And The Band Played On

Etikett: finanskris (Sida 2 av 3)

All Time High för matkuponger


För den som deppar ihop över att alla kurvor verkar peka nedåt just nu, lär väl inte precis den här grafen få någon att dra på smilbanden. Den visar nämligen hur många amerikaner som är beroende av Food Stamps, eller matkuponger, för att överleva. I augusti var 45,8 miljoner amerikaner mottagare av matkuponger, eller 14,5 procent av befolkningen – mer än under någon enskild månad tidigare i USA:s historia.

Om detta är en värdemätare om vart den amerikanska ekonomin, finns det ytterligare en detalj i sammanhanget som vittnar om den tid vi lever i. Det är nämligen Wall Streetvärstingen, storbanken J.P Morgan Chase, som administrerar det numera elektroniska systemet med Food Stamps – ett slags cashkort som bidragstagarna kan använda i utvalda butiker – i fler än hälften av USA:s delstater och är på god väg att utvidga verksamheten som beskrivs som mycket lukrativ för banken som drar in avgifter på varje transaktion som görs via korten.

Vilket innebär att samma bank som var med att köra USA:s ekonomi i botten 2008 och sedan belönades med 160 miljarder i krisstöd från regeringen – till skillnad från de hundratusentals amerikaner som förlorade både sina jobb och bostäder – nu tjänar mångmiljardbelopp på människors accelererande fattigdom. Under 2010 genererade den enhet inom banken som hanterar matkuponger en vinst på 5,5 miljarder dollar (36 miljarder kr).

J.P Morgans vd Jamie Dimon drog samma tid in motsvarande 277 miljoner kr i lön och förmåner under 2010. Att Occupy Wall Street-demonstranterna nöjer sig med att demonstrera utanför hans våning, vittnar om en beundransvärd återhållsamhet.

(Och för den som trodde att svenska banker var mera återhållsamma – tänk igen.)

Intressant?

Aftonbladet, SvD
Andra bloggare om , , , ,

Har demokratin en chans i Grekland?

Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har gjort sig till Europas mest hatade man efter att ha utlyst en folkomröstning om det senaste så kallade räddningspaketet från EU. Politiker, centralbankschefer och bankirer i full panic mode undrar vad i h-e han egentligen sysslar med – vad är det för sätt att skjuta det mödosamt frammanglade krispaketet från förra veckan i sank och spä på oron på finansmarknaderna?

Svaret är  – demokrati.

Vad Papandreou gjort, långt om länge, är vad de flesta folkvalda med lite ryggrad borde ha gjort. Det vill säga – låta väljarna bestämma över vilken politik som ska föras, istället för att låta centralbankschefer och hedgefondförvaltare i Frankfurt och på Wall Street diktera demokratins villkor.

Vi ska alla ha klart för oss att det är samma finansiella terrorister som varit djupt delaktiga i att skapa det gigantiska grekiska budgetunderskottet som kräver att Europas – och särskilt Greklands – skattebetalare nu ska ta ansvar för deras usla affärer.

Ta bara storbanken Goldman Sachs, som anlitades som rådgivare inför Greklands Eurointräde och hjälpte till att dölja landers redan då gigantiska underskott. Idag när notan för bluffen måste betalas, är det dock ingen som skickar kravbrev till Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som istället drog in 85 miljoner i lön och bonus förra året.

Och nästan exakt samma sak som nu händer i Grekland spelades upp för bara tre år sedan, hösten 2008, då Lehman Brothers gick i konkurs. Då krävde, och fick, Amerikas storbanker 700 miljarder i hjälp av de amerikanska skattebetalarna för att överleva den kris de själva ställt till med genom att förgifta marknaden med värdelösa subprime-derivat.

Utan att fråga allmänheten om det vettiga i denna tidernas dyraste finansiella räddningsaktion – till exempel genom en folkomröstning – pumpade George W. Bush och hans efterföljare Barack Obama in oräkneliga miljarder i storbankerna, som hotade med ekonomisk härdsmälta om de tilläts falla. Idag är de större och mäktigare än nånsin tidigare, och styr själva vilka lagar som fattas i Washington. Vad hade hänt om väljarna  fått ta ställning till om Wall Streets finansiella oligopol skulle bevaras?

Tre år senare kör Europas banker med exakt samma manus – budskapet om att ”samhällelig kollaps” väntar om inte bankerna räddas upprepas gång på gång. De finansiella institutionerna måste gå skadeslösa ur krisen, även om det sker till priset av att hela Europa kastas ner i ett svart hål av recession, arbetslöshet och fattigdom (dvs en äkta kollaps).

I det här sammanhanget är det värt att uppmärksamma vad Greklands befolkning egentligen ska rösta om – alltså det som Papandreou får så mycket kritik för.

Att bli räddade av EU innebär nämligen inte, som många kanske tror, att Grekland får en enda eurocent i hjälp. Allt ekonomiskt stöd går istället rakt in till de stora europeiska bankerna som lånat ut pengarna från början – på får man anta marknadsmässiga villkor. För Grekland väntar istället fattigdom, tvångsförsäljning av statlig egendom till vrakpriser, slaktade pensioner, skyhög arbetslöshet och fallande inkomster – och möjligen militärkupp – i spåren av räddningspaketet.

Grekerna själva har därför inget att förlora på ett nej.  För alternativet till att fortsätta försöka svälta sig i form, är förstås att kasta loss från Euron, återinföra drachman och ställa in betalningarna på statsskulden. Det skulle skapa kaos på kort sikt, men sett över längre period är det sannolikt det enda vettiga alternativet. Utan de hårda nedskärningar som EU och IMF kräver i utbyte för sin ”hjälp”, är det fullt möjligt att den grekiska ekonomin har betydligt bättre förutsättningar för att växa och fler greker kan få jobb.

Problemet är att en argentinsk lösning skulle visa vägen för fler europeiska länder och skulle kunna bli slutet för både Euron och EU-projektet. Demokratin måste alltså stoppas till varje pris – om unionen och den gemensamma valutan ska överleva.

Intressanta tider stundar.

(Teckningen ovan är hämtad från Washington Times.)

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, E24 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Eurosamarbetet – det hjälper inte att polera liket


Intervjun ovan med en ovanligt frispråkig finansmäklare, som sändes i brittiska BBC igår, borde vara obligatorisk att se för alla som fortfarande tror att Europas så kallade politiker (dvs uppgraderade byråkrater som Herman van Rompuy) kommer att kunna förhindra en kollaps för den gemensamma valutan. Ingen på marknaderna tror längre på Euron, och har redan flytt till säkerhet i form av långa statspapper eller dollar. Eurosamarbetet är dött, ett levande lik som det putsas på i bästa Leninstil – men det var länge sedan några återupplivningsförsök hade effekt.

Vi kan alla glömma de ”räddningsaktioner” som EU- och IMF-ledarna utlovar så gott som dagligen. De har ingen aning om vad som ska göras, och även om de hade haft det är det redan för sent, som sägs i inslaget ovan styr regeringarna inte längre över ekonomin (det gör Goldman Sachs).

Grekland är redan bankrutt och har tekniskt sett redan gått i konkurs, och de tyska väljarna kommer aldrig att gå med på att garantera statsskulden för hela södra Europa, så som Rompuy och Barroso planerar djupt nere i sin bunker i Bryssel, där de nu under allt större panik omgrupperar sina imaginära ekonomiska försvarsstyrkor. Samtidigt som de plockar fram cyanidpillern inför det oundvikliga slutet.

I den verkliga världen, i Grekland, håller de ständigt nya sparpaketen nu också på att knäcka den grekiska medelklassen – något som påverkar landets framtid i långt större utsträckning än en galopperande stadskuld eller upploppen på Syntagmatorget. I The Telegraph berättar paret Dmitris och Mary Andreou om hur de drabbats dubbelt av sänkta löner och höjda priser på nästan allt. Samtidigt har de ålagts att betala en extra fastighetsskatt på mellan 5.000 och 10.000 per år, vid sidan av ytterligare inkomstskattehöjningar. Alla deras sparpengar är borta, liksom tron på framtiden. De har slutat titta på TV, eftersom det är för deprimerande. Att försöka bygga en framgångsrik ekonomi på en nation av människor utan framtidstro, vars ekonomi ligger i spillror, kommer aldrig att fungera.

Det finns egentligen bara tre vägar ut för Grekland: 1. Att lämna Euron. 2: Revolution eller 3: Militärkupp. Och ju längre politkerna väntar på att ta det enda vettiga beslutet – det vill säga nummer 1 – ökar risken för alternativ 2 eller 3.

Johan Norberg skriver idag om Eurokrisen som finansvärldens Fukushima, där Europas makthavare planlöst lappar och lagar på reaktorinneslutningen, men inte gör något åt själva härdsmältan inuti.

Jag skulle nog hellre beskriva det som händer i Eurozonen just nu som en cancer, en aggressivt växande tumör som behandlats med placebopiller istället för operation. Nu är den för stor för att behandla, och patienten är förresten redan död.

Det är bara dödsattesten som vi väntar på.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,
Grekfrossa i pressen: DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, E24 1, 2

I händerna på kleptokratin


Det finns en positiv effekt av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu sänker USA:s kreditbetyg ett snäpp till AA+ (vilket fortfarande är skyhögt över Grekland, som har ungefär samma förutsättningar att betala sin statsskuld men ändå ligger och skvalpar i botten av kreditbetygsskalan). Nämligen att vi nu vet vem som har makten i USA – och det är varken Barack Obama, demokraterna eller republikanerna – utan Wall Street.

Beslutet att sänka kreditbetyget för USA är förstås motiverat – frågan är varför det inte gjorts långt tidigare – men det intressanta är att läsa S&P:s motivering för sitt agerande.

Standard & Poor anser nämligen att de beslutade besparingarna på 2,1 biljoner dollar är alldeles för små – S&P har sagt att det krävts besparingar på minst 4 biljoner för att USA skulle slippa riskera nedgradering.

Så där har vi det alltså, svart på vitt. Finansmarknaden – där Standard & Poor och andra kreditvärderingsinstitut fungerar som en slags torpeder – har tagit makten över politiken och våra liv. För oavsett vad man tycker om Barack Obama som president, och den förödande låsningen i kongressen mellan demokrater och republikaner, så har USA alltid betalat sina skulder, och aldrig missat en räntebetalning på sina lån. Men nu kommer alltså torpederna från Wall Street och underkänner regeringens arbete. S&P:s uppdragsgivare – den finansiella kleptokratin på Wall Street jublar naturligtvis – en nedgradering innebär högre räntor och ännu fetare vinster för storbankerna.

Samma sak har förstås hänt i Europa, där tyska och franska storbanker, IMF och ECB tillsammans tvingat länder som Grekland, Irland och Portugal till den ena chockbehandlingen efter den andra; att sälja ut sina statliga tillgångar, sänka sina löner och pensioner, sparka offentliganställda, spara in på skolor och sjukvård. Samma kleptokrati som bara några år tidigare hämnngslöst eldat på fastighets- och lånebubblor, begär nu som vanligt att få slippa ansvar för sina usla affärer och dumpa förlusterna i knäet på redan skuldtyngda skattebetalare. Som nu möter arbetslöshet, höjda priser på allt och ett socialt skyddsnät i spillror. Allt för att bankerna ska kunna fortsätta att visa fortsatt fina kvartalsresultat.

Hade Standard & Poor och de andra kreditvärderarna gjort sitt jobb tidigare, hade varken USA eller Europa behövt uppleva den stora finanskrisen 2008. Vi minns att det var Standard & Poor som eldade på subprime-bubblan – genom att ge topprating till de banker och finansbolag som var mest aktiva i pyramidspelet med värdelösa bostadsobligationer. Och det var Standard & Poor som fram till dagen före finanskraschen hösten 2008 gav bolag som Lehman Brothers och AIG högsta möjliga kreditbetyg, AAA.

Alla med lite insikt i amerikansk politik är förstås medvetna om att Wall Street var en av de allra största finansiärerna bakom Barack Obamas presidentvalskampanj. Men att finansbranschen – kleptokratin – nu faktiskt styr i USA har väl aldrig riktigt framgått förrän nu.

Titta gärna på inslaget ovan med finansanalytikern Max Keiser, som beskriver läget bättre än vad någon av våra så kallade ekonomijournalister vågar göra. Han kallar bl a storbankerna och kreditvärderingsinstituen för ”finansiella terrorister”.

Bättre kan det inte sägas.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Välfärdssamhället 2.0: sälj dina organ om du vill studera

En akademiker i Skottland, Sue Rabbitt Roff, propagerar för att det ska bli tillåtet för studenter att sälja sina organ. Utspelet görs i den ansedda tidskriften British Medical Journal, och enligt initiativtagaren skulle detta innebära en helt ny inkomstkälla för studenter – varför inte för att betala av sina studier? En njure är värd 280.000 spänn på marknaden – ungefär lika mycket som det kostar i universitetsavgifter.

Även om man kanske ska ta just detta utspel med en nypa salt, är det samtidigt ett tecken i tiden. I takt med att allt mer av västvärldens skatter går till att betala ränta på skulder, och gång på gång rädda misskötta banker, har samhället inte längre har råd att upprätthålla basala tjänster som hälso- och sjukvård, skola och äldreomsorg. Löner och pensioner sänks, förmåner dras in – Sveriges diabetiker kan till exempel räkna med att få betala 30.000 ur egen ficka om de vill kunna fortsätta med sin medicin.

Vad vi ser just nu är det långsamma sammanbrottet av det som vi kallat välfärdssamhället – och det har inget att göra med vem som sitter i regeringsställning. Politiker av alla färger har okritiskt låtit finansmarknaderna driva upp otaliga bubblor – IT-bubblor, råvarububblor, fastighetsbubblor, etc – och när pyramidspelen fallit har samma politiker snällt stått och plockat upp den ena mångmiljardnotan efter den andra. Bankerna räddas, allmänheten får dra åt svångremmen.

Detta är alltså samma politiker beslutade för länge sedan att våra pensioner skulle användas för att göda börsen,  ett beslut som var lika välgrundat som att satsa vartenda öre av pensionspengarna vid pokerborden på Casino Cosmopol.

Det låter kanske som galenskap idag, men vänta bara ett par år, Efter sammanbrottet  kommer den nya avdelningen ”Kroppsdelar och inre organ” på Blocket garanterat att vara en av de allra mest välfyllda på sajten.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Eurosamarbete på dödsbädden

Att följa Irlands kamp mot ekonomiskt sammanbrott är som att se en trafikolycka i slow motion. Och samtidigt en försmak om vad som kommer att hända inom något halvår – eller möjligen något år – beroende på hur duktiga EU:s makthavare är på att sminka grisen. Alltså att få finansmarknaderna att tro att Eurosamarbetet är stabilt, när det egentligen är rena härdsmältan på väg.

För när Irland nu tvingas till att ta emot nödlån från EU, är det återigen bankerna som ska räddas. Banker, som när Irland införde Euron gladeligen var med och eldade på den överhettade ekonomin med lån till låga räntor – som sattes av den Europeiska centralbanken – och var rena giftet för Irland.

Idag, när fastighetsmarknaden kraschat, arbetslösheten är den högsta i Europa, och Irländare återigen emigrerar för att få jobb, står bankerna där ännu en gång och ska räddas av staten och skattebetalarna. Som tvingas skuldsätta sig för generationer framöver – bara för att EU inte vill riskera en bankkollaps. En sådan skulle nämligen riskera att utlösa en kedjereaktion som skulle kunna få den gemensamma valutan att kollapsa. Det är därför EU-ledarna har jobbat dag och natt för att få Irland att ”acceptera” räddningspaketet, trots att det sista landet behöver just nu är en galopperande statsskuld.

Storbritanniens utrikesminister, William Hague, fick Euro-etablissemanget att gå i taket härom dagen, när han fick frågan om den irländska skuldkrisen kunde bli slutet för Euro-samarbetet, och svarade helt frankt – ”Vem vet”.

Hague, som var ledare för de konservativa i England i slutet av 90-talet då Euron infördes, varnade redan då för att den gemensamma valutan var en katastrof som skulle leda till gigantiska bubblor och djupa recessioner:

‘The single currency is irreversible. One could find oneself trapped in the economic  equivalent of a burning building with no exits.’ Membership of the euro could lead to a ‘full-blown banking and financial crisis’.

Det tog alltså inte mer än ett drygt decennium för verkligheten att komma ikapp det europeiska fuskbygget. Just nu skuldsätter sig ett par hundra miljoner europeer – inklusive vi svenskar som inte ens är med i valutasamarbetet – för att rädda EU-byråkraternas dödsdömda prestigeprojekt.

Det kommer inte att funka. Det enda som kanske kan rädda Euron på sikt är att kasta ut Irland – tillsammans med Portugal, Grekland och Spanien – ur valutasamarbetet. Något som knappast kommer att hända förrän vi bränt ytterligare ett par tusen miljarder på bankräddningar.

Det ska i alla fall bli intressant att se hur börserna reagerar på ”räddningspaketet” när de öppnar i morgon bitti.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD, DN 1, 2, Expressen, Aftonbladet 1, 2

Resistance is futile

We are Anders of Borg – prepare to be assimilated. (Bilden kan vara ett montage... eller inte.)

Om man läser rapporteringen kring EU:s stora feta grekiska räddningspaket – som nu inte bara måste lugna marknaden efter den stora grekfrossan, utan även stämma i bäcken så att övriga konkursfärdiga ekonomier framför allt i EU:s södra utposter inte faller offer för aktiemarknadens Terminators – kan man lätt få intrycket av att det är finansminister Anders Borgs förtjänst att börsen stiger med över fem procentenheter och den gemensamma valutan ser ut att vara räddad för den här gången. Hur många dagar de 7.000 miljarderna nu räcker för att hålla aktiemäklarna på gott humör återstår att se.

Och Borg har säkert haft en framträdande roll att spela, även om han företräder ett medlemsland som klokt nog valt att stå utanför EMU-samarbetet. Vilket för övrigt är en av anledningarna till att inget europeiskt land lyckades hålla sina statsfinanser i bättre skick under Finanskrisen 1.0 än Sverige. En annan anledning är förstås att Borg har krishanteringskunskaperna i familjen – riksgäldens Bo Lundgren, före detta moderatledare, var ju en av arkitekterna bakom det stora bankstödspaketet under vår egen svenska finanskris i början av 90-talet.

Sedan dess har den svenska stadsskulden hållits i shack på ett föredömligt sätt (inte minst under de socialdemokratiska åren, då Göran Persson och Thomas Östros fick mycket kritik från vänster för sitt benhårda motstånd mot att lyfta på det statliga utgiftstaket).

Det är naturligtvis något som vi ska vara glada för idag, även om faktum kvarstår. Euron är i kris, och beslutet att starta upp de sedelpressarna för att ”rädda” historiskt gravt misskötta ekonomier som inte ens under brinnande högkonjunktur kommit under 15 procents arbetslöshet (Spanien har just nu över 20 procent), och aldrig någonsin platsat i valutasamarbetet, kan möjligtvis lugna aktiemarknaden under en period. Men på sikt är risken överhängande att de att tvingas att ställa in avbetalningarna på delar av sina lån. För ingen politiker i Spanien, Portugal eller Italien kommer att våga sälja på sina väljare fem-sex större sparchocker av grekisk typ, vilket är det enda alternativet.

Men trots att framtiden för Euron och EMU-samarbetet alltså ser riktigt risig ut, laddar vi glatt och solidariskt in pengar vi inte har in i det gigantiska räddningspaketet. Trots att vi valt att stå utanför Eurosamarbetet, och trots att våra statsfinanser ännu så länge är i toppform. Vår solidaritet när det gäller att betala för EU-byråkraternas kraschade dröm uppgår till 13.800 kr per svensk, om pengarna i stabilitetsfonden skulle behöva utnyttjas. Och det kan vi nog räkna med.

Att kämpa emot är lönlöst. Vi kommer att assimileras av det byråkrat-kollektiva medvetandet i Bryssels svar på Delta-kvadranten. I den mån vi inte redan är det.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Skynet och din pension

Trängsel på börsgolvet.

Dow Jones rasade nära 10 procent i eftermiddagshandeln igår – till synes oförklarligt. Och i eftermiddags gjorde Stockholmsbörsen, OMX, ett veritabelt svanhopp ner i avgrunden.

Visserligen är humöret på börsen osedvanligt nervöst just nu – rädslan för att Greklands skuldkris ska sprida sig till övriga PIIGS-länder, och kanske till och med hota Euron, är förstås den utlösande faktorn bakom rasen på världens börser. Men att det blir så tvära och dramatiska kursrörelser har en annan orsak, den alltmer datoriserade aktiehandeln. I det första fallet på Wall Street, sades det först ha varit den mänskliga faktorn – nån hade förväxlat miljoner med miljarder när en order lades, och på så sätt sattes en rad andra larm igång med tillhörande säljsignaler. Och i eftermiddagns branta fall på Stockholmsbörsen misstänks också algoritmbaserad handel som orsak till dippen.

Oavsett om det stämmer eller inte att ”någon” tryckt på fel knapp, visar börsens reaktion – både igår och idag – vad som händer när übersmarta datorprogram är i farten. Utvecklingen av börsmjukvara, både för professionella traders och soffplacerare, har utvecklats enormt sedan 1987 då den ökända Svarta måndagen inträffade. Skillnaden mellan då och nu är att medan det fanns en mycket större tröghet i systemen på 80-talet, reagerar den automatiserade handeln idag på bråkdelar av sekunder och 100-tals miljarder kan skapas – eller raderas ut. Det är som ett slags botnät som ständigt ligger och bevakar aktiekurserna, programmerade att köpa eller sälja när kursen för en viss aktie når en förutbestämd nivå. Och när det börjar säljas, utan att det finns en balans av säljare och köpare på marknaden, drivs kurserna i golvet. (Eller leder till stora uppgångar, vilket dock inte någon brukar klaga på…)

Även om det knappast hjälper att återinföra den manuella börshandeln där mäklarna får ordrar per telefon och springer med lappar till varandra, finns det naturligtvis en stor risk när de tekniska systemen löper amok. För våra pengar är ju i händerna inte bara på hypernervösa aktiemäklare, utan förlitar sig lika mycket på olika datormodeller och -program. Precis som flygbranschen, som stod stilla en vecka på grund av askmolns-simulationer, för att ta ett annat exempel på där det blev dyrt och fel.

Ett slags finansiellt Skynet alltså, som styr över våra pensioner. Jag känner mig inte helt lugn.

Andra om , , , ,

Intressant?

Grekisk Tobleronepolitik

Den grekiska tragedin som spelas upp för våra ögon, får allt mer bisarra proportioner för var dag. Från att ha ”räddats” så sent som för några veckor av utställda lånegarantier från Internationella valutafonden, IMF, och EU – dvs lån som behövs för att betala räntorna på de gamla – är det nu full panic mode både i Aten och hos de stora långivarna.

Som till exempel Frankrike, vars banker har ojämförligt störst riskexponering mot det konkursmässiga Medelhavslandet. 75 miljarder USD, dvs motsvarande 550 miljarder kr, står på spel för Frankrike, vilket kan förklara premiärminister Francois Fillons krav på att Tyskland omgående måste gå öppna kranarna och börja pumpa in de 30 miljarder Euro som tidigare förhandlats fram i det svarta hål som är Greklands statsbudget.

Det grekiska skuldberget – Frankrike har lånat ut mest.

Det grekiska skuldberget – Frankrike (den blå tårtbiten) har lånat ut mest.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är däremot måttligt intresserad av att elda upp tyska skattebetalares pengar, fullt medveten att det förmodligen skulle bli slutet för EMU och Euron, om hon vägrade. Problemet med Grekland är att landet ljugit från första början om sina finanser och aldrig skulle släppts in i Euro-samarbetet. Och för varje gång någon kollar upp hur illa det står till, så visar det sig att det om möjligt värre än man anat. OECD-chefen jämför till och med Greklandskrisen med Ebola.

Grekland beter sig som en typisk Lyxfällan-kandidat, där kravbreven samlas på hög och som desperat tar nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga kraschen ännu några dagar eller vecka. Problemet är att EU inte har någon Lyxfällan-Mathias som kan skickas ner till Aten för att städa upp i Papandreous konkursbo. Men om de hade haft det, hade denne börjat med att sälja av allt som säljas kunde. T ex ett par öar i Egiska havet. Samos borde säkert gå att få ut ett antal miljarder för, och Kreta har ju Tyskland varit intresserade av förut

Det är hur som helst en omöjlighet att låna sig fri från finansiella problem – och låta andra stå för notan. Det är inget annat än Tobleronepolitik, för att svänga sig med ett aktuellt uttryck.

Greklandskris i pressen: DN [1, 2, 3], SvD, Aftonbladet, Expressen

Initierade bloggar: Cornucopia, Flute

Mer om , , , ,

Intressant?

I centrum av alla finansbubblor: Goldman Sachs

Läser att bankirerna på Goldman Sachs är igång igen med sin gamla specialitet – att skapa finansbubblor. Denna gång är det Grekland som fått hjälp av banken med att dölja landets skuldberg – naturligtvis genom ett nytt kreativt “finansiellt instrument“.

Det är långtifrån första gången som Wall Streetbanken är i finanskris-epicentrum. De senaste åren har Goldman Sachs suttit vid rattarna i princip varje gång en bubbla briserat. Rolling Stone Magasine kartlade bankens affärer förra året i den utmärkta artikeln The Great American Bubble Machine. Oavsett om det gällt IT-aktier eller spekulation i oljepriser – Goldman Sachs har lyckats manipulerat varje marknad värd namnet. Reportern Matt Taibbi skriver tänkvärt i inledningen:

The first thing you need to know about Goldman Sachs is that it’s everywhere. The world’s most powerful investment bank is a great vampire squid wrapped around the face of humanity, relentlessly jamming its blood funnel into anything that smells like money. In fact, the history of the recent financial crisis, which doubles as a history of the rapid decline and fall of the suddenly swindled dry American empire, reads like a Who’s Who of Goldman Sachs graduates.

Enligt artikeln var banken bland annat drivande i att blåsa upp IT-bubblan 1999-2000, då värdet på Internetbolag pumpades upp till astronomiska summor (för att sedan bli värdelösa över en natt). Goldman Sachs var också arkitekterna bakom suprime-/fastighetslånebubblan 2008, som var den utlösande faktorn bakom finanskrisen som världen fortfarande kämpar för att ta sig upp ur. Och det var Goldman Sachs som spekulerade i råvaror sommaren 2008, då oljepriset som mest var över 150 dollar per fat och räntorna sköt i höjden.

Goldman Sachs protesterar inte oväntat mot Taibbis beskrivning av banken som en enda stor “bubbelmaskin”, men faktum är att bankens tentakler sträcker sig långt långt in i den amerikanska maktens boningar. Ett aktuellt exempel är Henry Paulson, förre presidenten George W Bushs finansminister, som tidigare var vd på Goldman Sachs. Paulson var huvudarkitekt bakom den ekonomiska räddningsplan som Bush lyckades baxa igenom kongressen under sina sista timmar som president. En plan som gav Paulsons gamla kolleger på Wall Street ett nätt litet tillskott på 700 miljoner miljarder dollar av skattebetalarnas pengar.

Nu är det alltså Europas tur att göda Goldman Sachs bankirer.

Dagar som den här känns det ganska bra att vi inte är med i Euro-samarbetet.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: