Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: frihet

S-märkt politik: lås in alla barn

Läser om Socialdemokraternas förslag för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten, som i mångt och mycket går ut på det gamla klassiska receptet – att trolla bort dem ur statistiken. Förslaget nyligen om obligatoriskt gymnasium (treårigt får man anta) är därför helt i linje med vad Göran Persson och hans föregångare alltid gjort: frisera statistiken istället för att göra något åt grundproblemet – alltså att det finns för få ungdomsjobb.

Genom att tvinga alla upp till 19 att gå i gymnasium kommer S givetvis åt en del av grundproblemet, men långt ifrån hela, Förmodligen krävs det inlåsning med elektronisk fotboja ända upp i 25-årsåldern om ungdomsarbetslösheten ska kunna utrotas med S-politik.  Fast förslaget om obligatorisk högskola kanske inte är så långt borta.

Redan i höstas föreslog S att den idag frivilliga förskoleklassen för sexåringar skulle göras obligatorisk. Och idag kom det senaste förslaget: allmän förskola redan från tvåårsåldern.

Stora delar av S  skol- och jobbpolitik kan alltså sammanfattas under parollen ”lås in dem”.

Nu väntar vi spänt på vad nästa förslag från S ska bli, för nyfödda och den stora gruppen mellan 25 och pensionsåldern, som springer runt helt utanför socialdemokratisk kontroll. Sånt oskick måste stävjas.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

En lektion i demokrati

Diktatorn – efter ambulansfärden.

Överste Gaddafi gömmer sig som den råtta han är i en kloakbrunn. Han släpas ut av mobben, misshandlas och blir misshandlad och skjuten innan han lastas ombord på en ambulans – där den dödligt sårade diktatorn får ytterligare en kula i huvudet. Det exakta förloppet är oklart, men en rebellsoldat poserar på film med diktatorns gyllene pistol, firad som hjälte efter att ha utdelat det dödande skottet.

USA:s utrikesminister kommenterar nyheten med ”Wow”. Det som alltmer ser ut som en ren avrättning, utförd av en blodtörstig mobb av en tillfångatagen diktator hyllas världen över – äntligen är kampen över och en ny demokratisk stat ska uppstå ur ruinerna av de sönderbombade ökenstäderna. Att nu mer eller mindre varenda libyer sitter på sitt eget privata förråd av vapen och ammunition gör emellertid att demokrati och fred kanske långtifrån är det enda möjliga framtidsscenariot.

Utan tvekan fanns det få som förtjänade att få en kula i skallen mer än Moammar Gaddafi – men det ger också en bitter eftersmak till det som skulle kunnat bli den Arabiska vårens Grande Finale: Gaddafi inför rätta för brott mot mänskligheten.

Fast å andra sidan – vem är vi i Västvärlden att döma? Världens största supermakt har ju visat vägen, genom att avrätta sina egna medborgare på utländsk mark – utan vare sig åtal eller rättegång. Och Osama bin Ladin råkade ju oturligt nog få halva huvudet bortskjutet när han skulle gripas i sitt hem i Pakistan av amerikanska marinsoldater.

Nu väntar vi bara på att Gaddafi förs ombord på ett hangarfartyg, och raskt begravs till havs såsom muslimsk sed tydligen föreskriver.

Intressant?

DN 1, 2 , 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3 ,4, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Smittan går inte längre att stoppa

Bilderna strömmar in: från Nordafrika, Bahrain, Algeriet, Jemen, Iran… trots de alltmer stressade diktatorernas försök att lägga slå ner demonstrationerna, stoppa journalister och stänga Internet. Miljoner har fått vittring på frihet – och om bara tillräckligt många tror på att ett bättre liv är inom räckhåll, kan ingen militärmakt stoppa revolutionen. Vi såg det i Östeuropa hösten 1989, där tidigare fruktade och totalitära regimer föll samman på bara några veckor. Och vi ser det i Mellanöstern idag, där nära nog samtliga länder förutom Israel – det enda landet i regionen där den arabiska befolkningen åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter – fortfarande är diktaturer.

Men hur länge till?

Som så ofta förr, överträffar verkligheten dikten, men jag kan inte låta bli att tänka på budskapet i fjolårets succéfilm Inception:

“What’s the most resilient parasite? An Idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules.”

Den smittsamma idén, vintern 2011, är naturligtvis drömmen om frihet. Och den sprider sig som en löpeld. Till Alger. Manama. Damaskus. Amman. Teheran…

Vi lever i intressanta tider.

Andra bloggar om , , , , , ,

En hyllning till frihetsmaskinen

Bilar som den här, med 7,5 liter V8 under huven, ses ofta på bensinmackar...

I helgen trotsade jag vinterns kvarvarande grushögar och tog ut min Trans Am på en mycket försenad premiärtur. Äntligen, efter ett sex månader långt och påtvingat vinteride.

Att höra den stora V8:an slurpa i sig litervis med bensin är som balsam för själen. Det dova brummandet, vibrationerna i karossen, rytandet när man trampar gasen i golvmattan får vinterdepressionen att blåsa bort som löv för vinden. Jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt att tycka om stora, törstiga bilar, men för mig – uppfödd som jag är på amerikansk 70-talskultur – placerar sig muskelbilen som nummer ett på listan över frihetssymboler. Den har haft huvudrollen i ett otal filmer där kampen för frihet och oberoende ackompanjeras av V8-muller från legendariska bilar som Trans Am (Nu blåser vi snuten, Cannonball Run), Ford Mustang (Blåst på 60 sekunder) eller Dodge Challenger (Jakten mot nollpunkten).

Och en gång för länge sedan, när världen inte var så stor, var bilen inte bara en metafor för frihetslängtan, utan en fantastisk maskin som faktiskt gav människor vingar. När Fattigsverige blev Folkhem och välfärden rullades ut i riket, var det bilen som spelade huvudrollen. Det var först när det stora flertalet hade råd att köpa en liten Saab eller Volvo PV som de stora möjligheterna öppnade sig: plötsligt kunde alla ge sig ut och upptäcka världen, skaffa ett bättre och mer välbetalt jobb på bilpendlingsavstånd och skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Morfar poserar framför vännernas Amazon, någon gång på 60-talet, någonstans i Ruhrområdet.

Jag bläddrar i mormors och morfars gamla fotoalbum, och ser en försvunnen värld. Morfar Axel, mekaniker på Monark i Varberg, och mormor Anna som jobbade deltid på Varbergstvätten, glada och leende på bilderna från sina bilutflykter till nära eller fjärran resmål. Bleknade svartvita foton och Kodachrome-dia, där motiven ofta är fikaraster vid vägkanten, väntan vid färjelägen eller folksamlingar på någon tysk parkering. Och alla bilder har en sak gemensamt: bilen står i centrum.

För mina morföräldrar som bägge kom från knappa förhållanden, men genom hårt arbete lyckats skaffa sig både en trerummare i Varberg och en ekonomi som tillät ett par veckors semester varje sommar, var den silverfärgade Peugeot 404:an biljetten till det stora äventyret. Som på den tiden inte behövde ligga längre bort än en båtresa över över Sundet.

Idag är vi så blasé att en en helg i London knappast smäller högre än en shoppingutflykt till nån förortsgalleria (det är ju ändå samma affärer där). En Medelhavssemester är svennigt och skämmigt, och till och med en helg i New York är nåt man klipper i farten. Vi har blivit så bortskämda med att kunna resa kors och tvärs över världen, att vi knappt reflekterar över det. Och ibland hejar vi till och med på de som vill begränsa vår rörelsefrihet.

För samtidigt som vår frihet idag är större än någonsin, har bilen förvandlats till en symbol för västvärldens ohållbara slöseri, en metafor för frosseri, som med sina utsläpp hotar isar att smälta, öknar breda ut sig och öar att sjunka. Nyligen stämplade också FN bilismen som en epidemi, eftersom 1,3 miljoner dör i trafiken varje år. (Hur många som räddas till livet tack vare moderna transporter framgår inte.)  Och även i Sverige går en tydlig politisk skiljelinje mellan de som vill begränsa och förbjuda, och de som fortfarande inser hur viktig bilen är för vårt välstånd.

Jag, dryga 40 år yngre, i morfars Peugeot.

Bilden av bilar som förorenar och spyr ut avgaser är i mångt och mycket falsk. Dagens bilar är ett under av ingenjörskonst, och släpper ut bara bråkdelar av vad morfars Peugeot gjorde. Amerikanska Autoweek har ett intressant exempel, där man sätter ljuset på utvecklingen av den klassiska amerikanska muskelbilen Ford Mustang under 40 år. Dagens modell har 98,5 procent lägrre utsläpp än 1970 års Mustang. Och vad som är ännu mer uppseendeväckande – 1970 års Mustang släpper ut mer föroreningar när den står parkerad med motorn avslagen, än dagens Ford Mustang gör när man kör den i motorvägsfart.

Dagens bilar släpper varken ut kolväteföreningar, skadliga bensinångor eller bly – bara koldioxid, som är ett naturligt ämne i luften. Den svenska biltrafiken står totalt för c:a 0,02 promille av de  globala koldioxidutsläppen, vilket innebär att det borde vara egalt för klimatet om vi bygger en förbifart runt Stockholm eller fortsätter att stå still och trängas inne i stan. Men miljö- och klimatargumentet är oftast bara ett bekvämt svepskäl för dem som vill förbjuda trafiksatsningar, höja bränsleskatter och förbjuda inrikesflyget.

För dessa krafter är det själva friheten som är en epidemi, inte bilen.

Själv kommer jag fortsätta köra min Trans Am så länge jag får – och har råd. Även om det bara blir knappt 100 mil om året.

Fler om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: