And The Band Played On

Etikett: FN (Sida 2 av 2)

Dårarnas paradis

Det är de sista skälvande dygnen av den stora klimatkonferensen i Cancún och nu händer det saker minsann. Ordföranden för FN:s klimatpanelen, Rajendra Pachauri, oroad av att klimatförändringarna går snabbare än nånsin, vill skicka upp gigantiska speglar i rymden för att reflektera bort solvärmen. Och i havet ska gigantiska mängder av järnspån hällas ut för att binda koldioxid.

Dessutom har Sveriges miljöminister, Andreas Carlgren, fått ett nytt jobb av Mexikos president: att besluta hur mycket Jordens medeltemperatur ska tillåtas öka fram till 2100. En rejäl utmaning, som innebär att Carlgren blir den mest inflytelserika politikern i mänsklighetens historia. Ingen har tidigare haft makten över Jordaxelns lutning, vår planets omloppsbana runt Solen, kontinentalplattornas rörelser, magnetstormar, vulkanutbrott och havsströmmar. Många hade nog tvekat till att acceptera ett uppdrag av denna komplexitet, men Carlgren är övertygad om att det ska gå.

Det är ett tufft uppdrag, som Mexiko har gett till mig. Man ska inte överdriva chanserna att klara ut allt, men vi kommer att jobba mycket hårt, säger miljöministern.

Hela denna galna byråkratfest skulle ju vara ganska skrattretande, om det inte varit så att vi alla betalar mångmiljardbelopp för besluten som Pachauri och Carlgren eventuellt kommer överens om.

I framtiden kommer beteendevetare och medieforskare att skriva avhandlingar om den masspsykos som rådde i början av 2000-talet, och hur annars fullt normala journalister kunde producera inslag som det här ovan, utan att bryta samman i skrattkramper.

Intressant?

Media: DN 1, 2, 3, SvD, Aftonbladet

Bloggar: , , , ,

Reality Check inför Cancún

Nästa vecka är det klimatmöte igen, denna gång i mexikanska turistparadiset Cancún, långt från snålblåsten som präglade fjolårets möte i Köpenhamn, där klimatet skulle räddas men allt till slut blev – pannkaka.

Sedan dess är klimatfrågan stendöd – inga av de stora industrinationerna i Asien bryr sig, och i USA har den republikanska majoriteten i kongressen satt stopp för alla typer av Kyoto-avtal.

Så när miljöminister Andreas Carlgren och ett par tusen politiker, förhandlare och EU-finansierade miljöaktivister sätter sig på bekväma förstaklassflyg till Mexiko, kan de lugnt stanna kvar i strandstolarna. Någon nytta kommer de inte att göra där nere, oavsett vad Carlgren säger om en ”ny strategi”. Denna nya strategi är att rädda det gamla Kyoto-avtalet som löper ut 2012, i brist på ett nytt. Kyoto-avtalet är nämligen förutsättningen för handeln med utsläppsrätter – en luftaffär som numera bara EU är inblandat i (USA har redan skrotat sin börs för utsläppshandel).

Problemet för Carlgren och hans europeiska kolleger, är att det nu finns ett stort överskott av utsläppsrätter – vilket gör att ingen är beredd att betala något för dem längre. Visserligen har EU sagt sig beredda att hålla uppe priset på utsläppsrätterna med konstlade medel (dvs manipulera handeln) men det kommer bara att fungera tillfälligt. När ingen av de stora utsläppsnationerna är med kommer givetvis ingen att betala för något som är gratis i Indien, Kina eller USA. Vill man vara lite krass, betalar vi 30-40 öre extra för varje kilowattimme på våra elräkningar för att hålla detta misslyckade experiment igång. Helt i onödan.

Men även om ett skuldkrisande och bankrutt EU på något magiskt vis skulle lyckas med att leva upp till Kyotoavtalet – dvs att minska koldioxidutsläppen med 30 procent, blir det inget annat än en symbolhandling. Dessa 30 procent motsvarar enligt IEA bara två veckors utsläpp från den snabbväxande Kinesiska industrin – som drivs nästan uteslutande av kol. Nya kolkraftverk startas varje vecka, och Kina har redan gett hela världen långfingret i Köpenhamn förra året.

Och samtidigt som västvärlden gör allt för att lägga ner sina kraftverk och industrier, har Kina seglat upp som världens största importör av kol – det vanligaste bränslet till den snabbväxande kinesiska industrin där de flesta av våra produkter tillverkas nuförtiden.

Här i Sverige har ju klimatskatter, elcertifikat och utsläppsrätter – även på miljövänlig vatten- och kärnkraft – för länge sedan gjort det för dyrt att driva tillverkningsindustri. (Men vi har ju sänkt våra koldioxidutsläpp – och till och med blivit bäst i klassen i Europa!)

Sådant här kallas för ”reality check” på engelska. Nyttigt för politiker, som Andreas Carlgren, att ägna sig åt mellan paraplydrinkarna i Cancún.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

FN är ett stort skämt, året runt

Ett av dagens mer lyckade aprilskämt står DN för med artikeln Nytt FN-organ ska begränsa ditt internetanvändande. Lyckat eftersom jag – som vanligtvis har en skeptisk inställning till det mesta – satt och arbetade upp en ilska medan jag läste den. Det var först när jag kommit en bit in i texten som jag förstod att det faktiskt var ett skämt, vilket underströks av namnet på artikelförfattaren – Anna Åberg (dvs Anna Anka som ogift).

Det som gör detta aprilskämt så fulländat, är att det faktiskt lika gärna kunde ha varit sant. FN:s verksamhet har länge varit ett riktigt dåligt skämt. Ett par aktuella exempel:

  • Inför klimatkonferensen i Köpenhamn drev FN-byråkraterna på fullt allvar ett förslag om att inrätta en global överstatlig myndighet ansvarig för att övervaka och ingripa mot enskilda stater som bröt mot Kyotoprotokollets utsläppskrav. Ett organ helt utan demokratisk insyn och valbarhet, som skulle finansieras via den globala handeln med utsläppsrätter, något som framträdande FN-tjänstemän som Rajendra Pachauri lever gott på. Ett riktigt uselt skämt, som dessvärre fortfarande finns kvar på agendan, även om planerna skjutits på framtiden efter sammanbrottet i Köpenhamn.
  • Världshälsoorganisationen, WHO, kritiseras hårt av Europarådet efter sitt agerande under fjolårets svininfluensa. I rapporten anklagas FN-organet för att ha “spelat bort allmänhetens förtroende genom att kraftigt ha överdrivit riskerna” med influensan. Lika illa är bristen på insyn i WHO:s arbete, där flera av organisationens experter visat sig vara finansierade av vaccintillverkare.
  • FN:s kontroll och övervakning av utrotningshotade fiskarter är inte bara ett dåligt skämt, utan en total katastrof. FN-organet ICCAT har konsekvent vägrat att stoppa fisket av den utrotningshotade blåfenade tonfisken, och istället tagit hänsyn till fiskerinäringen i utdelandet av fiskekvoter. (För att ytterligare påskynda utfiskningen av tonfisken i fråga, har EU – ett annat dåligt skämt – varit vänliga nog att bidra med 350 miljoner i bidrag till att effektivisera och modernisera fiskeflottan som används i utrotningen.) Nyligen sade också FN:s organ för handel med utrotningshotade arter, Cites, nej till ett förbud för handel med blåfenad tonfisk.
  • Achim Steiner är generalsekreterare för UNEP (United Nations Environment Program), ett av alla FN:s miljöorgan, med säte i Nairobi och en årlig budget på ett par hundra miljoner. Åren 2001-2006 basade Steiner över International Union for the Conservation of Nature, IUCN, som 2005 var med och delade ut ett miljöpris på 3,5 miljoner kr till FN:s dåvarande Kofi Annan. Priset var personligt, och Annan tog emot pengarna vid en flådig bankett i Dubai. Tre månader senare utsåg Kofi Annan en ny chef för UNEP: Achim Steiner…
  • Lägg till detta FN:s misslyckande med att stoppa folkmordet i Darfur, kriget i Somalia, massakrerna i Ex-Jugoslavien och en generell oförmåga att utföra sitt uppdrag i näst intill samtliga katastrofer och krigsskådeplatser. Det enda FN är bra på är att bygga upp korrumperade byråkratier som kostar oss miljarder.

FN är ett riktigt dåligt skämt, inte bara idag utan året runt.

Fler om , ,

Uppdatering: Ser att Johan Ingerö, Motpol och HAX gjort en liknande tolkning av DN:s artikel.

Intressant?

FN:s Bagdad Bob reder ut

Ban Ki-Moon, FN:s ordförande.

Ban Ki-Moon, FN:s ordförande.

FN har tillsatt en oberoende kommission för att granska hur FN:s klimatpanel, IPCC, sköter sitt arbete. Det meddelar FN-chefen Ban Ki-Moon, som samtidigt passar på att meddela att ”klimathotet är verkligt” och att han inte sett några ”trovärdiga bevis som kan ifrågasätta slutsatserna i IPCC:s senaste rapport”.

Ban Ki-Moon talar alltså om en organisation där ordföranden, Rajendra Pachauri, håvat in mångmiljardbelopp till sitt eget företag, TERI, via handel med utsläppsrätter. En organistation vars slutsatser byggs mer på larmrapporter från miljöaktivister än etablerad forskning – en sammanställning av Andreas Bjurström vid Göteborgs Universitet visar t ex att bara 36 procent av underlaget för IPCC:s arbetsgrupp 3 (WG 3) utgörs av forskningsrapporter. Resten är så kallad “grå litteratur”; artiklar ur bergsklättringsmagasin, kampanjer från WWF eller lösryckta citat ur tidningsartiklar. En organisation, där ledande forskare fifflat med temperaturdata, hindrat insyn och aktivt jobbat för att stoppa forskare med avvikande åsikter från att publicera sina rön.

Men enligt Ban rör det sig alltså bara om ett antal mindre problem, vilket inte på något avgörande sätt påverkar den samstämmiga bilden av tusentals forskare som är överens. Därför har FN beslutat att granskiningskommissionen inte ska granska eventuella fel som redan begåtts, utan istället analysera IPCC:s processer, kvalitetskontroll av data och hur klimatpanelen kommunicerar med allmänheten och media.

Så, FN beslutar alltså att granska sitt eget organ, men ger den oberoende granskningskommissionen förhållningsorder att inte rota i den smutsiga byken, och inte heller granska den uppenbart sönderkorrumperade ordföranden Raj Pachauri.

Ska vi sätta en slant på att de inte hittar något anmärkningsvärt?

Mer om , ,

Intressant?

Klimathotet inför rätta i Texas

Guvernören i delstaten Texas, Rick Perry, har lämnat in en stämningsansökan mot det amerikanska naturvårdsverket, EPA. Anledningen är myndighetens kontroversiella beslut i december att klassa koldioxid som en förorening – ett beslut som öppnar för skärpt lagstiftning av CO2-utsläpp utan att ta vägen genom kongressen (där Obamas förslag till utsläppshandel är stendött sedan förra sommaren).

Följden av Texas beslut att dra EPA inför rätta, kan få långtgående konsekvenser. Rick Perry hänvisar till avslöjandena om manipulerade temperaturdata som framkom i Climategate-skandalen. Och en juridisk prövning av beslutet innebär att myndigheterna för första gången måste lägga fram bevis för att koldioxid verkligen utgör en fara för människan – direkt eller indirekt. Man kan säga att det är hela klimathotet som ställs inför rätta – kommer bevis för den antropogena uppvärmningen (AGW) att hålla i en rättslig prövning? Det kommer att bli intressant att följa processen, även om den säkert kommer att ta åratal.

Under tiden lämnar råttorna det sjunkande skeppet en efter en. Chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, meddelade idag att han lämnar sin post, och i USA hoppar storföretagen av från U.S. Climate Action Partnership, en inflytelserik lobbygrupp som varit drivande i försöken att få igenom skärpt lagstiftning kring utsläpp av växthusgaser – och skapandet av en ny mångmiljardmarknad för utsläppshandel.

Tecken i tiden på klimathotet är lika iskallt som fimbulvintern som yr utanför fönstret. Fast det är ju förstås bara väder.

Andra om , , , ,

Intressant?

Omvändelse under galgen

Tre månader efter att Climategate briserade i bloggosfären, två månader efter att IPCC-ordföranden R. K Pachauris lukrativa affärer rullades upp och drygt en månad efter Himalayagate – då börjar så sakteliga sanningen om den sönderfuskade klimatforskningen att sprida sig även i svenska medier. Det är förmodligen inte frivilligt, och ska väl snarast uppfattas som en slags damage control inför det totala sammanbrottet som väntar för FN:s klimatpanel och den religion som byggts upp kring dess rapporter.

Tyvärr har den internationella journalistkåren (med få undantag) väldigt lite att vara stolt över genom alla dessa affärer. De flesta har in i det sista försökt att tiga om fusket och skandalerna, alternativt hävdat att det rört sig om “enstaka fel” och att det trots allt finns tusentals forskare som är eniga. Det är är givetvis lika galet det – det finns inget konsensus i klimatforskningen, och har aldrig funnits. Bara ytterligare ett korrumperat FN-organ, vars fusk kostat oss oräkneliga miljarderde senaste decennierna.

Och återigen har vi fått bevisat svart på vitt, tyvärr, att de stora medierna inte är intresserade av att avslöja nyheter längre. När IPCC-ordföranden avgår – för det kommer han att göra – är det knappast dagspressens och SvT:s miljöreportrar som vi ska tacka, utan en samling privata bloggare. Medborgarjournalister som vågat stå upp mot världens mest välfinansierade lobbyister, och gjort det tunga grävjobbet som inte heltidsavlönade journalister har orkat med. EU Referendum, Climate Audit och Watts up With That, för att nämna bara några, har fungerat som andningshjälp under en syrefattig tid. Men förhoppningsvis kan det komma in lite ljus och luft i den unkna klimatdebatten nu.

Och så väntar vi bara på att någan ska börja ställa de riktigt tuffa frågorna till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Där är det öppet mål, om det är nån som märkt det…

Mer om , , , ,

Intressant?

FN:s klimatchef – i energilobbyns tjänst

R K Pachauri, ordförande för IPCC:

Få har väl kunnat undgå att FN:s klimatpanel, IPCC, råkat i trubbel efter att det uppdagats att organisationen publicerat helgalna uppgifter om klimathotet – denna gång om glaciärerna i Himalaya – och tvingats till en förödmjukande ursäkt för sin slappa källkritik.

Däremot har det varit tyst i svenska medier (som vanligt, dristas man säga) om den orkan som blåst upp kring ordföranden för FN:s klimatpanel (IPCC), det organ vars rapporter ligger till grund till i princip samtliga klimatpolitiska beslut i västvärlden.

I december avslöjade bloggen EU Referendum att R K Pachauri förutom sitt jobb för IPCC sedan 80-talet har en hög position inom indiska energijätten TERI, vars systerbolag Tata Steel äger ett stålverk i England, Corus Redcar. Det läggs i år ner i samband med att produktionen flyttas till Indien. 17.000 i England förlorar  sina jobb, samtidigt som ägarna kan sälja stålverkets utsläppsrätter och göra en nätt vinst på runt två miljarder bara genom att flytta koldioxidutsläppen från Europa till Indien.

Men nu visar det sig att R K Pachauri dessutom är djupt involverad i både handeln med utsläppsrätter, så som rådgivare till Chicago Climate Exchange (grundad av en annan gammal IPCC-kändis, Maurice Strong), och som initiativtagare till en börs för utsläppshandel i Indien, ICX. Och som om klimatchefen inte hade tillräckligt många händer i syltburken redan, så avslöjar New Delhi-tidningen Mail Today att Pachauri även fungerar som rådgivare till Houstonbaserade oljebolaget GloriOil, som utvecklar metoder för effektivare utvinning av fossilbränslen (t ex från oljesand). Och så sitter han sedan 2001 i styrelsen för indiska Oil and Natural Gas Commission (ONGC).

Ändå är ovanstående exempel bara toppen av isberget. IPCC-ordföranden är så djupt insyltad i olika forskningsstiftelser, ideella organisationer, försäkringsbolag etc att det antagligen skulle ta åratal att reda ut exakt hur pengarna flödar i detta klimatindustriella komplex som Pachauri och hans kolleger kunnat bygga upp md FN:s goda minne.

Och den viktiga frågan, som fusket med glaciärerna aktualiserar, är om det över huvud taget går att lita på FN:s klimatpanel. Om ordföranden själv – eller de företag som han representerar – har ekonomisk vinning i den föreslagna klimatpolitiken, kan IPCC på fullt allvar räknas som objektivt? Och hur myket av forskningen går egentligen att lita på? Roger A Pielke Jr jämför IPCC-rapporterna med sandslott, med tanke på hur vetenskapliga fakta hanteras i dem. Han talar av egen erfarenhet, eftersom mycket av hans forskning använts – i förvanskat skick – i klimatpanelens rapporter.

Den globala handeln med utsläppsrätter beräknas vara värd 900 miljarder kr, en nätt liten summa som lockar många att följa lukten av pengar. Som tur är finns bloggare som Richard North, som skoningslöst följer “the money trail”. Som förvånansvärt ofta råkar ta vägen förbi just Pachauri…

Vad som behövs nu är inga kraftfulla klimatavtal, däremot en grundlig genomlysning av ytterligare ett misslyckat och korrumperat FN-organ.

Andra om , , ,

Intressant?

Climate Gate och bloggjournalistiken

Den 20 november 2009 var dagen då klimatbubblan kanske inte sprack, men väl fick pyspunka. Bakgrunden, för den som befunnit sig under en sten de senaste dagarna och helt missat Climate Gate, är som följer.

Natten mot fredag lade en hacker ut nära 200 MB bestående av rapporter, temperaturdata och mailkorrespondens från brittiska Met Office Hadley Centre på Internet. Speciellt mailkonversationerna mellan forskningscentrets chef Phil Jones och hans kolleger har väckt uppmärksamhet eftersom de verkar visa på att forskarna medvetet manipulerat mätdata för att påvisa kraftiga temperaturhöjningar under 1900-talets senare del. Dessa temperaturdiagram har sedan används av FN:s klimatpanel IPCC som bevis för att det finns ett samband mellan ökade antropogena (mänskliga) koldioxidutsläpp och snabba temperaturstegringar.

Huruvida detta är den “smoking gun” som klimathotsskeptikerna väntat på är för tidigt att säga. Bevisen för att Jones & Co skulle ha manipulerat data är relativt svaga, så som helt korrekt påtalas av bloggen Real Climate, och det kan lika gärna röra sig om ett språkbruk som taget ur sitt sammanhang ser mycket värre ut än vad det är.

Vad som däremot är betydligt allvarligare är den bild som framträder av hur en liten klick forskare – för det är faktiskt bara en handfull – genom hot, intriger och manipulationer under mer än 10 års tid strypt en fri debatt i den akademiska världen kring klimatforskningen. Jones och hans kolleger sitter med i “review boards” för de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science, och har utnyttjat sitt inflytande för att stoppa forskningsresultat som inte ansluter sig till den godkända hypotesen – att mänskliga CO2-utsläpp ligger bakom klimatförändringarna. (Som ju också den är i högsta grad ifrågasatt. Statistikern Steve McIntyre, som jag skrivit om tidigare, har redan avslöjat “hockeyklubban” som ett falsarium och de hackade mejlen är endast ett bevis för att han hade rätt.)

En äkta holckeyklubba
Äkta hockeyklubba.

Det riktigt intressanta i det här avslöjandet är däremot att det återigen är bloggosfären som visat sin styrka, medan gammelmederna återigen stått vid sidolinjen och tittat på. På bara några timmar utkristalliserade sig en slags grävorganisation i bloggosfären, där den ledande klimatbloggen Watts up With That blev huvudkanal för själva nyhetsflödet och fick se besökstrafiken gå genom taket. En programmeringskunnig bloggare, Anelegantchaos, byggde snabbt ett användarvänligt gränssnitt för att enkelt kunna följa trådarna och söka i den gigantiska mejldialogen. En tredje, Bishop Hill, satte sig in i materialet och letade upp de 33 mest komprometterande exemplen. Steve McIntyre på Climate Audit grävde fram och förklarade temperaturkurvan från 1999 som Phil Jones avser med “Mike’s Nature Trick“. Flera experter bidrar med kommentarer, som klimatforskaren Roy Spencer. Och allt detta skedde på bara ett par timmar. När de första tidningarna började skriva om skandalen, var Climategate redan ett etablerat begrepp i bloggosfären med tiotusentals träffar på Google.

(Onlinemedier som The Register var dock relativt snabba på att plocka upp nyheten, och nyhetsbloggare på Wall Street Journal och The Telegraph började skriva om Climategate redan i fredags.)

I svenska medier har det hittills varit öronbedövande tyst. Årtiondets största vetenskapliga skandal begåvades inte med ett ord i någon av nyhetskanalerna i helgen. (I Agenda fortsatte SvT däremot sin tröttsamma gamla följetong med att sparka på Vattenfall.) Det handlar förstås inte om någon konspiration, utan helt enkelt på prestige och rädsla för att tappa ansiktet efter att under årtionden byggt upp något som närmast kan liknas vid en religion kring klimatfrågorna. Det är därför vi läser rubriker som Nej nej nej, tro dem inte i DN, där vetenskapsreportern Karin Bojs når ett journalistiskt lågvattenmärke försök när hon försöker bunta ihop befogad kritik mot klimatforskningen med foliehattar som Sanningsrörelsen eller månlandarförnekare. Det lysande undantaget igår var Aftonbladet, som toppade förstasidan stort med nyheten under söndagen och behandlade ämnet som vilket som helst.

Frågan är vad dessa avslöjande får för konsekvenser. Sannolikt inga på kort sikt. Men jag är ganska säker på att vi precis upplevt peak klimathot, och att vi kanske äntligen kan börja få se en mer sansad debatt om vår framtida energiförsörjning, istället för att diskutera meningslösa åtgärder för att bekämpa ett i allt väsentligen ofarligt spårämne i atmosfären. För den obekväma sanningen är att vi sannolikt inte ens har fram till 2050 på oss att ställa om från fossilbränslen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Världen för dummies

Befolkningstillväxt på lättfattligt vis

Befolkningstillväxt på lättfattligt vis

Übersnygga FlowingData är en nyhetsblogg som borde läsas av alla som jobbar med nyhetsgrafik. Här finns massor av inspiration som spänner över så vitt skilda ämnen som visualisering av finanskrisen till ett flödesschema över släktskapet mellan namn på hårdrocksband.

Mest imponerande är dock FlowingDatas projekt A Graphical Report on the State of the World, som är precis vad namnet säger – en visualisering av världen i siffror. Presentationen bygger på över 66 miljoner dokument samlade i FN:s statistikdatabas Undata, och genom att visualisera dessa miljontals anonyma sifferuppgifter så blir världen plötsligt lite lättare att förstå sig på. Det syns t ex tydligt att det inte existerar nån “befolkningsexplosion” längre, att världens minsta land har 50 invåndare och att utsläppen av koldioxid minskar i nästan hela den industrialiserade världen.

FlowingData har numera en självskriven plats i min reader.

Nyare inlägg »

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: