Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: fracking

Putins hemliga finansiering av miljörörelsen

green_caribbean

Klicka för större bild.

Jag har skrivit ett par gånger om misstankarna att Ryssland har sitt finger med i spelet när det gäller motståndet mot skiffergasutvinning – en kamp som drivs parallellt av ett antal miljöorganisationer på båda sidor av Atlanten.

Anklagelser om att Putin försöker stoppa europeisk gasutvinning genom ekonomiskt stöd till miljöaktivister har framförts av bland annat förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, men hittills har det inte funnits några handfasta bevis på att Putins pengar faktiskt funnits i bakgrunden. Miljögrupper i Rumänien har dykt upp från ingenstans och drivit bort amerikanska företag som prospekterat för gas, medan ryska Gazprom av någon anledning kunnat borra ifred. Det här är förstås endast anekdotisk bevisföring – några kopplingar mellan Ryssland och miljöorganisationerna har inte kunnat avslöjas, ingen money trail har kunnat spårats till Kreml.

Inte förrän nu.

Webbtidningen Washington Free Bacon har fått ta del av en rapport som på ett mycket ambitiöst vis kartlagt miljardbeloppen som slussats via en obskyr företagsgrupp på Bermudas via bulvaner för att till sist dyka upp hos amerikanska miljörörelser. En av dessa är The Sierra Club, en anrik amerikansk miljöorganisation som aktivt motsätter sig gasutvinning genom fracking. Kartläggningen visar att Sierra Club fått stora belopp i 200-miljonersklassen – nära hälften av rörelsens intäkter – från en bidragsgivare vid namn Sea Change Foundation i Kalifornien.

Pengarna till Sea Change kommer i sin tur från företaget Klein Ltd, med adress på Bermudas. Ett företag styrs av peroner med nära kontakter till Rosneft, ett statsägt ryskt oljebolag som kontrolleras direkt av Kreml och ett verktyg i Rysslands utrikespolitiska arsenal.

Rapportförfattarna skriver:

One of those executives, Nicholas Hoskins, is a director at a hedge fund management firm that has invested heavily in Russian oil and gas. He is also senior counsel at the Bermudan law firm Wakefield Quin and the vice president of a London-based investment firm whose president until recently chaired the board of the state-owned Russian oil company Rosneft.

In addition to those roles, Hoskins is a director at a company called Klein Ltd. No one knows where that firm’s money comes from. Its only publicly documented activities have been transfers of $23 million to U.S. environmentalist groups that push policies that would hamstring surging American oil and gas production, which has hurt Russia’s energy-reliant economy.

Klein Ltd har som sagt en ganska begränsad verksamhet, enligt rapporten:

The only publicly available documentation of any business conducted by Klein Ltd. were two Internal Revenue Service filings by the California-based Sea Change Foundation, which showed that Klein had contributed $23 million to the group in 2010 and 2011. Klein Ltd. was responsible for more than 40 percent of contributions to Sea Change during those years.

Att slussa pengar via bulvaner på detta sätt är knappast något nytt eller ens oväntat – och frågan är varför det inte skulle vara lika vanligt förekommande på denna sida av Atlanten? I så fall – vilka är mottagarna? Hur långt in i EU:s korridorer sträcker sig Putins finansiella muskler?

(Samma adress på Bermuda listar för övrigt ett holländskt telekombolag som front för rysk penningtvätt.)

Frågan om Putins energipolitiska maskirovka blir extra aktuell i dessa dagar, när EU bestämt sig för att kasta sig in i ytterligare ett megalomaniskt projekt – en europeisk energiunion. Tanken med denna är att knyta samman de olika nationella elmarknaderna i Europa till ett enda gemensamt produktions- och frihandelsområde, där alla medlemmar kan köpa el av varandra utan tekniska, skatte- eller finansiella hinder.

På papperet låter det förstås bra, men med bakgrund av hur EU misslyckats med sina gränsöverskridande projekt tidigare bör man som elkonsument känna sig inte så lite oroad inför framtiden. Detta särskilt som ett av huvudsyftena till energiunionen är att skapa oberoende från Ryssland. En ambition som samma EU-politiker under många år aktivt motarbetat genom sitt motstånd mot gasutvinning parad med en närmast fatalistisk tro på ”förnybar energi” som lösning på alla energiproblem. Sol-  och vindenergi har byggs ut kraftigt, energikällor som kräver alltmer av redundant reglerkraft. Denna reglerkraft är i dagens Europa lika med naturgas, eftersom ingen vill ha kolkraft och ny kärnkraft blir för dyr att bygga.

De fyra dagar av fem som varken sol eller vind levererar, måste alltså all energi produceras på annat sätt – och under överskådlig framtid finns det i princip bara en rimligt miljövänlig storskalig lösning för detta. En resurs som Vladimir Putin idag har ett de facto leveransmonopol på till stora delar av Europa.

Att bli självförsörjande på gas borde alltså vara högsta prioritet för en europeisk energiunion, men samtidigt motarbetas alla sådana planer frenetiskt. Inom EU verkar mäktiga lobbygrupper – bland annat de stora miljörörelser som finansieras av EU och våra skattepengar – för att stoppa skiffergasen. Vi ser exempel på denna typ av motstånd även från svenska debattörer.

Det är ett känt faktum att det inte går att uppnå energisäkerhet enbart med elproduktion som levererar 1-2 dagar i veckan – ändå är det just detta namnkunniga organisationer som Greenpeace och WWF propagerar för. Och det är i mångt och mycket dessa organisationer som har politikernas öra – och därmed formar politiken på energiområdet.

Även om dessa organisationer säger sig vara fullt transparenta med sina bidragsgivare, är förstås frågan var donatorernas pengar kommer ifrån?  Eller donatorernas finansiärer?

Det kan ju vara en obskyr stiftelse på någon karibisk ö.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Fotnot:  Energy Policy Alliance, som ligger bakom kartläggningen, kontrolleras av en omstridd lobbygrupp i Washington, vilket givetvis påverkar granskningens mål. Dock har ingen invänt mot de fakta som förs fram i rapporten.)

Allt fler tecken på att Putin finansierar kampen mot skiffergas

I somras  gick Natos dåvarande generaldirektör Anders Fogh Rasmussen ut och vädrade sina misstankar om att den ryska underrättelsetjänsten låg bakom de omfattande protesterna mot europeisk skiffergasutvinning, bland annat i Storbritannien. Några handfasta bevis på att Putin slussade miljoner till olika europeiska miljöorganisationer gav han däremot inte.

Men nu kommer dock fler tecken på att Ryssland faktiskt har ett finger med i spelet. För en dryg vecka sedan publicerade New York Times en intervju med Vlasa Mircia, borgmästare i den lilla rumänska staden Pungesti. Borgmästaren trodde att staden gjort ett riktigt klipp när amerikanska oljebolaget Chevron kom hit förra året och köpte rättigheterna för att provborra efter skiffergas.

Det dröjde dock inte länge förrän aktivister och frackingmotståndare anlände till stan, och de våldsamma sammanstötningarna som uppstod fick inte bara Chevron att tappa lusten för projektet – även borgmästaren själv jagades bokstavligen ut ur stan som ett resultat av sitt stöd för det amerikanska oljebolaget.

Sedan försvann aktivisterna lika snabbt som de kommit – något som fått rumänska myndigheter att spekulera i vem som finansierar´dessa välorganiserade och samordnade protester.

Och många tecken pekar österut, även om Putin naturligtvis är för slug för att lämna några spår efter sig. Även i Litauen, där Chevron borrade efter gas, jagades de bort av osedvanligt hårda protester.

Aktivister som New York Times talat med avvisar anklagelserna om rysk inblandning som rena fantasier, men det finns en ganska besvärande faktor i sammanhanget. Den ryska oljejätten Gazprom, som i princip fungerar som en del av den ryske presidentens utrikespolitiska vapenarsenal, är själv på jakt efter skiffergas i västra Rumänien. Via sitt serbiska dotterbolag, Nis, har bolaget inlett geologiska undersökningar för framtida olje- och gasutvinning.

Skillnaden är att protesterna här helt har lyst med sin frånvaro.

Som sagt, några konkreta bevis finns det inte – men det vore mer eller mindre tjänstefel av Putin och hans underättelseorgan att inte göra allt vad som står i deras makt för att stoppa Europa och de gamla Warszawapaktsländerna från att göra sig oberoende av rysk olja och gas.

Något vi ska ha i bakhuvudet nästa gång vi hör en så kallad expert hävda på allvar att Europa klarar sin energiförsörjning utan vare sig kärnkraft, kol eller gas.

Nyttiga idioter finns det som bekant gott om.

Intressant?

Fler om , , ,

Hur inblandad är Putin i motståndet mot Europeisk skiffergas?

Wien, Heldenplatz, Rede Adolf Hitler

Invånarna på Krim hälsar Putin välkommen efter befrielsen. Eller också kan bilden ha tagits i Wien 1938.

I spåren av Rysslands anschluss av Krimhalvön och den närmast nystalinistiska retoriken mot västvärlden, har EU nu långt om länge vaknat upp – ännu så länge ganska yrvaket – till det faktum att kontinenten befinner sig i ett minst sagt katastrofalt energipolitiskt beroendeförhållande med Vladimir Putin. Tyskland, Europas största industriland, importerar mer än 30 procent av sin gas från Ryssland, och Sverige får mer än 20 procent av sin bensin från den nya skurkstaten i öst.

Medvetna om att sanktionerna kan slå bakut om Putin väljer att ta till gasvapnet ännu en gång, som skedde mot Ukraina 2006 och 2009, vill nu tongivande näringslivsföreträdare inom EU ha en storsatsning på skiffergasutvinning inom unionen – så kallad fracking. Detta för att slippa beroendet av en stor och opålitlig granne, samtidigt som energipriserna kan pressas, vilket skulle gynna industrisektorn. Polen har kommit längst i arbetet med att borra efter egen gas, men även i andra delar av Östeuropa – inklusive Ukraina – står internationella olje- och gasbolag beredda att börja borra, enligt tidskriften Foreign Policy.

Det är i så fall en välkommen helomvändning från EU, om än en omvändning under galgen. För motståndet mot skiffergasen har varit och är massivt – framför allt i Frankrike och Storbritannien, där det förekommit svåra kravaller i samband med provborrningar efter skiffergas. Och för miljövänstern har fracking blivit ännu ett hot som måste bekämpas, vid sidan av kol, olja och kärnkraft.

Frågan som man måste ställa sig är om Ryssland haft sitt finger med i stenhårda motstånd mot den nya energin, som ju istället borde hälsas välkommen av såväl politiker som miljöaktivister. Att fasa ut kolkraften, som fortfarande är dominerande i Polen och Tyskland, hade omgående sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna kan sänkas och unionen bli delvis självförsörjande på energi. (En storskalig utbyggnad av vind- och solenergi, på det sätt som centern drömmer om, innebär ett fortsatt beroende av reglerkraft – och på kontinenten är detta detsamma som kol- eller gaseldade kraftverk.)

Det är ett i alla fall ett känt faktum att Putin är en stark motståndare till tekniken, och så sent som på en ekonomisk konferens vädjade han till deltagarna att tänka på miljön och säga nej till skiffergasen. Nu är det sannolikt inte omsorgen om djur och natur som driver Putins motstånd. Det ryska propagandaflaggskeppet Russia Today (RT) – Moskvas förlängda arm – har på senare år ägnat en stor del av sitt fokus åt just protester mot okonventionell gasutvinning och riskerna med denna utvinning (klippet är från förra veckan). Och i Businesss Insider uttalade sig Fiona Hill, rysslandskännare hos amerikanska tankesmedjan Brookings Institute, att Putin personligen är mycket engagerad i motståndet mot fracking:

Hill, of the Brookings think tank, heard President Vladimir Putin speak in late 2011 at a Moscow gathering of academics and media. She said in a blog post that “the only time I thought that he became truly engaged was when he wanted to explain to us how dangerous fracking was.”

Att Ryssland försöker lirka med väst på detta sätt är förstås långt ifrån nytt. KGB (numera FSB) var redan på 60-talet aktiva i att infiltrera fredsgrupper i väst, grupper som så sent som på 80-talet propagerade hårt för att västvärlden ensidigt skulle rusta ner sina kärnvapenarsenaler – däribland utropandet av Skandinavien som kärnvapenfri zon. Från Wikipedia:

According to the Danish Ministry of Justice, in the early 1980s the KGB promised to help finance advertisements signed by prominent Danish artists who wanted Scandinavia to be declared a nuclear-free zone. In November 1981, Norway expelled a suspected KGB agent who had offered bribes to Norwegians to get them to write letters to newspapers denouncing the deployment of new NATO missiles.

In 1983, MI5 and MI6 reported to British Prime Minister Margaret Thatcher on Soviet contacts with the peace movement, based on the testimony of KGB officer Oleg Gordievsky. According to Christopher Andrew’s official history of MI5, Gordievsky’s evidence indicated that there was little effective contact between either the KGB or the Soviet embassy and the peace movement. This evidence was consistent with previous intelligence assessments.

Det är inte heller någon hemlighet att många individer ur 80-talets fredsrörelse efter murens fall gick vidare till nya aktionsgrupper inom den då boomande miljörörelsen.

Är det då verkligen konspiratoriskt att tro att Ryssland fortsatt utnyttja sådana grupper för egna geopolitiska intressen? Det behöver ju inte ens handla om att medvetet gå i Putins ledband – det finns gott om nyttiga idioter, även här i Sverige, vilket en snabb titt i tidningarnas kommentarsfält just nu bevisar.

När man tänker efter lite, känns det som hela EU:s energipolitik på senare år verkar ha dikterats av Putin. För en politik som går ut på att ensidigt göra det olönsamt att driva företag, samtidigt som vi gör oss beroende av rysk olja och gas – inte kan väl normalt tänkande folkvalda på fullt allvar komma på något sådant?

Är det det något gott som kommer ut av Krimkrisen, är det att vi börjar diskutera frågor som faktiskt betyder något, som energisäkerhet och försvarspolitik.

Har vi riktig tur kanske dessa frågor också överlever fram till valet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD

Centern och jakten mot nollpunkten

Härom veckan, ungefär samtidigt som Ryssland gick in med militär på Krim och världens ledare febrilt försökte hitta en lösning på den största krisen sedan Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, noterade jag följande overkliga dialog utspela sig på Twitter.

akhatt

Det handlar alltså Centerpartiets energiminister Anna-Karin Hatt, som råkat i  Twitterdebatt med ett antal miljöpartister, miljölobbyister och enstaka vänstersossar om vem som är bäst på att bränna miljarder av skattebetalarnas pengar på verkningslösa symbolhandlingar för att ”gå före” och rädda klimatet.

Dialogen är talande. Detta är alltså den fråga som Centern, Miljöpartiet och ett antal andra religiöst klimathotstroende tror att svenska väljare går igång på: om EU ska bindande mål för andelen förnybar energi eller inte. På fullt allvar. En känsla av overklighet infinner sig.

Uppenbarligen befinner sig såväl Anna-Karin Hatt, Per Bolund och de andra debattörerna så långt från vanliga väljares vardag att de inte förstår hur de framstår. Men så är de sannolikt också politiska broilers, infödda och uppfödda på spinn och triangulering som de är.

Att förstå självklara ekonomiska samband – som till exempel det mellan energipriser och antal jobb inom industrin – kommer de aldrig nånsin att förstå. Ett aktuellt exempel på denna oförmåga är dagens centerkrav på SvD Brännpunkt om att genast upphöra med import av kärnbränsle från Ryssland.

Export av kärnbränsle utgör en mindre del av den ryska exporten – betydligt effektivare vore att långsiktigt arbeta för att eliminera det europeiska (och svenska) beroendet av rysk olja och gas, vilket skulle kunna skada Ryssland oändligt mycket mer.

Men istället gör Centern allt för att sätta käppar i hjulet för utvinning av skiffergas, som på sikt skulle kunna göra Västeuropa oberoende av rysk fossilimport. Med nuvarande centerpolitik – vilket går ut på att avskaffa kärnkraften till förmån för en kraftig utbyggnad av vindkraft – innebär det att även Sverige kommer att behöva bygga gasdrivna kraftverk för att balansera den högst osäkra vindkraftsproduktionen.

Centern är på inget sätt unikt i denna gravt dysfunktionella syn på energiproduktionen, men inget parti har varit lika framgångsrikt som just C när det gällt att kortsluta Sveriges energipolitik sedan slutet av 70-talet. Idag bestämmer Centern – med knappa fyra procent av väljarnas röster – genom sina strategiska energi- och miljöministerposter även stora delar av den svenska industripolitiken.

Till sin hjälp har de sin egen statligt avlönade lobbyorganisation, Energimyndigheten, som nyligen aviserat kraftigt höjda kostnader för vindkraften, något som kommer att drabba landets elkunder med uppåt tusenlappen årligen (ett besked som smögs ut i tysthet på myndighetens hemsida).

Tyvärr lär det inte bli bättre med en S-märkt regering, där Miljöpartiet tar över från Ek och Hatt i höst.

Hur vi än röstar, är vi dömda att drunkna i grönt flum.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Rysslands ”gasvapen” vrids ur händerna på Putin

Samtidigt som Rysslands nya tsar flexar musklerna på Krim, ska man vara medveten om att det är helt nytt geopolitiskt läge som stormakten befinner sig i idag jämfört med för några år sedan, då Ryssland invaderade Georgien. Då kunde Putin hota med indragna gasleveranser för att sätta grannländer som Ukraina på plats – något som också skedde så sent som 2009. Idag är den typen av hot betydligt mindre verkningsfulla.

Det ryska ”gasvapnet” har idag till stor del spelat ut sin roll – och att bedriva utpressning genom höga energipriser fungerar alltså inte längre för Kreml, allra minst när det gäller Ukraina där Putin jobbat aktivt för att skaffa sig ett 30-tal miljoner nya dödsfiender.

Orsaken är – även här – USA:s storsatsning på skiffergasutvinning, som drivit ner de amerikanska energipriserna till bottennivåer. Den billiga gasen i USA har gjort att gasimporten i princip upphört, samtidigt som kolgruvorna inte längre kan sälja till amerikanska kraftverk. Det innebär att de amerikanska kolföretagen nu dumpar sitt kol på den europeiska marknaden – något som har inneburit inte bara en renässans för tysk kolkraft – som nu byggs ut i snabb takt för att kompensera för stängningen av landets kärnkraftverk – utan också att Östeuropa fått ett billigare alternativ till de ryska gasledningarna, som tidigare gav Putinkontrollerade energiföretag som Gazprom i det närmaste monopol på energiförsörjningen i Ukraina. Från Washingon Post:

The boom in U.S. shale gas has left gas-exporting countries shopping for other customers. Europe, as it adds terminals to handle liquefied natural gas, will be able to offset its own declining production with supplies from countries such as Qatar. And in 2012, Norway’s Statoil sold more gas to other European nations than Russia’s Gazprom.

gazprom_stocks

Ryska oljebolaget Gazproms aktiekurs. Senast Ryssland använde gasvapnet mot Ukraina var 2009, sedan dess har det bara gått utför. Källa: MSN Money.

En titt på Gazproms aktiekurs bekräftar bilden. Den ryska energisektorn, som i allt väsentligt finansierat Putins snabba upprustning av den ryska militärmaskinen på senare år, är visserligen långt ifrån en krisbransch, men den närmsta framtiden ser inte heller särskilt ljus ut. Och i ett Ryssland som i princip saknar exportsektor – med undantag av vapenindustrin – innebär uteblivna gas- och oljeinkomster att statskassan dräneras.

Därför är en europeisk satsning på skiffergasutvinning – det finns även fyndigheter i Ukraina – extremt viktig för Putin att stoppa. Tanken på att Europa skulle bli självförsörjande på gas och olja, och att miljardinvesteringar som Nordstream därmed blir värdelösa, skrämmer förmodligen Rysslands nya tsar betydligt mer än alla de fördömanden som strömmar in från västvärldens ledare som svar på invasionen av Krim.

Och alla de miljöaktivister och politiker som kämpar med näbbar och klor för att Europa ska säga blankt nej till ”fracking”, tar samtidigt ställning för rysk gas, och ett fortsatt beroende av diktatorn i Moskva. Det är väl inte helt osannolikt att det finns ryska intressen bakom de våldsamma protesterna mot till exempel skiffergasutvinning i Storbritannien och bland lobbygrupper inom EU. Det vore i så fall inget nytt för Kreml, som under modern tid utnyttjat till exempel fredsrörelsen i väst som nyttiga idioter för att driva fram krav på ensidig nedrustning.

Och kom ihåg: vind och sol kommer aldrig att göra oss självförsörjande på energi, utan bara driva oss längre ner i fattigdom – och ännu mer beroende av den ryske tsaren. Det är förståeligt att länder som Polen och Tjeckien högaktningsfullt struntar i EU när det gäller energiproduktionen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aftonbladet

EU stoppar billig energi för att skydda vindlobbyn

EU-parlamentet har röstat igenom igenom ett förslag som kraftigt försvårar utvinning av skiffergas via så kallad fracking, eller hydraulisk spräckning. Socialdemokraterna i EU-parlamentet beskriver detta som en seger för miljön och Centerpartiet har redan tidigare skrivit debattartiklar där de berömt sig om att förbjuda denna typ av naturgasutvinning i Sverige.

Parlamentets beslut, om det lyckats ta sig igenom kommissionen (vilket mycket tyvär tyder på) innebär att tillståndsprövningen för utvinning av skiffergas blir lika omfattande som om det gällt konventionell oljeutvinning, vilket avsevärt kommer att fördyra och försena processen med att starta ny gasutvinning.

Det är naturligtvis meningen, eftersom skiffergas, som finns i stora mängder bland annat i Polen och Storbritannien, hotar hela den ”förnybara” industrin. Billig gas skulle få den bisarrt subventionerade sol- och vindkraftsindustrin på fall, och detta får inte ske, enligt EU. Jos Delbeke, ordförande i kommisionens departement för klimataktion, erkänner detta utan omsvep i en intervju med brittiska The Telegraph.

“Ett negativt scenario är att skiffergas driver bort förnybart från marknaden”, säger Delbeke. ”Om skiffergasen skulle bli lika billig som i USA, skulle vi verkligen ha ett problem. Vi är starka förespråkare för förnybar energi, och det är mycket viktigt att vi fortsätter att investera i teknik för förnybar energi.”

Här visar EU sitt rätta ansikte: En toppstyrd kommandoekonomi där medborgarnas framtid offras för att tillmötesgå en liten men högljudd lobby i Bryssel, där representanter för olika miljöorganisationer avlönas med miljonbelopp varje år för att bedriva lobbying för hårdare miljöpolitik (så kallad astroturfing). Ett exempel är vår egen miljöminister, Lena Ek, som under sin tid som EU-parlamentariker var vice ordförande i den gröna lobbyorganisationen European Energy Forum (EEF).

I Storbritannien, som befinner sig i en mycket svår situation med ett antal gamla kolkraftverk som måste stängas på grund av hårdare miljölagstifning, såg skiffergasen ut att erbjuda en billig och effektivt lösning, något som nu hotas av EU:s byråkrater.

De brittiska elkonsumenterna har fått se sina räkningar fördubblas på ett par år, i spåren av satsningen på vindkraft. Och i Polen, där EU:s planekonomiska toppstyrning inte har kommit riktigt lika långt, har hoppet varit att kunna utvinna egen gas istället för att vara utlämnade till Putins Ryssland, och dessutom kunna stänga några av sina egna gamla smutsiga kolkraftverk.

Skiffergas ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxid som koleldning ger upphov till. Att skifta över från kol till gas hade därför lett till en snabb och kraftig sänkning av unionens utsläpp, samtidigt som alla energisubventioner – idag hundratals miljarder årligen – hade kunnat avskaffats. Satsningen på vind- och solenergi har hittills inte gett några utsläppsminskningar alls, eftersom alla dessa intermittenta energikällor måste backas upp med fossileldade kraftverk.

Och trots miljörörelsens skräckberättelser, finns det inga som helst vetenskapliga belägg för att fracking skulle förgifta grundvatten eller orsaka jordbävningar. (Dde ”bevis” som anförs härstammar alla från Gasland, en kraftigt ifrågasatt film av en känd miljöaktivist.) En gaskälla tar endast ett några kvadratmeter i anspråk, att generera samma energi tar med vindkraft kräver i jämförelse ett par kvadratkilometer.

Lägre energipriser hade kanske kunnat få igång Europas tynande industrisektor, något som krävts för att få ner massarbetslösheten i unionen. I USA har de låga energipriserna fått industrijobben att öka igen för första gången sedan tidigt 90-tal, och många amerikanska företag flyttar hem tillverkningen igen.

I Europa lägrar sig dock mörkret. Var tionde tyskt företag planerar att flytta till USA – på grund av den dysfunktionella energimarknaden. EU:s lösning: att satsa ännu mer av våra skattepengar på ett särintresse som undan för undan driver bort arbetstillfällena från kontinenten.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget, något som vi aldrig kommer att få läsa i en svensk tidning, är att EU låter sig styras av mäktiga lobbygrupper helt öppet. Som Christopher Booker beskriver, samlades 28 av EU:s miljöministrar i Vilnius tidigare i år för att diskutera EU:s policy i frågan om fracking. Några länder var positiva till den nya tekniken, som Storbritannien och Polen, andra som Frankrike kraftigt emot. De flesta hade inte bestämt sig.

Närmast miljökommissionären Connie Hedegaard satt en viss Jeremy Wates från EEB (European Environmental Bureau), en grön lobbyist som finansieras av EU självt med åtta miljoner årligen. Booker skriver:

Towards the end of the lunch, however, Mr Wates was invited to address them all with a vehement attack on fracking, trotting out all the familiar green scare stories about how it pollutes water supplies, triggers dangerous earthquakes, hastens disastrous global warming, and all the rest.

Mr Wates is an Irish former green activist, who has made his way up through a succession of well-paid jobs with international bodies such as the United Nations Economic Commission for Europe, to become secretary-general of the EEB. This is a Brussels-based lobbying body, claiming to represent “140 environmental citizens’ organisations”, which is funded not just by other green activist groups such as Greenpeace and WWF, but also by many European governments, including our own.

Ovanstående visar ganska väl hur EU fungerar. Vid ett politiskt toppmöte tillåter man den ena parten att bedriva lobbying, men inte den den andra – det vill säga företrädare för energiindustrin.

EU har för länge sedan upphört att vara en sammanslutning för frihandel och ökat välstånd och retarderat till dysfunktionell kommandoekonomi, planstyrning och lysenkoism som vi känner igen från Sovjetunionen. Det är inte konstigt att det i länder som Tjeckien, som fortfarande minns det socialistiska förtrycket, höjs röster för att lämna EU helt.

Vid en S-MP-regering nästa år kan vi tyvärr vänta oss ännu ännu mer av vansinnet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Rekordminskning av utsläppen i USA

Kolkraften på väg ut i USA – billig naturgas tar över energiproduktionen.

I allra största tysthet håller USA på att klara av det som få andra industialiserade länder lyckats med: att uppfylla kraven i det så kallade Kyotoavtalet från 1997. I avtalet, som ursprungligen undertecknades av flertalet västliga demokratier,  förband sig de undertecknande staterna att minska utsläppen av så kallade växthusgaser (framför allt koldioxid) till 1990 års nivåer. Det har väl gått så där med efterlevnaden – bara ett fåtal länder uppnår sina mål, däribland Storbritannien, Tyskland och Sverige, medan andra har misslyckats grovt. Kanada har hoppat av Kyoto, medan Bric-länderna och Afrika konsekvent vägrat att skriva under avtal som kan begränsa ländernas tillväxt. Flertalet av dessa förlitar sig till kolkraft för att driva sina industrier.

Därför är det förstås en mycket god nyhet att världens största ekonomi nu är på väg att nå målet vad gäller minskning av utsläppen: under första kvartalet 2012 var USA:s co2-utsläpp nere på 1992 års nivåer, enligt siffror från U.S Energy Information Administration, EIA. Särskilt intressant är det mot bakgrund av att USA alltså aldrig ratificerat Kyotoavtalet. Minskningarna har alltså skett på frivillig väg, genom satsningar på nya bränslen och ny teknik.

Man skulle kunna tro att denna glada nyhet skulle uppmärksammas av alla världens ledande medier, och framkalla vild glädje hos klimatetablissemanget. Ändå hör man ingen som applåderar – allra minst EU:s klimatkommissarie Connie Hedegaard som upprepade gånger i hårda ordalag kritiserat USA:s ointresse för avtalet. Värt att notera är att Hedegaards eget hemland, Danmark, är ett av de länder som misslyckats mest (om man kan säga så) med att minska sina utsläpp. Men så drivs ju Danmarks energisektor till största delen av gammal kolkraft, inte vindsnurror som många vill få oss att tro.

Orsaken till den kraftiga minskningen av utsläpp är framför allt den revolution som skett i utvinningen av så kallad skiffergas. USA formligen badar i billig naturgas, och många gamla kolkraftverk har därför skrotats i samband med övergången till nya gasdrivna generatorer. Den sammanlagda minskningen av co2-utsläpp från kolkraftverk var 18 procent fram till första kvartalet 2012, men detta är bara början. Kolet är snabbt på väg att konkurreras ut av billig gas, och skulle samtliga USA:s koldrivna kraftverk gå över till gasdrift, skulle de sammanlagda utsläppen  från energisektorn minska med uppemot 70 procent. Reuters skriver:

The contribution of coal in U.S. energy use is likely to continue its demise, with plant owners and operators reporting to the EIA last month that they plan to retire 27 gigawatts (GW) of capacity, or 8.5 percent, at 175 coal-fired facilities between 2012 and 2016.

(En bidragande orsak till utsläppsminskningen är förstås den ekonomiska krisen: eftersom allt färre amerikaner har jobb att åka till, har bilkörningen också minskat.)

När det gäller skiffergas, har flera länder i EU – till exempel Polen – nyligen upptäckt stora gasfyndigheter, något som skulle kunna hjälpa även EU att på ett enkelt och smärtfritt sätt minska sina utsläpp. Östeuropa och även Tyskland förlitar sig ju fortfarande till största delen till koleldade kraftverk (precis som Danmark).

Lysenkoisterna i EU kämpar dock med näbbar och klor för att stoppa detta – ivrigt påhejade av miljölobbyn. Så sent som i våras krävde såväl EU:s klimatkommissionär som med EU-politruken och centerpartisten Lena Ek att Polen skulle avstå från att utnyttja sina gasfyndigheter, stänga sina kolkraftverk och istället smälla upp vind- och vågkraftverk längs hela Östersjökusten. (Hur detta skulle tillgodose Polens behov av baskraft framgick inte.)

Istället för att applådera övergången till en renare energikälla – med potential för 70-procentiga utsläppsminskningar – har EU istället valt att driva ett närmast medeltida centralstyrt, sönderfuskat och ineffektivt system för handel med utsläppsrätter. Detta har hittills inte bidragit till några som helst minskningar av utsläppen, men det har gjort medborgare astronomiska 2.000 miljarder euro fattigare. (Det är för övrigt samma summa som det sägs kosta att rädda euron.) En fjärdedel av dessa pengar hade räckt för att bygga om gamla europeiska kolkraftverk till miljövänligare teknik.

Fast rationellt tänkande har ju aldrig varit ett krav för att nå toppen inom EU. Snarast motsatsen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: