Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: fusk

Partiernas Facebooksiffror är hårdvaluta – därför borde de granskas kritiskt

fi_1

Populära i Turkiet. Efter det senaste nytillskottet av följare är nu drygt var femte av FI:s fans på Facebook från Turkiet. Källa: Socialbakers.com

För några veckor sedan avslöjade bloggen Cornucopia att Feministiskt initiativ (FI) över en natt fått hela 10.000 nya följare från Turkiet på sin Facebooksida. Detta stora tillskott gjorde att FI snabbt drog ifrån de andra partierna i sociala medier och gick över den magiska gränsen 100.000 gillanden. Feministiskt initativ firade sin Facebook-succé med att deklarera att partiet vuxit till en ny folkrörelse på nätet – en rörelse på väg med stormsteg mot Riksdagen.

Problemet var att dessa turkiska följare knappast klickat på FI:s gillaknapp av solidaritet med den feministiska kampen eller ens var intresserade av sidan. Det handlade istället om fejkanvändare från en turkisk så kallad klickfram – alltså ett företag som säljer annonsklick eller fans i sociala medier. Detta är förstås rent annonsfusk, men ifall FI själva betalt för sina fejkanvändare eller inte, är fortfarande oklart. (På Cornucopia hävdade visserligen ett annonsföretag att det förmedlat de turkiska följarna till FI – och att ytterligare 35.000 följare hade levererats via köpta kampanjer tidigare, men källan till detta ifrågasattes av flera bedömare.)

fi_2

Men feministiskt initiativ förnekade kategoriskt att några pengar över huvud taget var inblandade i partiets framgångar på Facebook. ”Vi har inte ens råd med reklam”, försvarade sig  FI:s sociala medier-ansvariga. Sedan rann affären ut i sanden, ingen tidning brydde sig om att granska det faktum att FI:s Facebookframgångar delvis byggde på luft. Dessutom tog partiet kontakt med Facebook som rensade bort de turkiska fansen från sidan.

Men nu, bara några veckor senare, har Feministiskt Initiativ återigen tagit ett stort kliv i antalet FB-följare – och har nu nära 124.000 följare, enligt siffror från analysföretaget Social Bakers. Av dessa har en stor del tillkommit sedan förra veckan – och återigen är det just i Turkiet som partiet har sin stora tillväxt. Var femte Facebookfan som gillar FI, kommer nu alltså från Turkiet.

Att  detta skulle röra sig om organisk tillväxt – alltså människor som går in och gillar sidan av eget fritt val – får anses som uteslutet. Det handlar antingen av följare som är bottar eller härstammar från klickfarmer – men om FI själva betalt för dem är naturligtvis omöjligt att svara på.

Det finns fyra olika förklaringar till denna plötsliga anstormning av turkiska följare:

  1. FI själva har köpt användarna men vågar inte säga det rakt ut.
  2. En finansiellt välbemedlad anhängare till den feministiska kampen har betalt för följarna, utan att informera partiets ledning.
  3. 3. En motståndare till FI beställer ett stort antal fejkade följare, för att på så sätt kompromettera partiet och utmåla det som oseriöst. Vad som talar emot detta är att ingen över huvud taget uppmärksammat det hela förutom en privat blogg. (Om man vill dra någon i smutsen borde det i konsekvensens man sammanfalla med en maffig medial kampanj.)
  4. Den turkiska anstormningen är en del av en köpt annonskampanj, där det ansvariga annonsnätverket i sin tur köpt klick (eller gillanden) från en botfarm/klickfarm för att leverera det önskade resultatet.
  5.  Det är inget fuffens alls – utan bara Facebooks affärsmodell som havererat. Tomas Wahlstedt, rådgivare på IT-säkerhetsbolaget Sentor, varnade i en debattartikel så sent som förra månaden att så kallad click fraud nu är så omfattande att det är ett hot mot hela nätannonseringen. 61 procent av världens Internettrafik, alltså mer än hälften, är idag botgenererad – alltså fejk, och Facebook är bland de värst utsatta. Det är spamnätverk, klickfarmer i Asien eller Egypten – eller botnätverk som levererar klick till betalande annonsörer, som köper sidvisningar och klick i tron att de når riktigt människor med sina kampanjer.


Som filmen ovan visar (h/t Cornucopia) behöver det alltså inte röra sig om medvetet fusk – de stora klickfarmerna går nämligen in och gillar alla möjliga sidor, för att på detta sätt dölja spåren av sin egentliga verksamhet.

Baksidan av att få in 27.000 fejkade följare är att de verkliga, engagerade fansen på FI:s Facebooksida späds ut. Och eftersom ett Facebookinlägg bara visas för en del av sidans följare (exakt hur många styrs av Facebooks algoritmer) når uppdateringarna allt färre verkliga följare.

Eller i klartext: Facebook-annonsering är inte bara bortkastade pengar – det är direkt kontraproduktivt och leder till att allt färre verkliga följare nås av de buskap man betalat för att distribuera.

Och, som Jack Werner i Metro skrev i en kommentar till händelsen förra månaden , är det egentligen ointressant om det är FI själva som betalt för följarna, eller någon annan.

Men händelsen sätter fingret på ett annat problem: Vilken beredskap har vi som journalister när det gäller att granska de olika partiernas styrkeförhållanden i sociala medier? Problemet med uppblåsta siffror är inte unikt för FI,  även SD har anklagats för att förbättra Facebooksiffror på konstgjord väg.

I en tid när en allt mer anemisk press får allt mindre tid åt kritisk granskning – samtidigt som närvaro i sociala medier blir en allt viktigare valuta – leder bara misstanken om fusk till att vi har ett verkligt problem. Idag kan Facebookföljare vara ett lika viktigt mått på framgång som opinionsundersökningar, och framgångar i social medier kan därmed påverka hur mycket partiet uppmärksammas i medierna. Många följare på Facebook ger alltså utdelning i form av fler inbjudningar till TV-soffor och debatter.

Därför är det synd att nyheten om FI:s fejkföljare inte verkar intressera journalistiskt. Det logiska vore att kräva öppenhet och transparens från alla partier – inte bara när det gäller partibidrag utan också ifall någon betalat för framgångarna på Facebook eller Twitter.

Detta särskilt som sociala medier sägs bli den viktigaste kommunikationsplattformen för partierna i höstens val.

Intressant?

Fler om , , ,

EU har bäddat för hästköttsskandalen

wontfindushere

Findus är bara ett av alla företag som fallit offer för den nya brottsligheten.

Under den nu veckolånga hästköttsskandalen, har få om ens några medier låtsats om den verkligt stora elefanten i rummet: EU. Som vanligt, frestas man skriva.

För den sorgliga sanningen är att Sverige, liksom unionens övriga länder, mer eller mindre frivilligt lämnat över det totala ansvaret för livsmedelssäkerhet och kontroll till EU. Som på vanligt byråkratiskt manér utfärdat ändlösa bestämmelser och lagar som reglerar allt från formen på gurkor till djurtransporter och ursprungsmärkning av kött. Dessvärre har EU helt missat att sätta någon att kontrollera att de många reglerna efterlevs, vilket i praktiken inneburit att livsmedelssektorn har blivit ett lukrativt område för den organiserade brottsligheten, som naturligtvis ser stora möjligheter med EU:s regler om fri rörlighet för varor och tjänster.

Brittiske journalisten Richard North, som bevakat EU-frågor under många år på EU Referendum och släppt flera böcker i ämnet, pekar på att EU med sina regleringar i princip öppnat dörren för kriminella ligor som tjänar uppemot 300 miljarder årligen på den nya och lukrativa form av brottslighet som går under samlingsnamnet ”food fraud”, och av FBI betecknats som ”århundradets brott”.

Problemet med matfusk är alltså inget isolerat fenomen, utan är redan utbrett. Och det kommer sannolikt att bli ännu större i takt med ökad efterfrågan på billig massproducerad mat. En studie från universitetet i Dublin fann att 82 procent av den fisk som såldes som torsk på den irländska marknaden egentligen var billigare sorters vitfisk. Brittisa livsmedelsverket, FSA, har rapporterat exempel på att otjänligt, infekterat kycklingkött blekts och skickats tillbaka in i procsesskedjan för vidare försäljning i butik. 2008 avslöjades en stor bedrägerihärva där massiva kvantiteter av kaninkött från Kina importerats till Bulgarien, med hjälp av förfalskade intyg från Argentina. Bara detta enskilda fall hade inbringat uppemot 150 miljoner om det inte avslöjats. Food fraud är alltså i många fall lika lönsamt som narkotikahandel, och därför kan vi tyvärr förvänta oss fler och allvarligare fall framöver.

Det handlar alltså inte bara om fusk, utan om en utbredd brottslighet som frodas i skydd av EU:s inre marknad.

För Sveriges del spelar det dock ingen roll om det hamnar hamster, häst eller råtta i lasagnen – vi har som enskilt EU-land mycket begränsade möjligheter att förbjuda import av kött eller färdigmat från något eller några enskilda EU-länder. Det bryter nämligen mot direktivet om fri rörlighet för varor och tjänster, en av EU:s grundläggande friheter.

I en vettig värld hade vem som helst insett att det är fullkomlig galenskap att skeppa levande eller slaktade djur hundratals mil kors och tvärs över kontinenten, både ur livsmedelssäkerhets-, djurskydds- och miljösynpunkt. Vid varje kontaktpunkt i denna komplicerade kedja uppstår möjlighet till ommärkning och fusk – och EU:s kontrollorgan har ingen som helst möjlighet att stoppa missbruket. Istället har de byggt upp ett administrativt monster, som gjort det svårare att följa lagen – samtidigt som porten öppnats på vid gavel för organiserad brottslighet att utnyttja avsaknaden av fysisk kontroll.

Och under samma tid som denna galna karusell tillåtits snurra allt snabbare, har de strängare regleringarna gjort det allt svårare för småbönder och uppfödare att driva lokala slakterier. Sådana där bonden till och med kan namnet på djuret som biffen kommer ifrån.

Så länge vi väljer att vara med i EU (medlemskapet är inskrivet i grundlagen, så vi sitter fast) får vi dock räkna med att det ser ut så här. Och vi ska förmodligen vara tacksamma om det bara är hästkött som vi får i oss med lasagnen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

All Time High för matkuponger


För den som deppar ihop över att alla kurvor verkar peka nedåt just nu, lär väl inte precis den här grafen få någon att dra på smilbanden. Den visar nämligen hur många amerikaner som är beroende av Food Stamps, eller matkuponger, för att överleva. I augusti var 45,8 miljoner amerikaner mottagare av matkuponger, eller 14,5 procent av befolkningen – mer än under någon enskild månad tidigare i USA:s historia.

Om detta är en värdemätare om vart den amerikanska ekonomin, finns det ytterligare en detalj i sammanhanget som vittnar om den tid vi lever i. Det är nämligen Wall Streetvärstingen, storbanken J.P Morgan Chase, som administrerar det numera elektroniska systemet med Food Stamps – ett slags cashkort som bidragstagarna kan använda i utvalda butiker – i fler än hälften av USA:s delstater och är på god väg att utvidga verksamheten som beskrivs som mycket lukrativ för banken som drar in avgifter på varje transaktion som görs via korten.

Vilket innebär att samma bank som var med att köra USA:s ekonomi i botten 2008 och sedan belönades med 160 miljarder i krisstöd från regeringen – till skillnad från de hundratusentals amerikaner som förlorade både sina jobb och bostäder – nu tjänar mångmiljardbelopp på människors accelererande fattigdom. Under 2010 genererade den enhet inom banken som hanterar matkuponger en vinst på 5,5 miljarder dollar (36 miljarder kr).

J.P Morgans vd Jamie Dimon drog samma tid in motsvarande 277 miljoner kr i lön och förmåner under 2010. Att Occupy Wall Street-demonstranterna nöjer sig med att demonstrera utanför hans våning, vittnar om en beundransvärd återhållsamhet.

(Och för den som trodde att svenska banker var mera återhållsamma – tänk igen.)

Intressant?

Aftonbladet, SvD
Andra bloggare om , , , ,

Omvändelse under galgen

Tre månader efter att Climategate briserade i bloggosfären, två månader efter att IPCC-ordföranden R. K Pachauris lukrativa affärer rullades upp och drygt en månad efter Himalayagate – då börjar så sakteliga sanningen om den sönderfuskade klimatforskningen att sprida sig även i svenska medier. Det är förmodligen inte frivilligt, och ska väl snarast uppfattas som en slags damage control inför det totala sammanbrottet som väntar för FN:s klimatpanel och den religion som byggts upp kring dess rapporter.

Tyvärr har den internationella journalistkåren (med få undantag) väldigt lite att vara stolt över genom alla dessa affärer. De flesta har in i det sista försökt att tiga om fusket och skandalerna, alternativt hävdat att det rört sig om “enstaka fel” och att det trots allt finns tusentals forskare som är eniga. Det är är givetvis lika galet det – det finns inget konsensus i klimatforskningen, och har aldrig funnits. Bara ytterligare ett korrumperat FN-organ, vars fusk kostat oss oräkneliga miljarderde senaste decennierna.

Och återigen har vi fått bevisat svart på vitt, tyvärr, att de stora medierna inte är intresserade av att avslöja nyheter längre. När IPCC-ordföranden avgår – för det kommer han att göra – är det knappast dagspressens och SvT:s miljöreportrar som vi ska tacka, utan en samling privata bloggare. Medborgarjournalister som vågat stå upp mot världens mest välfinansierade lobbyister, och gjort det tunga grävjobbet som inte heltidsavlönade journalister har orkat med. EU Referendum, Climate Audit och Watts up With That, för att nämna bara några, har fungerat som andningshjälp under en syrefattig tid. Men förhoppningsvis kan det komma in lite ljus och luft i den unkna klimatdebatten nu.

Och så väntar vi bara på att någan ska börja ställa de riktigt tuffa frågorna till Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Där är det öppet mål, om det är nån som märkt det…

Mer om , , , ,

Intressant?

FN:s klimatchef – i energilobbyns tjänst

R K Pachauri, ordförande för IPCC:

Få har väl kunnat undgå att FN:s klimatpanel, IPCC, råkat i trubbel efter att det uppdagats att organisationen publicerat helgalna uppgifter om klimathotet – denna gång om glaciärerna i Himalaya – och tvingats till en förödmjukande ursäkt för sin slappa källkritik.

Däremot har det varit tyst i svenska medier (som vanligt, dristas man säga) om den orkan som blåst upp kring ordföranden för FN:s klimatpanel (IPCC), det organ vars rapporter ligger till grund till i princip samtliga klimatpolitiska beslut i västvärlden.

I december avslöjade bloggen EU Referendum att R K Pachauri förutom sitt jobb för IPCC sedan 80-talet har en hög position inom indiska energijätten TERI, vars systerbolag Tata Steel äger ett stålverk i England, Corus Redcar. Det läggs i år ner i samband med att produktionen flyttas till Indien. 17.000 i England förlorar  sina jobb, samtidigt som ägarna kan sälja stålverkets utsläppsrätter och göra en nätt vinst på runt två miljarder bara genom att flytta koldioxidutsläppen från Europa till Indien.

Men nu visar det sig att R K Pachauri dessutom är djupt involverad i både handeln med utsläppsrätter, så som rådgivare till Chicago Climate Exchange (grundad av en annan gammal IPCC-kändis, Maurice Strong), och som initiativtagare till en börs för utsläppshandel i Indien, ICX. Och som om klimatchefen inte hade tillräckligt många händer i syltburken redan, så avslöjar New Delhi-tidningen Mail Today att Pachauri även fungerar som rådgivare till Houstonbaserade oljebolaget GloriOil, som utvecklar metoder för effektivare utvinning av fossilbränslen (t ex från oljesand). Och så sitter han sedan 2001 i styrelsen för indiska Oil and Natural Gas Commission (ONGC).

Ändå är ovanstående exempel bara toppen av isberget. IPCC-ordföranden är så djupt insyltad i olika forskningsstiftelser, ideella organisationer, försäkringsbolag etc att det antagligen skulle ta åratal att reda ut exakt hur pengarna flödar i detta klimatindustriella komplex som Pachauri och hans kolleger kunnat bygga upp md FN:s goda minne.

Och den viktiga frågan, som fusket med glaciärerna aktualiserar, är om det över huvud taget går att lita på FN:s klimatpanel. Om ordföranden själv – eller de företag som han representerar – har ekonomisk vinning i den föreslagna klimatpolitiken, kan IPCC på fullt allvar räknas som objektivt? Och hur myket av forskningen går egentligen att lita på? Roger A Pielke Jr jämför IPCC-rapporterna med sandslott, med tanke på hur vetenskapliga fakta hanteras i dem. Han talar av egen erfarenhet, eftersom mycket av hans forskning använts – i förvanskat skick – i klimatpanelens rapporter.

Den globala handeln med utsläppsrätter beräknas vara värd 900 miljarder kr, en nätt liten summa som lockar många att följa lukten av pengar. Som tur är finns bloggare som Richard North, som skoningslöst följer “the money trail”. Som förvånansvärt ofta råkar ta vägen förbi just Pachauri…

Vad som behövs nu är inga kraftfulla klimatavtal, däremot en grundlig genomlysning av ytterligare ett misslyckat och korrumperat FN-organ.

Andra om , , ,

Intressant?

Climate Gate och bloggjournalistiken

Den 20 november 2009 var dagen då klimatbubblan kanske inte sprack, men väl fick pyspunka. Bakgrunden, för den som befunnit sig under en sten de senaste dagarna och helt missat Climate Gate, är som följer.

Natten mot fredag lade en hacker ut nära 200 MB bestående av rapporter, temperaturdata och mailkorrespondens från brittiska Met Office Hadley Centre på Internet. Speciellt mailkonversationerna mellan forskningscentrets chef Phil Jones och hans kolleger har väckt uppmärksamhet eftersom de verkar visa på att forskarna medvetet manipulerat mätdata för att påvisa kraftiga temperaturhöjningar under 1900-talets senare del. Dessa temperaturdiagram har sedan används av FN:s klimatpanel IPCC som bevis för att det finns ett samband mellan ökade antropogena (mänskliga) koldioxidutsläpp och snabba temperaturstegringar.

Huruvida detta är den “smoking gun” som klimathotsskeptikerna väntat på är för tidigt att säga. Bevisen för att Jones & Co skulle ha manipulerat data är relativt svaga, så som helt korrekt påtalas av bloggen Real Climate, och det kan lika gärna röra sig om ett språkbruk som taget ur sitt sammanhang ser mycket värre ut än vad det är.

Vad som däremot är betydligt allvarligare är den bild som framträder av hur en liten klick forskare – för det är faktiskt bara en handfull – genom hot, intriger och manipulationer under mer än 10 års tid strypt en fri debatt i den akademiska världen kring klimatforskningen. Jones och hans kolleger sitter med i “review boards” för de vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science, och har utnyttjat sitt inflytande för att stoppa forskningsresultat som inte ansluter sig till den godkända hypotesen – att mänskliga CO2-utsläpp ligger bakom klimatförändringarna. (Som ju också den är i högsta grad ifrågasatt. Statistikern Steve McIntyre, som jag skrivit om tidigare, har redan avslöjat “hockeyklubban” som ett falsarium och de hackade mejlen är endast ett bevis för att han hade rätt.)

En äkta holckeyklubba
Äkta hockeyklubba.

Det riktigt intressanta i det här avslöjandet är däremot att det återigen är bloggosfären som visat sin styrka, medan gammelmederna återigen stått vid sidolinjen och tittat på. På bara några timmar utkristalliserade sig en slags grävorganisation i bloggosfären, där den ledande klimatbloggen Watts up With That blev huvudkanal för själva nyhetsflödet och fick se besökstrafiken gå genom taket. En programmeringskunnig bloggare, Anelegantchaos, byggde snabbt ett användarvänligt gränssnitt för att enkelt kunna följa trådarna och söka i den gigantiska mejldialogen. En tredje, Bishop Hill, satte sig in i materialet och letade upp de 33 mest komprometterande exemplen. Steve McIntyre på Climate Audit grävde fram och förklarade temperaturkurvan från 1999 som Phil Jones avser med “Mike’s Nature Trick“. Flera experter bidrar med kommentarer, som klimatforskaren Roy Spencer. Och allt detta skedde på bara ett par timmar. När de första tidningarna började skriva om skandalen, var Climategate redan ett etablerat begrepp i bloggosfären med tiotusentals träffar på Google.

(Onlinemedier som The Register var dock relativt snabba på att plocka upp nyheten, och nyhetsbloggare på Wall Street Journal och The Telegraph började skriva om Climategate redan i fredags.)

I svenska medier har det hittills varit öronbedövande tyst. Årtiondets största vetenskapliga skandal begåvades inte med ett ord i någon av nyhetskanalerna i helgen. (I Agenda fortsatte SvT däremot sin tröttsamma gamla följetong med att sparka på Vattenfall.) Det handlar förstås inte om någon konspiration, utan helt enkelt på prestige och rädsla för att tappa ansiktet efter att under årtionden byggt upp något som närmast kan liknas vid en religion kring klimatfrågorna. Det är därför vi läser rubriker som Nej nej nej, tro dem inte i DN, där vetenskapsreportern Karin Bojs når ett journalistiskt lågvattenmärke försök när hon försöker bunta ihop befogad kritik mot klimatforskningen med foliehattar som Sanningsrörelsen eller månlandarförnekare. Det lysande undantaget igår var Aftonbladet, som toppade förstasidan stort med nyheten under söndagen och behandlade ämnet som vilket som helst.

Frågan är vad dessa avslöjande får för konsekvenser. Sannolikt inga på kort sikt. Men jag är ganska säker på att vi precis upplevt peak klimathot, och att vi kanske äntligen kan börja få se en mer sansad debatt om vår framtida energiförsörjning, istället för att diskutera meningslösa åtgärder för att bekämpa ett i allt väsentligen ofarligt spårämne i atmosfären. För den obekväma sanningen är att vi sannolikt inte ens har fram till 2050 på oss att ställa om från fossilbränslen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: