Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: greenwash

WWF: Vi måste förstöra miljön för att rädda den

Sydsvenskans journalister vaknade till igår och uppmärksammade den smutsiga verkligheten bakom satsningen på biodrivmedel, som på många ställen urartat till så kallad landgrabbing. Jag har bloggat flera gånger om denna nya form av kolonisation, där multinationella skogsföretag och energijättar mutar makthavare i fattiga länder att släppa ifrån sig värdefull mark till odling av energigrödor istället för spannmål. I Indonesien har detta resulterat i skövling av gigantiska arealer av regnskog, bara för att ignoranta eller rent av obildade ministrar i t ex Sverige vill visa klimatansvar och därför driver igenom huvudlös lagstifning om biodrivmedel. I Afrika fördrivs fattiga bönder från den åkermark de brukat i generationer. Ett fåtal får jobb i de nya industrierna som tar över, men de flesta hamnar i arbetslöshet och fattigdom.

Den verkliga skandalen i sammanhanget är dock det som inte uppmärksammats i artiklarna – nämligen att det är Världsnaturfonden, WWF, som sanktionerar denna storskaliga regnskogsskövling och landstöld. WWF skapade för ett antal år sedan ett antal organ, t ex Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO), som bedriver certifiering av skogsbolag som följer vissa regler när det gäller produktion av palmolja. Denna certifiering är dock inte mycket värd – bolag som betalt WWF för denna stämpel rapporteras gång på gång bryta mot de mer eller frivilliga reglerna och skövlar så mycket de nånsin hinner med – begovet av förnybara bränslen är omättligt. I dokumentären Silence of the Panda visar den tyske filmaren Wilfried Huismann hur WWF-certifierade
skogsbolag skövlar regnskog i Indonesien. På vissa håll får myndigheterna till och med hjälp av lokala WWF-företrädare med att flytta på motsträvig lokalbefolkning.WWF-certifiering finns även för soja, där bland annat Monsanto gör sitt bästa för att ersätta regnskog i Argentina med genmodifierad soja.

Världsnaturfondens agerande ger alltså grönt ljus för storskalig skövling av naturen – till förmån för monokulturer som förstör livsbetingelser för orangutanger och andra utrotningshotade djur. Livsmedelsåpriser drivs upp och fattiga fördrivs från sina hem. Allt för att möte ett hypotetiskt hot om klimatförändringar 80 år in i framtiden.

I Sverige får samma WWF samtidigt 60 miljoner i bidrag från statliga Sida – alltså skattepengar. Det är hög tid att syna vad denna organisation, som agerar som en multinationell myndighet utan någon som helst demokratisk insyn, egentligen pysslar med.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Etanolvansinnet, ytterligare ett påhitt från EU

Att Centern kämpar för sin politiska överlevnad är väl ingen hemlighet, men frågan är om det verkligen kommer att öka väljarsympatierna att sätta sitt namn under en debattartikel som den energiministern Anna-Karin Hatt publicerade i helgen, tillsammans med finansminister Anders Borg, där regeringen nu flaggar för att införa en högre inblandning av etanol i bensinen (och en högre andel förnybart i dieseln).

Med tanke på vad vi vet idag om de skadeverkningar som den etanolanvändningen ger upphov till – skyhöga spannmålspriser, ökad fattigdom, skogsskövling och ”landgrabbing” i Afrika och Sydamerika under ledning av internationella megakorporationer som Shell och Monsanto – känns det inte precis som en valvinnare att propagera för ytterligare satsningar på etanol. Åtminstone inte om man är ett parti som säger sig värna om miljön. Dessutom framgår det mellan raderna att priset på etanolbränsle, E85, kommer att chockhöjas eftersom EU:s regler inte tillåter att ett det säljs billigare än bensin. Lycka till, alla ni som köpt värdelösa etanolbilar för dyra pengar – ni är nu dubbelt rökta.

I det här fallet agerar förstås Hatt och Borg bara som nyttiga idioter. Detta är inte deras eget förslag som de av någon oförklarlig anledning ger sken av, utan ytterligare ett av alla dessa hjärndöda EU-direktiv som medlemsstaterna är tvingade att införa. Annars blir det dryga böter, precis som i frågan med Datalagringsdirektivet.

Det är så det går till nuförtiden. Mer än sju av tio lagar stiftas i Bryssel, ofta i form av ”direktiv” som tjänstemän tagit fram, hårt lobbade av olika särintressen. Införandet av det så kallade E10-bränslet – 10 procent inblandning av etanol – är sålunda en del av ett EU-direktiv antaget 2009, och var ursprungligen ett påhitt av Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap 2009. Ännu är det ganska få länder som infört E10, och i de som gjort det har det mötts av kraftiga protester, såväl från miljövänner som bilister. I Tyskland bojkottade bilisterna bränslet när det infördes våren 2011, eftersom risken var stor att framför allt äldre bilmotorer kunde skadas av den fördubblade inblandningen av sprit.

I USA har satsningen på etanol inneburit att mer än 40 procent av den majs som odlats, nu används för att köra törstiga SUV:ar, istället för att ge människor mat på bordet. Bönderna i mellanvästern jublar, eftersom de frikostiga subventionerna till de ”förnybara” bränslena i kombination med kraftigt höjda priser på majs inneburit att spannmålsodling plötsligt fått lönsamhet i nivå med oljebolagen. Nästa steg för den amerikanska etanollobbyn är att få igenom lagstiftning om ännu högre iblandning i regular-bensinen, 15 procent.

Bidrag till särintressen är förstås en tung faktor i de flesta EU-direktiv. När det gäller satsningen på förnybara bränslen, innebär det att ytterligare miljarder pumpas in i den redan toksubventionerade jordbrukssektorn, som redan mumsar i sig merparten av EU:s budget.

Franska bönder producerar till exempel miljontals liter vin varje år som ingen vill ha. Men istället för att bara hälla ut det, som tidigare, kan de nu göra industrisprit av vinet, och få betalt för det ytterligare en gång. Win! De totala utsläppen från denna typen av etanol är ungefär dubbelt så hög som från vanlig bensin, om man räknar in alla led från odling, konstgödning, maskinell skörd och själva framställningsprocessen. Alla förlorar på vansinnet – men nyttiga idioter som den svenska regeringen vågar förstås inte säga ifrån.

När man bloggar om ”miljöbränslen”, brukar det dessutom alltid dyka upp nån etanolfrälst och tala om att vi i Sverige, vi använder minsann inte vinetanol (jo, det gör vi visst men inte särskilt mycket), och den etanol som vi har i vår E85/E10 minsann kommer från sockerrörsodlingar i Brasilien som är ”hållbarhetsstämplade”. Halvstatliga Sekab, som för inte så länge sedan gjorde en nykolonial drive i Tanzania och försökte övertyga fattiga bönder om att odla energigrödor istället för spannmål, påstår till exempel att den etanol som företaget säljer är hållbarhetscertifierad – den framställs alltså etiskt utan att skövla djungel, döda babianer och jaga bort urinvånare etc etc.

Men att tala om ekologiskt hållbar etanol är ungefär i paritet med att påstå att det finns etisk vapenhandel. Även om de sockerrör som används för ”svensk” etanol inte odlas på skövlad regnskogsmark, innebär den ökade efterfrågan på biobränslen i stort att priserna på mat och spannmål ökar, och därmed att allt mer traditionell odlingsmark tas i bruk för energigrödor. Vilket gör att boskapen som tidigare betat där får flytta på sig – ofta till nedhuggen regnskogsmark.

Etanol och biobränslen är numera big business, och de dominerande företagen i branschen beter sig inte ett dugg bättre än de stora oljebolagen. Ökända agrojätten Monsanto lägger exempelvis under sig allt större landarealer i Brasilien för att möta den ökande efterfrågan på etanol i väst – med god hjälp av miljöorganisationer som WWF, som certifierar bolagets produkter. Monsanto har mötts av protester och anklagelser om ”land grabbing”, men etanolboomen gör att företaget fortsätter sin expansion.

Den globala törsten efter biodrivmedel har även gjort att Monsanto nu tagit fram en ny genmodifierad variant av sockerrör,  sorghum, som kan ge upp till 80 procent större skörd. Sorghum är via genmanipulation givetvis motståndskraftig mot Monsantos eget patenterade växtgift, Roundup, som används för att döda allt annat liv i närheten av sockerrörsplantagerna.

Men den kanske viktigaste frågan är ändå – vad får vi för pengarna? Ökade bränslekostnader (högre etanolinblandning gör förstås att bilarna drar mer per mil), högre matpriser och sannolikt fler bilar som havererar eftersom motorerna inte klara E10, kanske man kan stå ut med om vi får en bättre miljö.

Men miljöeffekten blir i praktiken nära noll. 600.000 ton kan låta som en hel del, men som alltid lika läsvärda bloggen Andas Lugnt påpekar, blir utsläppsminskningen i bästa fall 1,1 procent. Och med tanke på att Sveriges del av världens CO2-utsläppen bara är 1,6 promille blir den globala effekten av denna nya satsning på förnybart inte större än 0,02 promille.

Inte ens en finansminister skulle kalla det för något annat än ett avrundningsfel.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem ber dig släcka ljuset, del 4: Hur WWF styr politiken

Donna Laframboises bok om IPCC:s verksamhet är ett utmärkt exempel på förstklassiskt journalistiskt grävjobb. Kostar bara en 50-lapp som e-bok.

Att WWF är världens mäktigaste naturvårdsorganisation, är knappast någon nyhet. Det är dock få som är medvetna om hur mycket organisationen påverkar internationell – och därmed också svensk – miljöpolitik. Jag har tidigare skrivit om hur den gröna lobbyn – där WWF spelar i en egen liga – får miljardbelopp av EU varje år för att bedriva påtryckarverksamhet – gentemot samma EU-politiker som finansierat deras lobbying. Att EU t ex satsat stort på handel med utsläppsrätter – något unionen är ensam om sedan alla andra länder hoppat av –är en idé som förespråkats sedan länge av WWF. Trots att de 2000 miljarder som experimentet kostat hittills inte inneburit någon sänkning av de europeiska utsläppen över huvud taget – de har istället ökat – och att en 30-procentig minskning av unionens CO2-utsläpp hade kunnat uppnås för en bråkdel av dessa pengar, om de istället gått till modernisering och ombyggnad av gamla kolkraftverk – exempelvis för naturgasdrift.

Men det absolut största inflytandet på miljöpolitiken utövar WWF genom sitt täta samarbete med FN:s klimatpanel, IPCC. Det är IPCC:s rapporter, senas som ligger till grund för den energi- och klimatpolitik som EU och Sverige driver. En politik som har en direkt inverkan på hur mycket vi betalar för vår el, vilken energiförsörjning vi väljer, hur höga drivmedelsskatterna är – och inte minst, hur lönsamt det är att driva industrier i vårt land. Miljöpolitiken kan alltså sägas ha ett klart samband med arbetsmarknadspolitiken och vårt välstånd. Om vi väljer att lägga 100-tals miljarder på att bygga ut vindkraften, är det alltså viktigt att det finns en solid vetenskaplig grund att stå på.

Tyvärr är det inte riktigt så. IPCC har gång på gång blivit påkommet med att använda sig av rena partsinlagor från miljöorganisationer istället för vetenskapligt publicerade studier, såsom dess regler påbjuder. För ett år sedan hamnade till exempel klimatpanelen i blåsväder när den publicerade en studie som visade att förnybar energi skulle kunna täcka 80 procent av EU:s energiförsörjning redan 2020. Detta visade sig sedan bygga på en ren partsinlaga från Greenpeace, och IPCC tvingades backa från slutsatserna i rapporten. Något år tidigare hamnade klimatpanelen i blåsväder efter att ha slagit fast att glaciärerna i Himalaya skulle vara borta redan 2035 – även det ett pinsamt misstag, som byggde på material från WWF istället för vetenskapliga studier.

Dessa exempel är inte bara enstaka missar, utan ett återkommande tema i klimatpanelens arbete. Faktum är att i den senaste rapporten, Assessment Report 4 (AR4) som släpptes 2007, vid en granskning visade sig bygga till mer än 30 procent på källmaterial som inte genomgått vetenskaplig granskning (så kallad peer review). Och som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise visat i sin bok The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert genom en noggrann genomgång av IPCC:s arbete med AR4, har WWF varit inblandat i samtliga av rapportens kapitel. Av de 32 experter som hade ansvar för att skriva slutrapporten – och den förkortade sammanfattning som presenteras för våra politiker – hade 9 ett dessutom dokumenterat samröre med Världsnaturfonden och två med Greenpeace.

Så när vi släcker ljuset ikväll, ska vi vara medvetna om att WWF:s idoga lobbyarbete påverkar våra liv, våra jobb och vår ekonomi varje dag, året runt. Inte bara en timme varje år i slutet av mars.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Läs gärna mina tidigare WWF-spaningar:
Vem är det som ber dig släcka ljuset?
Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer
Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

Vem ber dig släcka ljuset, del 3: Coca-Cola som miljösamvete

På lördag är det som som bekant Earth Hour, då WWF i samarbete med världens största företag, kungligheter, politiker och kändisar vill få oss alla att släcka ljuset under en timme på kvällen.

Aktionen beskrivs som världens största manifestation för klimatet, och det kan säkert stämma. Men det är ingen gräsrotsrörelse vi talar om, utan en smart marknadsföringskampanj där världens största företag, banker och försäkringsbolag är drivande.

Earth Hour startades för bara fem år sedan i Sydney. Initiativtagare var WWF Australia, som drog igång ett partnerskap med Fairfax Media Limited (ett slags News International men ”Down Under”) som idag äger 30 procent av rättigheterna till varumärket Earth Hour. Fairfax kontrollerar ett antal stora dagstidningar i Australien och Nya Zeeland, som The Sydney Morning Herald, The Age, The Canberra Times och The Australian Financial Review för att nämna några. Mediegruppen driver även ett stort antal lokaltidningar, vecko- och månadsmagasin, webbsajter, och flera radiokanaler.

Fairfax Media redovisade en nätt halvårsvinst på 135,7 miljoner AUD (940 miljoner kr) så sent som i december 2011, så uppenbart är att mediejätten inte är i välgörenhetsbranschen. Som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise skriver, kan man anta medieföretaget numera tjänar en hel del även på Earth Hour-spektaklet, och möjligen också harbegränsat intresse av att kritiskt granska vare sig evenemanget eller affärspartnern WWF:s verksamhet. Vi ser samma sak i Sverige, fast i mindre skala, där WWF ingår partnerskap med t ex Metro-koncernen och MTG Radio, och på så sätt garanterar en gynnsam pressbevakning i mediekoncernens kanaler.

För pengar drar WWF och dess mediepartner in. Alla företag som deltar i manifestationen,  oavsett om det är Volvo, Ikea, ICA eller Swedbank, betalar nämligen för att få vara med. Att bli företagspartner till WWF och delta i Earth Hour innebär ju ett slags ”sign of approval”, ett stämpel som visar att företagets produkter är miljövänliga.

Det är säkerligen därför som företag som Coca-Cola, kanske världens mest (ö)kända symbol för amerikansk överkonsumtionoch ohälsa, valt att bli WWF-partner. Förhoppingsvis hamnar  läskjättens mindre smickrande sidor – som anklagelser om att utnyttja lågavlönad arbetskraft, miljöförstöring, monopolistiska affärsmetoder och att bekämpa fackföreningar med hjälp av militär –  i skuggan av den goodwill som partnerskapet med WWF ger. I samband med Earth Hour 2008 , kostade Coca-Cola till och med på sig att instruera allmänheten i hur man bäst räddar miljön:

In addition to turning off your lights at home between 8:00 and 9:00 p.m. local time, you can shut off or unplug other non-essential electrical equipment – such as idle cell phone chargers, computers, microwaves, electric toothbrushes, etc. You also can have one hour of family time without computers or television, play games by flashlight, or read stories by the fireplace.

(Av någon anledning listades inte en av de allra mest effektiva metoderna i sammanhanget: att sluta konsumera Coca-Colas produkter.)

Att pengarna verkar rulla in, vittnar den ersättning som WWF USA:s CEO Carter Roberts får (jo, de har faktiskt en vd där) om. Roberts fick 2009 en årslön på mer än 3 miljoner (455.000 USD), vilket måhända inte är mycket jämfört med höjdarna på Wall Street – men det är ändå mer än vad USA:s president Barack Obama får i lön. Han får nöja sig med en grundlön på 400.000 dollar, eller 2,7 miljoner kr. (Både Roberts och Obama placerar sig därmed bland de 1 procent av amerikanerna som varit föremål för massrörelsen Occupy Wall Streets missnöje.)

I Sverige har WWF:s ledning betydligt blygsammare ersättningar, och styrelsen arbetar enligt uppgifter på den egna hemsidan helt ideellt – vilket organisationen naturligtvis ska ha all heder av. När det gäller företagspartners är upplägget dock det samma som hos WWF internationellt: på samarbetslistan hittar vi storföretag som Ikea och bankjättar som SEB och Swedbank.

Så när du släcker ljuset på lördag, är det för att multinationella läskföretag, banker, försäkringsbolag och möbeljättar satsat pengar ur sina marknadsbudgetar för att du ska göra det. Företag vars verksamhet i många fall bygger på att vi fortsätter att överkonsumera Jordens resurser.

Man kan ju alltid hoppas på att Anonymous lyckas med sin Operation Blackout samma dag. Den aktionen kan ju i alla fall i teorin ge resultat.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem ber dig släcka ljuset, del 2: ljusskygga finansiärer

Prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld, på en bild från 1942. Bernhard var WWF:s första internationella ordförande.

Det är mindre än en vecka kvar till årets upplaga av Earth Hour, WWF.s stora årliga miljöjippo. I samband med detta nås vi av det tunga avslöjandet att prinsarna Carl-Philip och Daniel utmanar varandra i att spara mest energi – den förre lovar sänka värmen hemma om Daniel lovar att skruva ner termostaten på Haga slott.

Prinsarna Daniel och Carl-Philip är långt ifrån de första kungligheterna som WWF använder som affischnamn. Kung Carl Gustaf är till exempel ordförande i svenska Världsnaturfondens förtroenderåd. Och hans avlägsna släkting, Sverigeaktuella prins Charles, blev så sent som i höstas ordförande i WWF UK.

Att WWF engagerar kungligheter är ingen slump, den rojalistiska glansen löper som en röd tråd genom naturvårdsjättens historia. Faktum är att WWF redan när det bildades i början av 60-talet var så långt ifrån en gräsrotsverksamhet som man över huvud taget man kan komma. Det var den brittiska aristokratin som var drivande i arbetet med att skapa WWF – enligt vissa bedömare var det egentliga syftet med World Wildlife Fund att försvara den brittiska samhällstoppens intresse för storviltsjakt, Detta var ju i en tid då det  brittiska imperiet krympte med alarmerande hastighet, och forna kolonier i Afrika och Sydostasien blev självständiga stater.

Organisationens förste orförande för WWF UK var ingen annan än prins Philip, det vill säga Sverigeaktuelle Charles far och en avlägsen släkting till vår egen kung. Prins Philip utsågs till ordförande ungefär samtidigt som han var på tigerjakt i Indien – bilder av detta spreds i den brittiska pressen och ledde till stor indignation. Prinsen ursäktade sig dock med att han bara sköt en tiger under jaktresan.

WWF:s mål redan från starten var emellertid att bli en global påtryckarorganisation. Men prins Philip ville inte själv axla detta ansvar – han hade redan fullt upp med att vara ordförande för internationella hästpoloförbundet – och nöjde sig med att presidera över WWF UK. Den nystartade naturvårdsorganisationen behövde alltså ragga upp en ordförande för det blivane WWF International, och denna någon skulle helst också  fixa fram den finansiering som krävdes.

Valet föll på ännu en kunglighet – prins Philips nära vän prins Bernhard. Denne blåblodige herre hade en brokig historia kantad av skandaler – före kriget hade han varit medlem både i det tyska nazistpartiet och SS – men efter krigsutbrottet bytte han sida och kämpade som stridspilot på allierades sida och blev istället omåttligt populär.

Prins Bernhard drog snabbt igång jobbet med att skaffa pengar. Han kontaktade sina känningar i näringslivet, som oljejätten Dutch Shell som blev en av de första stora bidragsgivarna under uppstarten av WWF. (Möjligen var det därför som Världsnaturfonden var knäpptyst när en av bolagets supertankers gick på grund utanför Frankrikes kust 1967 och orsakade ett katastrofalt oljeutsläpp.)

Men det behövdes ännu mer pengar, så Bernhard som några år tidigare hade initierat den tills helt nyligen superhemliga Bilderberggruppen, drog igång ytterligare ett elitsällskap – The 1001 Club. Denna skulle fungera som finansieringsstiftelse för WWF och bestod som namnet antyder av 1001 toppar inom bankväsende och näringsliv, en elit som enligt flera bedömare varit verksam ända in i våra dagar. Alla tillfrågade som accepterade medlemskap i klubben, betalade vardera en inträdesavgift om 10.000 USD – c:a 70.000 kr – och därmed fick WWF snabbt in drygt 70 miljoner i kassan.

The 1001 Club bestod av en både brokig och ljusskygg skara, och det finns massor av konspirationsteorier kring denna hemliga elitklubb. Utan att röra sig alltför långt ut i tangentens riktning kan man konstatera att The 1001 Club från början hade en påfallande överrepresentation av sydafrikaner – till exempel tobaksmagnaten och entreprenören Anton Rupert. Klubben skapades i en tid då Sydafrika var bojkottat över hela världen på grund av sin apartheidpolitik, så det var säkert inte svårt att övertyga landets näringslivselit att bättra på sitt rykte genom att delta i en internationell elitklubb. Men listan på klubbmedlemmar inkluderade även element som narkotikasmugglare och Zaires diktator Mobutu Sese Seko.

Ordentligt pinsamt blev det i slutet av 80-talet när prins Bernhard fick ett bidrag från WWF på 500.000 brittiska pund (c:a fem miljoner kr) för att finansiera ett ”privat projekt”. Pengarna användes för att hyra in elitstyrkan KAS International, brittiska legosoldater som skulle bekämpa illegal jakt av noshörningar och elefanter i Södra Afrika. Operationen, kallade Project Lock, gick dock snett från början; Bernhards privata armé nöjde sig inte med att skjuta tjuvjägare utan deltog själva i handeln med elfenben och noshörningshorn, tillsammans med medlemmar ur den sydafrikanska armén. 1995 startades en utredning, initierad av Nelson Mandela, för att granska bland annat vilken roll WWF hade när det gällde att stödja den tidigare apartheidregimen i Sydafrika.

Idag går viltvårdsarbetet betydligt lugnare till, men som filmaren Wilifred Huismann visar i sin dokumentär The Silence of the Panda (tysk titel: Der Pakt Mit den Panda) tillämpar WWF fortfarande doktrinen att människor i allmänhet är ett hot mot utrotningshotade djur. I de tigerreservat som WWF driver i Indien har djungeln därför rensats på byar, och enligt Huismanns dokumentär ska upp till en miljon människor som bott i skogarna sedan urminnes tider nu förflyttas, eftersom de enligt indiska myndigheter och WWF inte kan samexistera med tigrarna.

Trots att det är precis detta som de gjort i tusentals år. Ända tills brittiska kungligheter kom på storviltsjakt och var på vippen att utrota de stora kattdjuren. Det vill säga – samma kungligheter som sedan startade WWF.

Man kan dock vara ganska säker på att just denna historia inte tas upp i det ambitösa utbildningsmaterial som WWF använder för att indoktrinera utbilda förskolebarn och grundskoleelever i naturvård och ”hållbarhet”.

Vissa fakta mår helt enkelt bäst av att ljuset förblir släckt.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Vem är det som ber dig släcka ljuset?

(De tre återstående delarna av filmen finns i slutet av inlägget.)

Vill man bli orolig på allvar när det gäller våra politikers mentala förmågor, räcker det att läsa Metros närmast overkliga klimatutmaning, där Moderaternas Sofia Arkelsten och Carin Jämtin (S) tävlar i att leva mest klimatsmart. Dessvärre är det människor som dessa, och många som dem, som styr landet.

Metro får förstås bra betalt från WWF för att upplåta delar av tidningen till reklam för Earth Hour, som utvecklats till organisationens mest påkostade kampanj. Men inte bara reklam; det produceras också så kallad ”journalistik” inom ramen för samarbetet mellan medierna och WWF, och resultatet blir i regel hjärndöd smörja i stil med politikernas klimatkamp. Och ibland resulterar det i ett slags konstprojekt.

Någon journalistisk granskning av WWF ser man sällan eller aldrig – trots att miljöorganisationen fungerar som ett multinationellt företag, en så kallad Bingo (Big NGO), som drar in miljardbelopp på sitt varumärke årligen. Dels kommer pengarna från traditionell insamlingsverksamhet – det vill säga privatpersoner som vill hjälpa orangutanger, valar och isbjörnar. Men en betydande del av intäkterna kommer direkt från multinationella företag, som betalar för att få sin miljöprofil certifierad av WWF.

Det handlar ofta om bolag verksamma inom råvaru- och energibranschen. WWF berömmer sig för att uppnå verkliga resultat genom att samarbeta med stora företag istället för att – som de flesta andra miljöorganisationer – bara protestera och bråka. Det har gjort att WWF lyckats med att t ex rädda värdefulla regnskogsområden från avverkning, heter det.

Verkligheten är möjligen en annan. En som vågat sig på att granska WWF är den prisbelönte tyske tv-journalisten Wilfried Huismann, vars dokumentär In “Der Pakt mit dem Panda”, slog ner som en bomb när den sändes i Tyskland förra sommaren. Mest upprört var tyska WWF, som vägrade  uttala sig i Huismanns film – men som istället hotade med stämning när den sändes.

Dokumentären finns nu översatt i en engelsk version, och är mycket sevärd. Förutom den intressanta historien om hur WWF bildades, visar Huismann den ekologiska katastrof som utspelar sig på Nya Guinea – där gigantiska arealer regnskog huggits ner för att ge plats åt palmoljeplantager, vars råvara används till så kallad miljödiesel. De små fläckar regnskog som lämnats orörda, är alldeles för små för att de kvarvarande orangutangerna ska kunna överleva.

Skövlingen sker i regi av det multinationella skogsbolaget Wilmar, som både sitter med i och är certifierat av den WWF-ledda organisationen Round Table for Sustainable Palm Oil (RSPO). Nedhuggningen av regnskog sker alltså med WWF:s goda minne – i filmen visar Wilfried Huismann dessutom hur WWF-personal i Papua, Nya Guinea, är med som rådgivare när det gäller vilken regnskog som ska avverkas, och hur man ska hantera lokalbefolkningen som är i vägen för palmoljeplantagerna.

I Argentina jobbar WWF enligt dokumentärfilmen i nära samarbete med det ökända kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto. Ett område dubbelt så stort som Tyskland har avverkats i de norra delarna av landet, och det enda som växer där nu är Monsantos egen soja. Odlingarna besprutas med Monsantos växtgift, Roundup, som effektivt dödar allt utom det egna utsädet.

Inte oväntat har WWF protesterat kraftfullt mot den bild som Huismann ger av naturvårdsorganisationen i sin film, och har även publicerat en Fact Check på sin tyska hemsida som ska bemöta felaktigheterna. Bland annat hävdar WWF att ytan på den regnskog som sparats på Nya Guinea är betydligt större än vad som hävdas i filmen, och att WWF International inte stödjer användning av genmodifierade grödor (vilket kan tyckas motsägelsefullt då Jason Clay, vice ordförande för WWF International, i filmen klart uttalar sig just för GMO-användning.)

Att filmen fått så begränsat genomslag – bara en svensk livsmedelssajt skrev om den när visades förra sommaren – beror möjligen på att filmen endast funnits tillgänglig på tyska. Men nu när den finns på engelska, finns det ingen anledning att missa dokumentären.

Efter att ha sett den får man garanterat en annan inställning till fåniga symbolkampanjer och Mellokändisar som ”klimatutmanar” varandra. Frågan är om man nånsin kommer att släcka ljuset igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 31/3: Jippot drar igång: SVT, Metro (förstås)

WWF:s miljömärkning stödjer regnskogsskövling

Flytta på dig, orangutangjävel – här ska fällas timmer!

Världsnaturfonden, WWF, sysslar inte enbart med indoktrineringsarbete i den svenska skolan, organisationen tjänar också stora pengar på skövling av regnskog. I alla fall om man ska tro på rapporterna från de ”undersökande aktivisterna” i Global Witness, som igår släppte en rapport om hur Världsnaturfondens pandamärkning – som ska garantera att timmer inte kommer från hotad natur och regnskogar – systematiskt missbrukas av skogsbolag på Borneo och i andra delar av världen där regnskogar med den största biologiska mångfalden finns. Rapporten har uppmärksammats både av BBC och The Guardian.

Märkningen, som hanteras av WWF:s flaggskepp Global forest and trade network (Gftn), är delfinansierat av USA och EU och skapades för att stödja ekologiskt hållbart skogsbruk. Mer än 70 internationella skogsbolag deltar i miljösamarbetet, liksom ett stort antal återförsäljare av timmer. WWF hävdar att nätverket, som bildades för 20 år sedan, nu står för 19 procent av den internationella försäljningen av träråvaror. Denna handel med pandamärkt timmer omsätter 70 miljarder USD (440 miljarder kr) och avgifterna som WWF får in på medlemskap i nätverket är säkert långt ifrån blygsamma.

Rapporten visar dock att kraven för att delta i ”miljömärkningen” i princip är obefintliga, och exemplifierar med tre fallstudier – en av dessa belyser det malaysiska skogsbolaget Ta Ann Holdings Berhad, som skövlar regnskog på Borneo i en rasande takt – motsvarande 20 fotbollsplaner varje dag – djungel som bebos av utrotningshotade arter som orangutanger och fläckiga leoparder. Ändå följer skogsbolagets verksamhet de regler som WWF satt upp för att få rätt att pandamärka sitt timmer, enligt rapporten från Global Witness.

“Gftn rules are less stringent than US and EU laws prohibiting the import of illegal timber,” said Tom Picken, a forest campaigner at Global Witness in a press release. “When a landmark scheme created in the name of conservation tolerates one of its member companies destroying orangutan habitat, something is going seriously wrong.”

WWF dementerar givetvis alla uppgifter i rapporten. Ändå är det svårt att bli särskilt förvånad. WWF har vuxit till en gigantisk organisation, en ”Bingo” (Big Non Governmental Organisation) som drar in mer mångmiljardbelopp årligen på kampanjer och insamlingar – och i takt med att verksamheten svällt har vd:ar med miljonlöner anställts och internationella PR-byråer anlitats. Intäkter och politiskt inflytande – bland annat via FN:s klimatpanel, där WWF bidragit med ”forskning” – har blivit oändligt mycket viktigare än några hundra hektar regnskog i Borneo.

Problemet är att organisationer som WWF, Greenpeace och andra som utger sig för att vilja rädda världen, kan agera i princip hur de vill under massmediernas radar. All kritik kan enkelt avfärdas med att det är tobaks- eller oljelobbyn som ligger bakom anklagelserna. Och organisationens PR-avdelning har för länge sedan neutraliserat pressen via kommersiellt lukrativa ”samarbeten” för att rädda apor, isbjörnar, tigrar eller till och med isen på Nordpolen. (Det som kallas Public Service kan vi som vanligt bortse från, reaktionen på händelserna i Norge i helgen visar att det var länge sedan SvT förstod innebörden av nyhetsarbete.)

Greenwash kallas det – och det här är bara ett av alla exempel på hur omsorg om miljön används för att sanktionera de mest vansinniga beslut. Som att elda upp vårt värdefulla spannmål som bränsle, handel med luft (utsläppsrätter) och miljardrullningen till totalt onödiga vindkraftparker i fjällen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Earth Hour, det är ju för baaarnens skull!

Ur onsdagens Metro, som var en samproduktion med WWF.

Dottern, som går i sexan, fick en extra läxa med sig hem från skolan i förra veckan. Uppgiften var att utföra olika hjälteinsatser på hemmaplan för att rädda klimatet. Eller om det nu var för att  skicka ett kraftfullt budskap till världens politiker om att ta tag i en av vår vårt tids stora ödesfrågor.

Hemuppgiften var tryckt på ett papper med WWF-logotypen i sidhuvudet, så uppenbarligen har kampanjen inför Earth Hour rullats ut i Sveriges alla skolor – och på dagis – inför manifestationen i morgon. Eftersom det är 12-åringens lärare som gett henne i uppgift att vara med i Earth Hour, tillsammans med resten av familjen, så känns det inte heller som det är möjligt att avstå. Vilken förälder vill komma ut som en glädjedödare/klimatförnekare? Och det är ju för en GOD SAK vi släcker, eller hur?

Så där tror jag tankegångarna går i ganska många familjer just nu. Vi är nog många som mot vår vilja kollektivanslutits till ett jippo vi egentligen inte vill ha något med att göra.

Men den stora och viktiga frågan vi alla borde ställa oss är  – när gav vi vår tillåtelse för stora multinationella lobbyorganisationer att ta över våra barns utbildning? Hade det varit något annat ämne som det handlat om, hade det blivit ett formligt ramaskri – hur hade vi till exempel reagerat på om Livets ord hade fått skolans tillstånd att producera läroböcker i religion?

När det gäller våra viktiga framtidsfrågor, som miljö och energi, släpper vi dock glatt in eko-aktivister som WWF i klassrummen. Och där får de carte blanche att dra i princip vilka skrönor de vill. Som att våra utsläpp dödar isbjörnar och pingviner, eller att översvämningarna – eller bränderna – i Australien hade kunnat undvikas bara vi inte kört bil så mycket. Sådana förenklingar och överdrifter gynnar ingen, allra minst miljön. Risken är att verkliga miljöproblem som vi faktiskt har möjlighet att göra något åt hamnar i skuggan av mer eller mindre påhittade hot.

I onsdagens Metro, som till mer än hälften innehöll reklam för Earth Hour, kunde vi bland mycket annat snömos läsa om lille Adam, 6, som efter WWF:s insatser på dagis tvingade sina föräldrar att bo i ett mörkt hus. ”Jorden har feber”, säger Adam. Vilket givetvis också är en extrem överdrift serverad av WWF.

I en undersökning gjord av SvT i fjol trodde sex av tio svenska barn på fullt allvar att havsnivåerna kommer att stiga flera meter och dränka stora delar av Sverige. Detta trots att all seriös forskning i ämnet pekar på att det som mest blir ett par decimeters havshöjning de närmsta 100 åren.

Vi bjuder okritiskt in domedagsindustrin, vars ekonomiska överlevnad står och faller med att skräcken hålls vid liv, till dagis och skolor. Våra minsta barn lämnas med en fullkomligt obefogad ångest och oro inför framtiden – och detta hyllas sedan i medierna som ett starkt miljöengagemang hos de unga.

Att värna om natur och miljö är något jag tycker alla barn borde lära sig. Men jag tycker  att det ska ske i regi av skolan, inte av privata eko-propagandister, vars agenda vi vet ganska lite om.

WWF är trots allt världens rikaste miljöorganisation som drar in flera miljarder om året – en del av detta via statliga bidrag. Organisationen bedriver kraftfull lobbying över hela världen för att få till lagstiftning som gynnar den egna verksamheten. Men eftersom det är en privat aktör utan offentlig insyn, har vi mycket lite vetskap om dess finanser eller  agenda.

Det finns alltså flera anledningar att bojkotta Earth Hour-spektaktlet i morgon. Men tyvärr blir jag väl ändå tvungen att delta – för baaarnens skull.

Intressant?

SvD, 2, 3, Newsmill, Expressen, DN

Andra bloggare om , , ,

Forskning bevisar: miljömuppar ÄR onda

Forskare från Kanada har kartlagt beteendet hos människor som anammat en grön livsstil. Och kommit fram till smått sensationella slutsatser: de som handlar etiskt och/eller ekologiskt är mindre benägna att dela med sig till andra. Dessutom är de mer benägna att stjäla om de får chansen.

I en studie av de kanadensiska psykologerna Nina Mazar och Chen-Bo Zhong, visar det sig att människor som betraktar sig som ”gröna konsumenter” dels är mindre vänliga mot sina medmänniskor, dels har en större benägenhet att fuska och stjäla från andra. “Goda gärningar kan användas som försvar för påföljande asocialt och oetiskt beteende” skriver psykologerna. Ur studien:

The pair found that those in their study who bought green products appeared less willing to share with others a set amount of money than those who bought conventional products. When the green consumers were given the chance to boost their money by cheating on a computer game and then given the opportunity to lie about it – in other words, steal – they did, while the conventional consumers did not. Later, in an honour system in which participants were asked to take money from an envelope to pay themselves their spoils, the greens were six times more likely to steal than the conventionals.

I ljuset av dessa upptäckter är det naturligtvis helt logiskt att Al Gore bränner lika mycket energi hemma i sitt Nashville-palats som en mindre afrikansk stat, samtidigt som han svischar runt i privatjet och föreläser om vikten av att spara energi. Eller att Peter Eriksson – snart i regeringen som det ser ut – vill stoppa privatbilismen samtidigt som han själv bränner runt i en stadsjeep…

Här finns studien i sin helhet att hämta (pdf).

Mer om , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: