Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: fredrik reinfeldt

På molnfri höjd med Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet.

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Ex-moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitter i Skavlan och myser om sitt nya framgångsrika liv, som bland annat innefattar en ny karriär som reporter – på just SVT. Ett jobb som enligt egen utsago var ”lättare än han förväntat sig”  och där han söker upp sina gamla polare i maktens innersta cirklar för att… ja vadå? Första intervjuobjektet, tidigare Labourledaren Tony Blair, kastade tillsammans med Bush den yngre in stora delar av Mellanöstern i totalt kaos. Kommer han att få tuffa frågor om  Chilcot-rapporten – eller kraven på att han ska ställas inför rätta för krigsbrott? Skulle nog inte tro det.

Det ser också ut som en tanke, att samma dag som Reinfeldt myser i tv går en av hans tidigare närmaste män –statssekreteraren Mikael Sandström – ut och gör offentlig avbön för de beslut han och moderaterna drev igenom under sina år vid makten, framför allt inom migrationspolitiken. Sandström skriver att den överenskommelse som partiet gjorde med MP efter valet 2010 var ett misstag – en uppgörelse som starkt bidragit till de svåra problem vi har i dag på nära nog samtliga samhällsområden. Problem som att det finns ett statsfinansiellt hål på 50 miljarder för att klara välfärdsåtagandena på dagens nivå, enligt Riksrevisionens rapport från slutet av november. Polis, socialtjänst och försvar är i kris, och bostäder blir allt mer något reserverat för den med stenrika föräldrar eller en generation i hyreskön.

Men det som Sandström ångrar mest är det sätt på vilket hans parti aktivt deltog i mobbningen, stigmatiseringen och brunkletandet av alla som ifrågasatte vettigheten MP-uppgörelsen och de öppna gränsernas politik. Och med tiden står det alltmer klart att hela den migrationspolitiska överenskommelsen inte byggde på någon genomtänkt strategi hos M – utan var Reinfeldts högst personliga vendetta mot de M-väljare som haft fräckheten att rösta på Jimmie Åkesson i valet istället.

Och när svenskarna trots hans vädjanden inte ”öppnade sina hjärtan” i valet 2014, surnade moderatledaren till rejält. Han försvann ut genom sidodörren redan på valvakan för att aldrig mer återvända. Kvar lämnade han efter sig ett parti i total förvirring, som först på senare tid närmast frenetiskt försöka hitta tillbaka till sina rötter. Vilka de nu är.

Om de lyckas med att få sina gamla väljares förtroende tillbaka, är en öppen fråga. Hittills har det inte gått så där jättebra, att döma av färska väljarundersökningar, där partiet istället går tillbaka i opinionen.

Vad som dock är slående är hur lite av allt det som hänt – och det kaos som han lämnade efter sig – som verkar ha påverkat Reinfeldt själv. Han seglar lugnt vidare högt uppe på molnfri höjd, varifrån han förmedlar sina klokskaper om Sverige idag. Ett land med oändliga fält och skogar där det får plats många, många fler (ska flyktingar som fått asyl alltså tälta i skogen?) och där de som oroade sig för den stora migrationsströmmen förra hösten avfärdades med raljerande om att julgranen minsann inte brann ner.  (För övrigt framfördes det talet under Postkodlotteriets årliga tillställning – det stenrika spelbolaget har sedan tidigare även engagerat toppolitiker som Margot Wallström, Bill Clinton – och  Tony Blair.)

Och på samma spår fortsatte det i Skavlan. Reinfeldt log och drog anekdoter om hur liten hans bil var, jämfört med hur stor Obama hade. Samt en rolig historia om när det regnade in i hans lilla Fiat 500. På frågan om kritiken mot hans migrationspolitiska linje, svarade Reinfeldt att ”bara man ställer upp med lite mat och värme”, kommer det att bli en vinstaffär med tiden.

Samtidigt, i värmländska FIlipstad, berättar integrationskoordinatorn Jim Frölander för Aftonbladets Peter Kadhammar hur det egentligen ser ut på marken, bland Reinfeldts fält och skogar:

– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

För 10 år sedan låg kommunens budget för socialhjälp på fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men man lyckades bromsa utgifterna – genom att få in de nyanlända i jobb:

– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Integrationen kan förvisso bli en vinstaffär, även i Filipstad, på sikt. Men det kommer sannolikt att ta generationer och kräva ett helt annat samhälle än det vi känner idag. Ett samhälle där vi återinfört ett slags låglöneproletariat – något vi kämpade i decennier för att avskaffa –och där klyftorna mellan fattig och rik  kommer att öka dramatiskt. Och där den som har ekonomiska möjligheter – som Fredrik Reinfeldt – gör allt för att bosätta sig långt borta från den miljonhövdade skara som inom kort förväntas bo i de alltmer trångbodda och brottsbelastade utanförskapsområdena, dit varken p-vakter eller ambulanser längre vågar sig in.

Samtidigt finns det något djupt fascinerande i Reinfeldts närmast obändiga positivism och förmåga att nå dit han vill.  Det vilar något närmast Forrest Gump-aktigt i hela hans uppenbarelse. Alltså inte att han skulle sakna intelligens, utan att han verkar ha en minst lika osannolik förmåga att hålla sig framme och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lyckas göra om ett av Sveriges största partier till sin egen privata hejaklack, sedan går han vidare och blir författare, framgångscoach och lyckas få in en fot på SVT som flygande världsreporter – allt detta med en till synes olidlig lätthet.

Från sitt ombonade kontor i gamla stans gränder, fortsätter Reinfeldt alltså att leva i den bästa av världar, när han inte gör ett avbrott för att svischa iväg högt ovan molnen mot något exklusivt möte med världseliten.

Sedan är förstås alla Reinfeldts karriärer uppbackade av en ekonomisk säkerhet i form av väl tilltagen statsrådspension som skattebetalarna garanterar.

Den kommer säkert väl till pass ifall det skulle uppstå tryckfall där uppe bland molnen.

Intressant?

Fler om , , ,

DDR-Sverige gör comeback

ADN-ZB / Settnik / 20.2.1990 / Berlin: Volkskammer-Tagung 26 Tage vor den ersten freien und demokratischen Wahlen in der DDR verabschiedete die Volkskammer in 2. Lesung das Gesetz über die Wahlen zur Volkskammer am 18. März und die Wahlordnung.

Första demokratiska sessionen i östtyska Volkskammer, Palast der republik, den 18 mars 1990. Omröstningen gällde förslaget att avskaffa DDR och återförenas med Västtyskland. Parlamentets omröstning blev ett rungande ja till förslaget.

I dessa dagar, när svensk opposition abdikerat officiellt från sin uppgift att företräda sina väljare, kan det vara nyttigt att se den så kallade Decemberöverenskommelsen ur ett lite bredare perspektiv. Det finns flera  komprometterande och i många avseenden besynnerliga detaljer runt DÖ och hur själva uppgörelsen kom till – något som veckotidskriften Fokus ägnar ett stort antal sidor åt att utreda i sitt senaste nummer. Det som dock inte framkommer i Fokus reportage är hur hela uppgörelsen, som gjordes upp bakom kulisserna vid nattliga förhandlingar, i allt väsentligt tycks ha varit en mans verk: Fredrik Reinfeldts. Partiledaren, som på valnatten blev till den milda grad kränkt av väljarnas svek, att han på stående fot valde att lämna sitt parti i sticket – utan ledning under en turbulent höst och vinter. Men Reinfeldt  fanns kvar i kulisserna, där han jobbade med ett förslag som skulle bakbinda sin egen efterträdare – innan vederbörande ens utsetts och tillåtits ha en åsikt – under åtta år framöver.  En plan som i princip avskaffade Riksdagen som högsta organ för beslutsfattande under två valperioder.

Reinfeldts drivkraft var hans djupa avsky för ett annat parti – Sverigedemokraterna – som han gjort till sin livsuppgift att hålla utanför allt realpolitiskt inflytande. När partiet trots allt tog sig in i Riksdagen 2010, var Reinfeldts ilska så stor att han som hämnd gjorde upp med SD:s diametrala motpol, Miljöpartiet, om migrationspolitiken. Den strategin fick knappast avsedd effekt, SD ökade ännu mer, till stor del som följd av att besvikna moderatväljare valde att rösta på Åkesson istället. Reinfeldt insåg då att väljarna slutligen svikit honom och han avgick i protest. För att senare komma tillbaka, i största hemlighet, med en idéskiss om hur Sverige skulle kunna styras av sex partier – en plan vars enda raison d’etre var att utesluta det sjunde från alla former av demokratiskt inflytande under överskådlig framtid.

Och det funkar! Som ett väluppfostrat knapptryckarkompani, hukande under partipiskan, accepterar den samlade borgerligheten – med undantag för två dissidenter – att följa den väg som Den store ledaren, Fredrik Reinfeldt, stakat ut. Trots att han för länge sedan är borta från rampljuset, kommer hans idéer och privata vendetta mot SD att styra svensk politik i åtta år framöver. Uppgörelsen bakbinder inte bara dagens alliansföreträdare, utan även de som vi väljer i nästa val – och i nästa igen. Om detta kan sägas vara demokrati finns det skilda åsikter om, själv tycker jag det är ett hån mot allt vad folkvilja och fria val innebär. Oavsett hur illa man tycker om SD kan inte lösningen vara att ta ifrån Riksdagen sin absolut viktigaste lagstiftande roll – att anta eller förkasta regeringens budgetar.

Vilket ännu en gång får mig att göra en historisk tillbakablick (det blir allt fler sådana ju äldre jag blir märker jag) till våren 1990. Då samlades DDR:s Volkskammer, det östtyska parlamentet, och för första gången på mer än 40 år tilläts partierna i parlamentet rösta som de ville. Nu kan det förstås tyckas vare en något haltande jämförelse, eftersom det varken fanns någon Reinfeldt eller något främlingsfientligt parti i DDR (å andra sidan tog landet i princip inte emot en enda flykting). Men vad Östtysklands politiska system hade var däremot en egen variant av Decemberöverenskommelsen, därtill en riktig långkörare.

För tvärtemot den allmänna uppfattningen var DDR ingen diktatur, åtminstone inte konstitutionellt. I Volkskammer satt många olika partier – så här såg mandatfördelningen ut efter valet 1986, det sista som hölls innan DDR upplöstes som stat. Som synes fanns det både socialistiska och borgerliga partier representerade.

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter
  • Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – 52 ledamöter
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – 52 ledamöter
  • Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av de enskilda ledamöterna var tolv partilösa, övriga tillhörde:

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – två kristdemokrater
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – en ledamot

På papperet såg alltså allt ut att vara i god demokratisk ordning. Förslag lades fram av regeringen, debatterades och röstades igenom i parlamentet – men allt var förstås på förhand styrt av uppgörelser som slutits över huvudet på befolkningen. (Väljarna gjorde dock sin demokratiska plikt vart fjärde år – valdeltagandet 1986 låg på smått fantastiska 99,94 procent.) Alla partier som ställde upp i val var dock tvungna att vara godkända av den Nationella enhetslistan – en valkommission styrd av Tyska socialistiska enhetspartiet, SED. Och för att säkerställa fortsatt plats på enhetslistan krävdes det att partiföreträdarna höll sig på mattan och röstade som förväntat i Volkskammer.

Andra partier, utanför listan, fick finna sig i att hamna utanför värmen – ibland slutade de i Stasis fängelseceller.

Förutom det där sista, känns det som att alltför lite skiljer vårt eget parlament idag med det gamla östtyska för att det ska kännas bekvämt.

Vi får bara hoppas att djupfrysningen inte varar i 40 år.

Intressant?

Fler om , , , ,

Voldemortdoktrinen

Att döma av de senaste dagarnas reaktioner på Twitter och från ledande företrädare från LO och S – nu senast  finansministerkandidaten Magdalena Andersson – är ett plötsligt uppkommet budgethål på 48 miljarder något som vi alla gör bäst i att hålla tyst om. Detta eftersom det handlar om Migrationsverket, som för någon vecka sedan slog larm om att den kraftigt ökande strömmen av flyende från Irak och mördarbandet IS tvingar verket att räkna upp antalet asylsökande kraftigt.

Att sju partier i Sveriges riksdag är överens om att vi ska ha en generös och human flyktingpolitik spelar här mindre roll. Vi kan nämligen få en debatt om kostnaderna för flyktingmottagningen, vilket då automatiskt spelar Sverigedemokraterna i händerna, menar proffstyckarna. Därför propagerar de för största möjliga tystnad, och att ovälkomna ekonomiska bakslag som är i nivå med Sveriges årliga försvarsbudget ska mörkas för att inte ge Jimmie Åkesson vind i seglen.  Samtidigt debatterar partierna ivrigt budgetposter som i jämförelse framstår som rena felräkningspengar, exempelvis kostnaden för den sänkta krogmomsen.

Själv tycker jag att det är välkommet att Reinfeldt & Co talar klarspråk och säger som det är: Att solidariteten med människor som flyr från våld och död inte är någon vinstaffär på kort sikt – och inte heller ska behöva vara det. Dessutom är det sannolikt som Carl Bildt sa på dagens presskonferens; att migrationen långsiktigt ger oss en bättre demografisk struktur än många jämförbara länder, något som ger ekonomiska fördelar över tid. Här och nu måste vi dock vara beredda på att solidariteten kommer att kosta – och att vi måste börja tala klarspråk om hur vi ska lösa utmaningarna med att så snabbt som möjligt få de nyanlända att lära sig svenska, hitta jobb och bostäder.

Det gynnar ingen att anamma en slags Voldemortdoktrin*, som stipulerar att ovälkomna realiteter måste sopas under mattan och döljas för den klent begåvade väljarboskapen – så att den inte springer och röstar på SD. Särskilt som en nyligen gjord SOM-undersökning faktiskt pekar på att en majoritet av svenskarna är övervägande positiva till invandring. Varför då inte lita på att folk faktiskt är smarta nog att tänka själva? De allra flesta inser att vi befinner oss i ett allvarligt världsläge, och att solidariteten faktiskt måste få kosta.

Att göra som idag, undanta det ena politikområdet efter det andra, av rädsla för att ”gynna Sverigedemokraterna” är inte bara fegt och undfallande, utan i längden kontraproduktivt. Då lämnas Åkesson och hans anhang ensamma med problemformuleringsinitativet och SD blir automatiskt det parti som ”äger” migrationsfrågan.

Denna ryggradslöshet riskerar med tiden att vi kan få ett i flera avseenden öppet rasistiskt parti som på allvar utmanar både M och S. Knappast i årets val – men mycket kan ske på vägen till september 2018. (Spåren från grannlandet Danmark förskräcker – där har Dansk folkeparti gått förbi Socialdemokraterna i opinionsmätningarna.)

Att prata öppet om migrationen – både dess utmaningar och fördelar – är förmodligen det bästa sättet att slippa göra om Danmarks misstag. Att ta tillbaka problemformuleringsinitativet från rasisterna. Och säga nej till Voldemortdoktrinen.

Förhoppningsvis är det inte för sent.

Intressant?

Fotnot: VoldemortHe who must not be named, syftar förstås på den onde trollkarlen i Harry Potter-böckerna.

Fler om , , ,

Låt oss bränna några miljarder på gröna jobb istället!

Det säger en del om indoktrineringsnivån i ett samhälle, när det blir uppror emot tanken att människor ska få bestämma över merparten av sina egna pengar. I vänsterns värld gör politiker och byråkrater alltid ett bättre jobb med att få valuta för medborgarnas intjänade pengar, än att låta undersåtarna själva bestämma över dem. Folk som har ett sparkapital utgör nämligen ett hot den stora staten – eftersom de då blir mindre beroende av politikers allmosor och bidrag.

När det gäller alla de så kallade jobbskatteavdragen är dessutom hela begreppet missvisande. Egentligen borde vi tala om ett jobbskattepåslag – för det är ju det det handlar om: att staten konfiskerar uppemot halva vår lön. Kvarvarande halva ska sedan räcka till diverse konsumtionsskatter som moms, alkoholskatt, energiskatt, bensinskatt och en gazillion andra pålagor som vi  aldrig vågar tänka på. Undra på att svenskarna är ett av världens mest skuldsatta folk.

Hur som helst, Dagens Arena reagerade upprört tidigare idag på det faktum att att regeringens utlovade femte jobbskatteavdrag beräknades leda till bara 13.000 nya arbetstillfällen – till en kostnad av ungefär en miljon kr per skapat nytt jobb.

Vad Socialdemokraterna vill göra istället för att skapa nya arbetstillfällen är i nuläget oklart, men de senaste dagarnas gullande med Miljöpartiet, tillsammans med det färska S-beslutet att skrota kärnkraften till förmån för ”förnybart”, skvallrar om att det är gröna jobb som det ska satsas på igen. Miljöpartiet har ju länge och varmt framhållit Tyskland och landets gigantiska satsning på sol- och vindenergi som ett föredöme för Sverige att ta efter – ju snabbare desto bättre – och partiet verkar i alla fall ha fått Anderssons öra.

Denna tyska energisatsning har till dags dato gått loss på över hundra miljarder Euro, och utslaget per skapat jobb har det kostat tyska skattebetalare 1,7 miljoner per jobb. Till detta tillkommer sekundära negativa effekter såsom förlorade jobb i den traditionella ekonomin på grund av snabbt ökande energipriser – var fjärde tyskt företag tänker flytta sin produktion utomlands på grund av den tyska elprischocken.

Den fördelningspolitiska aspekten av denna gröna jobbsatsning har också varit relativt tveksam, eftersom den nya tyska ”energifattigdomen” främst slagit mot låginkomsttagare – 300.000 har fått sin el avstängd i Tyskland det senaste året. Istället råder det en slags nyfeodal omfördelning av pengar från elkonsumenter i lägenhet till villaägare eller storbönder som levt gott på subventionerna de fått för att sätta upp solpaneler på sina hus eller ägor.

Risken är alltså stor att det är detta vi kan vänta oss i stället för jobbskatteavdrag när Löfven tar över i Rosenbad nästa år.

Uppdatering: Det blev som jag väntade – MP vill använda dina pengar till ”klimat och skola” istället för att riskera att du köper en massa onödigt för dem.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , ,

Att kasta Maud framför bussen

Det är dagen efter ett i flera avseenden historiskt val. Fredrik Reinfeldt är nu historisk – han har tagit Moderaterna till nivåer som partiet aldrig varit i närheten av förut. Ändå anser sig statsministern tvingad att försöka locka över Miljöpartiet och Maria Wetterstrand för att desarmera den hypotetiska vågmästarroll som Jimmie Åkesson fått.

Till skillnad från flertalet andra, som applåderar denna utveckling, tycker jag det visar på ett episkt feltänk hos Reinfeldt, och jag är relativt säker på att alliansvännerna sitter och gnisslar tänder av ilska efter hans sololirande igår kväll. Här är varför:

  • Det är långt ifrån något nytt med minoritetsregeringar i Sverige. Fram till 1994 hade Socialdemokraterna inga problem att regera i minoritet med passivt stöd av ett annat extremt parti – VPK – som antingen röstade med S eller lade ner sina röster. Det fungerade under decennier – varför skulle det plötsligt plötsligt vara omöjligt idag?
  • Det enda sättet som en Alliansledd minoritetsregering kan falla är att hela det rödgröna blocket gör gemensam sak med Sverigedemokraterna och fäller Alliansens förslag i Riksdagen. Vill Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson verkligen riskera ett nyval, där  S och V riskerar bli ännu mindre – och SD går framåt ytterligare? För det är sannolikt vad som kommer att hända.
  • Miljöpartiet kommer aldrig att samarbeta med Alliansen utan att få tunga ministerposter – Wetterstrand vore i så fall självskriven på posten som miljöminister. Och MP skulle aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft. Så priset för att få med miljöpartiet vore att lägga förslaget till kärnkraftsutbyggnad i malpåse på obestämd tid. Var skulle det lämna Centern, som under stor vånda och flera avhopp gick med på Alliansens linje att tillåta nya kärnreaktorer? Maud Olofsson har sannolikt förlorat en stor del av partiets väljare i och med detta ”svek”, väljare som sannolikt gått till Miljöpartiet.

Tacken för denna uppoffring skulle i så fall bli att Reinfeldt kastar Maud Olofsson under bussen. Vi vet redan att Olofsson och Wetterstrand avskyr varandra, och att ha bägge i en regering skulle inte funka. Inte heller att ha två ”gröna” partier i Alliansen.

Vågar verkligen Reinfeldt slänga ut Centern? Intressanta dagar väntar.

Aftonbladet 1,2, 3, 4, 5, 6
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6
DN 1, 2, 3, 4
SvT

Fler bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: