Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Google

Facebook och Googles svenska serverhallar får hundratals miljoner i skattestöd – du betalar

I söndagens Aftonbladet publicerades en större granskning av den svenska datacenterboomen (betallänk) skriven av undertecknad. Det började med Facebooks etablering en gigantisk serverhall utanför Luleå – som fullt utbyggd kommer att sluka inte mindre en terawatt el årligen, eller lika mycket som en större svensk stad – och har på senare tid fått sällskap av såväl Google som Amazon, vilka kommer att bygga gigantiska serverhallar i den gamla bruksorten Avesta respektive Västerås.

Till detta kommer ett stort antal små och medelstora serverhallar, vilket ligger helt i linje med regeringens satsning på det som kallas digitalisering. I detta projekt ingår att Sverige ska förvandlas till ett nytt internationellt centrum för storskalig datadrift.

Satsningen på att locka gigantiska, elslukande datahallar att etablera sig i landet är förvisso en fråga där regering och opposition varit rörande överens. Grunden lades som bekant av Centern och Annie Lööf, som 2013 lockade Facebook att förlägga delar av sin datadrift till Luleå. De 139 miljonerna i statligt etableringsstöd som den amerikanska internetjätten fick, bidrog sannolikt till att det blev just Sverige och Luleå som fick äran att härbergera Mark Zuckerbergs första stora datacenter utanför USA.

Att kräva etableringsstöd verkar dock vara modus operandi för Facebook. Även i USA har Facebook fått massiva bidrag för att etablera sina datacenter – totalt har bolaget beviljats runt 3 miljarder i skattelättnader, enligt Bloomberg.com.

Facebooks officiella skäl för att bygga sin första serverhall utanför USA i Luleå var tillgången till billig miljövänlig vattenkraft, det kalla klimatet – som gör att den gigantiska hallen slipper kylanläggningar – och den höga leveranssäkerheten. Det senare innebär att behovet av reservkraftsystem minskar.
Runt 100 anställda arbetar med datadriften, vilket kan jämföras med SSAB:s stålverk i Luleå. Det senare förbrukar lika mycket el, men sysselsätter mer än tio gånger fler.

Fram till 2016 betalade Facebook 29 öre/KWh i elskatt, men efter sänkningen för datacenter ligger skatten nu på 0,5 öre per kilowatt. För Facebook innebär detta en årlig besparing i hundramiljonersklassen. Vi som bara sitter hemma och uppdaterar och likar på Facebook betalar cirka 41 öre/KWh i elskatt inklusive moms.

Sökmotorjätten Google å sin sida köpte nyligen mark i Horndal, i utkanterna av den gamla bruksorten Avesta i Bergslagen. Här ska sökmotorjätten, som även äger världens största videotjänst Youtube, anlägga sina första svenska datahallar.

Bolaget har dessutom sedan 2009 ett stort datacenter i finska Villmanstrand. Att etableringen skedde där berodde på elskatten, som vid denna tid var avsevärt lägre i vårt östra grannland. Men efter den svenska elskattesänkningen för datacenter, kommer Google alltså att etablera sig i stor skala även i Sverige.

Några uppgifter om etableringsstöd till Google finns det inga uppgifter om, men internetgiganten har – åtminstone indirekt – redan fått en hel del pengar av svenska elkunder. Företaget har tecknat direktköpsavtal med svenska vindkraftparker – all el som dessa producerar under 12 år framöver kommer alltså att kunna bokföras som grön el (genom systemet med ursprungsmärkning) för Google.
På detta sätt säkras ekonomin för vindkraftsägarna, som får betalt via elcertifikatssystemet, vilket i sin  turfinansieras via en avgift på elräkningen. Och så länge Google köper in elen från Finland – som inte ingår i certifikatssystemet –slipper nätjätten att betala denna avgift. Till skillnad från svenska hushåll då.

Totalt hamnar alltså subventionerna till de internationella datajättarna på miljardbelopp. Och samtidigt är det värt att komma ihåg att det inte är statens pengar vi talar om, utan om skatter som du och jag betalat in.

Likadant förhåller det sig med elskatten, som 2016 sänktes till för datacentern till samma låga nivå som gäller för den tunga industrin, närmast försumbara 0,5 öre/KWh jämfört med 29 öre före sänkningen. Efter skattesänkningen har intresset från de internationella datajättarna formligen exploderat och det råder veritabel Klondykestämning bland datahallsbyggarna.

Parallellt har elskatten för vanliga hushåll höjts till rekordhöga 41,38 öre/kWh. Det betyder att det nu är rekordbilligt att driva Facebook, medan vi konsumenter betalar rekordhög elskatt för nöjet att surfa på sajten.

I praktiken är det en slags omvänd Robin Hood-effekt: staten tar från de fattiga och delar ut till de rika. Vi subventionerar extremt lönsamma storföretag som drar in miljarder på sin verksamhet.

Samtidigt kan det vara värt att upprepa att varken Facebook eller Google betalar skatt i Sverige, åtminstone inte för de huvudsakliga intäkterna – annonser. Dessa pengar hamnar istället i  länder som Irland, där företagsbeskattningen är låg. Och genom ett kryphål i den irländska skattelagstiftningen kan Facebook dessutom komma undan med ännu lägre skatt, enligt en artikel i Svenska Dagbladet i november 2017:

2010 skapar Facebook ett skatteupplägg kallat Double Irish – dubbel irländsk. Internationella intäkter går till ett Irlandsbaserat Facebook-bolag som i sin tur betalar royalty till ett systerbolag på Irland för att man använder Facebooks eget varumärke. Systerbolaget är i sin tur skattskrivet på Kajmanöarna, där bolagsskatten är noll. Resten av vinsten skattas på Irland, som bara har 12,5 procent i bolagsskatt (Sverige har 22 procent).

IT-sajten Breakit beräknade i fjol Facebooks svenska omsättning till minst 4,5 miljarder kronor – men någon skatt betalade företaget alltså inte här i landet. För Googles del hamnade de svenska intäkterna på minst 4 miljarder – medan sökjätten bara betalade in 5,9 miljoner till den svenska statskassan.

I rättvisans namn ska det förstås sägas att det inte bara är Facebook och Google som regeringen kastar skattepengar över. Även Bitcoinbrytning – den kanske mest elslukande datacenterverksamheten av alla – åtnjuter nu samma låga elskatt som industrin. För ett par år sedan etablerade bolaget KNC Miner ett av världens största datacenter för utvinning av kryptovalutan Bitcoin i Boden – och enligt egen uppgift förbrukade KNC mer el än Facebook under den tid som anläggningen var i gång.

Företaget gick i konkurs 2016, men planer finns på att nya aktörer ska ägna sig åt ”kryptobrytning” i de tidigare serverhallarna.

Bitcoin och andra kryptovalutor har på senare år seglat upp som världens största energislukare, och behovet av el ökar exponentiellt för varje ny användare. Enligt beräkningar från investmentbanken Morgan Stanley kommer kryptovalutorna att kräva omkring 140 TWh el, motsvarande 15 stora kärnreaktorer eller nästan nästan lika mycket som Sveriges totala elproduktion.

I och med elskattesänkningen har Sverige nu blivit ett lågprisland för kryptovalutor, vilket kanske inte var tanken med energipolitiken.

Särskilt inte i ett läge där kärnkraftsreaktorer stängs i förtid och vi redan nu under de varma sommarmånaderna tvingas importera koleldad el från Tyskland och Danmark.

Men vad vet jag?

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Svensk energipolitik: Elkunder betalar miljoner för att leverera ström till Google i Finland

I veckan tillkännagjordes nyheten om att sökmotorgiganten Google, ett av världens största och rikaste internetbolag, träffat en överenskommelse med vindkraftsföretaget Eolus om att köpa upp all el som produceras vid bolagets nya vindkraftspark i Liden, strax utanför Sundsvall.

Avtalet innebär att Google under en tioårsperiod kommer att köpa all el som produceras av anläggningen, enligt uppgift 250-300 GWh per år.

Nyheten har uppmärksammats såväl internationellt som här i Sverige, och har hyllats som ännu ett bevis på hur Sverige tar ledarrollen i omställningen till 100 procent grön energi. Fast om man tittar närmare på affären så visar den kanske tydligast av allt hur dysfunktionell den svenska energimarknaden faktiskt är.

För efter snart 20 år av stöd och subventioner till en massiv utbyggnad av väderberoende kraftkällor – främst vindkraft – har vi hamnat i ett läge där vi skapat en överkapacitet som inte bara bidrar till rekordlåga elpriser – ibland tvingas elproducenterna betala för att bli av med elen – den slår också undan benen för all annan elprododuktion och lägger en död hand på alla privata investeringar i nya anläggningar. Och kärnkraften, 100 procent koldioxidfri, har i allt väsentligt redan lagts ner i spåren av chockhöjda straffavgifter.

Vi står därför med ett system där hela energisektorn mer eller mindre har förstatligats i smyg – ingen ny elproduktion byggs längre utan statliga miljardsubventioner. Tyvärr skapar de nya gröna satsningarna inga svenska jobb – förutom möjligen under själv anläggningsarbetena med att uppföra vindsnurrorna – och inkomsterna går inte sällan ner i fickorna på utländska riskkapitalister och smarta bidragsentreprenörer, något jag skrivit om tidigare.

I fallet med Google exporteras elen till Finland där bolaget har sin närmaste serverhall. Det tillkommer alltså inga nya svenska jobb i samband med affären, och Google betalar mig veterligt inga energiskatter i Sverige.

Men för vindkraftsbranshen, som länge plågats av usel lönsamhet, är en affär som den med Google guld värd. Via avtalet med sökmotorjätten om ett tioårigt elavtal, kan Eolus Vind (ett bolag som enbart sysslar med själva bygget av  vindkraftverken) garantera en potentiell köpare till verken en långsiktig fast inkomst i form av elcertifikat, vid sidan av de intäkter för själva elen som ägaren givetvis har. (Huruvida Google köper elen till ett på förhand överenskommet pris framgår inte av pressmeddelandet som skickats ut – det är hur som helst inget som parterna skulle offentliggöra.)

Alla som handlar med el är enligt lag ålagda att köpa ett visst antal elcertifikat, och kostnaden för detta hamnar på våra elräkningar. Elcertifikaten är alltså en dold extra skatt på elen – oavsett om den kallas något annat – och finns till för att säkerställa utbyggnaden av förnybar energi. I oktober klubbade Riksdagen ett beslut om att som det uttrycks höja ambitionen i elcertifikatssystemet, vilket för den vanlige lägenhetsinnehavaren innebär en kostnadsökning med ytterligare någon tia i månaden vid en förbrukning om 5 000 kWh/år (villaägare betalar förstås mer).

Enligt uppgift från Svensk Kraftmäkling handlas elcertifikaten för leverans i mars 2018 just nu runt 170 kr/MWh. Det innebär att den blivande ägaren till de 23 vindkraftverken i Liden kan räkna hem en garanterad intäkt på 40–50 miljoner kr per år via certifikatsystemet, eller uppåt en halv miljard under den tioårsperiod som Google förbundit sig att köpa el till sin finska serverhall. Du, jag och alla andra elkunder betalar kalaset, medan stora elintensiva industrier (som exempelvis Facebooks serverhall i Luleå) är undantagna kravet på att köpa elcertifikat.

(Egentligen betalar vi ännu mer än ovan– alla skatter och avgifter på elräkningen beläggs nämligen med 25 procent moms innan den landar i brevlådan.)

Att komma ihåg i det här sammanhanget är att vindkraft i Sverige inte ersätter några fossila utsläppskällor, eftersom nära nog 100 procent av vår energiproduktion redan är koldioxidfri. Eller rättare sagt – den kommer förmodligen inte att vara fossilfri så länge till. för Efter den senaste ambitionshöjningen i elcertifkatssystemet, som alltså smögs igenom Riksdagen utan någon uppmärksamhet över huvud taget, är målet nu att bygga ut vindkraften ännu mer, från tidigare beslutade 25 till 30 GWh. En sådan massiv utbyggnad får till följd att den svenska vattenkraften, som hittills använts som reglerkraft när vindkraftverken stått stilla, inte längre kommer att räcka till för att balansera nätet. Istället kommer vi att behöva bygga upp ny fossil reservkraft, sannolikt i form av gasturbiner. Alternativt får vi finna oss i att vara utan elektricitet delar av veckorna.

Men att kritisera vindkraft har tyvärr blivit närmast tabu. I den gängse bilden, som vi matas med från såväl medier och politiker, står vindsnurrorna som en slags symbol för bättre miljö, och att peka på avigsidorna av de mångmiljardsatsningar på förnybart som gjorts och görs innebär att man riskerar att smetas ner som klimatförnekare. Eller ännu värre – som Sverigedemokrat. Det var nämligen bara SD som reserverade sig i näringsutskottet mot beslutet att bränna ännu mer av våra pengar på att höja ambitionen i elcertifikatsystemet.

Jag vill givetvis betona att ingen av de inblandade i affären – varken Eolus eller Google – har gjort något som vare sig är juridiskt fel eller moraliskt förkastligt. Vad affären istället visar är de oväntade effekterna av hur det kan gå när politiker och byråkrater bestämmer sig för att rädda världen – med andras pengar.

Och handen på hjärtat, i en svårt ansträngd flyktingsituation där vi till och med ska känna skuld för att vi lägger pengar på julklappar, hade vi inte kunnat använda ett par hundra miljoner på ett bättre sätt än att säkra elleveranser till ett av världens högst värderade företag?

Bara undrar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inget växer i skuggan av Google

En av dagens största nyheter är utan tvekan Googles beslut att lägga ner Google Reader, som funnits med sedan 2006 men som uppenbarligen inte mött IT-jättens förväntningar. Kanske var det för svårt att kapitalisera på denna produkt – annonserna i RSS-flödena var den mig veterligt enda intäktskällan – men oavsett om anledningen är ekonomisk eller något helt annat slog det ner som en bomb hos alla 100.000-tals användare i morse, när en avskalad dialogruta upplyste om att allt skulle vara slut den 1 juli.

Nu finns det för all del alternativ till Google Reader, men det är inte många. Till största delen beror det på Google, som med sitt beslut att traska in på den relativt färska RSS-scenen i mitten av 00-talet, dödade all konkurrens. Alltså precis som Google gjort så många gånger förr, och kommer att fortsätta att göra genom att släppa gratisprodukter, finansierade med miljardintäkter från sin sökmotoraffär.

För på bara ett drygt decennium har Internet gått från en relativt vildvuxen plattform med en uppsjö av tjänster till en oligopolmarknad styrd av gigantiska multinationella bolag. Begreppet ”sökmotor” har blivit likvärdigt med Google – det heter ju till och med ”googla” numera. Inget företag med ens ett uns av självbevarelsedrift skulle starta en konkurrerande söktjänst, och sedan gratistjänsten Google Analytics släpptes för några år sedan är även denna marknad i det närmsta tömd på alternativ.

Resultatet är att vi nu har ett privatägt aktiebolag i Kalifornien med närmast total och global kontroll över vad folk letar efter, vilka resultat som de får presenterade och vilka slutsatser som kan dras utifrån användarnas beteenden. Man måste vara ganska blåögd för att tro att detta inte lockar till missbruk.

Och det riktigt problematiska, som jag varit inne på tidigare, är att nätgiganter som Google, Facebook – och till viss del Apple – inte bara konkurrerar ut nya lovande produkter och dödar innovation, utan i stor utsträckning kapat åt sig delar av Internets infrastruktur. När Google startade gratis mejltjänst försvann över en natt alla incitament för att utveckla och förbättra epostsystem – framför allt de företag som planerat att ta betalt. Facebook har lagt beslag på funktioner som chatt och gilla-tummar. Och vem skulle fundera på att dra igång en konkurrent till det nya tv-monopolet Youtube?

Så här ser det ut på område efter område. Istället för mångfald får vi monokulturer. Istället för 100-tals små lönsamma tidningar, överlever endast en eller ett par i varje nisch i den nya Internetbaserade ekonomin. Vill du köpa musik finns inte längre ett antal skivbutiker att gå till, utan bara en eller två (t ex iTunes). Och utvecklar och säljer du ett mobilspel, har du inget annat val än att ge bort en tredjedel av dina intäkter till Apple.

Man kan förstås invända att ingen tvingar mobilkunderna att välja att köpa en iPhone, men det är ett besvärande faktum att möjligheten att skaffa sig de facto-monopol på en marknad verkar accelerera som en följd av digitaliseringen. (Karl Marx var måhända inte helt fel ute när han förutspådde att kapitalismens yttersta fas innebar att ett företag skulle äga allt.)

Det är inte alltför många år sedan dåtidens IT-gigant Microsoft drogs inför EU:s konkurrensmyndighet för att bolaget förinstallerat sin webbläsare i operativsystemet Windows. Totalt genom åren har Microsoft fått böta 18 miljarder, bland annat som resultat av sin underlåtenhet att låta användaren ha Google som sökmotor.

När det gäller Google är samma konkurrensmyndighet märkligt tyst. Trots att problemet med stora IT-monopol och hur de uppför sig knappast blivit mindre med åren.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Uthängd på nätet

Tittar just nu på Du är Googlad på SvT2, en mycket viktig dokumentär om hur lätt det är att få sitt liv förstört på Internet. Riktigt vidrigt är det hur företagaren Bengt Gangemi i Malmö pekats ut som blufföretagare, och cancerdrabbade Tina Ax hängts ut av sin före detta sambo. Själv skriver jag det här för att dra mitt strå till stacken och förändra Bengts och Tinas sökresulttat.

Ni som missat dolumentären – se den på SvT Play.

Intressant?

Konsten att förlora 350 miljarder

Yahoo måste vara riktigt illa ute.

För hur ska man annars förklara dagens “affär” med Microsoft? För bara lite mer än ett år sedan nobbade Yahoos aktieägare ett bud från Redmond på 47 miljarder dollar (351 miljarder kronor). Hade jag varit en av dem hade jag varit måttligt belåten idag, när bolagets vd Carol Bartz tillkännagav ett tioårigt samarbetsavtal med Microsoft. Syftet är förstäs, nu som då, att ge Google en match på marknaden för sökordsannonsering, men med skillnaden att det i dagens uppgörelse inte finns en enda cent garanterad för Yahoo. Det “kan” innebära 500 miljoner dollar mer i årliga intäkter, heter det i uttalandena, men alla som inte legat en under sten de senaste 10 månaderna inser att det lika gärna kan bli precis det motsatta.

Steve Ballmer och Microsoft, däremot, har all anledning att känna sig belåtna. Istället för att behöva punga ut med pengar motsvarande ett mindre lands BNP, får han nu Yahoo gratis. Nylanserade sökmotorn Bing ska framgent användas i alla Yahoos söktjänster, vilket innebär att alla de miljarder Yahoo plöjt ner i utveckling de senaste 15 åren är att anse som förlorade. Det enda Yahoo “får” i den här dealen är ensamrätt på att sälja sökordsannonser på de bägge företagens onlinetjänster.

Samtidigt blir det förstås omöjligt för Yahoo att sälja andra onlineverksamheter, som Flickr eller Yahoo Finance, till en konkurrerande aktör (som Google).

Det är bara att gratulera Microsoft till en av de mest framgångsrika affärerna på Internet någonsin – att få kontroll över ett av de mest kända varumärkena på webben helt gratis.

För Googles del kan det också vara läge att fira lite i smyg. Nu väntar nämligen först en process där amerikanska konkurrensmyndigheten FTC ska ge sitt godkännande till affären, och därefter väntar teknikintegrationsprojektet-från-helvetet för Yahoo.  Om ett par år så får vi se om det flyger.

Om Yahoo finns kvar alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.

Hur mår Google?

bild-1

Gmail segar igen, GFC-boxen vägrar att ladda och Analytics-scriptet på ett par av mina sajter segar ner laddningstiderna till krypfart. Google har haft oroväckande mycket nedtid i vår –  det var bara några månader sedan Gmail-klustret låg nere i ett par timmar – och det är inte utan att jag börjar undra om vi börjar se en gräns för hur mycket “cloud computing” som man kan trycka ut i nuvarande Internet-infrastruktur. Och på Twitter växer #googlefail.

När sånt här händer inser jag att vi utan att riktigt förstå det lagt över ansvaret för stora delar av vår kommunikation på ett enskilt företag, med allt vad det innebär. Vad skulle till exempel hända om Google plötsligt upphörde att existera? Eller “bara” låg nere i ett par dagar? Ingen sökordsannonsering, miljontals mailkonton stängda, sökmotorkonsulter utan jobb, oräkneliga filmklipp borta…

Hur stor Googles del av den Internetbaserade världsekonomin är har jag ingen koll på (och jag är för trött för att googla fram det) men gissningsvis skulle det svida ordentligt om sökmotorjätten skulle vända benen i vädret. Inte för att det kommer att hända inom överskådlig tid. Hoppas jag.

(Google skriver själv om problemen, och tydligen beror problemen på trafikstockning i Asien den här gången.)

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

YouTube, ingen bra affär för Google

bild-15

I fredags släppte Google sitt kvartalsresultat, som slutade på inte helt oansenliga 5,1 miljarder USD ( c:a 40 miljarder kr). Men när det gäller dotterbolaget YouTube verkar det gå sämre – förlusten kommer att bli en halv miljard dollar, enligt en analys från Credit Suisse. Bolaget ska nu ta fram nya intäktsmodeller för att täcka de enorma kostnader som det innebär att distribuera hela världens privata videoklipp. Kostnader som kommer att fortsätta att öka, i takt med att allt mer innehåll laddas upp på sajten. Credit Suisse räknar med att Youtube kommer att ha 375 miljoner unika besökare och administrera hela 75 miljarder videovisningar under 2009. Trots den gigantiska trafiken är annonsutrymmet svårsålt – de flesta annonsörer vill ha kontroll på i vilket sammanhang reklamen hamnar.

Nya affärsmodeller skulle kunna vara premiuminnehåll (fast där finns redan etablerade konkurrenter som Hulu och skyhöga licensavgifter) eller betalmedlemskap (vilket riskerar att få användarna att välja andra tjänster).

Frågan är ju vad vi skulle göra utan YouTube. På bara ett par år har sajten blivit en naturlig del av Internet, och idag finns det nästan inget filmat material som inte går att hitta där.

Men ingen undgår de dåliga tiderna, inte ens världens största Internetbolag.

Innan Google blev Google

Tiden går fort när man har roligt sägs det. För 12 år sedan satt jag som redaktör på numera avsomnade Torget.se, där jag bland annat drev Fragzone.se och ett halvdussin Quake-servrar (något som förmodligen bidrog till Torgets position som största svenska Internetsajt). Det såg ungefär ut som på bilden nedan. Fast detta foto visar maskinparken som användes för att driva ett projekt på Stanford-universitetet i Kalifornien 1998, titulerat Backrub (klicka på länken för närmare information om hårdvaran).

Googles hårdvara 1998.

Googles hårdvara 1998.

Servrarna ovan användes för att utveckla en ny sökspindel och i början gick ju inte allt helt smärtfritt, att döma av hemsidan för projektet.

BackRub is a “web crawler” which is designed to traverse the web.

Currently we are developing techniques to improve web search engines. We will make various services available as soon as possible.

Sorry, many services are unavailable due to a local network faliure [sic] beyond our control. We are working to fix the problem and hope to be back up soon. 12/4/97

Problemen löste sig dock, projektet blev till ett bolag som kallade sig Google och resten är som det brukar heta historia.

(Storyn kommer från Royal Pingdom).

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: