störningsutrustningen inne i New Yorkbörsens lokaler, men det förtar inte glädjen att få lobba granater och avlossa grovkalibriga vapen inne på själva börsgolvet. Här och där hittar man civila offer för striderna, liggandes bredvid sina attacheväskor. (Förmodligen hedgefondförvaltare, vars sista handling innan ryssen kom var att positionera sig på nedsidan mot en amerikansk förlust av New York och östra USA…)

Modern Warfare 3 ligger rätt i tiden. Sanslöst snyggt är det dessutom – och i rättvisans namn får man även chans att totalförstöra såväl London, Paris och Berlin under spelets gång, som synes av trailern.

Det kommer att bli två intensiva veckor framför Xboxen.

Intressant?

Recensioner: Aftonbladet, Game Reactor, FZ, Sweclockers, Eurogamer

Andra bloggar om , , , ,

 

Därför borde alla hata Wall Street

Vid en första anblick kan det tyckas vara en oändlig skillnad mellan förtryckta nordafrikaner som protesterar på Tahrirtorget i Kairo, och en luttrad amerikansk medelklass som ockuperar Wall Street i protest mot den amerikanska finansbranschen. Men kanske är olikheterna ändå inte så stora. Protesterna på Wall Street riktar sig mot en slags diktatur som är minst lika förtryckande, men samtidigt oändligt mycket svårare att rå på än envåldshärskare i Nordafrika och Mellanöstern. Finansmarknadens diktatur är i princip ansiktslös, utan enskilda makthavare att ställa till ansvar. Ändå påverkar den människors liv mer än någon politiker ens kommer i närheten av.

Det är detta 99-procentarna på Wall Street inser, och reagerar mot. Det handlar egentligen inte om politik utan rättvisa – för oavsett vem som sitter vid makten lyckas Wall Street gång på gång se till att skaffa sig makt över de politiska beslut som tas i Washington. Det har pågått under snart hundra år, varav de senaste 25 inneburit en förmögenhetsöverföring utan jämförelse i moden historia – från den arbetande befolkningen (medelklassen) till den procent som styr ekonomin och äger 40 procent av de samlade rikedomarna i USA. Och sannolikt ser det likadant ut överallt i världen.

Vad ockupanterna på Wall Street insett är att det inte längre handlar om höger- eller vänsterpolitik, om liberaler och republikaner. Oavsett vem som sitter i Vita huset – eller för den delen vid makten i något annat av västvärldens länder – så är det Wall Street och alla de banker och finansbolag som hämtar näring från världens finanscentrum som har makten. Finansministrar som Timothy Geithner, tidigare Fedchef i New York och den som godkände gigantiska bonusar till styrelsen i det konkursade försäkringsbolaget AIG, har hämtats in till Washington direkt från The Street. Till stor glädje för finansindustrin som därmed säkrat sitt grepp över den ekonomiska politiken – dvs så få regleringar som möjligt som kan påverka bankernas vinster. Många har varit inne just på denna nya skiljelinje, som inte går mellan höger och vänster, utan mellan den finansiella kleptokratin, den som har makten över de ekonomiska massförstörelsevapnen som fristående finansanalytikern Max Keiser kallar det.

I denna fråga finner alltså extremer som Sarah Palin, socialdemokrater och marxister stå på samma sida. (Själv vet jag inte längre vad jag står politiskt, eftersom politiken som vi känner den tillhör det förgångna. Förmodligen tillhör jag någon slags ny anarkohöger…)

Hur som helst: nästan alla problem vi ser idag ett resultat av Wall Streets rovdrift med våra pengar. Allt började gå åt helvete nånstans i början av 80-talet, då finansbranschen lyckades övertala Ronald Reagan om vikten av att släppa kapitalet fritt – utan några  regleringar eller begränsningar. Det blev starten på en mer än 20 år lång finansbubbla, som vi alla drogs med i. I Sverige avskaffade socialdemokraterna kontrollen över börsen i mitten av 80-talet, vilket ledde till den bostadsbubbla som briserade 1990. Och så sent som 2000, när ytterligare en bubbla var på väg att spricka, tog riksdagen det vansinniga beslutet att satsa större delen av vår pensionssparande i det pyramidspel som kallas börsen.

Men den riktiga inplosionen kom hösten 2008 med kraschen i Lehman Brothers. Då blev ilskan stor mot bankerna som orsakat det hela, med sina subprimelån och innovativa derivat var nära att krossa hela världsekonomin. Efter det gigantiska räddningspaket på 700 miljarder dollar (5.000 miljarder kronor) som blev president George W. Bushs avskedsgåva efter åtta förödande år i Vita huset, var därför förhoppningarna stora på att den tillträdande presidenten Barack Obama skulle skärpa kontrollen över Wall Street.

Vad hände då? Ingenting. Eller rättare sagt: de kvarvarande storbankerna använde stödpengarna till att sluka de mindre, konsoliderades och blev ännu mäktigare. Idag kan man med fog säga att dessa finansiella institutioner kontrollerar politiken.

Det har gjorts lama försök av Barack Obama att få Wall Steets finansiella massförstörelsevapen under kontroll. Förra sommaren, 2010, antogs den så kallade Dodd Frank-reformen, ett antal lagskärpningar riktade mot finansbranschen. Det är till synes en relativt självklar uppsättning regler, till exempel att banker måste ha en viss kapitaltäckning så att de klarar kreditförluster på egen hand, och förhindra att de tillåts att spela bort andras pengar än sina egna på börsen. Men ännu idag har ingen del av lagen genomförts – det har Wall Street sett till, bland annat genom att förhala och förhindra tillsättningen av chefen för den nya myndighet som ska övervaka finansbranschen. Och dessutom stoppa finansieringen av den.

Förutom att finansbranschen lyckats injicera sitt DNA i regeringen har branschen bedrivit en massiv lobbyverksamhet i Washington. Förra året satsade banklobbyn 350 miljoner för att försöka vattna ur lagen. Det jobbar fler än 3.000 lobbyister i Washington – tio per kongressledamot –  vars enda uppgift är att Wall Street ska slippa ny lagstiftning som begränsar branschens frihet. Wall Street var också en av de största bidragsgivarna till Obamas presidentvalskampanj, vilket kanske förklarar varför presidenten varit så lam i sina försök att reglera bankerna.

VD:n för storbanken J.P Morgan, Jamie Dimon, gick till attack så sent som förra veckan mot planerna på reglering av finansmarknaderna och kallade sådana initiativ för ”oamerikanska”. Samma bank gav nyligen ett generöst privat bidrag på nära 30 miljoner till New York-polisen, för att göra Manhattan tryggare. Kanske är det de pengarna vi ser i arbete, när batongerna går varma bland demonstranterna.

Man kan alltid hoppas att Occupy Wall Street växer ut till en fullfjädrad finansiell intifada – många har redan börjat kalla OWS-rörelsen för den Amerikanska hösten. Och det är ju faktiskt detta som är 2000-talets stora utmaning – att bygga en ny finansiell världsordning baserad på verkliga tillgångar och riktigt arbete, utan astronomiska skuldberg som idag bara göder J.P Morgan, Goldman Sachs, Deutche Bank, UBS, RBS etc, samtidigt som världens befolkning faller allt längre ner i fattigdom.

Vi behöver kanske inte ta fram giljotinen, som Roseanne Barr föreslog nyligen, men någon form av offentlig förnedring av ledande bankirer vore på sin plats. Varför inte på Wall Street?

Intressant?

E24 1, 2, SvD 1, 2, DN
Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: