Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: forskning (sida 1 av 2)

Svensk toppforskare utmobbad och hotad – en världsnyhet överallt utom i Sverige

fox_bengtsson

Bengtsson i amerikanska Fox News igår.

För ett par veckor sedan skrev jag om hur Lennart Bengtsson, Sveriges internationellt mest kände klimatforskare med fler än 200 vetenskapliga publikationer och ett otal priser och utmärkelser att luta sig mot, gick med i den brittiska energipolitiska tankesmedjan GWPF:s (Global Warming Policy Foundation) vetenskapliga råd. GWPF består av ett brett spektrum av politiska åsikter, från höger till vänster, och trots att medlemmarna av vänstertidningar som Guardian ofta utmålas som klimatförnekare (detta idiotiska epitet), är tankesmedjan i princip enig med de slutsatser som förs fram av forskarna i FN:s klimatpanel. Var GWPF vänder sig mot är istället de långtgående och i flera avseenden förödande politiska beslut som röstats igenom för att rädda det framtida klimatet – beslut som i de flesta fall inte sänkt några utsläpp, utan bara gjort Europa fattigare och drivit ut industrin till länder som struntar helt i miljölagstiftning.

Sedan Bengtsson aviserade att han gick med i detta forskningsråd, har han utsatts för en hatkampanj av närmast McCarthyistiska proportioner. Han har utsatts för förtal, utfrysning och hot från det klimatindustriella komplexet. Till slut blev pressen så stor att han ansåg sig tvingad att lämna GWPF – innan han ens börjat. Bengtsson skriver i sitt avskedsbrev:

I have been put under such an enormous group pressure in recent days from all over the world that has become virtually unbearable to me. If this is going to continue I will be unable to conduct my normal work and will even start to worry about my health and safety. I see therefore no other way out therefore than resigning from GWPF. I had not expecting such an enormous world-wide pressure put at me from a community that I have been close to all my active life. Colleagues are withdrawing their support, other colleagues are withdrawing from joint authorship etc. I see no limit and end to what will happen.

It is a situation that reminds me about the time of McCarthy. I would never have expecting anything similar in such an original peaceful community as meteorology. Apparently it has been transformed in recent years. Under these situation I will be unable to contribute positively to the work of GWPF and consequently therefore I believe it is the best for me to reverse my decision to join its Board at the earliest possible time.

Nu visar det sig dock att det ligger mer bakom utfulningen av Lennart Bengtsson från den mäktiga klimatindustrin, framför allt driven från universitets- och myndighetsvärlden i USA. Roger Pielke, en av världens ledande miljöekonom och expert på ekonomiska effekter av extremväder är en av dem som fått känna på denna nya McCarthyism – eller kanske Lysenkoism är ett mera rättvisande epitet.

Pielke Jr blev hårt attackerad av president Barack Obamas egen vetenskapliga rådgivare förra året, för att denne vid ett senatsförhör framfört ”fel” åsikt i frågan om extremväder blivit vanligare eller ej. Så här skrev Pielke Jr i en kommentar till affären Bengtsson:

For experts in the climate issue, there is enormous social and peer pressure on what is acceptable to say and who it is acceptable to associate with. My recent experiences are quite similar to Bengtsson’s:
http://www.denverpost.com/carroll/ci_25395242/extreme-weather-censors

Unfortunately, “climate mccarthyism” is not so far off. It has been practiced for a while:
http://thebreakthrough.org/archive/climate_mccarthyism_part_i_joe

The main problem here is not that people have strong views or call people names. It is that the elite in this community – including scientists, journalists, politicians — have endorsed the climate mccarthyism campaign, and are often its most vigorous participants.

Over the long run, of course, good science will win out and policy will muddle through. In the short term however, the community will continue to do itself a lot of damage.

The climate issue is coming to represent a globalized version of the US abortion debates. I tell my grad students that there is no use for policy analysts in the abortion debates. I should follow my own advice!

Roger Pielke Jr.

Men affären går betydligt djupare än så. I februari stoppades en ny avhandling av Bengtsson och hans kolleger av facktidningen Environmental Research Letters, ERL. Avhandlingen analyserade orsakerna till den stora skillnaden mellan faktiskt uppmätta temperaturer och de klimatmodeller som IPCC lutar sig mot – alltså de simulatorer av det framtida klimatet som är vägledande för hela västvärldens skatte-, energi- och miljöpolitik. (Som en händelse är det människor som inte tror på worst case-scenarierna i dessa klimatmodeller för hur varmt det blir om 50 eller 100 år som brukar avfärdas som klimatförnekare.)

Skillnaden mellan faktiska temperaturer och datormodeller har de senaste decennierna blivit så stor att den inte längre går att vifta bort med att det bara skulle handla om en tillfällig paus i uppvärmingen, en paus som snart varat i 18 år (I Sverige har temperaturen stått stilla sedan slutet av 80-talet, vilket innebär att stora delar av den svenska befolkningen aldrig upplevt någon global uppvärmning över huvud taget.)

Bengtsson och hans medförfattare drog i sin rapport slutsatsen att den så kallade klimatkänsligheten – hur mycket uppvärmning en fördubblad halt av co2 i atmosfären leder till – kraftigt har överskattats, vilket innebär att en dubblering av koldioxidhalten bara skulle leda till någon enstaka grads uppvärmning, istället för 1,5-4,5 grader som IPCC räknat med i sina rapporter.

Avhandlingen avslogs för publicering, med kommentaren från en av granskarna att den ”inte hjälpte saken”. I klartext: den kom fram till en slutsats som riskerade slå undan benen för det konsensus som alla – särskilt höga politiker – talar vitt och brett om, och som stora delar av forskningsvärlden försörjer sig på att hålla vid liv.

Dessa två affärer håller just nu på att explodera rakt i ansiktet på det politisk-vetenskapliga etablissemanget – bland annat har Storbritanniens största tidningar, The Times och The Telegraph, uppmärksammat den moderna häxbränningsprocessen mot Bengtsson, som ju varit en känd och uppskattad professor vid universitetet i Reading under många år. Till och med amerikanska Fox News gjorde ett inslag om affären Bengtsson.

I Sverige väljer dock såväl pressen som den fria televisionen att tiga ihjäl det faktum att en svensk toppforskare fulas ut och tystas av forskarvärldens variant av Vuvuzelavänstern. Det är mycket svårt att föreställa sig att tystnaden varit lika kompakt om det gällt exempelvis ett fotbollsproffs eller en svensk skådespelare som råkat ut för något liknande.

Men det är ju ett känt faktum att Public service, som vi alla tvingas betala för, sedan länge slutat spegla det som faktiskt händer – istället handlar det numera om att förmedla rätt nyheter. Och SVT:s vetenskapsredaktion befattar sig som bekant inte med förnekare.

För den som är intresserad av vad som hänt, återfinns den bästa bevakningen på utmärka bloggen Bishop Hill. Undersökande journalisten Donna Laframboise har listat Lennart Bengtssons många akademiska utmärkelser och ser dystert på framtiden för den akademiska friheten. En utveckling som tyvärr verkar gå hand i hand med den parallellt allt mer utslätade och räddhågsna journalistiken, där skräcken för att hamna snett i åsiktskorridoren och – hemska tanke – förmedla en ståndpunkt som eventuellt kan gynna extremister, främlingsfientliga och klimatförnekare snävar in perspektiven så att rapporteringen till slut bara handlar om oväsentligheter. De stora, viktiga framtidsfrågorna förblir obesvarade.

Samma fenomen visar sig nu alltså även i den akademiska världen, där aktivister och starka ekonomiska och politiska intressen etablerat sin egen variant av åsiktsförtryck. Det var exakt detta som uppmärksammades i den så kallade Climategate-skandalen 2009, där det avslöjades att en liten grupp vetenskapsmän aktivt motarbetade publicering av forskning som gick på tvärs mot konsensus. Redaktörer och faktagranskare utsattes för hot och påtryckningar för att stoppa publiceringen av forskning med fel budskap. Nu ser vi det hända igen.

Roy Spencer, USA:s motsvarighet till Lennart Bengtsson inom klimatforskningen, skriver på sin blogg:

This bad behavior by the climate science community is nothing new. It’s been going on for at least 20 years.

I have talked to established climate scientists who are afraid to say anything about their skepticism. In hushed tones, they admit they have to skew the wording of papers and proposals to not appear to be one of those “denier” types.

Det var denna förödande polarisering inom sitt forskningsområde som Lennart Bengtsson försökte råda bot på, genom att omvärdera tidigare hypoteser, som inte visat sig hålla måttet.

För det fick han betala ett högt pris.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Vi borde lyssna mer på Lennart

Ofta hör vi debattörer, framför allt från de mera högljudda i miljösvängen, slå sina meningsmotståndare i huvudet med argumentet att vi måste lyssna på forskarna. Detta eftersom planeten befinner sig i något slags undantagstillstånd, och den enda lösningen är att snabbt som attan sluta köra bil, lägga ner våra industrier, flytta ut på landet och leva ekologiskt som på 1700-talet. Enligt politiker som Åsa Romson är forskarna helt eniga om att detta måste ske omgående, för att vi inte ska gå mot en katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning.

lennart_bengtsson

Lennart Bengtsson vid en föreläsning 2006.

En av de forskare som i detta avseende borde vara mest värd att lyssna på är Lennart Bengtsson.  Han är Sveriges utan tveckan mest meriterade inom sitt fält, och har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt klimatforskningsuppdrag utomlands. Han är docent i meteorologi, och var under nio år chef för det välrenommerade Max-Planck-Institut Meteorologie i Hamburg (1991-2000). Dessförinnan var han forskningschef vid ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) i Reading 1975-1981. Och fram till förra året var han chef för jordvetenskaperna på rymdforskningsinstitutet ISSI i Bern.

Det är alltså ingen överdrift att slå fast att ingen svensk borde vara mer välmeriterad att uttala sig på området klimatforskning än Lennart Bengtsson.

Ändå är det ingen som lyssnar, och med relativt få undantag vill varken politiker eller  journalister ta i Lennart ens med tång. Tidningar och TV stängde dörren för länge sedan, eftersom Lennart Bengtsson liksom de flesta andra forskare med ryggrad tröttnade på den svartvita och förenklade bild av annalkande domedag som miljöpolitiker och välfinansierade lobbyister som Greenpeace och WWF matar oss med så gott som dagligen. (Den ende som verkar ha lyckats med den svåra bedriften att vidga åsiktskorridoren på detta område är Björn Lomborg.)

Lennart Bengtsson är alltså något så ovanligt som en forskare med gedigen kunskap – som inte är rädd för att berätta vad han tycker. Och hans budskap kan i korthet sammanfattas så här:

  • Ja, klimatförändringar sker, och vi människor är medskyldiga via våra galopperande utsläpp. Det krävs åtgärder både för att minska utsläppen och att öka samhällets motståndskraft för de framtida effekterna.
  • Men nej: vi har tid på oss att lösa problemen – men det sämsta vi kan göra är att slösa bort vårt välstånd och skattemiljarder på ineffektiv förnybar energi, samtidigt som vi lägger ner kärnkraften och slår undan benen för svensk och europeisk industri med skyhöga energipriser.

För dessa åsikter är Lennart Bengtsson numera portad från de flesta medier – DI lät honom förvisso komma till tals i ett välkommet undantag härförleden. Istället vänder tidningarna sig till domedagsprofeter som Johan Rockström, neo-maltusianen & Romklubbaren Anders Wijkman eller avdankade tv-metorologen Pär Holmgren när det behöver larmas. Ibland bjuds till och med Åsa Romson in som klimatexpert. Men Lennart, som verkligen vet vad han talar om, är det ingen som ringer till.

Det är tragiskt, och tyvärr ytterligare ett bevis på hur trång den svenska åsiktskorridoren är.

Det positiva är att Lennart Bengtsson får desto mer uppmärksamhet utomlands. Nyligen knöts han till den brittiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation, GWPF:s vetenskapliga råd. Så nu kommer Lennarts röst att höras högt och tydligt i den europeiska energidebatten – däremot tyvärr inte i den svenska. Här anses det nämligen fullt jämförbart med förintelseförnekelse att ifrågasätta att vi går mot en klimatmässig domedag – eller tvivla på att jobben och välfärden överlever om vi lägger ner halva Sveriges energiförsörjning (det senare vill som bekant både MP och S).

För den som i likhet med mig faktiskt är intresserad av vad en riktig forskare tycker, har Lennarts tyske kollega Hans von Storch intervjuat honom med anledning av det nya jobbet. Och så här säger han i en annan mejlintervju med holländske bloggaren Marcel Crok:

I believe the whole climate consensus debate is silly. There is not a single well educated scientist that question that greenhouse gases do affect climate. However, this is not the issue but rather how much and how fast. Here there is no consensus as you can see from the IPCC report where climate sensitivity varies with a factor of three! Based on observational data climate sensitivity is clearly rather small and much smaller that the majority of models. Here I intend to stick to Karl Popper in highlighting the need for proper validation.

Som sagt: Betydligt fler borde lyssna på Lennart.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Konsten att välja rätt sorts junk science

vetenskapens_varld

Programledaren Victoria Dyring visuliserar den nya forskningen, som kommit fram till att det manliga förtrycket gjort kvinnorna kortare.

I ett sällsynt utbrott av mediekritik, gjorde Sveriges radios Medierna rent hus med ett inslag i SVT:s vetenskapsprogram förra veckan, där tittarna upplystes om häpnadsväckande nya rön som förklarade varför kvinnor är kortare än män. När det gäller andra däggdjur, som blåvalen, är honorna nämligen större än hanarna, något som förbryllat forskare – och i fallet med människans utveckling har en genusforskare nu fört fram hypotesen om att det hela beror på könsmaktsordningen. Den manliga delen av befolkningen har helt enkelt lagt beslag på all maten, vilket gjort att kvinnorna svultit och utvecklats till att bli kortare än männen.

Det låter som junk science, och är det också, vilket förstås inte hindrade SVT:s vetenskapsredaktion att presentera det hela som fakta. Det är ju trots allt en av programmets paradgrenar.

Men i det här fallet slog forskarvärlden tillbaka. ”Hela argumentationslinjen är totalt felaktig”, säger professor i zoologi, Birgitta Tullberg, vid Stockholms universitet till Medierna.

Istället ligger det helt andra evolutionshistoriska orsaker bakom att kvinnans längd skiljer sig från mannens – och en koll visar att inte ens de zoologer som intervjuats i programmet håller med om dokumentärfilmarnas slutsatser. Tvärtom, menar de, är längdskillnaden avsevärt mindre hos människan än hos de närmsta släktingarna bland primaterna, vilket är det som är det riktigt intressanta att forska i.

Anna Schytt, chef för SVT:s vetenskapsredaktion (som för övrigt belönats med ett fint pris av WWF) går bort sig i försvaret för den usla dokumentärfilmen och hävdar att den förtjänar att sändas just på grund av den extrema slutsatsen. Mediernas reporter gör här ett mycket bra jobb med att ställa Schytt mot väggen.

Nu var det som sagt länge sedan vetenskapsredaktionen på SVT faktiskt ägnade sig åt forskning – den postmoderna journalistiken tog över för länge sedan.

Men i det här fallet valde de olyckligtvis fel junk science. Hade de istället kopplat kvinnors längd till klimatförändringarna – ungefär som de aktuella utdöende älgarna på Öland – hade ingen reagerat över huvud taget. Istället hade granskarna ställt politikerna mot väggen om varför de inte chockhöjt bensinskatten för att stoppa den manliga bilkörningen som hotar kvinnornas längd.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Sommar, sol och polarpanik

icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,

Klimatforskarna gör en Harold Camping

Det märks tydligt att det är stort klimatmöte på gång – denna gång i Durban, Sydafrika – eftersom TV och tidningar nu fylls med mer dårskaper än vanligt med klimatindustrin som avsändare. Det står många miljarder på spel, så det gäller att hålla domedagskänslan på topp. Och det senaste greppet bland ”forskare” är att börja skylla alla möjliga sorters väder på utsläppen av växthusgaser.

Värmeböljor, översvämningar eller torka – det är klimatförändringarnas fel!

Bränder i Moskva – klimatförändringarna!

Extremkyla två vintrar i rad – that’s klimatförändringar for you!

Forna tiders höststormar har därför ersatts med vad som i tidningarna kallas det galna vädret. Ibland kan man till och med chatta med en meteorolog om att allt minsann är värre än nånsin, och att det minsann beror på att vi kör bil och äter kött.

En veritabel OS-mästare i grenen klimatalarmism heter Stefan Rahmstorf och är forskare på universitetet i Potsdam. Han ställer alltid upp när pressen eller TV – som Rapport – vill ha lite sköna domedagsprofetior. Likt en forskningens Harold Camping levererar Rahmstorf apokalyps med extra allt. Säger FN:s klimatpanel att havsnivåerna kommer att stiga ungefär 1-1,5 meter så drar Rahmstorf till med 10! Och temperaturen kommer inte att stanna vid 2-3 graders ökning – minst 6-7, kanske till och med 10 kommer det att bli!

Nu är Rahmstorf extrem till och med bland domedagsprofeter – förra året deltog han exempelvis i en uppseendeväckande rättegång mot mänskligheten – och det krävs ingen omfattande research för att hitta en uppsjö av kritiska röster även bland sådana som knappast kan stämplas som förnekare. Roger Pielke Jr plockar effektivt sönder Rahmstorfs slutsatser, och även FN:s klimatpanel – IPCC – slår i sin senaste sammanfattning fast att det är mycket svårt att avgöra huruvida extrema väderhändelser blir vanligare, och vad de i så fall beror på. Vad gäller stormar så visar aktuell forskning att det inte går att urskilja någon aom helst trend vare sig i antal eller intensitet – inte ens om man jämför med de senaste 5.000 åren.

Hela denna larmcirkus hade kunnat vara ganska underhållande om det inte varit för det sorgliga faktum att Rahmstorfs överdrifter faktiskt ligger till grund för politiska beslut som kostar Europas – och världens invånare – 1000-tals miljarder i verkningslösa klimatavtal, vansinniga satsningar på etanolbilar och miljardsubventioner till ineffektiva energikällor som vindkraft och solceller. Eller ta den lokala hysterin som handlar om hur många meters havsnivåhöjning en framtida Slussen ska kunna stå emot (när den mest trovärdiga höjningen kommer att landa på sin höjd ett par decimeter).

Det enda glädjande i sammanhanget är att det så kallade tvågradersmålet kanske ändå kan uppnås – och detta utan att någon lyfter ett finger. En ny forskningsrapport, publicerad i vetenskapstidskriften Science, visar nämligen att den så kallade klimatkänsligheten kan vara betydligt mindre än man tidigare trott, och att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären bara skulle leda till mellan 1,7 och 2,6 C ökad medeltemperatur, alltså nära en halvering jämfört med tidigare beräkningar.

Det borde vara goda nyheter för de 10.000 delegaterna på plats i Durban. Målet är i sikte – och de behöver inte ens lämna solstolarna!

Intressant?

Aftonbladet, DN, SvT Debatt

Andra bloggar om , , , ,

Carl BIldts svek mot pingvinerna

Ismassor utanför Örsköldsvik i vintras.

Det råder uppror bland Sveriges klimatforskare efter Sjöfartsverkets beslut att låta Sveriges största isbrytare stanna hemma den kommande vintern, och assistera fastfrusna handels- och passagerarfartyg i Östersjön istället för att serva en handfull ekoturister och/eller klimatforskare vid den amerikanska McMurdo-basen i Antarktis.

Efter två smällkalla vintrar, där det så sent som i mars satt fast mer än 50 fartyg i Stockholms ytterskärgård, där passagerarfärjor varit när att krossas av ismassorna, där ryska staten fick kalla hem sina atomdrivna isbrytare från Arktis för att komma tillrätta med det katastrofala isläget i Finska viken, som var igenfrusen fram till slutet av april, ja då kan man kanske tycka att det var ett ganska vettigt beslut att låta Oden göra lite samhällsekonomisk nytta, för första gången på årtionden.

Klimat-tomtarna skriker förstås i högan sky och kallar beslutet för ”vansinnigt”. Hillary Clinton (!) har vädjat till Carl Bildt om att ompröva beslutet – dock utan resultat – och till och med Nya Zeelands regering har uppvaktat regeringen i ärendet.

Man kan ju på allvar undra hur illa det står till i USA, när Clinton inte kan skicka en av landets egna isbrytare – det finns enligt uppgift 22 stycken – för att säkerställa transporterna till och från den amerikanska forskningsbasen.

Möjligen behövs de också på hemmaplan. USA har ju också upplevt två rekordkalla vintrar, och så sent som vid midsommar drabbes Kalifornien av snöoväder.

Isläget på Antarktis. Inga dramatiska förändringar de senaste 30 åren.

Det är fullt möjligt att vi eventuellt behöver veta mer om vad som kanske händer när isen möjligen smälter i Antarktis, men att döma av det rådande isläget – 30 år utan någon förändring att tala om över huvud taget – finns det en viss chans att pingvinerna överlever en säsong eller tvp utan svensk isbrytarassistans. Även om någon enstaka stackare simmar fel ibland.

Det kanske till och med kan vara nyttigt för de stackars djuren att få bli lämnade ifred ett tag från klåfingriga vetenskapsmän.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Största hotet mot Antarktis: forskare och klimatturister

Hotas av klimatförändringar – och katter, råttor och möss...

På Antarkis är det som bekant svinkallt året om – förutom en kort kvalmig period under sommaren (dvs december-januari) då invånarna på den gigantiska kontinenten kan glädja sig åt temperaturer på bara runt 10 minusgrader.

Denna gigantiska frusna kontinent är ständigt aktuellt för forskare som tar sig till Antarktis för att hetsa upp sig över de eventuella effekterna för det lokala djurlivet — mest pingviner – om utifall att isen skulle smälta. Hittills tyder inget på att någon snabb avsmältning är nära förestående – men däremot visar det sig att ett nytt tidigare okänt hot mot den lokala faunan dykt upp – närmare bestämt de 4.000 forskarna som huserar där.

De leveranser av förnödenheter som dessa vetenskapsmän livnär sig på, har nämligen sällskap av stora mängder fripassagerare. Allt ifrån fröer, mögelsvampar, sniglar, kackerlackor, spindlar, till råttor och andra skadedjur.

Dr Kevin Hughes, forskare vid British Antarctic Survey, hittade vid en undersökning 12 olika insekter och 56 sorters svampar i livsmedlen som skickats till forskarna.

Och däggdjur så som råttor, möss och till och med katter ställer redan till med enorma problem på vissa avlägsna Antarktis-öar, där de går hårt åt fågellivet. Ännu har de inte fått fotfäste på själva fastlandet där kylan sätter stopp – men forskarna fruktar att de hittar metoder att överleva kylan, till exempel genom att flytta in i forskningsbaserna…

Men det är bara början. På senare år har klimatjournalistiken gjort att såväl Arktis som Antarktis sett en dramatisk ökning av antalet turister. Kalvande isberg och larmartiklar i pressen har blivit rena vinstlotten för Grönland – och turistströmmarna till Antarktis har ökat med 400 procent på 15 år.

Människor som reser till Jordens mest avlägsna hörn för att få uppleva hotade arter på nära håll. Och kanske utrotar dem genom sin blotta närvaro.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Forskarnas grymma pingvinmobbning

För några år sedan publicerades larmrapporter från forskare som studerat pingviner i Antarktis och upptäckt en ökad dödlighet och kraftigt försämrad fortplantningsförmåga hos arten i fråga. Forskarna drog slutsatsen att den globala uppvärmningen låg bakom det alarmerande resultatet.

Lycklig pingvin som lyckats fortplanta sig.

Nu visar en ny studie att det inte alls var klimatförändringarna som låg bakom pingvindöden, utan forskarna själva. Vid en granskning visade det istället att boven i dramat var den ringmärkning som tidigare forskningsexpeditioner gjort av pingvinerna. De metallband som spändes fast på vingarna gjorde att de stackars pingivnerna fick svårt att röra sig, något som i sin tur innebar att de märkta pingvinerna blev långsammare och därför fick svårade att fånga fisk än sina ”omärkta” kompisar. Många dog därför av undernäring.

Vad gäller den fallande fertiliteteten var även här märkningen orsak till den 39-procentiga minskningen i fortplantningsförmågan. När det var dags att para sig, hann de ringmärkta och långsamma pingvinhannarna helt enkelt för sent för att få sig ett ligg – alla honor var redan upptagna…

Så för att bevisa att klimatförändringarna hotar pingvinernas överlevnad, utrotar forskarna själva stora delar av populationen.

Whoops.

Vilket understryker, ännu en gång, att vilken grupp av idioter som helst kan kalla sig forskare och få sitt skräp publicerat i världens största vetenskapstidskrifter. I alla fall så länge det handlar om postmodern flumvetenskap som klimatet.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Entartete forschung, årgång 2010

Många ser fram mot VoF:s kommande utställning.

I september 1933, strax efter National-socialisternas maktöver-tagande, bildades myndigheten Reich-kulturkammer under ledning av en viss Joseph Göbbels, som vid denna tid hade titeln Riksminister för folkupplysning och propaganda. Rikskultur-kammaren var uppdelad i avdelningar för olika kultur-yttringar; film, litteratur, arkitektur och bildkonst. Medlemskap i någon av Rikskultur-kammarens avdelningar gavs endast till renläriga konstnärer som anslöt sig till Partiets syn på god tysk konst.

Alla de andra, som ställdes utanför, förbjöds att visa sina verk, som benämdes Entartete kunst (degenererad konst). Detta drabbade givetvis samtliga judiska artikteter, konstnärer och filmare, men även ”negermusik” förbjöds. I München 1937 hölls en utställning där de mest degenererade exemplen på den konst som producerats inom riket, innan Nationalsocialisterna kommit och befriat folket från den.

Sådana strömningar var naturligtvis inte isolerade till 30-talets Tyskland. I det totalitärt styrda  Sovjetunionen var socialrealismen den enda tillåtna konstformen, och inom forskningen styrde det som kallades lysenkoism. Det vill säga att statligt styrd forskning och forskningsresultat – oavsett om de stämde eller ej – inte fick ifrågasättas.

Det vore mig främmande att jämföra nazisternas kampanj mot degenererad konst och lysenkoism med en organisation som Forum för Vetenskap och Folkbildning (VoF), men i grunden är det exakt samma mekanismer som är igång. En liten elit med ett självpåtaget uppdrag att utse ”god forskning” och brännmärka feltänkare och förvillare.

Förra året tilldelades Annika Dahlqvist titeln ”årets förvillare”. Jag är sannerligen ingen  tillskyndare av hennes ganska fanatiska tro på fettets hälsobefrämjande effekter, men det är ett faktum att de flesta som forskar kring näringslära idag är medvetna om att det inte är fet mat som gör oss feta (utan i minst lika hög grad kolhydrater). Dahlqvist är en av dem som hårdast ifrågasatt de gänge kostråden, som under snart 40 års tid endast fått till resultat att vi blivit allt fetare.

I år delar VoF, en förening som enligt egen utsago består av 2600 skeptiker ut årets förvillarpris till Stockholmsinitiativet, som enligt föreningen ”driver uppfattningen att mänskliga utsläpp av växthusgaser inte nämnvärt påverkar klimatet”.

Jag kände faktiskt inte till Stockholmsinitiativet, men en snabb titt på medlemslistan visar att föreningen har ett antal profiler med tung forskningserfarenhet i bagaget. Så när VoF ska motivera sin utmärkelse tvingas man ta till pinsamma halmgubbeargument:

Inga observationer tyder på att koldioxidutsläpp har någon avgörande inverkan på klimatet.”Stockholmsinitiativet
Växthuseffekten innebär att gaser i atmosfären håller kvar värme som annars skulle strålat ut från jorden. Utan den skulle Jorden vara i genomsnitt cirka 33 grader kallare än idag. När halten av växthusgaser ökar i atmosfären, ökar också den värmande effekten. Genom praktiska experiment, satellitdata och bokföring över förbrukningen av fossila bränslen är det visat bortom rimligt tvivel att mänskliga utsläpp av bland annat koldioxid förhöjer växthuseffekten och ger ett varmare klimat.

Originalaffischen, från utställningen i München 1937.

Ingen som gått ut gymnasiet utan att sova sig igenom lektionerna ”förnekar” växthuseffekten. Vad Stockholmsinitiativet ifrågasätter, är hur stora effekterna av de antropogena – mänskliga – tillskotten av koldioxid blir. De flesta forskare – inklusive de som stämplas som skeptiker – är eniga om att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären ger en uppvärmningseffekt på c:a 1 grad celcius, allt annat lika. Men där är enigheten slut. Vissa forskare hävdar att den ökade halten av Co2 leder till förstärkningseffekter – varmare klimat, medan andra menar att återkopplingen snarast blir negativ – avkylning. Vi vet helt enkelt inte så mycket om hur det globala klimatet fungerar.

Det bisarra i utdelandet av detta ”pris” är dock inte vem som har rätt i själva sakfrågan, utan att en rörelse som berömmer sig för att vara skeptiker, samtidigt hånar och förlöjligar dem som har en annan uppfattning än den egna, godkända. Entartete Forschung.

I en annan tid hade en sammanslutning som VoF med lätthet kunnat rekryteras att fungera som den goda vetenskapens stormtrupper. Som det är nu får de tyvärr nöja sig med att nätmobba oliktänkare på forum och bloggar.

Men – varför inte sätta ihop en utställning? VoF har ju hållit på ett tag nu, och det har blivit många utmärkelser genom åren. Jag har redan gjort ett förslag till affisch – ni får den gratis!

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 1/1 2001: Plattjordingarna på VoF:s blogg har nu deklarerat att Maggie Thauersköld Crusell, som jag känner som en orädd, ärlig och rakryggad debattör, är en ”skymf för svenska kvinnor”. Det sorgliga här är inte att administratörerna släpper fram sådana inlägg, utan att mobbningen är sanktionerad av denna så kallade vetenskapliga förening (eftersom kommentarer förhandsmoderaras). ”Small People”, som Carl-Henric Svanberg skulle ha sagt.

Shell och BP – klimatforskarnas bästa vänner

Det är något speciellt avskyvärt med oljebolag, verkar det som. Alla hatar dem som pesten, trots att alla använder deras varor varje dag – och till råga på allt klagar vi högljutt varje gång de höjer priset på dem. Vi behöver vårt knark – oljan – för att kunna leva ett tryggt och bekvämt liv, men precis som knarkare inser vi att vi någon gång måste ta oss ur missbruket.

Det vet Shell också, som i likhet med om möjligt ännu mer hatade fossilkollegan BP (vars förkortning nuförtiden ska utläsas ”Beyond Petroleum”), satsar hårt på att skaffa sig en ny miljövänlig image. Shell plöjer årligen ner mångmiljardbelopp i forskning kring förnybar energi – vilket ändå är försvinnande lite jämfört med de vinster bolaget gör i sin kärnverksamhet: att utvinna och raffinera råolja.

Shell behöver alltså inte gräva särskilt djupt i sin feta kassakista för att köpa opinionsbildare, medier och politiker, när buskapet är att de står på samma sida i kampen för klimatet och mänskligheten. Just i Sofia Arkelstens fall handlade bjudresan givetvis om ett miljöjippo – inte att muta henne med en massa pengar för att få henne och moderaterna att sänka bensinskatten. Arkelsten är bara en av alla dessa nya gröna makthavare som givetvis är viktiga att vinna för att säkra framtida intäkter för oljejätten. Pengar som måste komma från andra källor än råolja – hur mycket Shell än gillar det svarta kletet.

En av de allra mest lukrativa nya intäktskällorna kallas CDM – Clean Development Mechanism – eller handel med utsläppsrätter i vardagligt tal. Det infördes som en del av Kyoto-avtalet och har varit i drift sedan 2007. Denna marknad beräknas omsätta runt en biljon (1.000 miljarder) årligen, och de stora energibolagen är naturligtvis väl positionerade för att kunna kapitalisera på denna marknad – där man köper och säljer… luft. Att brittiska BP är den största handlaren med utsläppsrätter på börsen i London kommer därför inte som någon större överraskning.

Inte heller borde det förvåna någon att BP och Shell finansierat klimatforskningsinstitutet CRU vid East Anglia University i England, allt ifrån starten 1971 fram idag.  CRU är alltså det forskningscenter som ansvarar för en av hörnstenarna – de globala temperaturkurvorna – i de rapporter som FN:s kllimatpanel tar fram vart fjärde år. (Det var även CRU som anklagades för forskningsfusk förra hösten i den så kallade Climategate-affären.) Att forskarna där står knädjupt i olja har uppenbarligen inte påverkat deras trovärdighet i pressen.

Likaså har det faktum att högste makthavaren i FN:s klimatpanel, industrimagnaten Rajendra Pachauri, avlönas av indiska energijätten TATA och har styrelseuppdrag i amerikanska oljebolag, inte på något sätt fått journalistkåren – förutom någon enstaka krönikör – att ifrågasätta hans agenda.

Det är inte så konstigt. Vi journalister älskar enkla nyheter och vinklingar; sådana som kan generera maximal folklig indignation med minsta möjliga arbetsinsats. Sofia Arkelsten är i detta sammanhang ett perfekt offer. Hon är ung, kvinna, moderat, ganska oerfaren och har nu fått oljefläckar på klackarna. Om hon tvingas avgå för att ha tagit emot felräkningspengar från Shell för två år sedan, kommer det att hyllas som en seger för pressen som ännu en gång fullgjort sin roll som den granskande fjärde statsmakten.

Carl Bildt, däremot, är det ingen som vågat ge sig på – trots sin högst personliga inblandning i Lundin Oil. Och trots hans återkommande deltagande i världens kanske mäktigaste lobbygrupp: Bilderberg. (Vars möten dessutom är hemliga…)

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4

Intressant?

Fler bloggare om , , , , ,

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: