And The Band Played On

Etikett: flyktingpolitik

Flyktingkrisen: Den australiska lösningen rycker närmare

De senaste dagarnas flyktingkaos i Europa, i kölvattnet av att Ungern nu täpper till vägen norrut med ett taggtrådsstängel, medan flera andra länder återinfört inresekontroller – däribland Tyskland – har fokuserat framför allt på bråket kring vart de strandsatta flyktingarna ska ta vägen. Trots ömsom hot, och ömsom vädjanden, vägrar framför allt de gamla östländerna att ta emot i princip några asylsökande alls.

Det är naturligtvis ohållbart i längden att det fortsätter fyllas på med flyktingar från Turkiet som tar sig till Grekland och sedan fastnar där – eller i Serbien mot den ungerska gränsen där desperationen nu ökar bland alla de tusentals strandsatta flyktingarna som varken har mat eller vatten.

Vad som börjat dyka upp som förslag är nu återigen förslag om att inrätta stora uppsamlingsläger utanför EU:s gränser, i eller kring de länder som flyktingarna kommer från. Dessa läger skulle dels göra det möjligt att behandla asylansökningar på plats, dels slippa det nuvarande läget där flyktingar som nekas asyl ”fastnar” i systemet eftersom de ofta inte har identitetshandlingar och därför inte kan skickas tillbaka när de väl tagit till Europa. Vid måndagens toppmöte i Bryssel var EU:s inrikesministrar eniga om att arbeta för att inrätta sådana reception centres, något som rapporterades av bland annat The Guardian (men som av någon anledning gick svensk press förbi). Från The Guardian:

European governments are aiming to deny the right of asylum to innumerable refugees by funding and building camps for them in Africa and elsewhere outside the European Union.

Under plans endorsed in Brussels on Monday evening, EU interior ministers agreed that once the proposed system of refugee camps outside the union was up and running, asylum claims from people in the camps would be inadmissible in Europe.

Säkerheten i dessa läger skulle givetvis behöva garanteras av europeisk militär och/eller polis från, diskussioner ska redan vara igång med afrikanska länder. The Guardian igen:

The ministers went further than previous proposals about outsourcing asylum-processing to countries mainly in Africa where “reception centres” or refugee camps would be built. In what will be seen by humanitarian and refugee professionals as draconian, the statement said: “Implementation shall start on a medium-term strategy aimed at developing safe and sustainable reception capacities in the affected regions and providing lasting prospects and adequate procedures for refugees and their families until return to their country of origin is possible.”

Once the system was functioning, EU members would be “in a position to find asylum applications of these persons inadmissible on safe third country grounds”.

The proposal was supported by the home secretary, Theresa May. She said: “We also need to be setting up removal centres in transit countries in Africa. By doing these things we can be sure we offer protection to those who need it and return the economic migrants who do not.”

Även om det i skrivande stund knappast står afrikanska länder i kö för att förvandlas till flyktingmottagningar, är det kanske här vi hamnar till slut –  i en australisk lösning, där vi ”outsorucar” flyktingkrisen till en plats långt, långt bort dit strålkastarljuset inte når.  Dit papperslösa som trots allt lyckas ta sig in i EU, kan flygas tillbaka utan att EU bryta mot FN:s flyktingkonvention – det har ju dessutom skett tidigare, när Gaddafi satt vid makten i Libyen.

Om man ska tillåta sig att vara cynisk, är det sannolikt också den enda lösning som står till buds om EU ska kunna överleva i sin nuvarande form. Det händer sannolikt mycket bakom kulisserna i Bryssel just nu.

Intressant?

Fler om , , , ,

EU klarar inte att skapa ordning och reda i flyktingpolitiken

I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: