Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: galenskap

Men Pär Holmgren sa ju…


Sedan Fimbulvintern slog till för ett par veckor sedan, har jag funderat en del på exakt när det var som samhällets beredskap för att hantera snö havererade. Ett haveri som på senare år manifesterat sig i ständiga tågförseningar, stillastående kollektivtrafik och en allmän oförmåga att få något att fungera över huvud taget om det faller ett par decimeter snö. Som den 5 december, när i princip hela Stockholm bröt samman och miljontals invånare lämnades i sticket utan möjligheter att komma vare sig till eller från jobbet – eller till dagis som passade på att stänga samtidigt som föräldrarna var strandsatta miltals bort.

Jovisst, det var mycket snö som föll, men historiskt sett har Sverige drabbats av vinter  åtskilliga gånger, och ett par decimeter snö borde inte komma som en total överraskning om man bor i trakterna av Polcirkeln.

Ändå, trots att meteorologerna varnade flera dagar i förväg, haverade samhället totalt. Mer än en vecka senare råder fortfarande kaos på många ställen, med oplogade trottoarer, isiga gator och brist på både folk, maskiner och lastbilar.

Dessutom finns det ingenstans att lägga all snö; nuförtiden är det inte bara att tippa den i närmsta sjö, eftersom sånt kräver tillstånd av miljöförvaltningen. Detta för att nysnö betraktas som farligt avfall när den väl landat på marken. (Idioti, förstås, men det är sådant mupperi som gör att det skapas ständigt nya arbetstillfällen inom byråkratin.)

Det är lite banalt att lalla om att det minsann var bättre förr, men vi som faktiskt var med minns att såväl Vägverket, SJ och de lokala gatukontoren var avsevärt mycket snabbare på att ploga, sanda och rensa bort snö för 20-25 år sedan.

Sedan hände något. Ett antal år med milda vintrar i kombination med den nyväckta hysterin för det som kallades klimathotet, invaggade politiker, samhällsplanerare och medier i tron att det inte skulle komma fler vintrar. Klimatförändringarna var redan i full gång, kändismeteorologer slog fast att både snö och Vasalopp skulle vara ett minne blott redan inom några år. I mitten av 2000-talet skulle Stockholm ha ett centraleuropeiskt klimat. Vindruvor och oliver skulle odlas.

Att sådana prognoser inte hade högre vetenskapligt värde än en spådom på Kiviks marknad – baserade som de var på begränsade datormodeller – brydde sig ingen om. Forskarna var ju eniga, frågan var nu om det skulle bli 2, 4 eller 7 grader varmare. Och hur många meter havsytan skulle stiga!

Jag vet inte exakt hur mycket detta påverkade den kraftiga försämringen av till exempel järnvägsunderhållet som skedde i början av 2000-talet, men det är svårt att bortse från att beslutsfattare passade på att spara in på kostnader för snöröjning (det skulle ju ändå inte bli några fler vintrar). Sveriges största isbrytare behövdes förstås inte heller längre i den framtida isfria Östersjön – därför hyrdes den ut till forskare i Antarktis.

Bostadsområden, som det där jag bor just nu, byggdes utan några utrymmen för att transportera undan snömassor. Och när snön trots allt kom måste den förvaras på trottoarer, trädgårdar och parkeringsplatser.

Det är något konstigt med vädret

Det är något konstigt med vädret!

Istället för att investera i snöskyfflar, plogbilar och underhåll, satsades allt mer av samhällets resurser på att forska kring och larma om det nya klimatet som var på väg. Höjdpunkten på denna svenska masspsykos inträffade runt 2003, då statliga Naturvårdsverket drog igång tidernas kanske mest bisarra annonskampanj: ”Det är något konstigt med vädret”. 30 miljoner spenderade myndigheten på att informera svenskarna om att barnen aldrig mer skulle få uppleva snö och att julklappspulkan aldrig skulle komma till användning. Den nya julsången ”Räven simmar över sjön” introducerades. (Idag finns få spår av kampanjen kvar, förutom en publikation på persiska…)

Kändismeteorologen Pär Holmgren eldade på med att konstatera att gröna jular var ett första tecken på klimatförändringarna – framtidens vintrar skulle bli blöta och snöfria. ”Vita jular är något vi bara kommer att minnas och drömma om”, förklarade Holmgren.

I november 2010, samtidigt som Sverige huttrade under en rekordtidig snöstorm, ändrade sig plötsligt Holmgren – nu slog han fast att snökaos skulle bli det nya normala, för det var precis så här klimatförändringarna såg ut…

Det skulle vara lätt att skratta åt galenskaperna, om det inte vore så tragiskt. För det är Holmgren och anda ”experter” som medverkat till hur det ser ut idag. Stadsplanerare, makthavare och tjänstemän använder fortfarande Holmgrens och Rockströms domedagsprofetior som karta, och att anpassa dem till verkligheten går ohyggligt trögt.

Undan för undan har samhället rustat ner förmågan att hantera det som vi förr kallade för vinter, eftersom vi istället valde att lyssna på sagor från offentligfinansierade domedagsprofeter, miljölobbyister och diverse tokstollar, istället för att använda sunt förnuft. Resultatet ser vi nu.

Som en illustration spenderade Länsstyrelsen förra året en halv miljon på att ta fram en Miljö- och sårbarhetsanalys för Stockholms län. I analysen, som baserades på det  ganska extrema antagandet att det blir 4-6 grader varmare fram till 2100, slogs det fast: ”Varmt, blött och extremt väder är vad vi har att vänta oss – med ökad risk för översvämningar, värmeböljor och sjukdomar.” 

Jag ställde då frågan till projektledaren Lovisa Lagerblad, om det möjligen hade utretts alternativa scenarier, med tanke på att vi redan haft två smällkalla och snörika vintrar. Svaret var att nej, det inte fanns någon Plan B.

Nu är vi mitt inne i ytterligare en Fimbulvinter, den tredje på fyra år, men analysen är fortfarande att vi måste planera för värmeböljor 50 år in i framtiden. Samtidigt står tågen stilla och snökanonerna vandrar in på rad från Östersjön.

Att kalla det galenskap är att uttrycka sig milt.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet 1, 2, 3, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

När EU detaljreglerar ditt barnkalas

Ni har väl inte blåst upp de där ballongerna själva, barn?

Samtidigt som världen så sakteliga börjar inse att finansklassen är det stora hotet mot vår framtid, lyser debatten om EU – ett minst lika stort problem – med nästan total frånvaro i den svenska debatten.

Detta trots att EU-lagar och regleringar påverkar våra liv i långt högre utsträckning än vår egen riksdag. Runt 80 procent av alla nya lagar som vi tvingas följa fattas av anonyma byråkrater (varav vissa kallar sig ”politiker”), men vår insyn i och påverkan på denna lagstiftningsprocess är obefintlig.

Ett sådant byråkratpåhitt är EU:s nya Leksakssäkerhets-direktiv, som trädde i kraft vid månadsskiftet. Givetvis utformat för att öka tryggheten för unionens invånare, applåderas lagen givetvis av ”liberaler” som Birgitta Ohlsson, som skriver:

Som konsumentminister välkomnar jag … EU:s nya tuffa leksaksdirektiv som i dag träder i kraft. Vi måste ställa högre krav på leksakers säkerhet.

Den nya lagen innebär bland annat att till exempel visselpipor och flärpar, tidigare vanliga inslag på barnkalas, nu får en åldersgräns på 14 år. Beslutet kommer säkert att rädda minst ett europeiskt barn varje år från att sätta en visselpipa i halsen. Dessutom förbjuds barn under åtta år att blåsa upp ballonger utan att en vuxen övervakar processen. Går ballongen sönder krävs dessutom snabb återvinning av det farliga avfallet – som kan innehålla diverse miljögifter som skadar sjuåringen om han/hon bestämmer sig för att äta upp resterna.

Det går givetvis att raljera kring myndigheters ständiga behov att detaljreglera våra liv, men i fallet EU har vi skapat ett monster. Vi har reducerat stora delar av vår egen demokrati till att fungera som hantlangare åt ansiktslösa byråkrater i Bryssel – och när galenskaperna trots allt påtalas ibland, kan våra makthavare bara rycka på axlarna och säga vi kan inget göra, det är ett EU-direktiv.

Det är just EU-direktiv som gör att Sverige nu tvingas låta prostituerade från EU jobba fritt i Sverige under tre månader – annars hindrar vi den fria rörligheten för varor och tjänster. Att prostitution är förbjudet i Sverige (åtminstone att köpa sex) är här av underordnad betydelse. Och den nya indelningen i elnätsområden, som gör energin dubbelt så dyr för en elkund i Malmö som en i Umeå, beror givetvis också på – ett EU-direktiv.

Någon gång borde även vi lydiga svenskar tröttna på galenskaperna från tomtarna i EU-högkvarteret. Ockupera Bryssel?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: