Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: gas

Energipolitisk desinformation spelar bara Putin i händerna

För ett par år sedan skrev Anders Wijkman debattboken ”Den stora förnekelsen”, tillsammans med bäste vännen i domedagsbranschen, Johan Rockström. I boken gick de bägge till attack mot de förnekare som vägrade inse att Jorden är på väg att gå åt h-e, med mindre än att vi alla begår industriellt och ekonomiskt självmord. Bland annat genom att lägga ner ungefär 90 procent av vår energiproduktion.

Nu är han tillbaka med en ny litania, denna gång om att Europa måste avstå från utvinning av skiffergas och istället fokusera helt på förnybara energikällor. Med förnybart menar Wijkman solpaneler och vindkraftverk, energislag som idag står för i bästa fall några enstaka procent av den europeiska energimixen (i Tyskland, som satsat hårdast, uppåt 20 procent). Det massiva bortfallet ska kompenseras med ”energieffektivisering” och ”smarta elnät”, två magiska formler som trollar bort alla problem med dessa gröna utopier.

Erfarenheterna hittills förskräcker dock. Storsatsningen på sol och vind har hittills bara inneburit ett resursslöseri av aldrig tidigare skådad omfattning – någon egentlig minskning av utsläppen inte skett. Tvärtom ökar de, bland annat i Tyskland. Där tvingas skattebetalarna punga ut med hundratals miljarder i subventioner för att hålla vindsnurror och solparker igång, samtidigt som nya kolkraftverk byggs för att reglera den sporadiska leveransen av grön energi. Det paradoxala är att storsatsningen på förnybart, kombinerat med beslutet att lägga ner kärnkraften, allra mest inneburit en sällan tidigare skådad utbyggnad av just kolkraftverk. Dessa behövs för att säkerställa elen under de fem-sex dagar i veckan då vindsnurror och solpaneler inte levererar. (Man får förmoda att Wijkman inte på allvar menar att även reglerkraften ska ”effektiviseras” bort.)

co2-de

Tysklands koldioxidutsläpp, efter åtta år med hundratals miljarder i subventioner till förnybart. Den stora minskningen mellan 1990 och 2005 beror på att många omoderna kolkraftverk i gamla DDR stängdes.

På senare år har därför de tyska CO2-utsläppen ökat, samtidigt som konsumenterna blivit allt fattigare och industrijobben försvinner till Asien och USA, där tillgången på billig energi – den största kostnadsposten för till exempel den kemitekniska industrin – lockar.

energipris_eu_us

Skillnad i gaspriser mellan Europa och USA. Att industrin flyttar västerut är ingen slump.

Kvar i det europeiska konkursboet sitter välbetalda lobbyister som Anders Wijkman och berättar skräckhistorier om hur farligt det är med fracking. Och visst, alla typer av energiproduktion har sina risker, men just hydraulisk spräckning är betydligt mer skonsam än konventionell gas- och oljeutvinning, eftersom det räcker med ett borrhål, som sedan används för att borra horisontellt in i skifferlagren – vilket sker kilometervis under marken. Och just omsorgen om naturvärden klingar ganska falskt, eftersom Wijkman (som äger egen vindkraft) inte har några problem med att ödelägga milsvida naturområden med gigantiska vindsnurror.

För en tid sedan släppte IPCC:s tredje arbetsgrupp (WG III) sammanfattningen av sin nya rapport om hur de framtida befarade klimatförändringarna ska förhindras. I svenska tidningar framställdes detta som ett ”skräkfilmsmanus” av the usual suspects, men vad ingen av dessa hysteriska röster nämnde med ett ord var att samma arbetsgrupp öppnade för såväl storskalig utbyggnad av kärnkraft som – just det – skiffergasutvinning för att kunna fasa ut västvärldens kolberoende. Professor Ottmar Edenhofer, vice ordförande för IPCC:s arbetsgrupp 3, sade i en kommentar till brittiska The Telegraph:

‘The shale gas revolution can be very consistent with low-carbon development – that is quite clear. It can be very helpful as a bridge technology.’

Förklaringen till denna öppning är givetvis att även IPCC, en i grunden politisk organisation, märker åt vilket håll vinden blåser. Och just nu ser skiffergasen, en energikälla som ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxidutsläpp som koleldade kraftverk ger upphov till, ut att kunna vara en lösning på flera av de problem som Europa står inför. Alltifrån försämrad konkurrenskraft till geopolitiska hänsyn (alltså att slippa beroendet av Putin).

Dessutom: Hade EU satsat på att utvinna egen gas för att ersätta kolkraften, hade vi utan problem kunnat uppnå utsläppsmålen både för 2020 och 2030. Istället ökar utsläppen, trots enorma satsningar på förnybar energi, handel med utsläppsrätter och en havererad satsning på biobränslen. (De senare har förresten i en EU-utredning visat sig ge upphov till högre CO2-utsläpp än vad som sparas in…)

Men miljöfrågan har i grunden aldrig handlat om att uppnå konkreta resultat – utan om att detaljstyra medborgarnas liv och samtidigt håva in miljarder i olika skatter. Billig energi är ett hot mot hela denna domedagsindustrin, där privata företag, lobbyister som Anders Wijkman och välsmorda byråkrater i Bryssel lever gott på våra dåliga samveten.

Om Wijkman får som han vill, kommer industrierna snart att vara ett minne blott på den europeiska kontinenten, med allt vad det innebär av massarbetslöshet och ytterligare tillväxt för extremistpartierna. Samtidigt ler säkert Vladimir Putin borta i Moskva, som kan se framtiden an med tillförsikt. I brist på egen energiförsörjning kommer vi att kedjas ännu hårdare vid den nye tsarens gasledningar.

Jag har givetvis ingen anledning att tro att Anders Wijkman går i Putins ledband, eller får betalt av Kreml för att propagera för att vi ska kasta energisäkerheten överbord. Däremot verkar Wijkman själv leva i en förnekelse av stora mått. Han förnekar det faktum att vi omöjligen klarar att leva på en tiondel av nuvarande energiproduktion, och han förnekar att kärnkraft och skiffergas är viktiga instrument för att rädda europeiska jobb och samtidigt slippa förlita oss på den alltmer despotiske Vladimir Putin för vår energiförsörjning.

Och framför allt ska man vara väldigt försiktig med vems ärenden man går i dessa dagar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Hur inblandad är Putin i motståndet mot Europeisk skiffergas?

Wien, Heldenplatz, Rede Adolf Hitler

Invånarna på Krim hälsar Putin välkommen efter befrielsen. Eller också kan bilden ha tagits i Wien 1938.

I spåren av Rysslands anschluss av Krimhalvön och den närmast nystalinistiska retoriken mot västvärlden, har EU nu långt om länge vaknat upp – ännu så länge ganska yrvaket – till det faktum att kontinenten befinner sig i ett minst sagt katastrofalt energipolitiskt beroendeförhållande med Vladimir Putin. Tyskland, Europas största industriland, importerar mer än 30 procent av sin gas från Ryssland, och Sverige får mer än 20 procent av sin bensin från den nya skurkstaten i öst.

Medvetna om att sanktionerna kan slå bakut om Putin väljer att ta till gasvapnet ännu en gång, som skedde mot Ukraina 2006 och 2009, vill nu tongivande näringslivsföreträdare inom EU ha en storsatsning på skiffergasutvinning inom unionen – så kallad fracking. Detta för att slippa beroendet av en stor och opålitlig granne, samtidigt som energipriserna kan pressas, vilket skulle gynna industrisektorn. Polen har kommit längst i arbetet med att borra efter egen gas, men även i andra delar av Östeuropa – inklusive Ukraina – står internationella olje- och gasbolag beredda att börja borra, enligt tidskriften Foreign Policy.

Det är i så fall en välkommen helomvändning från EU, om än en omvändning under galgen. För motståndet mot skiffergasen har varit och är massivt – framför allt i Frankrike och Storbritannien, där det förekommit svåra kravaller i samband med provborrningar efter skiffergas. Och för miljövänstern har fracking blivit ännu ett hot som måste bekämpas, vid sidan av kol, olja och kärnkraft.

Frågan som man måste ställa sig är om Ryssland haft sitt finger med i stenhårda motstånd mot den nya energin, som ju istället borde hälsas välkommen av såväl politiker som miljöaktivister. Att fasa ut kolkraften, som fortfarande är dominerande i Polen och Tyskland, hade omgående sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna kan sänkas och unionen bli delvis självförsörjande på energi. (En storskalig utbyggnad av vind- och solenergi, på det sätt som centern drömmer om, innebär ett fortsatt beroende av reglerkraft – och på kontinenten är detta detsamma som kol- eller gaseldade kraftverk.)

Det är ett i alla fall ett känt faktum att Putin är en stark motståndare till tekniken, och så sent som på en ekonomisk konferens vädjade han till deltagarna att tänka på miljön och säga nej till skiffergasen. Nu är det sannolikt inte omsorgen om djur och natur som driver Putins motstånd. Det ryska propagandaflaggskeppet Russia Today (RT) – Moskvas förlängda arm – har på senare år ägnat en stor del av sitt fokus åt just protester mot okonventionell gasutvinning och riskerna med denna utvinning (klippet är från förra veckan). Och i Businesss Insider uttalade sig Fiona Hill, rysslandskännare hos amerikanska tankesmedjan Brookings Institute, att Putin personligen är mycket engagerad i motståndet mot fracking:

Hill, of the Brookings think tank, heard President Vladimir Putin speak in late 2011 at a Moscow gathering of academics and media. She said in a blog post that “the only time I thought that he became truly engaged was when he wanted to explain to us how dangerous fracking was.”

Att Ryssland försöker lirka med väst på detta sätt är förstås långt ifrån nytt. KGB (numera FSB) var redan på 60-talet aktiva i att infiltrera fredsgrupper i väst, grupper som så sent som på 80-talet propagerade hårt för att västvärlden ensidigt skulle rusta ner sina kärnvapenarsenaler – däribland utropandet av Skandinavien som kärnvapenfri zon. Från Wikipedia:

According to the Danish Ministry of Justice, in the early 1980s the KGB promised to help finance advertisements signed by prominent Danish artists who wanted Scandinavia to be declared a nuclear-free zone. In November 1981, Norway expelled a suspected KGB agent who had offered bribes to Norwegians to get them to write letters to newspapers denouncing the deployment of new NATO missiles.

In 1983, MI5 and MI6 reported to British Prime Minister Margaret Thatcher on Soviet contacts with the peace movement, based on the testimony of KGB officer Oleg Gordievsky. According to Christopher Andrew’s official history of MI5, Gordievsky’s evidence indicated that there was little effective contact between either the KGB or the Soviet embassy and the peace movement. This evidence was consistent with previous intelligence assessments.

Det är inte heller någon hemlighet att många individer ur 80-talets fredsrörelse efter murens fall gick vidare till nya aktionsgrupper inom den då boomande miljörörelsen.

Är det då verkligen konspiratoriskt att tro att Ryssland fortsatt utnyttja sådana grupper för egna geopolitiska intressen? Det behöver ju inte ens handla om att medvetet gå i Putins ledband – det finns gott om nyttiga idioter, även här i Sverige, vilket en snabb titt i tidningarnas kommentarsfält just nu bevisar.

När man tänker efter lite, känns det som hela EU:s energipolitik på senare år verkar ha dikterats av Putin. För en politik som går ut på att ensidigt göra det olönsamt att driva företag, samtidigt som vi gör oss beroende av rysk olja och gas – inte kan väl normalt tänkande folkvalda på fullt allvar komma på något sådant?

Är det det något gott som kommer ut av Krimkrisen, är det att vi börjar diskutera frågor som faktiskt betyder något, som energisäkerhet och försvarspolitik.

Har vi riktig tur kanske dessa frågor också överlever fram till valet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD

Putin släpper aldrig kontrollen över Ukrainas gasledningar

Det har gjorts ett otal analyser av vad Rysslands till synes irrationella ockupation av Krimhalvön egentligen bottnar i. Många menar att det är Putins egen prestige som ligger bakom, andra Rysslandskännare menar att det är ett återupprättande av Sovjetunionen i ny tappning som är det yttersta målet.

ukraina_gasledningar

Ukraina är genomkorsat av dussintals gasledningar, som transporterar den ryska gasen till Väst. (Karta från N.Y TImes.)

Utan att på något sätt utge mig för att vara expert i ämnet, tror jag att de flesta bedömare bortser från vad som verkligen står på spel: kontrollen över Rysslands främsta utrikespolitiska maktmedel – oljan och gasen.

Kartan ovan publicerades i ett reportage i New York Times i förrgår och illustrerar hur extremt beroende Ryssland är av gasledningar och pipelines på ukrainskt territorium. Mer än hälften – 53 procent – av den ryska gasexporten sker via dessa ledningar. Att tappa kontrollen över dem till en allt mer ryssfientlig regim i Kiev, skulle innebära inget mindre än en ekonomisk katastrof för Ryssland och Putin. För trots att den ryska militären må vara starkare än på länge, är det mest kraftfulla vapnet som ryssarna har i sin arsenal just gasen, och det ständiga hotet om att den kan upphöra att flöda när ett

Samtidigt pågår en målmedveten satsning från USA på att få igång export av billig skiffergas – för att försvaga det ryska inflytandet i Central- och Östeuropa.

Detta vill Putin givetvis inte se hända, och även om det inte är den primära orsaken till ockupationen av Krim, är halvön en av insatserna i det höga spel som den ryske presidenten spelar just nu.

Vad vi har är i praktiken en slags gisslansituation, där Putin kidnappat en del av Ukraina. Han har ännu inte nämnt något om storleken på lösensumman – men räkna med att en sådan kommer efter helgens riggade folkomröstning på Krim. (Putin har via sin utrikesminister faktiskt redan låtit antyda att Ryssland har ett förslag till EU om hur krisen ska lösas.)

Ingen vet som sagt vad som rör sig i huvudet på den ryske despoten, men att han skulle tolerera att förlora makten över den ryska gasexporten — och därmed en avgörande del av Rysslands exportinkomster – till ett allt mer fientligt sinnat grannland, det kommer aldrig  att ske. Därför kommer den ryska interventionen sannolikt inte att stanna vid Krim – med mindre än att Ryssland ges garantier för att gasen får fortsätta att flöda fritt västerut.

Frågan är ju om inte Putin dragit det storpolitiska maktspelet ett varv för mycket den här gången. Invasionen av Ukraina har redan påskyndat flykten från den ryska energin. Det byggs terminaler i för flytande naturgas (LNG) både Polen och Holland, som ersätter den ryska gasen med leveranser från Norge och Qatar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Äntligen lite balans i energilobbyn

Lena Ek, miljöminister.

Stor indignation råder efter avslöjandet att centerns nytillträdda miljöminister, Lena Ek, suttit som vice ordförande för energilobbyn – eller om det är tankesmedjan – European Energy Forum (EEF). Det som upprör med denna organisation är att den är öppen för aktörer från alla delar av Europas energisektor – alltså inte bara så kallade förnybara energislag. Lena EK är dessutom inte längre engagerad i organisationen, så hade det inte varit för det faktum att EEF tillåtit även kärnkrafts-, olje- och gasbolag tillträde så hade det inte blivit någon nyhet över huvud taget.

Hade det däremot handlat om en lobbygrupp vars mål vore att endast satsa på ineffektiv, dyr, miljövidrig energiproduktion som förstör landskapet, orsakar massdöd bland rovfåglar, driver iväg tillverkningsindustri till Kina och plussar på ett par hundra miljarder på våra energipriser hade mp:s Carl Schlyter sannolikt inte haft något att invända alls.

Dessutom ska vi komma ihåg att Centern egentligen är en enda stor lobbygrupp, förklädd till politiskt parti. Ett tydligt mål med verksamheten är att se till att degen rullar in till kärnväljarna, dvs LRF:s medlemmar. Därför har Centerns energipolitik så här långt gått ut på att bana väg för den gigantiska utbyggnaden av vindkraft som vi nu ser.

Denna miljardrullning gynnar självklart LRF, vilket tydliggörs av förbundets reklam om att man som markägare kan tjäna 150.000 per år utan arbetsinsats – per vindkraftverk. Stora markägare kan därför dra in mångmiljonbelopp varje år på Centerns politik. Andreas Carlgren, den tidigare energiministern, ville till och med avskaffa den kommunala vetorätten för att få tyst på jobbiga klimatförnekare i bygderna och på så sätt göra utrullningen snabb och effektiv.

Därför är det extremt glädjande att Lena Ek faktiskt verkar förstå att det behövs både också riktiga energikällor, som vatten- och kärnkraft för att klara Sveriges energiförsörjning. Riskerna att bara lyssna på mupplobbyn ser vi annars i Skåne, där företag och privatpersoner dignar under nya chockhöjda elpriser. Det råder nämligen en akut brist på energiproduktion, och vindsnurrorna i Danmark lyckas inte ersätta ens en bråkdel av vad som gick förlorat när Barsebäck lades ner.

Så går det när man tillåter en lobbygrupp styra. I det här fallet Centern.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: