Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: FRA

Övervakningsindustrin: Det är mycket värre än vi trott

paketoppning_cisco

En bild ur Greenwalds bok som visar hur NSA öppnar en försändelse från Cisco för att installera spionprogramvara.

Efter det senaste årets Snowden-avslöjanden om amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s globala massövervakning av mobil- och internettrafiken trodde i alla fall jag att det mesta redan sagts i denna skandal, vars omfattning hade fått gamla Stasi-officerare att bli gröna av avund.

Men i No Place to Hide, journalisten Glenn Greenwalds nya bok om visselblåsaren Edward Snowden och avlyssningsaffären, som släpps idag, visar sig storleken och magnituden av övervakningen vara oändligt mycket större än vi hittills trott.

I en intervju med Amy Goodman på Democracy Now (se klippet ovan) avslöjar Greenwald – som länge varit ovillig att faktiskt sätta sin fot på amerikansk mark av rädsla att bli fängslad – att NSA:s spioneri går betydligt längre än att ”bara” samarbeta med de stora tele- och internetbolagen för att få tillgång till användardata.

NSA har, genom samarbete med sina mest lojala ”partners” även fysiskt fått tillgång till teknisk utrustning för installation av spionprogram och bakdörrar. I boken pekas särskilt amerikanska Cisco ut, ett av världens största tillverkare av Internetroutrar och switchar. Greenwald visar med bilder och dokument, läckta av Edward Snowden, hur NSA hämtat upp försändelser av routrar och brandväggar, skickade med post eller transportfirma från Cisco till bolagets kunder, däribland stora Internetleverantörer, för att installera bakdörrar i utrustningen. Efter installation har förpackningarna noggrant återförslutits med Ciscos egna säkerhetssigill och skickas vidare till slutkunden – som alltså inte haft en aning om att utrustningen preprerats för att rapportera in allt till NSA. Greenwald har inga handfasta bevis på att Cisco självt varit inblandat i verksamheten, men det ligger nära till hands att tro att leveranserna annonserats i förväg, så att NSA varit förberedda på var utrustningen kunnat plockas upp för specialbehandling.

Parallellt med denna hantering, har amerikanska myndigheter i skarpa ordalag varnat företag för att köpa routrar från exempelvis kinesiska tillverkare, eftersom dessa – enligt samma underrättelsemyndigheter – inneburit en ökad risk för avlyssning från främmande makt. En kinesisk konkurrent till Cisco uppges till och med ha dragit sig ur den amerikanska marknaden, eftersom myndigheterna aktivt motarbetat dem och ingen längre vågar köpa företagets varor.

Detta har fått till följd att amerikanska Cisco nått en närmast monopolliknande ställning på hemmamarknaden – med aktiv hjälp från NSA – mot att företaget sett mellan fingrarna när dess utrustning implanterats med spionprogram för att massövervaka befolkningen i USA och övriga världen.

Massövervakningen handlar alltså inte bara om kampen mot terrorismen, som politikerna ständigt hänvisar till, utan har även kommit att användas för att aktivt gynna amerikanska ekonomiska intressen. Alltså helt enkelt industrispionage i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Dessutom berättar Greenwald i sin bok om hur NSA varit drivande i utbyggnaden av mobil- och internetaccess på flygplan – i syfte att kunna avlyssna allt som sägs ombord – och hur USA även handgripligen gått in och planterat övervakningsutrustning i ambassader och konsulat tillhörande även vänligt sinnade samarbetspartner som EU.

Storyn om massövervakningen är alltså långt ifrån över. Fram träder en bild av en helt ny och mörkare internetindustri, byggt på massövervakning av i princip hela mänskligheten. Denna industri har nu vuxit sig så stor och lukrativ, att den förmodligen inte är möjlig att stoppa.

Det är alltså mycket värre än vi trott.

storebrorserdig noplacetohidePå svenska har Greenwalds bok fått titeln Storebror ser dig. Den finns givetvis att köpa som e-bok, till exempel på Bokon.se för 155 kr. Bokon, som jag själv varit med att bygga upp, är mig veterligt ännu inte en partner till NSA eller FRA. (Åtminstone inte det fram till sommaren 2013 då jag slutade där…)

Amazon vet man ju aldrig med, men vågar du köpa därifrån kommer du undan med bara 88 spänn för den engelskspråkiga Kindle-upplagan…)

Intressant?

Läs också: SVT, Aftonbladet 1, 2, Den hälsosamme ekonomisten, Dagens ETC, Henrik Alexandersson.

Fler bloggar om , , , ,

Små och stora avlyssningsskandaler

Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Internetsäkerhet – med bakdörrarna på vid gavel

Efter de senaste månadernas avslöjanden av visselblåsaren Edward Snowden, är det svårt att bli förvånad längre när det gäller omfattningen av den massiva övervakning som amerikanska NSA ägnat sig åt, i nära samarbete med vännerna på brittiska GHCQ och svenska FRA. De senaste uppgifterna visar som bekant att den senare organisationen alltså bedriver en omfattande kartläggning av svenska medborgare – och sannolikt lämnar vidare denna information till sina amerikanska underrättelsekolleger. Om inte detta är brott mot rikets säkerhet, så vet jag inte vad som skulle kvalificera sig för denna brottsrubricering.

Plötsligt får det politiska tassandet kring övervakningsskandalen alltså en logisk förklaring. Självklart ställs inte Obama till svars för NSA:s massövervakning av regeringen – eller S-oppositionen – eftersom samma politiker varit delaktiga i att godkänna FRA:s egen massövervakning av all vår mejl, Internet- och telefontrafik. Och lika klart står det att FRA säkerligen får en avsevärd del av sin finansiering från andra sidan Atlanten, som tack för hjälpen att avlyssna både ryssar och svenskar.

Inget av ovanstående förvånar. Vad som däremot skrämmer är de nya uppgifterna om att NSA skulle ha lyckats kringgå eller knäcka krypteringsalgoritmer, alltså sådana som används för allt ifrån säkra kortbetalningar, Internetbanker och överföring av känsliga dokument skyddade med 128- eller 256-bitars kryptering. Enligt de nya uppgifterna ska NSA antingen ha övertalat/tvingat utvecklarna att lägga in bakdörrar i systemen, eller utnyttjat okända säkerhetshål, som sedan kryptoföretagen övertalats/förbjudits att plugga igen – för att på så sätt ge underrättelsetjänsten fortsatt fri access till de krypterade uppgifterna..

Om ovanstående stämmer, innebär det alltså att hela Internet är trasigt, och att ingen  går att lita på längre. Vad spelar det för roll om jag betalar tiotusentals kronor om året för ett signerat servercertifikat från Verisign för att singalera att det är tryggt att göra affärer med mig – om samma bolag lagt in bakdörrar som står på vid gavel för hemliga polisen? Och med tanke på det stora antal individer som i så fall har tillgång till dessa bakdörrar, vore det närmast ett under om uppgifterna inte hamnade i händerna på folk med betydligt mindre altruistisk läggning än Snowden, sådana som föredrar att utnyttja kunskaperna för att stjäla folks pengar. Hackade betalsystem och kortdatabaser har det förvisso inte saknats exempel på de senaste åren.

Samtidigt med dessa avslöjanden fortsätter övervakningsmyndigheterna sin idoga kamp mot anonymiteten. För parallellt med att NSA, GCHQ, FRA m fl förkortningar skaffar sig direkt tillgång till våra hemligheter, pågår det ett storskaligt krig mot så kallade anonymiseringstjänster och VPN-leverantörer.

Lavabit, en leverantör av krypterad email sedan 10 års tid – bland annat för Richard Snowden – stängde nyligen efter krav från FBI om att få full access till systemet som hade 350.000 kunder. Betaltjänstföretaget Payson ströp tidigare i somras alla betalningar till den svenska VPN-tjänsten Ipredator – enligt uppgift efter krav från Visa och Mastercard – något som även drabbade brittiska TorGuard och TorMail. Paypal stoppade donationer till Wikileaks för flera år sedan, och nu i veckan frös betalförmedlaren 45.000 USD för den lilla isländska startupen Mailpile, en crowdfundad e-mailklient vars syfte är att låta användaren behålla data under egen kontroll, istället för att förlita sig på mailtjänster som Micrsoft eller Google.

Trenden är alltså solklar: vi ska till varje pris hindras att vara anonyma på nätet. De enda säkerhetslösningar som de facto tillåts är de bristfälliga som övervakningsstaten har godkänt och har full tillgång till. Det är även i ljuset av detta vi ska se kampen mot kontanterna: målet är att i princip inga affärer ska kunna ske anonymt, något som även avspeglas i EU:s nya betaltjänstdirektiv, där det bland annat finns krav på att legitimera sig vid inlösen av värdecheckar eller vinster på mer än 20 EUR (160 kr).

Allt detta försvarar våra politiker – till exempel Cecilia Malmström som förmodligen gjort mer än någon svensk politiker när det gäller att avskaffa integriteten på nätet – med att det bara är folk som sysslar med brottslighet, terror och barnporr som behöver vara anonyma på nätet.

Med samma resonemang som grund är det underligt att ingen ännu lagt fram förslag på att polisen ska öppna och kontrollera samtliga postförsändelser. Eller krav på att vi alla installerar dörrlås med en och samma huvudnyckel som förvaras hos polisen – i den händelse att den skulle se ett behov av att kontrollera om något brott begås.

Ändå verkar ingen bry sig. Såväl allianspartierna som S är knäpptysta och fortsätter ägna sig åt ickefrågor som Obamas kungabesök, arbetsförmedlingens VD-fiasko och stängningen av Lundsberg. Piratpartiet, som borde ha uppemot 10 procent av väljarsympatierna, syns inte ens i mätningarna.

För att uttrycka sig som amerikanerna:

We’re f**cked.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD Näringsliv, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,

Faran med att googla efter köksutrustning

tryckkokare-i-guld

Tryckkokare i guld, hittad på sajten tryckkokning.se

Familjen Catalano i New York fick nyligen oväntat besök – av polisens antiterroristenhet. Orsaken var, enligt mamman Michele Catalano, att hon jämfört priser på tryckkokare på nätet. Detta, i kombination med att hennes make googlat efter ryggsäck och den nyhetsintresserade sonen läst allt han kommit över om Maratonbombingen i Boston, var uppenbarligen tillräckligt för att larmklockorna skulle börja ringa för fullt i de av Edward Snowden avslöjade övervakningssystem – PRISM och det nyligen avslöjade Xkeyscore – som NSA och företrädare för de amerikanska säkerhetstjänsterna gång på gång avfärdat som överdrifter.

Som bekant var det just en tryckkokare dold i en ryggsäck som användes vid bombdådet vid Boston Maraton i våras, och dessa söktermer tillsammans fick det uppenbarligen att blinka ilsket rött i något av NSA:s eller CIA;s automatiska övervakningsprogram. Polisen hävdar dock att tillslaget var resultat av ett ”tips”.

Oavsett vad som är sant just i det här fallet, ska vi vara medvetna om att PRISM-programmet – som enligt Snowden övervakar allt som medborgarna gör på nätet in i minsta detalj – genererar fullkomligt absurda mängder data, mångdubbelt större än  någon människa kan hantera. Varje sekund laddas t ex 3.600 bilder upp bara på fototjänsten Instagram.

Därför förlitar sig säkerhetstjänsten till olika typer av automatiserade program, algoritmer, som trålar bland de miljontals bilder, filmer, uppdateringar och Googlesökningar som görs varje dag. Och när vissa på förhand uppställda kombinationer av nyckelord dyker upp i rätt (eller fel) sammanhang, ringer varningsklockorna.

Frågan är då vilka nyckelord och/eller kombinationer av sökfraser eller annan aktivitet som triggar igång dessa algoritmer? Och hur många röda lampor har redan blinkat för misstänkta sökningar som du eller jag har gjort?

Många brukar försvara övervakningen med att det är för vår egen trygghet, och ”jag har ändå inget att dölja”. Det är ett farligt feltänk. Några oförsiktiga sökningar, ett Twitterinlägg på fyllan och en tveksam uppladdning på Instagram kan mycket väl räcka för att hamna på en speciell lista hos någon säkerhetspolis – i Sverige, USA eller i Storbritannien. Och sedan, när du står där i passkontrollen på Newarkflygplatsen och nekas inresa för din weekend i New York, kommer du aldrig att få veta vad du har gjort för fel, eftersom det är en algoritm i någon superdator djupt nere i ett bergrum som profilerat ditt beteende på nätet som misstänkt.

Välkommen till 1984.

Samtidigt har naturligtvis de verkliga terroristerna ett försprång gentemot de övervakningskåta och säkerhetsnojiga myndigheterna. De förra vet mycket väl hur de ska undvika att fastna i filtren – och framför allt är de inte korkade nog att försöka sig på ytterligare en aktion med hjälp av tryckkokare i en ryggsäck. Som vanligt utkämpar myndigheterna gårdagens krig istället för att förbereda sig för de framtida slagen.

De stora förlorarna är vanliga människor, som förväntas acceptera en kartläggning av våra liv in i minsta detalj utan protest. Våra politiker – oavsett partifärg – har ju för länge sedan beslutat att avskaffad integritet för nio miljoner svenskar är ett pris vi måste betala för att stoppa terrorn. En metod som dessutom visat sig vara i princip värdelös, med tanke på vad som hände familjen Catalano.

För övrigt lär även det här blogginlägget utlösa en rad varningsklockor, om nu Prism och Xkeyscore verkligen existerar. Får se hur länge det dröjer innan det knackar på dörren.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Telia! Ta FRA-lagen till domstol!

Nedanstående text ingår i ett bloggupprop för att få FRA-lagen testad juridiskt. Med en dag tills lagen träder i kraft, är det självklart att jag också deltar i kampanjen. Kopiera och sprid på era respektive bloggar om ni läser!

———

Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation – det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot FRA:s avlyssning.

Flera juridiska experter uttrycker dessutom stor tveksamhet till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, d.v.s. den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Telia ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Telia: Ta FRA-lagen till domstol.

Andra bloggare som deltar i kampanjen…

Vad ska vi ha FRA till egentligen?

logosv_fra_blueDagen F, som i FRA-beslut, kom och gick. Och som det redan bestämts av Fredrik Reinfeldt, så röstade alliansföljet med endast ett undantag för den nya lagen, som alltså ska ge Försvarets Radioanstalt rätt att inte bara lyssna på rysk radiotrafik utan även modernare kommunikation såsom paketbaserad information över IP. Internet alltså.

Trots alla tillägg, hängslen, livremmar, hänglås och plåster som regeringen begåvat det ursprungliga lagförslaget med, är det fortfarande i grunden feltänkt; att ge försvarsmakten carte blanche att godtyckligt avlyssna vilken svensk medborgare som helst, går aldrig att förvara. Och det värsta är att Reinfeldt och hans nya bunkergäng fortfarande inte insett att hans totalt obändiga betongrövs-vägran att lyssna på medborgarna är att skänka bort valsegern till de rödgröna.
Om man ska se nyktert på saken – vad tror sig FRA kunna upptäcka genom sin spaning i svartfibern? Sannolikt är väl ryssen fortfarande det primära målet för övervakning, men jag kan garantera att ryska militära underrättelsetjänsten GRU har ganska bra koll på hur man slår ut datorsystem och krypterar information så hårt att det tar hundratals år att göra innehållet läsligt – ens med hjälp av världens snabbaste superdatorer.

Al-Qaida då? Well, PGP/GPG är fortfarande en billig lösning för att kryptera terrorplanerna effektivt nog att både hinna få svenskt medborgarskap, söka in till trafikflygarskola, ägna ett tiotal år som pilot i SAS (om de fortfarande har råd) och därefter krascha in i en hög byggnad – allt detta innan FRA kommit halvvägs med dekrypteringsjobbet.

Och till råga på allt – även om spaningen mot all förmodan faktiskt skulle ge resultat, och FRA slog larm om en förestående invasion av Gotland, så har vi inte längre något försvar att sätta in.

Så, med tanke på att det trots allt kommer att kosta en halv miljard årligen – vad ska vi ha FRA till? Egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Intressant?

Ella och miljöpolisen

ella_anders

Ella Bohlin och Anders Wijkman (bild från kd:s pressarkiv).

Satt och slötittade på Agendas EU-debatt för några dagar sedan, som i till stor del kom att handla om piratpartiet. Som förstås inte fanns där. Denna arrogans från “main stream media” (MSM) kommer sannolikt att kosta de etablerade partierna dyrt i dagens val till EU-parlmanetet. Senast i raden att konvertera till PP är legendariske Aftonbladetjournalisten Staffan Heimersson, tätt i hälarna på professorn Lars Gustafsson. Det börjar nog gå upp för allt fler att fildelnings-, Ipred- och FRA-debatterna inte kommer att blåsa över som på den gamla goda tiden när tidningar och TV kunde styra drev och tiga ihjäl debatter som de hade lust till.

Men nu skulle det ju handla om kristdemokraterna. Ella Bohlin, kd:s förstanamn till EU, fällde i ovanstående tv-program yttrandet Det finns inte tid för några förnekare. Man kan förstås uppfatta detta som en defaultfloskel i politikernas gemensamma tävlan i att understryka allvaret i klimatfrågan, men då det kommer från en kristdemokrat är det svårt att undvika vibbar av inkvisition och offentlig stegling av kättare. Kristendomen har ju inte precis lysande track record när det gäller oliktänkare, för att uttrycka det milt.

Ännu mer oroad bör man bli om man läser kd:s klimatpolitiska program, där partiets miljöpolitiske talesman Anders Wijkman propagerar för ett införande av personliga utsläppsrätter. Något som skulle kräva övervakning och kontroll av medborgarna i en aldrig tidigare skådad omfattning, och som skulle få Ipred och FRA att framstå som rena bagateller i sammanhanget.

Wijkman vill  se att ett “IT-baserat system byggs ut så att konsumtionens kolinnehåll enkelt kan mätas”. I praktiken:

  • All bilkörning loggas genom inrapportering av körsträcka och förbrukning.
  • Alla tankstationer förses med utrustning som startar pumpen först efter inmatning av en speciell medborgarkod, så att drivmedelinköpen registreras.
  • Det enskilda hushållets elförbrukning rapporteras kontinuerligt till klimatmyndigheten, liksom inköp av villaolja. (Vad händer en kall vinter när utsläppskvoten är fylld tro?)
  • Alla flygresor registreras.
  • Personliga varu- och livsmedelsinköp lagras med hänsyn till hur mycket koldioxidavtryck tillverkningsprocessen genererat.

Per Ström skrev en krönika om kd:s klimatprogram i Expressen i höstas, men sedan dess har jag inte sett någon debatt kring detta. Vilket är konstigt, eftersom vad vi här har är ett liberalt parti, som vill införa en övervakning av medborgarna i en omfattning som inte ens Stasi klarade av när det begav sig. Lika besynnerligt är kanske den roll som Anders Wijkman har i allt detta. Wijkman är nämligen inte bara partimedlem i kd, utan är även viceordförande i tankesmedjan Club of Rome –  organisationen som i princip “uppfann” CO2-hotet i början av 70-talet. Romklubbens mest kända rapport, “Tillväxtens gränser”, propagerade för aktiv befolkningsminskning (“depopulation”)  i syfte att får naturtillgångarna att räcka längre (“Peak Oil“-teorin).  Googlar man lite är det inte så svårt att hitta riktigt smaskiga citat från Romklubbens olika publikationer. Här är ett par.

“In searching for a new enemy to unite us, we came up
with the idea that pollution, the threat of global warming,
water shortages, famine and the like would fit the bill.”

– Club of Rome, The First Global Revolution


“… the resultant ideal sustainable population is hence
more than 500 million but less than one billion.”

– Club of Rome, Goals for Mankind

“The Earth has cancer
and the cancer is Man.”

– Club of Rome, Mankind at the Turning Point

Dvs, 5,5 miljarder måste bort enligt Wijkman. Vilka av oss får våra kvar tro? Och kanske en mer närliggande fråga – är det också kristdemokraternas uppfatting?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: