Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: FN (sida 1 av 2)

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

EU satsar 1600 miljarder på att bekämpa dåligt väder

FN:s senaste klimatmöte i Warszawa kom och gick på sedvanligt vis. Som vanligt kunde ingen av de nära 10.000 deltagarna komma överens om någonting alls, förutom att processen måste fortsätta så att alla offentligavlönade byråkrater, hållbarhetskonsulter, politiker, lobbyister och EU-finansierade miljögrupper har något att se fram emot nästa år.

Ett av de få beslut som faktiskt togs var att begrava de lönlösa försöken att nå enighet om globala utsläppsmål. Efter att i princip alla större nationer med industrier hoppat av, kom mötet fram till att varje nation själv ska få besluta om hur mycket den kan eller vill sänka sina utsläpp. Vilket i praktiken innebär att klimatförhandlingarna är stendöda – även om diverse skattefinansierade bidragsdiare gör sitt bästa för att hävda att de fyller en funktion.

Det hindrar dock inte EU att på gammalt känt manér marschera före mot avgrunden. I förra veckan lovade EU:s allt mer fanatiska klimatkommissionär Connie Hedegaard att unionen nu skruvar upp ambitionerna i arbetet med att stoppa en fruktad framtida klimatförändring på 0,05 C. Detta ska ske med ännu mer av skattebetalarnas pengar – hela 20 procent av EU-budgeten ska öronmärkas för att bekämpa framtida klimatförändringar, enligt Hedegaard. Fram till 2020 blir det 180 miljarder Euro, eller 1.600 miljarder kr.

Vilket innebär ännu fler och högre skatter på energiproduktion, ännu fler industrier som lämnar Europa för billigare tillverkning i andra delar av världen – och ännu fler arbetslösa som måste försörjas. Tillsammans med Eurohaveriet som redan skapat massarbetslöshet i  stora delar av Europa, kommer Hedegaards nysatsning utan tvekan att driva EU in i ett permanent tillstånd av kris. En så kallad ”double whammy”.

Dessutom anses det så extremt viktigt att bekämpa stormar, värmeböljor, översvämningar och andra typer av dåligt väder i framtiden, att 130 miljarder omdirigeras årligen från EU:s budget för utvecklingsbistånd till ”klimatåtgärder”. Pengar som kunde gått till att konsturera bättre hus i Filippinerna, kommer nu att försvinna ner i olika svarta hål – som  EU:s havererade system för handel med utsläppsrätter.

Hedegaards och EU:s officiella ståndpunkt är och förblir att vi måste ”gå före” och visa världssamfundet hur chockhöjda energipriser och massiv avindustrialisering kan rädda Jorden. Förhoppningen är sedan att nationer som Kina, USA och Brasilien följer efter och även de begår ekonomisk harakiri av ren solidaritet.

Hittills har den strategin funkat sådär.

Samtidigt pågår det i delar av den sönderfallande unionen en het debatt om utvinning av skiffergas, så kallad fracking. En storsatsning på att ersätta kontinentens koleldade kraftverk med naturgas hade i ett slag sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna sjunkit. En ny rapport från analysfirman Pöyry, som Bishop Hill uppmärksammade igår, har inventerat Europas gastillgångar, och kommit fram till att till att en storsatsning på skiffergas kan skapa 1,1 miljoner nya jobb inom EU fram till 2050.

Det måste förstås förhindras. Därför gör EU allt som står i dess makt för att stoppa gasutvinning i Europa. De skyhöga energipriserna måste bevaras, annars riskerar hela den subventionsdrivna sol- och vindkraftsbubblan att säcka ihop.

Så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Nya religioner kräver nya undergångsberättelser

Frågan om exakt hur stor påverkan vi människor vi har på Jordens klimat har som bekant lämnat forskningsvärlden bakom sig för åratal sedan. Istället har den undan för undan förvandlats till en helt ny religion för vår nya sekulära tid, en som bär tydliga spår av förkristen kult korsad med medeltidens inkvisitoriska jakt på kättare. Bottenplattan är gjuten i solid socialism, med stark iblandning av 70- och 80-talets miljöaktivism.

Just i dagarna flockas profeter och akolyter av denna gröna religion i tusental till Polens huvudstad Warszawa för det som kallas COP 15. Förutom evighetsarbetet med att förhandla fram ett nytt klimatavtal (något som ingen längre tror på) står inrättandet av en så kallad klimatfond på agendan. En fond dit den rika västvärlden förväntas betala in 100 miljarder dollar årligen för att ersätta de skador som ett förväntat framtida klimat förväntas ställa till med för världens fattigaste. Fonden ska förvaltas av FN, vilket innebär att organisationen, om planerna skulle bli verklighet, omgående tagit platsen som en av världens mest inflytelserika finansiella aktörer.

supercyklonen Haiyan kom ovanligt lägligt för kongregationen i Warszawa. Som en slags biblisk syndaflod slog tyfonen hänsynslöst till mot de fattiga, de svaga, de försvarslösa och lämnade förödelse och död i sina spår. Det dröjde inte heller länge förrän framstående profeter, som Stefan Rahmstorf på Potsdamuniversitet – för övrigt en av dem som regeringens klimatrådgivare Johan Rockström ofta citerar – förklarade att det var vårt eget fel. Cyklonen berodde på den globala uppvärmingen, och att alla som förnekar detta borde skämmas livet ur sig. Kända vänsterdebattörer anade morgonluft, och till och med ett par svenska nyhettidningar hakade på religionsspåret och förkunnade att även om det alltid förekommit cykloner, så kommer vi att få se betydligt mer av denna typ av katastrofer i framtiden. Amen.

WPAC.50-10.Weinkleetal

Antalet cykloner över land i Nordvästra Silla havet, där Filippinerna ligger, från 50-talet fram till idag. En fallande trend.

Men så är det ju inte alls. Alla som varit med ett tag vet att cykloner så gott som årligen ställer till förödelse i Asien, medan orkaner, virvelstormar och tornador orsakar naturkatastrofer av olika magnitud i USA och Centralamerika. Detta kallas även för ”väder”, och trots tragedierna som sker i spåren av sådana dramatiska händelser, är det fullkomligt normalt. Det är naturligtvis en katastrof när flera tusen förolyckas, som på Filippinerna, men jämfört med tidigare extrema väderhändelser i denna del av världen hamnar Haiyan inte ens i närheten av topplistan nedan, sammanställd av Weather Underground. Som synes inträffade historiens värsta cyklon, med upp till 500.000 döda året 1970 – i en tid då världen var i en nedkylningsfas och många forskare varnade för en kommande istid.

topp_10_orkaner

Det som varit uppseendeväckande är istället hur få orkaner och cykloner som har drabbat världen på senare år. Som Bjørn Lomborg skriver på sin Facebooksida har atmosfären inte innehållit så här lite ”orkanenergi” sedan tidigt 70-tal (se grafen nedan). Detta har manifesterat sig bland annat genom att USA i år inte drabbats av en enda orkan (den senaste riktigt allvarliga som slog till mot landet var faktiskt Katrina, för mer än åtta år sedan). Och likadant ser det ut på andra håll i världen: antalet extrema väderhändelser har blivit färre på senare år, något som Roger Pielke Jr rapporterade om igår.

Det kan förstås vara en ren tillfällighet, eller del av en längre trend.

global_running_ace

Atmosfärens samlade ”orkanenergi”. Från Björn Lomborg på Facebook.

Ändå, trots solida bevis för motsatsen, dröjer det bara minuter innan klimatreligionens domedagsprofitörer ylar i högan sky, i hopp om att kunna sko sig på den nya katastrofen. Ledarsidorna i GP och Expressen förstår sannolikt inte bättre, när de lånar sig till att sprida gamla vandringssägner, som att stormarna blir fler och värre ju varmare det blir.

För så är det ju inte heller, vilket dessa ledarskribenter själva kunnat konstatera om de tagit sig tid att läsa vad FN:s klimatpanel, IPCC, faktiskt skriver i sitt forskningsunderlag. I den senaste rapporten, som släpptes för bara någon månad sedan, slår IPCC fast att det inte finns några vetenskapliga belägg för att stormarna vare sig skulle bli fler eller värre i ett varmare klimat. Dessutom har temperaturen stått stilla i mer än 15 år, så att ens antyda att cyklonen antingen skulle ha med uppvärmningen att göra, eller att sådana katastrofer skulle kunna stoppas genom att vi kör mindre bil, äter vegetariskt eller bygger vindkraftverk på varenda kvadratmeter av landet, är inte bara okunnigt – det är riktigt lågpanne-dumt.

Och framför allt är det ett öppet hån mot alla de 1.000-tals offren på Filippinerna, som framför allt behöver hjälp med att få tak över huvudet och mat på bordet, inte en massa meningslöst armviftande och neoreligiöst dravel om synd och skuld och hur intäkter för avlatsbreven ska fördelas.

Vi måste sluta lyssna på dessa pseudoreligiösa domedagssvamlare, och börja koncentrera oss på verkliga problem. Som att planera för att det kommer att bli dåligt väder också i framtiden.

För övrigt verkar FN:s klimatförhandlare ha fått ett allt annat än varmt välkomnande i Polen, där organisationer som Solidaritet samlade 50.000 i ett protestmöte. Polen må vara starkt religiöst, men uppenbarligen tror de inte på Al Gore.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Säkrast att inte prata med forskarna

Just nu, när IPCC finns samlade i Stockholm för att enas om skrivningarna i sin så kallade sammanfattning för politiker, SPM av kommande års stora klimatrapport, AR5, slås man av två mediefenomen.

1. För att vara vår tids största ödesfråga, som Lena Ek uttrycker sig, är intresset påfallande svagt från såväl medier som allmänhet. Ett par hundra forskare, tjänstemän och politiker sägs jobba hårt på Münchenbryggeriet för att stoppa världen från att gå under, ändå lyckas inte budskapet överrösta Idol-uttagningarna eller Bonde söker fru.

2. Svensk mediebevakning, framför allt public service, är bedrövlig jämfört med utländsk press och tv, framför allt den tyska och brittiska. SVT verkar ha en närmast patologisk beröringsskräck för att släppa fram avvikande röster eller ta upp de komplexa frågor som vi som licensbetalare faktiskt förtjänar att få svar på – framför allt som vi alla tvingas betala. Till exempel borde SVT spegla den intensiva diskussionen just nu bland forskarna som handlar om klimatkänslighet – eller frågan om de havererade klimatmodellerna verkligen kan användas som verktyg för att besluta om olika miljardsatsningar eller framtida ”klimatanpassning”.

Av någon anledning har public service i denna speciella fråga avsagt sig sitt granskande uppdrag, och istället ställt sig på makthavarnas sida för att tillse att allmänheten behålls i ett konstant läge av alarm. Därmed uteblir gång på gång den granskning av vad den närmast osannolika miljardrullningen som 25 års satsningar på hållbarhet, förnybar energi och gröna jobb fört med sig.

Men det man framför allt slås av när man lyssnar på Aktuellt, är att den stora majoritet av forskare, 97 procent, som det ständigt hänvisas till i inslagen, nästan aldrig uttalar sig själva. Vilket kan tyckas märkligt när det finns  kunniga, smarta klimatforskare; geologer, oceanografer och experter på satelllitmätningar i överflöd här i Stockholm.

Ingen av dessa dyker emellertid upp i rutan. De som uttalar sig, såsom tolkar för den påstått eniga forskarvärlden, är miljöaktivister miljöjournalister, offentligfinansierade agronomer som Johan Rockström, kändismeteorologer som Pär Holmgren (han som förutspått ett slut för Vasaloppet vilket år som helst nu) och järnvägsingenjören Rajendra Pachauri, högsta hönset för FN:s klimatpanel.

Man kan säga en hel del av ovanstående profiler, men klimatforskare är de inte, vilket innebär att den mest brännande fråga som IPCC har att hantera under veckans möte – den 17 år långa uppvärmningspausen – över huvud taget inte nämns.

Istället serveras vi återigen dravel om 11 centimeters havsnivåhöjning i Vietnam och  missvisande statistik av extremväder. (IPCC själva konstaterade i sin SREX-rapport så sent som förra året att inga samband mellan den hittills blygsamma temperaturökningen och antalet naturkatastrofer har kunnat konstateras.)

Men om forskarna lyser med sin frånvaro i svenska medier, är de desto mer talträngda  i utländsk press. Tyska Der Spiegel rapporterade redan i fredags om något som börjar utveckla sig till myteri bland landets forskardelegation i Stockholm, detta efter att företrädare för tyska miljödepartementet krävt att frisera innehållet i slutdokumentet. Hans von Storch, en av Tysklands mest kända klimatforskare, är en av dem som rasar på detta flagranta försök av politikerna att styra vetenskapen så den passar politiska syften.

En annan kritisk röst är Jochem Marotzke, Tysklands främste vetenskapliga representant vid IPCC-mötet i Stockholm. ”IPCC måste acceptera en diskussion kring uppvärmningspausen”, förklarar Martotzke för Der Spiegel.

Samma tidning har även intervjuat den tyske politikern Hermann Ott (De gröna), som försvarar försöket att tysta ner forskarna. Trots mullret bland forskarna är de tyska politikerna fasta i sin övertygelse om att inte beröra uppvärmningspausen i slutdokumentet. Detta, menar de, skulle riskera att minska allmänhetens stöd för en tuff klimatlagstifning. “Klimatpolitiken kräver att det finns ett inslag av rädsla, erkänner Ott för Der Spiegel.

I SVT hör vi tyvärr inget av detta. Här gäller det att till varje pris hålla forskarna borta från rutan. För nuförtiden beter de ju sig som rena rama klimatförnekarna.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

(En längre radiointervju med Hans von Storch och Axel Bojanowski, Der Spiegels vetenskapsreporter (som även är geolog) finns transkriberad och översatt på No Tricks Zone.)

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Domedagslarmen döljer den verkliga agendan

Världsbanken är ett av alla de otaliga FN-organ vars idé är att hitta på innovativa lösningar för att skinna medlemsländerna på bidrag. Ett av de mer lukrativa uppfinningarna i denna gren – som Världsbanken hakade på redan i mitten av 2000-talet – hade Al Gore som en av sina upphovsmän och handlar om handel med utsläppsrätter, eller så kallade carbon credits. Systemet omsatte under de goda åren, då klimathysterin var på topp, flera hundra miljarder årligen, men efter 2009 har marknaden mer eller mindre imploderat. Anledningen är förstås den krisande världsekonomin, men även utbredd korruption och rena bedrägerier har fått systemet på fall.

Tanken med utsläppsrätter och carbon credits är att både stater som storföretag ska kunna tjäna pengar på att minska sina co2-utsläpp, t ex genom att  inte avverka t ex regnskog i tropikerna (så kallade kolsänkor). Om de låter bli tilldelas de ”krediter” för den växtlighet som de lämnar kvar. Krediterna kan sedan säljas på de olika börserna som handlar med utsläppsrätter, som europeiska ETS.

Eftersom det inte klart reglerats vilken typ av skog som kvalificerar sig för tilldelning av kolkrediter, har vi fått den fullt förutsägbara bieffekten att gigantiska skogsföretag först hugger ner regnskog (som t ex skett på Borneo) och tjänar pengar på det avverkade timret – för att sedan plantera energiskog istället och tjäna pengar på utsläppsrätterna som de tilldelats av FN. I processen har i ett antal orangutanger och andra djur fått sätta livet till, och FN har alltså betalat för det.

Och förra sommaren avslöjade brittiska Oxfam hur Världsbanken och FN finansierade ett projekt i Uganda där 20.000 fattiga bönder drevs iväg från sina hem. Staten hade helt enkelt tagit över och sålt deras mark till ett multinationellt bolag som skulle odla energiskog för att tjäna pengar på systemet med carbon credits.

Systemet med utsläppsrätter och carbon credits är grundstenen i det så kallade Kyotoprotokollet, det internationella klimatavtalet, som löper ut vid årsskiftet. Som metod för att få ner de globala koldioxidutsläppen har systemet varit ett totalt fiasko, men det har garanterat att FN-organ som Världsbanken och olika finansinstitut formligen badat i stålar. Pengar som pumpats in bland annat i megalomaniska solenergiprojekt i Sahara, där världsbanken lånat ut två miljarder.

Förra sommaren varnade Världsbanken emellrtid för att marknaden var på väg att kollapsa. Orsaken var en allt större oro på marknaden för att de undertecknande länderna skulle hoppa av sina åtaganden enligt Kyotoavtalet. Ryssland, Japan och Kanada har alla hoppat av, USA har aldrig varit med och de stora utsläppsnationerna i Asien kommer aldrig att skriva under.

De enda västländerna som fortfarande håller fast vid Kyotoavtalet är Australien och EU (som i likhet med Sverige aldrig missar chansen att pytsa in några miljarder extra till korrupta byråkratier till ingen som helst nytta.)

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, om pengarna ska fortsätta att strömma in. Då gäller det med alla upptänkliga medel att få politikerna att skriva under en fortsättning av Kyoto vid det kommande klimattoppmötet i Doha i början av december.

Det är i ljuset av detta som man ska se det senaste utspelet om ett klimat som kommer att gå överstyr totalt om vi inte handlar nu. Det är därför Världsbanken lierat sig med världens ledande domedagsprofeter inom klimathotsindustrin: professor Hans Joachim Schellnhuber från Potsdams klimatforskningsinstitut (PIK), som allra helst vill avskaffa demokratin och ge makten till en upplyst elit. Och så årets svensk, Johan Rockström, som gjort sig en mindre förmögenhet på att resa världen runt och flumma om ”planetära gränser”  för skattebetalarnas pengar. Bland annat har han fått 200 miljoner från biståndsmyndigheten SIDA.

Själva larmrapporten innehåller inga som helst nyheter – för den som tar sig tid att läsa rapporten handlar det inte om någon ny forskning utan bara om vad som kan hända ifall någon av de mest extrema klimatmodellerna skulle bli verklighet. När det gäller forskningsläget är det ungefär som tidigare – FN:s klimatpanel räknade så sent som i våras på ett huvudscenario där uppvärmningen skulle landa på 1,7-2.0 grader fram till 2100, en prognos som i ljuset av att temperaturen legat stilla i mer än 16 år mycket väl kan visa sig för hög.

Men Schellnhuber och Rockström är alltså övertygade om att uppvärmingstakten blir mer än fyra gånger högre än vad IPCC prognostiserar redan vid mitten av seklet. Deras jobb är ju trots allt beroende av att hålla den mysiga domedagskänslan vid liv.

Och som Världsbankens nye ordförande Jim Yong Kim så träffande uttrycker det i en kommentar: It is is my hope that this report shocks us into action.

Om jag hade jobbat som journalist skulle jag nog börjat med att granska budskapet, analysera avsändaren och fråga mig: varför och just nu. Istället för att ställa upp i domedagskören och vifta med armarna.

Förresten visar det sig att klimatförändringar skrämmer fisken i Norge.

We’re doomed!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

I symbios med klimatindustrin

Skillnaden på gammal och ny energi. (Från cartoonsbyjosh.com)

FN:s klimatpanel har gjort bort sig igen. Denna gång handlar det om en ny rapport om förnybar energi, som sammanställts av IPCC, och kommer till slutsatsen att upp till 80 procent av världens energibehov år 2050 kan produceras via förnybara energikällor – främst vind- och solkraft.

Rapporterna från klimatpanelen, IPCC, ska enligt gängse uppfattning spegla de senaste forskningsrönen inom området, och används som beslutsunderlag för regeringar världen över – särskilt i Sverige och andra EU-länder där tron på IPCC:s rapporter är av närmast religiös karaktär.

Synd bara att den skeptiske bloggaren Steve McIntyre, som tidigare uppdagat FN:s fusk med den så kallade hockeyklubban och fifflandet med temperaturdata, nu avslöjat att författaren till rapporten, Sven Teske, är anställd av tyska Greenpeace. Teske tog fram rapporten i nära samarbete med påtryckargruppen European Renewable Energy Council (EREC) vars uppdragsgivare är europeiska vind- och solenergiföretag.

Så, en heltidsanställd aktivist har alltså haft ensamt ansvar för en av rapport som handlar om vägvalen för framtidens energi, uppbackad av en lobbygrupp vars medlemmar har allt att vinna på en utbyggnad av vind- och solkraft.

Glädjande nog har även tidigare devota fans av IPCC nu ilskat till – såväl Mark Lynas som Anthony Revkin har högljutt ifrågasatt vad FN håller på med.

Att IPCC:s rapporter inte går att lita på är inte direkt något nytt. Redan 2009 avslöjades Himalayagate, där det påstods att glaciärerna i bergsmassivet skulle vara borta redan 2035.  Sedan uppdagades det ena huvudlösa påståendet efter det andra, som snart visade sig bygga på material från påtryckargrupper som Greenpeace och WWF – och inte på forskning. Mer än 30 procent av innehållet i klimatrapporten visade sig vara sådan grå litteratur, dvs partsinlagor från olika organisationer.

Men det riktigt intressanta i sammanhanget är det närmast symbiotiska förhållande som verkar finnas mellan å ena sidan FN:s klimatpanel, EU:s politiker och stora påtryckargrupper. Bishop Hill beskriver denna sjuka rundgång av bidrag – hundratals miljoner Euro – EU-medborgarnas bekostnad, som en ideologisk penningtvätt.

It has long been known that organisations such as Friends of the Earth and WWF are paid by the EU to lobby the EU in favour of the policies that the EU wants. And it is no surprise that the Intergovernmental Panel on Climate Change takes research that benefits the agendas of governments. We all knew this much.

What is surprising is the sheer scale of this shameless enterprise. We all knew that ‘grey literature’ — non-scientific and non-peer reviewed ‘research’ — found its way into IPCC reports. What surprises is the extent to which ‘grey organisations’ — para-govermental institutions with public functions, but little or no democratic accountability or transparency — are involved in the production of policy and evidence-making, benefitting a narrow industrial sector and serving a particular political agenda.

Vad som alltså sker är att EU har ett ambitöst – eller kanske dumdristigt – mål på att 20 procent av unionens energi ska produceras via förnyelsebara energikällor redan år 2020. Detta direktiv har drivits fram delvis efter påtryckningarfrån olika lobbygrupper, som just EREC, och miljöorganisationer som Greenpeace och FoE. Samtidigt får exakt samma organisationer miljarder i bidrag från EU – för att bedriva lobbyverksamhet för ökade satsningar på vind- och solenergi inom EU.

Vad det handlar om i praktiken är att politiker kan driva igenom nya energiskatter, införa handel med utsläppsrätter, och andra pålagor som säljs in under förevändningen att klimatet kräver det. När vi knorrar över att elpriset fördubblas och vår natur ödeläggs av gigantiska vindkraftsparker, kan makthavarna hänvisa till forskningen från FN:s klimatpanel – som ju visar svart på vitt hur vi ska lösa våra framtida energibehov.

Fixeringen vid så kallade klimatåtgärder – som hittills bara inneburit ökade utsläpp – är vid sidan av EMU-samarbetet det enskilt största hotet mot Europas framtida välstånd. Istället för satsningar på ny teknik som faktiskt kan ge oss tillgång till billig och ren energi (till exempel toriumreaktorer och skiffergas) fortsätter den huvudlösa miljardrullningen till gigantiska vindkraftparker som bara göder det klimatindustriella komplexet. Landskap ödeläggs, industrier slår igen och flyttar verksamheten till Asien där kolkraften är billig. Själva blir vi bara fattigare i takt med att allt mer av våra inkomster slussas iväg till staten i form av ständigt höjda miljöskatter.

Energi- och klimatskatterna är idag så stora att det skulle vara förödande för vilken statsbudget som helst om de plötsligt försvann. Därför måste de försvaras till varje pris, med lögner om så krävs.

Och där spelar FN:s klimatpanel givetvis en viktig roll.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Oväntat snabb framgång för Carlgren

Tro det eller ej, men dagen efter miljöminister Andreas Carlgren fick i uppdrag att bestämma Jordens nya medeltemperatur, har det redan börjat bli svalare. Cancún upplever just nu rekordlåga temperaturer runt 10-gradersstrecket. Poolpartyt har flyttat inomhus kan man anta.

Alternativt är det Al Gore som är på besök igen och i vanlig ordning har vintern i hälarna.

Intressant?

DN 1, 2, 3

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: