Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: flyktingar (sida 2 av 2)

Beviset för att flyktingkrisen är klimatförändringarnas fel

Professor James Hansen, tidigare anställd av Nasa och mannen som ”uppfann”  det vi idag kallar klimathotet, var nyligen på besök i Stockholm. Under besöket passade han förtjänstfullt på att berätta hur extremt galet det är för ett land som Sverige att lägga ner sin kärnkraften och därmed tvinga fram en ökning av fossila kraftkällor. Dessutom, hävdade han, är det lokala klimatförändringar som ligger bakom den förödande Syrenkonflikten och tillhörande flyktingkris.

Beviset för detta, enligt Hansen, är ett inbördeskriget föregicks av en mångårig torka, då 85 procent av boskapen i landet dog och miljoner bönder flydde till städerna. Att det finns ett samband är enligt Hansen tydligt.

 ”Att lokala klimatförändringar har bidragit till Syrienkrisen är gans­ka uppenbart. Huruvida den långa torkan i Syrien under 00-talet beror på mer koldioxid i atmosfären är dock något som forskare är mer försiktiga att konstatera. Men sannolikheten är hög”.

Nu finns det för all del andra orsaker till Syrenkonflikten än enbart torka, något som bloggaren Henrik Flute varit inne på. Framför allt det faktum att Syriens befolkning på bara 30 år växte från 4,5 till över 22 miljoner. Därför drabbade den svåra torkan 2006-2011 landet betydligt hårdare än tidigare torrperioder, eftersom det fanns betydligt fler munnar att mätta. Samtidigt steg matpriserna kraftigt på världsmarknaden, vilket utlöste kravaller i många delar av Mellanöstern. Att den ”arabiska våren” eldades på av torka, hunger och skyhöga spannmålspriser må vara ett faktum – däremot är det betydligt mera vanskligt att attribuera de gigantiska flyktingströmmarna till klimatförändringarna. Att människor flyr Syrien beror nog snarare att  en medeltida mördarsekt tagit kontroll över stora delar av landet, medan diktatorn Bashar al-Assad gör sitt bästa för att medelst tunnbomber och ryskt krigsflyg driva ut de sista invånarna från landet.

Men så råkar jag se Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, som håller en panikinkallad presskonferens i Malmö tillsammans med migrationsministern Morgan Johansson. De båda förklarar att flyktingtrycket på Sverige nu är exceptionellt högt, något som de aldrig kunnat förvänta sig. Bakom dem visas en graf över antalet flyktingar till landet, en hockeyklubba som verkar märkligt bekant.

flyktingklubban

Flykting-hockeyklubba.

tempklubban

Temperatur-hockeyklubba

För vi har ju sett den förr – hockeyklubban i Al Gores klimatskräckis En obekväm sanning, en närmast identisk kurva som sades visa temperaturutvecklingen under modern tid.

Men även om det nu skulle finnas ett samband mellan de bägge graferna, skiljer sig åtgärderna markant åt när det gäller hur utvecklingen ska hanteras. I det ena fallet propagerar våra politiker med Stefan Löfven i spetsen för krafttag och uppoffringar för att vända utvecklingen. Vi måste sluta köra bil, chockhöja skatten på bensin och diesel, lägga av med att äta kött och avstå från att flyga på semester på det sätt som vi har vant oss.

I det andra fallet… är det ingen som riktigt har en plan. Allra minst vår statsminister.

Intressant?

Fler om , , ,

Erdogans cyniska spel med flyktingarna

Recep_Tayyip_Erdogan

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets hårdhänte ledare.

För några år sedan skrev jag om hur Libyens diktator, Moammar Gaddafi utnyttjade sig av det så kallade  flyktingvapnet för att tvinga EU att bjuda in honom till de diplomatiska finrummen igen. Dessutom fick han ett antal miljarder, som tack för sitt förtjänstfulla arbete med att skydda Europa mot båtflyktingar som försökte ta sig över Medelhavet. Under ett antal år lyckades den libyske despoten extremt bra med detta projekt, och knappt en enda flykting sågs gå i land på vare sig Malta eller Sicilien – till stor glädje för såväl Gaddafis gode vän Silvio Berlusconi, men även för övriga EU (även om uppgörelsen aldrig riktigt tålde att diskuteras i fullt dagsljus).

Att flyktingarna istället placerades i formliga koncentrationsläger i den libyska öknen, där de misshandlades och levde under omänskliga förhållanden, var det ingen som riktigt ville kännas vid.  Alla vet vi vad som hände efter att Gaddafi störtades (och mördades) 2011, med benägen hjälp från EU och Nato. Flyktingsmugglarna kunde verka fritt igen, och idag är smuggeltrafiken i full gång.

Gaddafi är dock inte ensam om att använda flyktingarna för att deala och wheela med ett allt mer desperat EU, som nu dignar under bördan av tiotusentals nyanlända flyktingar varje dag. Den allra största delen av dem tar idag sjövägen från Turkiet till den grekiska ö-världen, och sedan vidare norrut via Balkan.

Att denna dörr mot Europa öppnats på vid gavel sker naturligtvis med Turkiets president, Recep Tayyip Erdogans, goda minne. (Tidigare patrullerade Turkiet sina kuster och sköt till och med mot emigrantbåtar för att få dem att vända om.)

Det är inte helt klart vad Erdogan – som just nu befinner sig i Bryssel för ett möte med EU-ledarna – har i kikaren. Det står dock klart att det inte bara är pengar han är ute efter – även om EU har lovat ett antal miljarder som kompensation för att Turkiet sätter upp ”migrant reception centers” i landet och ser till att återuppta patrulleringen längs kusten, för att  stoppa de fullpackade gummibåtarna från att nå Grekland.

Men förmodligen är det något annat Erdogan vill ha av EU-ledarna: Grönt ljus för att gå in i Syrien och kämpa ner sina svurna fiender, kurderna. De kurdiska självförsvarsstyrkorna i i PKK och YPJ/YPG har det senaste året varit mycket framgångsrika i att driva ut IS från gränsområdena mot Turkiet, och därmed etablerat vad som blivit ett sammanhängande kurdiskt område i norra Syrien och Irak, ett område som effektivt täppt till gränsen mellan Syrien och Turkiet – och därmed leveranser till och från IS-styrkorna längre söderut.

Vid mötet i Bryssel propagerade Erdogan för ”säkra zoner” inne i Syrien, enligt EU Observer:

The idea is for the Turkish military to establish a buffer zone in northern Syria to stem the flow of migrants and to repatriate some refugees. The operation would require a UN blessing and the EU is reluctant to give support.

Erdogan also used his EU visit to demonise Kurdish groups.
He said Kurdish rebels in the region, such as the PKK or YPG factions, are also terrorists even if they are fighting the jihadist Islamic State.

Dessa så kallade ”säkra zoner”  kommer – om de blir verklighet – högst sannolikt att etableras just i de kurdkontrollerade områdena. Vad Erdogan vill nu är att EU ger honom grönt ljus för att övervaka dessa med turkisk trupp – givetvis med argumentet att garantera säkerheten för civilbefolkningen.

Det skulle i sin tur innebära att Erdogan fick ytterligare en chans bekämpa sina huvudfiender, som alltså inte är vare sig IS eller Assad, utan kurderna.

Jag är förvisso ingen expert på geopolitik, men jag skulle vara förvånad om Erdogan – som alltmer börjar anta skepnaden av en maktfullkomlig ottomansk sultan – denna historiska chans till en cynisk kohandel med ett allt mer desperat EU. Hans förslag, i korthet:

Flyktingströmmen upphör – i gengäld får mala ner kurderna under våra pansarvagnar utan en massa tjafs och gnäll från Europa.

Har vi en deal?

Tänkte väl det.

Intressant?

Fler om , , , ,

Flyktingkrisen: Den australiska lösningen rycker närmare

De senaste dagarnas flyktingkaos i Europa, i kölvattnet av att Ungern nu täpper till vägen norrut med ett taggtrådsstängel, medan flera andra länder återinfört inresekontroller – däribland Tyskland – har fokuserat framför allt på bråket kring vart de strandsatta flyktingarna ska ta vägen. Trots ömsom hot, och ömsom vädjanden, vägrar framför allt de gamla östländerna att ta emot i princip några asylsökande alls.

Det är naturligtvis ohållbart i längden att det fortsätter fyllas på med flyktingar från Turkiet som tar sig till Grekland och sedan fastnar där – eller i Serbien mot den ungerska gränsen där desperationen nu ökar bland alla de tusentals strandsatta flyktingarna som varken har mat eller vatten.

Vad som börjat dyka upp som förslag är nu återigen förslag om att inrätta stora uppsamlingsläger utanför EU:s gränser, i eller kring de länder som flyktingarna kommer från. Dessa läger skulle dels göra det möjligt att behandla asylansökningar på plats, dels slippa det nuvarande läget där flyktingar som nekas asyl ”fastnar” i systemet eftersom de ofta inte har identitetshandlingar och därför inte kan skickas tillbaka när de väl tagit till Europa. Vid måndagens toppmöte i Bryssel var EU:s inrikesministrar eniga om att arbeta för att inrätta sådana reception centres, något som rapporterades av bland annat The Guardian (men som av någon anledning gick svensk press förbi). Från The Guardian:

European governments are aiming to deny the right of asylum to innumerable refugees by funding and building camps for them in Africa and elsewhere outside the European Union.

Under plans endorsed in Brussels on Monday evening, EU interior ministers agreed that once the proposed system of refugee camps outside the union was up and running, asylum claims from people in the camps would be inadmissible in Europe.

Säkerheten i dessa läger skulle givetvis behöva garanteras av europeisk militär och/eller polis från, diskussioner ska redan vara igång med afrikanska länder. The Guardian igen:

The ministers went further than previous proposals about outsourcing asylum-processing to countries mainly in Africa where “reception centres” or refugee camps would be built. In what will be seen by humanitarian and refugee professionals as draconian, the statement said: “Implementation shall start on a medium-term strategy aimed at developing safe and sustainable reception capacities in the affected regions and providing lasting prospects and adequate procedures for refugees and their families until return to their country of origin is possible.”

Once the system was functioning, EU members would be “in a position to find asylum applications of these persons inadmissible on safe third country grounds”.

The proposal was supported by the home secretary, Theresa May. She said: “We also need to be setting up removal centres in transit countries in Africa. By doing these things we can be sure we offer protection to those who need it and return the economic migrants who do not.”

Även om det i skrivande stund knappast står afrikanska länder i kö för att förvandlas till flyktingmottagningar, är det kanske här vi hamnar till slut –  i en australisk lösning, där vi ”outsorucar” flyktingkrisen till en plats långt, långt bort dit strålkastarljuset inte når.  Dit papperslösa som trots allt lyckas ta sig in i EU, kan flygas tillbaka utan att EU bryta mot FN:s flyktingkonvention – det har ju dessutom skett tidigare, när Gaddafi satt vid makten i Libyen.

Om man ska tillåta sig att vara cynisk, är det sannolikt också den enda lösning som står till buds om EU ska kunna överleva i sin nuvarande form. Det händer sannolikt mycket bakom kulisserna i Bryssel just nu.

Intressant?

Fler om , , , ,

EU klarar inte att skapa ordning och reda i flyktingpolitiken

I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,

På väg ner i djupet

Scherl Bilderdienst: II. Weltkrieg 1939 - 1945, Überfall auf Polen am 1. September 1939. Das KdF - Schiff "Wilhelm Gustloff" wird als Lazarettschiff eingesetzt, hier im Danziger Hafen im Herbst 1939. 12065 - 39

Wilhelm Gustloff för ankar i Danzigs hamn, hösten 1939.

Man kan konstatera att Åsa Romson återigen lyckas med konststycket att ge den helt nya diagnosen politisk tourettes ett ansikte. Inte ens ett år efter den famösa hatattacken mot vita medelålders heteromän i Almedalen – något som sannolikt kostade det rödgröna regeringsalternativet egen majoritet – är det dags igen för Romson att producera grodor vars dimensioner närmar sig medelstora flodhästar. Att dra paralleller mellan den systematiska och inudstriella massutrotningen av människor i Auschwitz med flyktingar som förliser på Medelhavet ombord på smuggelskepp, är inte bara historielöst. Det är att spotta på minnet av både dem som dog i Förintelsen och deras efterlevande. Det är en skamlig relativisering av det värsta massmordet i mänsklighetens historia – ett planerat folkmord som MP-språkröret försökte göra en billig oneliner av.

Förutom det faktum att det är fullkomligt förödande för landet att ha en vice statsminister som inte kan öppna munnen utan att nationen skäms, måste det innebära en ständig plåga för Socialdemokraterna att behöva förlita sig till den dödvikt som Miljöpartiet och Romson har blivit i opinionen. Löfven har – för att fortsätta med marina metaforer – surrat fast sig vid ett lik, och är plågsamt medveten om det, men Decemberöverenskommelsen fjättrar honom obönhörligen vid Romson, Fridolin – och Jonas Sjöstedt inte att förglömma – medan hans samarbetsregering sakta sjunker i djupet, oförmögen att visa handlingskraft i någon fråga över huvud taget.

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare, vet att jag inte är någon anhängare av MP. Jag är övertygad om att det enda sättet för regeringen att fungera är att dumpa den gröna barlasten och göra upp i sakfrågor med delar eller hela den borgerliga oppositionen. Det handlar om migration/integration, energipolitik, bostäder, arbetsmarknaden och landsbygdens villkor – samtliga frågor som kortsluts av Romson & Fridolin. (Och nej, man behöver inte vara Sverigedemokrat för att ha denna åsikt.)

Fast jag kan ändå någonstans tycka lite synd om MP:s medlemmar, som tvingas sitta där skräckslagna varje gång deras egen partiledare ställer sig i en talarstol eller är med i tv. Gårdagens fadäs fick säkert många av dem att trycka ansiktena djupt ner i skämskuddarna, åtminstone får man väl hoppas det i alla fall. Och vissa verkar i alla fall fått nog nu.

Det är emellertid inget mot den oro alla vi andra bör ha inför det faktum att Åsa Romson är vice statsminister, och därmed tar över efter Stefan Löfven om det skulle hända denne något. Så skulle statsministern halka i en brant stentrappa i riksdagshuset – eller råka kollidera med regeringsplanet när ryssen är ute och flyger med avslagna transponerar – så vet vi vad som väntar: Romson.

Och när vi ändå är inne på Andra världskriget-metaforer och fartygskatastrofer, finns det betydligt lämpligare jämförelser att dra i vårt närområde än Auschwitz. För drygt 70 år, den 30 januari 1945, torpederades lasarettsfartyget Wilhem Gustloff utanför den tyska Östersjökusten av en sovjetisk ubåt och 9352 människor ombord dog – de allra flesta civila flyktingar som drivits på flykt av ”befriarna” i Röda armén.

Något att fundera på för Löfven & Romson medan syret sakta tar slut.

Mer om Romsons förlisning: Hela Hälsingland, Motpol, Den sjätte mannen

Andra om , , , ,

EU:s plan – stoppa båtflyktingarna från att nå Europa

Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med “en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,

Libyen: Var är våra Jasplan nu?

För snart fyra år sedan drog EU och Nato ut i krig för att försvara rebeller och civila i Benghazi mot diktatorn Moammar Ghadaffi, vars styrkor hotade med massaker på civila i de östra delarna av landet. Då ställde Sverige solidariskt upp med våra Jasplan som utförde ett stort antal spaninsuppdrag över Libyen, så att Natos bombflyg sedan skulle kunna rensa vägen för… ja islamister, jihadister och folkmördare. Vi bombade alltså bort en diktator, men fick något ännu värre. Vilket väl om något illustrerar de uppenbara svårigheterna med att bomba fram demokrati.

I dagarna nåddes vi av nyheten om att Libyen i praktiken upphört att fungera som stat, och att terroristerna i Islamiska staten tagit kontroll över hamnstaden Darna och stora delar av Sirte. Och för att liksom fira dessa erövringar, valde de att skära halsen av 21 kristna egyptier, vars blod kroppar färgade Medelhavet rött.

Som vedergällning inledde Egypten, med stöd från arabiska grannländer som Jordanien och Förenade arabemiraten, flygbomningar av IS träningsläger och vapendepåer i östra Libyen. Men Egypten klarar, trots sin storlek, inte av att driva krig mot terroristerna i Libyen, samtidigt som man har ett islamitiskt uppror på Sinai att bekämpa. Därför vädjar nu landets president, Abdul Fatah al-Sisi, om internationellt stöd i kampen mot IS, i den sönderfallande stat som tidigare var Libyen.

Tragedierna som utspelar sig i Syrien och Irak, har dock fått Libyenkrisen att hamna  i medieskugga – detta trots att vi borde vara än mer oroliga för vad som händer där. Detta eftersom landet ligger precis på tröskeln till Europa och den terror och laglöshet som breder ut sig snart kan komma att bli ett direkt hot mot Europa. I Sverige är det dock tyst och ingen politiker – förutom KD:s Lars Adaktusson – andas ens om att vi borde bekämpa de bestialiska mördarbanden i Libyen. Något som ju borde vara vår moraliska plikt, med tanke på att vi själva bombade fram sönderfallet i ett av Nordafrikas till ytan största länder, och därmed ställde gigantiska mängder vapen och oljeinkomster till terroristernas förfogande.

Bekämpandet av IS i Libyen borde också ges hög prioritet av ett annat skäl. Efter IS senaste landvinningar kontrollerar nämligen organisationen människohandeln med båtflyktingar från Libyen till Europa. En våldsamt lukrativ verksamhet där varje flykting som IS kan knuffa ombord på en gammal skorv med destination norrut kan inbringa 10.000-tals kronor. Bara under de senaste dagarna har ett tusentals flyktingar i rangliga båtar räddats av den italienska kustbevakningen, och antalet flyende verkar allt mer utom kontroll.

Med denna väg rakt in i EU, öppnas helt nya möjligheter för IS att skeppa in jihadister i stor skala till Europa, genom att gömma dem ombord på flyktingskeppen, något som både italienska och brittiska underrättelsetjänster nu varnar för.

Räkna dock inte med att Sverige skickar ner några Jasplan denna gång för att slå tillbaka terroristerna – de är upptagna med att undvika att delta i en Natoövning i Estland.

Dessutom är det säkert mycket mer effektivt att försöka tala mördarna tillrätta med samtalskompasser.

Intressant?

Fler om , , , ,

Döden i Grytan

Hungerstrejken bland de besvikna syriska flyktingarna, som tvångsinkvarterades i en gammal militärförläggning i Grytan utanför Östersund, är över. Det 30-talet män som tvingades ut på en 15-timmars bussresa rakt ut i ödemarken har nu motvilligt funnit sig i situationen: att tillbringa månader, kanske år, i väntan på att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, och därmed åter vara fria att bosätta sig i Malmö, Stockholm eller någon annan tätort där det finns landsmän, kanske till och med bekanta som kan hjälpa dem att starta ett nytt liv efter flykten från terrorns Syrien. Om de lyckas hitta någonstans att bo, förstås.

Flera har påpekat det ”otacksamma” i att människor på flykt över huvud taget kan ha fräckheten att ens ställa krav på var de ska bo – att de inte bara i djup tacksamhet finner sig i sitt öde, och tålmodigt sitter och väntar på att Den goda staten ordnar allt till det bästa och integrerar dem. Detta tänkande, att staten ska ta om hand,  sitter djupt i den svenska folksjälen; vi har ju under generationer med socialdemokratiskt enpartivälde fostrats till att i allt väsentligt undvika egna initiativ och lämna över ansvaret för utbildning, jobb, bostäder och sjukvård till Staten. Istället för att agera på egen hand, ska vi vänta tills någon myndighet uppmärksammat att det finns ett problem, och efter några års utredande kommer på en lösning som passar om inte alla så i alla fall folkflertalet.

Detta rimmar illa med samhällen i många andra delar av världen, där egen handlingskraft ofta handlar om liv eller död, och där staten inte sällan är ens fiende. Jag har ingen aning om vilka de surande syrienflyktingarna i Grytan är, men med tanke på att många betalat 100.000-tals kronor till flyktingsmugglare för resan till Sverige, är det kanske inte den mest utblottade och resurssvaga delen av Syriens befolkning som sitter där. Hemma i Aleppo, Damaskus eller Tartus kanske de var bilmekaniker, plåtslagare, banktjänstemän eller fastighetsägare – verksamheter som fått slå igen i spåren efter den mångåriga terrorn från  Assadregimen och Daesh. Vissa kanske varit förutseende nog att säkra sina besparingar, för att kunna börja på ny kula i en annan del av världen. Starta nya företag och anställa både landsmän och svenskar. De borde alltså vara, som det heter, relativt lätta att integrera i det svenska samhället om de får chansen.

Men istället får de sitta och ruttna bort i en gammal nedlagd militärförläggning, och ägna de få timmarna med dagsljus åt att rulla tummarna. Och om det inte varit så att Sverige – till skillnad från de flesta andra EU-länder – erbjuder permanent uppehållstillstånd (PUT) istället för tillfälligt (TUT) till flyktingar från Syrien, hade de förmodligen aldrig kommit på tanken att fly till en av de mest ogästvänliga, mörka och iskalla avkrokarna i Europa, där ett normalt liv på sin höjd kan levas fem-sex månader om året. Utan den avgörande pull factor som PUT innebär, hade det stora flertalet förmodligen sökt sig till mera dynamiska regioner – metropoler som London eller Berlin – istället för till en stelfrusen tillvaro i närheten av polcirkeln.

Med tiden, beroende på hur snabbt de lär sig svenska och börjar följa nyhetssändningarna på TV, kommer flyktingarna i Grytan till sin stora förvåning upptäcka att det vi svenskar oroar oss för allra mest – trots mörkret, kylan och snöstormarna som viner utanför knuten– är att det är alldeles för varmt. För att sätta stopp för detta hot, till vilket Sverige bidrar med 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen, vill vår folkvalda minoritet lägga ner i princip all svensk energiproduktion förutom vindkraft, straffbeskatta bort vägtransporter och göra det olönsamt att bedriva jordbruk och företag norr om Dalälven. Till exempel i Jämtland, där flyktingarna befinner sig.

Förmodligen har de insett det lönlösa i att försöka skapa sig en framtid i Sverige långt innan dess.

Intressant?

Fler om ,

När Gaddafi fick miljarder för att vakta EU:s gränser

unhcr_twitter

Från UNHCR:s Twitterflöde.

Rekordmånga flyktingar försöker ta sig till Europa, och en allt större del av dem väljer den riskabla sjövägen över Medelhavet, där många drunknar när de rangliga och överlastade båtarna de färdas i förliser.  FN:s flyktingorgan UNHCR slår idag larm om att så många som 350.000 flyktingar kommer att korsa Medelhavet i år, tre gånger fler än det tidigare rekordåret 2011. Nära hälften av dessa kommer från krigsområden som Syrien och Eritrea, enligt FN.

Riskerna för att mista livet är stor, hittills i år har 3.419 drunkat och UNHCR kräver nu att EU öppnar säkrare vägar för människor på flykt.

EU:s intresse för att underlätta för asylsökande verkar dock svalt. Stora länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland tycker redan att volymerna är för höga som de är. (Just ”volymer” är som bekant ett mycket laddat ord i den svenska debatten – den tidigare migrationsministern Tobias Billström krävdes på sin avgång när han använde det.)

Fästning Europa behålls intakt, taggtråden runt unionens gränser byggs allt högre och en av de få vägarna att ta sig in i EU är med båt över Medelhavet. Och därför tjänar nu flyktingsmugglare miljarder på att tränga ner horder av desperata flyende från islamistisk terror i rangliga små båtar och skicka ut dem på Medelhavet. Många förliser i hårt väder och höga vågor – och ännu fler hade drunknat om det inte varit för Italiens bevaknings- och sjöräddningsoperation Mare Nostrum (som nyligen omvandlades till EU-insatsen Frontex Plus) som lyckas plocka upp många av flyktingarna.

I slutet av oktober meddelade dock Storbritanniens regering att finansieringen till operationen upphör. Skälet angavs vara att det inte lyckats minska den allt större strömmen av flyktingar som lyckas ta sig till exempelvis Spanien och Italien – länder där de inte är de minsta välkomna. (Istället skickas istället norrut genom Europa, där många hamnar i Storbritannien, Tyskland – och Sverige.)

Mare Nostrum drogs igång i slutet av 2013, och sedan dess har antalet båtflyktingar nästan femdubblats. Uppenbarligen fungerar operationen inte det minsta avskräckande – snarare tvärtom. Misstankar finns om att flyktingsmugglarna använder bevakningen som en slags utökad garanti gentemot de flyktingar som tvingats betala 100.000-tals kronor för att sätta sig i små rangliga ekor. Vid en eventuell förlisning är ju chansen stor att kustbevakningen plockar upp dem.

Något som nu alltså fått den brittiska regeringen att dra in stödet till Mare Nostrum. Och följden kommer förstås bli att antalet som drunknar i vinter riskerar bli större än nånsin.

Vad få är medvetna om är detta bara är det senaste kapitlet i en decennier lång tragedi. Delvis är det också vi själva som skapat flyktingkrisen på Medelhavet och det stora antalet flyende som nu söker sig till Sverige.

319px-Muammar_al-Gaddafi_at_the_AU_summit

Muammar Gaddafi 2009. Foto: Jesse B. Awalt/Wikipedia

Under den libyske diktatorn Moammar Gaddafis regim, som varade fram till 2011, stoppades i princip samtliga flyktingar från att ta sig till Europa. Istället fångades de in av libysk polis och sattes i ökända läger under vidriga förhållanden. Fysiskt våld, tortyr och våldtäkt var inte ovanligt i dessa fångläger, enligt människorättsorganisationer.

Denna grymma behandling av flyktingarna var resultatet av en cynisk överenskommelse mellan EU och Libyen. Vi betalade under flera år miljarder till Gaddafi för att Libyen skulle fungera som en externaliserad mur mot EU. Flyktingar skulle hållas borta till varje pris.

Gaddafi skötte jobbet så väl att strömmen av flyende över Medelhavet  i princip upphörde 2009 – och den libyske diktatorn kunde under ett par år frottera sig med de tacksamma EU-ledare som köpte hans tjänster. Väl medvetna om att Libyen behandlade flyktingarna sämre än djur. Brittiska The Week skrev 2011:

From Europe’s point of view, this system worked extremely well. In Italy and Malta, there was a dramatic reduction in the numbers of  migrant arrivals in 2009 as a result of Libyan collaboration.

By outsourcing its border controls to a dictatorship without a functioning asylum system, Europe was able to prevent asylum-seekers from reaching its shores, while continuing to proclaim its commitment to the principle of refugee protection. Other EU neighbours have also acted as buffer zones in Europe’s immigration controls, including Tunisia and Morocco, Ukraine and Turkey. But none has been as ruthlessly effective as Libya.

Italiens tidigare premiärminister, Silvio Berlusconi, köpte inte bara olja av Gaddafi, han umgicks även flitigt med den ökände diktatorn och bjöd in den gode vännen till sina populära bunga-bungafester.
2011 gick EU och Nato i krig i Libyen för att skydda civilbefolkningen i Benghazi, där ett uppror mot diktatorn hade startats. Med luftunderstöd från Nato lyckades rebellerna – som senare visade sig bestå mest av Al-Qaida och diverse andra islamistgrupper – störta diktatorn som tillfångatogs och lynchades.
Sedan dess har Libyen fallit ner i ett svart  hål. Landet är idag i det närmaste en failed state som framför allt fungerar som vapendepå och träningsläger för IS-krigare. Och en stor del av finansieringen av denna terror kommer just från – flyktingsmuggling.

Sverige bidrog aktivt med spaningsflyg i denna operation, som gav Islamiska staten en flygande start. Så när vi klagar på volymerna av flyktingar som kommer hit och knackar på dörren, ska vi veta att vi själv aktivt bidragit till situationen.

Nu får vi alltså ta ansvar för våra handlingar.

Intressant?

Fler om , , ,

SvD 1, 2

Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: