Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: förbifarten

En uppvisning i arrogans och maktfullkomlighet

svensson_smith

Karin Svensson Smith. (Skärmdump från SVT Agenda.)

Karin Svensson Smith är miljöpartist och ordförande i Riksdagens trafikutskott. Där har hon varit ansvarig för att driva viktiga delar av Miljöpartiets ”ingångsvärden” i regeringsförhandlingarna – närmare bestämt den extremt dyra ”pausen” av Förbifartsbygget och beslutet att underlätta för MP i Stockholm att stänga Bromma.

I bägge dessa frågor kommer Svensson Smiths MP att bli överkört, deta sedan en majoritet av partierna i Trafikutskottet slagit fast att de kommer att rösta för att återuppta bygget av motorleden redan vid nyår. Dessutom vill majoriteten stoppa utnämningen av den statliga förhandlingsman som skulle fungera som en slags terapeut för Stockholms nedläggningssugna miljövänster.

Men i Agenda i helgen var Karin Svensson Smith totalt oförstående för att det skulle förändra något över huvud taget om hennes linje hamnade i minoritet. Frysningen av bygget fram till maj låg fast, oavsett vad som händer, fastslog hon. Något helt nytt, som inte kommnicerats tidigare, var dessutom det helt nya beskedet från Svensson Smith att anledningen till frysningen inte var att förhandla fram ny finansiering – utan att stoppa vägen från att byggas över huvud taget. I Karin Svensson Smiths värld är alltså målet att permanent strypa finansieringen till vägbygget så att den aldrig blir klar, vilket ju onekligen är diametralt annan syn än vad hennes chef – Stefan Löfven – har på saken.

Det här är något helt annat än vad som hittills sagts gång på gång av den man som kallar sig statsminister (i de fall han vågar visa sig offentligt). I en närmast obegriplig flathet mot ett litet extremt enfrågeparti som han av outgrundlig anledning utsett som regeringspartner, har han i princip lämnat walkover till en hårdför falang av miljövänstern som hatar de flesta moderna bekvämligheter uppfunna senare än sent 1800-tal. Och som struntar i såväl demokrati som riksdagsbeslut. Förbifartsbygget ska stoppas till varje pris, är den numera inte särskilt dolda agendan. Och detta ska alltså ske via en slags politisk maskirovka: Genom att sabotera förutsättningarna och strypa finansieringen ska Riksdagen, som främst representerar de dryga 93 procent av befolkningen som inte röstade på Miljöpartiet, ställas inför fullbordat faktum. Demokratin står i vägen, och måste därför rundas.

Karin Svensson Smiths maktfullkomlighet och arrogans är förvisso inte överraskande – vänsterns utopier har alltid krävt hårda inskränkningar av den personliga friheten. Oönskade beteenden, som att flyga till Thailand och åka bil, ska korrigeras, och lösningen är som alltid att skapa bristsituationer och ransonering. Därför måste bilism, flyg och låga energipriser till varje pris stoppas. Strunt samma om vi bara får el två dagar i veckan, strunt i att vi inte kan försörja ens hälften av svenskarna med egenproducerade livsmedel. Nolltillväxt är målet, och genom ransonering och umbäranden visar vi vilket föredöme vi är för en förbluffad omvärld. (Som mest skakar på huvudet åt oss.)

Vad som är intressant i sammanhanget är att Karin Svensson Smith själv hoppade av Vänsterpartiet för snart 10 år sedan, till stor del på grund av de gamla kommunisternas förakt för demokrati och parlamentarism. Så här skrev hon i Sydsvenskan om sitt avhopp:

I Skåne liknar ”ledande kamrater” parlamentarismen vid en varm tröja, som kan vara bra att ha när det är kallt men i övrigt umbärlig. I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som skall ifrågasättas.

För sanna demokrater är det omöjligt att vara trovärdig i ett sådant sällskap. Miljöpartiet har ingen kommunistisk barlast. Partiet har de senaste åren mognat och utgör i regel en konstruktiv part i det parlamentariska arbetet.

I söndagens Agenda visade Svensson Smith minst av allt prov på någon utbredd respekt för parlamentarism och demokrati – snarast raka motsatsen. När inte parlamentet tycker som Smith och MP, inriktas strategin istället på att att runda majoritetens beslut – om så krävs med hjälp av fulspel och förhalningar.

Man får hoppas att denna uppvisning i maktfullkomlighet och arrogans gentemot en överväldigande majoritet av väljarna får tuffa konsekvenser. För MP – och i synnerhet för Smith.

Vi får väl se om samarbetet överlever veckan som kommer.

Intressant?

Fler om , , ,

DN 1, 2, 3, SvD, Aftonbladet, Motpol

Konsten att lägga ner Sverige utan att fråga riksdagen

640px-Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftverk. It’s doomed! “Oskarshamns-kärnkraftverk” av Daniel Kihlgren – Självskapat. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Regeringen Löfven har nu presenterats, och på de tunga posterna fanns väl inga direkta överraskningar – undantaget var nya kulturministern Alice Bah Kunke, en av få förutom Löfven själv som faktiskt haft ett riktigt jobb och bidragit med något till samhället, till skillnad från den politiska klassen där broilers i 20-årsåldern går direkt från ungdomsförbund till att få ansvar för hela den svenska sjukvården.

Nåväl. Nu är det enkla arbetet över, och den verkliga kampen tar vid. För Löfven och hans stödparti har trots allt bara 138 mandat i riksdagen, eller 38 procent av väljarnas röster. Löfven och Romsons/Fridolins MP är alltså i klar minoritet, och det ska till ett smärre under för att radarparet ska få igenom några budgetförslag över huvud taget som inte allianspartierna och SD bägge gillar. Och det lär knappast hända.

Därför kommer vi sannolikt att få se en ny slags politik växa fram, en där regeringen i allt större utsträckning försöker runda riksdagen och istället verkar via andra kanaler för att få igenom sin politik. Detta är något som Barack Obama – som i mångt och mycket sitter  i samma sits som Löfven – praktiserat under de senaste åren. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit i USA för att låta sig inspireras av Obama och hans stab – och vi har redan fått en försmak av det.

I USA, där Obama och det demokratiska partiet är i minoritet i kongressens ena kammare – Representanthuset – har det blivit omöjligt för presidenten att få igenom flera av sina mera kontroversiella förslag. Därför har Obama istället mer och mer börjat agera genom så kallade dekret, eller executive orders, för att styra landet.

Här i Sverige har vi förvisso ett annat politiskt system, vi har ingen president med liknande maktbefogenheter som Obama – och framför allt har vi myndigheter med en helt annan grad av självständighet. Det är dessutom förbjudet i lag för en minister att detaljstyra en myndighets verksamhet (sådant kallas ministerstyre).

Därmed inte sagt att det inte förekommer, om än i smyg och via mera inofficiella kanaler. Och det finns dessutom många andra sätt att påverka en myndighets eller ett statligt bolags verksamhet utan att behöva peka med hela handen. Ett exempel har vi redan sett: Genom nya ägardirektiv från staten (dvs regeringen) förbjuds Vattenfall att projektera för nya reaktorer i svenska kärnkraftverk.

Planen framåt, om vi stannar kvar vid energipolitiken, torde vara att begrava framtiden för den svenska kärnkraften i utredningar och så kallade blocköverskridande överläggningar. I bakgrunden kommer dock fokus att inriktas på att göra det så dyrt och oekonomiskt som möjligt att driva kärnkraften vidare – med exempelvis höjda försäkringskrav och högre avgifter för kärnkraftselen. Detta är något som Strålskyddsmyndigheten till stor del kan göra på egen hand, och om inte generaldirektören Mats Persson själv ser behovet av detta, kommer säkerligen hans efterträdare – som tillsätts av regeringen – att förstå.

Vi ser också hur Miljöpartiet lyckats kasta in en hel container full med skiftnycklar i maskineriet bakom Förbifart Stockholm. Officiellt heter det att projektet ”pausats” fram till maj nästa år, men i praktiken har hela finansieringen dragits undan, vilket borde innebära att entreprenörer och underleverantörer nu tvingas välja mellan att ta stora förluster eller ge sig in i mångåriga juridiska processer för att få kompensation. Eller helt enkelt bita i det sura äpplet och röra sig vidare till nya projekt.

Till sist: Utnämningen av Per Bolund som finansmarknadsminister är ytterligare en del i denna miljöpartistiska maskirovka. Bolund kommer att fortsätta – och intensifiera – det arbete som föregångaren Peter Norman inledde med att dels övertyga de statliga AP-fonderna – som förvaltar stora delar av våra pensioner – att investera i ”förnybart”, dels svartlista alla innehav i bolag som sysslar med fossila bränslen.  Något som innebär att framtidens pensionärer kan se fram emot en betydligt sämre utveckling för pensionsplaceringarna och därmed en fattigare ålderdom, samtidigt som den konkursmässiga gröna energisektorn hålls under armarna ytterligare en tid.

Det bästa amerikanska exemplet på där presidenten har detaljstyrt en myndighet för att runda parlamentet är Obamas mångåriga War on coal.  Via dekret från presidenten har det amerikanska naturvårdsverket, EPA, fått kraftigt utvidgade befogenheter att detaljreglera verksamheten hos bland annat energiföretag. På så sätt kan Obama genomföra sitt vallöfte – att stänga USA:s kolkraftverk och därmed sänka utsläppen – utan stöd i kongressen.

Räkna kallt med att Romson och Fridolin kommer att försöka sig på samma sak framöver – för att lägga ner kärnkraft, vägar, jordbruket och andra inslag i det moderna Sverige som sexprocentspartiet inte gillar.

Hej då, demokrati!

Intressant?

Fler om , , , ,

Idioti på hjul

Trafikkaos vid Skurubron – igen.

I morse var det dags igen – en krock strax före Skurubron med tre bilar inblandade korkar effektivt igen vägen, och jag blir nästan en timme sen till jobbet. Det var bara två veckor sedan det hände senast, den gången blockerade en långtradare och tre personbilar igen bron, och därmed kom inga bilar från Värmdö in mot Stockholm på över en timme.

Att det krockas i tid och otid beror på i de flesta fall på en enda sak – folk kör som idioter. Att hålla avstånd finns bara inte i morgonrusningen; försöker man lämna några meters lucka till framförvarande bil byter snabbt någon fil och så ligger man där i 70 knyck med en bil några decimeter framför en. Det säger sig själv att minsta störning i rytmen leder till sammanstötningar och trafikkaos. Ingen klarar att reagera och bromsa när någon en meter framför ställer sig på bromsen.

Men orsaken till att folk i allt högre grad beter sig som idioter i sina bilar beror förstås på att trafiken ökat dramatiskt. Det rullar mångdubbelt fler bilar på våra vägar – särskilt i och runt Stockholm – än det gjorde när vägsystemet dimensionerades för snart ett halvt sekel sedan. Dessutom har bilarna blivit bättre, säkrare och utrustats med diverse hjälpsystem – t ex låsningsfria bromsar – vilket tyvärr invaggar många i en falsk säkerhet som skruvar upp farten ytterligare, samtidigt som marginalerna krymper.

Och detta problem kommer inte att lösas, oavsett hur många nya förbifarter det byggs. För problemet är inte att vägnätet är underdimensionerat i sig, utan att hundratusentals bilar ger sig ut på vägarna ungefär vid samma tid, framförda av bilister som har bråttom och därför gör sitt bästa för att komma före alla andra. De trängs i köer, blockerar korsningar och vägrar släppa in medbilister i sin fil. Därför blir det stopp, inte för att det saknas utrymme att köra bil på.

Ta en jämförelse: Alla flygbolag skulle naturligtvis föredra att förlägga sina avgångar till tidig morgon istället för mitt i natten, men ingen på Luftfartsverket skulle på allvar komma på idén att släppa ut alla flygplan på startbanan samtidigt och låta piloterna själva lösa problemet med vem som ska lyfta först. Och hur många extraspår skulle vi behöva genom Stockholm om Banverket avskaffade sin trafikledning och lät lokförarna köra enligt egna tidtabeller? Ingen vet, men kaos hade säkert blivit följden.

När det gäller biltrafiken, har vi dock accepterat detta kaos, trots att det årligen dödar och lemlästar tusentals människor och leder till oändliga materiella skador. Bilismen är och förblir en till stora delar laglös zon, med samhällets goda minne. Vad jag frågar mig är – varför finns det inga biltillverkare som på allvar försöker lösa detta problem? Tekniken finns ju till stora delar redan (även om Volvos självbromsande bil inte precis övertygade vid pressvisningen…).

Varför finns det till exempel inga system för automatisk övervakning och hastighetsbegränsning via bilens dator?  På detta sätt skulle köbildningar till stora delar kunna undvikas, genom att annalkande trafik tvingas köra långsammare.

Och varför är inte alla bilar utrustade med individuella användarkonton, precis som datorer? Naturligtvis borde det gå att sätta begränsningar beroende på vem som sitter bakom ratten. Den 18-årige sonen gillar det säkert  inte, men när han lånar pappas M3:a är det nog en bra idé om han bara kan köra i max 110 km, och att det inte går att koppla ur automatisk krängningskontroll och antispinn. Och att bilen själv vägrar att låta en ligga närmare framförvarande fordon än ett par meter, borde vara en självklarhet.

Intelligenta system för att dirigera trafikströmmar borde kunna bli en betydligt mera lukrativ exportprodukt än att skruva ihop bilar vid ett löpande band – även om det förstås är kul att den nya Saaben verkar bli en försäljningsframgång.

Men var finns dessa visioner?

I alla fall inte inom bilindustrin, där utveckling i bästa fall handlar om nya ”miljövänliga” motorer som släpper ut några ynka procent mindre koldioxid, men som i allt väsentligt bygger på 100 år gammal teknik.

I stället för att ta tag i de stora utmaningarna för framtiden, satsas all kraft istället på att lösa ett ickeproblem. Och i världens alla storstäder står trafiken stilla.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: