And The Band Played On

Etikett: Germania

Fyrahundra meter av Germania

4july2

Körskoleträning på Germania-motorvägen. I bakgrunden Telefunkens pampiga kontor, byggt 1937.

De flesta av dagens Berlin-turister har förmodligen bara en ganska luddig bild av stadens dramatiska och våldsamma historia. Spåren efter den 40-åriga delningen är i det närmaste försvunna –  och bara ett fåtal lämningar minner om den mörka tiden mellan 1933 och 1945, när Hitler gjorde sitt bästa för att manifestera sitt tusenårsrike – inte minst i den tyska huvudstaden.

Ändå träffar man fortfarande på spår från hans allra mest megalomaniska projekt – jag talar alltså om världshuvudstaden Germania – där man minst anar det. Führerns var fast besluten att riva i princip halva Berlin och ersätta den tättbebyggda gamla stenstaden med något som skulle bli om en nazistisk upplaga av antikens Rom – fast med byggnader mångdubbelt större, som den nära 300 meter höga Volkshalle. Rivningarna för att bereda plats för de bägge centrala avenyerna var i full gång vid krigsutbrottet 1939, men bygget sattes på sparlåga när såväl material som tillgänglig arbetskraft krävdes för att bygga vapen, bombplan och tanks istället. Och något år senare fraktades samma arbetskraft ofta vidare till östfronten som kanonmat i den havererade invasionen av Sovjetunionen.

Ett par delar av Hitlers drömstad hann dock påbörjas – och till och med färdigställas – vilket jag skrivit om tidigare. Men det finns ännu en bit av Germania som fortfarande finns kvar i originalskick – en 400 meter lång vägsträcka i stadsdelen Lichterfelde, ungefär 15 kilometer i sydvästlig riktning från Berlins centrum. Här hittar man den korta, men 70 meter breda boulevarden, som börjar och slutar mellan två koloniträdgårdsområden.

4julimap

En väg utan början och slut…

Denna väg var emellertid emellertid starten på den enorma trafikapparat som Hitlers riksarkitekt Albert Speer planerat för Germania. Fyra stora motorvägsringar skulle byggas runt staden och det här var starten på den yttersta – ”4. Ring”. 1937, i samband med att den tyska radio- och tv-jätten Telefunken byggde nytt huvudkontor här, passade Speer och hans 1.000 man starka team av Germania-arkitekter på att schakta fram nära en halv kilometer av den planerade nya motorvägen, framför den nya pampiga kontorsbyggnaden som byggdes i passande nyklassisistisk monumental stil (förmodligen med viss påverkan från Speer et consortes).

4te-ring-jeepstable50

Amerikansk militärparad den 4 juli 1952.

Fast mer än så blev det aldrig. Kriget kom som bekant, och sex år senare låg Berlin i ruiner. Den amerikanska armén, som ockuperade Berlins södra sektor, slog ner sina bopålar i södra delen av staden, och de rymliga och nästan nybyggda Telefunken-lokalerna rekvirerades som förläggning för de amerikanska trupperna. Kontorskomplexet döptes om till McNair Barracks, och den korta med breda boulevarden – som dessutom var helt trafikfri – var utmärkt för de årliga militärparaderna på USA:s nationaldag. Något som amerikanerna kom att hålla på med i närmare 50 år – de sista trupperna från USA lämnade staden 1994, fyra år efter återföreningen.

1976 döptes vägstumpen om officiellt till Platz des 4 juli. På bilderna intill visas paraderna 4 juli 1952 respektive 1991.

140891parade7_lbb

Militärparad 1991. En av de sista. Foto: berlin-brigade.com

Det är en slags ödets ironi att Hitler och hans krigsmakt fick själv aldrig tillfälle att paradera i sin nya ”världshuvudstad” – vars breda boulevarder byggdes särskilt med sådana i åtanke – medan ockupationstrupperna flitigt kom att visa upp sig i skuggan av det som blev kvar av diktatorns storhetsvansinniga projekt.

Den korta biten av Germania ligger kvar där den ligger, 20 minuters promenad från Zehlendorfs S-banestation eller en femminuters resa med buss 112 de sista kilometrarna. Den pampiga Telefunken-byggnaden är ombyggd till lyxlägenheter (det finns fortfarande lediga objekt att hyra) och på själva vägsträckan ser man mest skateboardåkare och MC-elever som körskoletränar.

Det är med andra ord en supertrist plats. Antagligen lika tråkig som Hiters och Speers nya ”värdhuvudstad” hade blivit om de fått hållas.

Intressant, eller hur?

Fler om , , , ,

Teufelsberg, en ruin på ruinerna av Berlin

En av de mest fascinerande aspekterna av Berlin är att staden fungerar som en slags gigantisk öppen historiebok. För den som tar sig tid att stanna upp lite, finns ofta spåren efter stadens dramatiska nutid  – och ofta mitt framför ögonen. Få andra städer har upplevt ett mer våldsamt och dramatiskt 1900-tal än Berlin, som upplevt allt från från 20-talets sorglösa frihetstid och dekadens, till nazitidens förtryck, Andra världskrigets bombningar som närmast utplånade staden helt och efterkrigstidens delning och Berlinmuren. Lager på lager med historia finns att gräva ner sig i, oavsett var man sätter spaden i den historiska myllan.

Aftonbladet igår.

Aftonbladet igår.

Igår publicerades frukterna av mitt senaste Berlinbesök i Aftonbladet (finns även att läsa i Aftonbladet Plus), en grundlig genomgång av de spår som fortfarande finns kvar av Germania – Hitlers sägenomspunna nya världshuvudstad som var tänkt att förvandla Berlin i grunden. För tvärtemot vad många tror, var Germania inte bara en storhetsvansinnig utopi, utan ett högst reellt projekt som var i full gång åren före kriget. Hundratals hus revs för att ge plats till Germanias nya gator och byggnader, och människor vräktes från sina lägenheter när Albert Speers grävskopor kom.

Planen var ett  nytt Berlin som skulle överglänsa både moderna världsstäder som Paris och London och klassiska imperiemetropoler som romartidens Rom. Från den senare hämtades mycket inspiration av Albert Speer till Germania – allt från de kolonnförsedda skrytbyggnaderna till den breda boulevarderna. Den monumentala, 290 meter höga Volkshalle (hundra meter högre än Turning Torso i Malmö), var i princip en gigantisk version av Pantheon i Rom.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

En bild från 1951, som visar platsen för nuvarande Teufelsberg. Den nya militärakademin, som var en del av Germania, syns i bakgrunden. Den finns fortfarande kvar under berget.

Artikeln koncentrerar sig på de delar av projektet som planerades i centrala Berlin, men Germania var betydligt större än så. En långt framskriden del av planen var den nya universitetsstad som skulle byggas i västra Berlin, nära Grünewaldskogen. Här stod den nya militärakademin i det närmaste klar vid slutet av kriget,  som den första stora byggnaden i projektet. Militärakademin stod emot bombningarna, och efter kriget var det för dyrt och omständligt att spränga byggnaden – istället dumpades miljontals ton av rasmassor ovanpå konstruktionen. Fyllnadsmassorna, beräknade till 13 miljoner kubikmeter, bestod av resterna av Berlin, av de oräkneliga hus som fallit offer för de allierade bombningarna av staden. Schaktmassorna bildade ett nytt artificiellt berg i utkanterna av staden, som döptes till Teufelsberg.

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Ruinerna av den amerikanska radarcentralen på Teufelsberg. Idag ett populärt utflyktsmål och utsiktsplats. Foto: Victor Bergmann/Flickr (CC BY-ND 2.0)

Högst upp på det 120 meter höga ”berget” byggde amerikanska spionorganisationen NSA en avlyssningsanläggning, som var i bruk under det Kalla kriget. I början av 90-talet stängdes basen, eftersom det inte fanns några ryssar i öst att lyssna på längre. Efter avvecklingen av Teufelsberg, förföll kompexet och blev så småningom ännu en ruin i staden.

Idag är den övergivna spioncentralen ett populärt utflyktsmål för Kalla kriget-intresserade och urbana utforskare. Dessutom erbjuder Teufelsberg fin utsikt över det annars å platta Berlin.

En ruin på ruinerna av en annan ruin – och ingen äldre än 70 år.

Berlin i ett nötskal.

Intressant?

Fler om , , , ,

Under en sten i Berlin

Precis intill järnvägsspåren i de södra delarna av Berlin, nära Tempelhof-flygplatsen, står en gigantisk betongklump, kallad Schwerbelastungskörper (ungefär ”tungbelastningskropp” på svenska) . Denna konstruktion är en av de få kvarvarande resterna av Adolf Hitlers kanske allra mest megalomaniska projekt – att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania. Ett projekt som innehöll en gigantisk nord-sydaxel och en öst-västlig boulevard – dagens Strasse des 17 juni – och vars huvudnummer var den gigantiska Volkshalle, en kupolförsedd gigantversion av det romerska Pantheon som med sina 290 meters höjd förväntades få problem med  molnbildning inuti kupolen.

germania

Modell över Germania. Observera triumfbågen, som står på den plats där betongklumpen finns idag. Bild: Bundesarchiv

I södra änden av den sju kilometer långa och 120 meter breda boulevarden skulle en likaledes överdådig triumfbåge anläggas. Måtten var sådana Paris motsvarighet lätt hade fått plats i dess öppning.

Tvärtemot den gängse uppfattningen – att byggplanerna bara var fantasier från en storhetsvansinnig diktator – så färdigställdes faktiskt en hel del av arbetet med Germania. Bland annat anlades två underjordiska motorvägar och en järnvägstunnel – detta eftersom den breda boulevarden inte skulle ha biltrafik utan användas för mimitärmarscher och hyllningar av Det tusenåriga rikets ledare, något som beskrivs väl i National Geographic-dokumentären  om Hitlers dolda stad. Uppmarschplatsen framför Volkshalle skulle ha plats för en miljon människor samtidigt.

Men kriget kom emellan och arbetet med den nya tyska huvudstaden ställdes in till förmån för bunkerbyggen och vapenproduktion. Och Germania hade ändå aldrig kunnat bli verklighet – något som den stora betongkolossen i korsningen General Pape Strasse och Löwenhardtdamm står kvar som ett tyst vittnesmål om.

korper_adress

Den massiva betongklumpen, som är 14 meter hög och sträcker sig 18 meter under mark, konstruerades nämligen av ett enda skäl: Att ta reda på om markförhållandena i Berlin skull klara av tyngden de gigantiska byggnadsverk som planerades i den nya Världshuvudstaden. Den uppfördes av franska slavarbetare 1941, och fylldes med mätinstrument för att kontrollera hur mycket den 12 000 ton tunga klumpen skulle sjunka ner i marken. Gränsvärdet för om marken skulle klara den gigantiska triumfbågen, som skulle stå just på platsen för Scwherbelastungskörper, var 6 centimeter. Men tyngden sjönk tre gånger så mycket, 18 cm, ner i den sanka Berlinmarken. Projektet var alltså dömt att misslyckas.

Hitlers storstilade planer begravdes således redan 1941 under en stor sten i Tempelhof – även om det skulle ta ytterligare fyra år innan diktatorn själv var död och de allierade lagt huvudstaden i ruiner.

Som tur är undgick Schwerbelastungskörper sprängning efter kriget, eftersom den stod alltför nära bostadshusen i kvarteret. Idag är betongklumpen öppen för allmänheten, och från toppen av den har man fin utsikt norröver mot det som var tänkt att bli Germania. Väl där uppe kan man begrunda det filosofiska i att alla förtryckarregimer förr eller senare går under – och att alla despoter till slut hamnar under en sten.

Oavsett om de heter Stalin, al-Baghdadi eller Putin.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: